Detta inlägg må vara gammalt men är ännu aktuellt så det får vara kvar lite till...

Statens museer för världskultur (SMVK)

har överträffat sig själv - igen! På Medelhavsmuseet fanns en enda (1)! sakkunnig person kvar, en museipedagog. Alla övriga med någon sakkunskap har lämnat skeppet, de flesta eftersom där inte går att åstadkomma något.

Idéer kvävs, kunskap ogillas, allt likriktas och styrs av dem som inget kan och mobbningen kvarstår. 

En kvarvarande kunnig person har förflyttats och nu finns ingen kvar. 

Men kärnverksamheten har under de senaste 20 åren bestått av administration som utförs av skrämmande okunniga tjänstemän som anlitar konsulter och scenografer för att dölja att de inget kan.

Marknadsföring är tidens mantra men om där inget finns att saluföra?! 

Statens museer för världskultur (SMVK) säger sig vilja arbeta för demokrati och mot rasism. Ändå är det precis detta de ägnar sig åt - att förfölja oliktänkande och undertrycka alla åsikter som inte är sanktionerade uppifrån. Vad värre är, man saknar helt intresse för de skattebetalare som avlönar dem. Service och information gentemot allmänheten är frånvarande.

.......

Ny artikel - som nu blev än mer aktuell

Det politiserade museet

Publicerad: 7/10 2020 i tidningen Kulturen

https://tidningenkulturen.se/utgavor/kulturens-kronikor-debatt/23898-det-politiserade-museet

Museihaveri

Har länge väntat på att få byta ut nedanstående sorgliga text som jag hade hoppats skulle bli inaktuell. Men texten är mer relevant än någonsin. Det arma museet heter numer Medelhavet och där händer i stort sett ingenting. Bra att man uppmärksammar Syrien men i övrigt är idétorkan total. I min blogg ovan har jag lagt ut ett brev till kulturministern som dock ingen kommer att läsa. Skulle inte ministern jobba extra som programledare?

Kunskapsnivån på museet står på minus då mellanchefer och annat otyg knappt vet vilken del av världen föremålen kommer ifrån.

 

Saknaden efter ett museum...

Nu har det hänt, det som vi varit oroliga för de senaste 15 åren efter bildandet av SMVK, den förra socialdemokratiska regeringens egen Titanic. Ledningens måttlösa slöseri med skattemedel har givit resultat. Nu föreligger ett hot om nedläggning av bl a Medelhavsmuseet. 

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/tva-statliga-museer-kan-tvingas-stanga/

Detta framkallar en stor sorg hos oss som under decennier bidrog till att göra museet till en oas i stadsöknen, en källa till kunskap, inspiration och idéer. Vi producerade utställningar, böcker, föredrag. Museet blev en mötesplats för alla. Fram till år 2000 e Kr då Lojalitet, Politisk Målstyrning och Marknadsföring ersatte kunskap.

Den Svenska Cypernexpediotionen gråter i sin himmel. 

 

Nu har det gått 13 år sedan jag måste lämna museet och man kan tycka att det är dax att lägga detta bakom sig. Men det handlar inte bara om min situation utan om utvecklingen av arbetslivet i ett större sammanhang. Ofta talar jag med unga människor med 30 år kvar till pension. De uttrycker frustration och oro över en situation där ambitioner och kunskap bemöts av misstänksamhet och aggressivitet. En ung psykiater planerar att lämna Sverige för Norge, där situationen är bättre och där man tar mobbning på stort allvar. I Sverige styr marknaden och ekonomismen.

Min och museets f.d. chef Sanne Houby-Nielsen har återigen utmärkt sig. Hon har beslutat att en professur knuten till Nordiska museet inte ska återbesättas.

 

Gammal vän från Cypern. Hänvisad till ett ovisst öde i hybriden Statens museer för världskultur, även kallad Världs-kulturmuseerna ...

 

Under drygt tre decennier arbetade jag som intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och såsom ansvarig för de berömda Cypernsamlingarna där. Under en avlägsen guldålder producerade jag utställningar, skrev böcker, assisterade utländska forskare och ansvarade för museets väldiga magasin. Föreläste och lanserade böcker utomlands. 

Jag föreläser ännu gärna om de ämnen jag behärskar (se lista), kombinerat med spännande diskussioner. Jag är också verksam som författare och forskar inom de områden där jag tidigare arbetat, nu närmast det minoiska Kretas sena bronsålder.

 

Har deltagit i utgrävningar i staden Chaniá på västra Kreta. Har skrivit om dem här - Minoer och mykenare på Västkreta. De Svensk- Grekiska utgrävningarna i Chaniá, Stockholm 2000.

Alla arkeologer, verksamma i de Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chaniá, är ständigt upptagna med publiceringen av de utgrävda fynden. Volym 5 är under tryckning och därefter återstår endast 2 band... 

Ladyn från Kydonia, ett av de fynd jag publicerat

Att lämna en arbetsplats där man levt större delen av sitt liv är ingen lätt sak, i synnerhet då detta inte sker frivilligt och då man ännu har oerhört mycket att göra. Dagligen brottas jag med ett uppdämt behov av att få använda mina kunskaper om Cypern, så nära knutna till de enorma Cypern-samlingarna på museet. I Sverige finns inget akut intresse för Cypern och det har visat sig omöjligt att få avsättning för böcker och artiklar om Cyperns arkeologi och historia.

Det känns dystert att många viktiga arbets-uppgifter ännu återstår att göra, men de kommer inte att bli åtgärdade. Museet har idag ingen personal, kunnig inom ämnet Cypern. Ej heller finns någon med kunskap om Cypernsamlingna och deras historia.

De ansvariga försäkrar att samlingarna förvaras väl, men då museet saknar personal med kännedom om monter-klimat, konservering, arkivmaterial och andra viktiga frågor, inger dessa uppgifter inget förtroende.

Man kan bara hoppas på Högre Makters omsorger. Men då en sådan stavas kultur-minister så kommer okunniga människor att fortsätta demontera både verksamhet och samlingar. Det finns många duktiga människor som ser och förfäras, men vågar inget säga. En kritisk röst innebär alltid att man förlorar sitt arbete.

 

Britter visiterar cyprioter på 1950-talet

Redan 1974, då Turkiet invaderade Cypern, inleddes mitt intresse för öns samtida historia. Under åren har jag läst böcker i detta ämne och även skrivit en del i media, framför allt om kulturarvsfrågor.

Under senare år har jag rest runt på Cypern och intervjuat grekcyprioter vilka berörts av kriget, både gamla EOKA-kämpar och folk i byarna. Därvid har jag fått en helt annan uppfattning om Cypernproblemet än den officiella grekcypriotiska.

Kärleken till Cypern består dock, även om det inte är möjligt att avsätta den i publikationer eller utställningar.