Palatset i Vouní på norra Cypern. Trappan är 17 meter bred.

Cypern har fått sin speciella karaktär till stor del beroende på det geografiska läget mellan tre världsdelar, vilket präglat ön i årtusenden och i alla avseenden – historia, kultur, religion, språk, musik, konst och mycket annat.

Cypern har fått sin speciella karaktär till stor del beroende på det geografiska läget mellan tre världsdelar, vilket präglat ön i årtusenden och i alla avseenden – historia, kultur, religion, språk, musik, konst och mycket annat. Bekvämt är det även för besökaren att praktiskt taget alla talar god engelska över hela Cypern p.g.a. av Storbritanniens inblandning i Cyperns affärer i över ett sekel. Cyprioterna har blivit väldigt kontinentala och beresta, åtminstone de som haft resurser. Cypern fick inget eget universitet förrän 1992 och de som ville studera var tvungna att bege sig till andra länder.   
Republiken Cypern, dvs. den södra delen av ön, är en stark och modern samhällsekonomi och välfärdsstat. Arbetslöshet och statsskuld är uppseendeväckande låga och landet hade inga problem med sin ansökan till EU. Cypern har en liten industri men är desto mer beroende av turism och export av tjänster till framför allt Mellanöstern.                                  
Cyperns långa historia har nästan alltid varit dramatisk. Handel och kulturella kontakter ledde till kolonisation och erövring av ön som alltid verkar ha befunnit sig i händelsernas epicentrum. I kuststäderna levde cyprioterna samman med invandrare från Syrien, Anatolien, Grekland och Egypten sedan bronsåldern. De bidrog alla till att berika den cypriotiska konsten, som sög till sig de främmande impulserna utan att förlora sin cypriotiska karaktär. Mot slutet av bronsåldern invandrade mykenska kolonister från Grekland till Cypern, vilket för all framtid kom att prägla Cyperns konst och kultur. Från omkring ungefär 1050 f Kr var det grekiska kulturinflytandet starkast på norra och västra delen av ön. Cyperns östra delar påverkades å sin sida av Främre Orienten. Till detta bidrog den fenikiska staden Kition som uppfördes på 800-talet f Kr av kolonister från Tyrus. Fenikien motsvarar ungefär dagens Libanon och var då som nu en smältdegel för kulturella impulser från andra länder. Senare kom de erövrande folken att avlösa varandra. Assyrier, egypter, perser, återigen greker och senare romare.
Under några århundraden tillhörde Cypern det bysantinska riket, då sköna ting skapades inom konst och arkitektur. Cypern är en av de få platser där man kan studera väggmålningar från den äldsta kristna och bysantinska tiden eftersom denna konst är förstörd på annat håll. Mosaiker från 5/600-tal e Kr finns t ex bara på Cypern och i Katarinaklostret i Sinai. Höjdpunkten inom den kyrkliga konsten inföll under 1100-talet då de bysantinska kejsarna i Konstantinopel understödde kyrkobyggen och utsmyckningen av dem. Många av de märkligaste kyrkorna ligger avlägset uppe i Troodosbergen, skyddade mot pirater och klåfingriga katolska korsriddare. Kyrkorna är till det yttre grå där de hukar under väderbitna trälador, men själva kyrkorummet strålar av utsökta väggmålningar i starka färger. Från slutet av 1100-talet och in på 1400-talet kom Cypern att styras av frankerna (dynastin Lusignan). Ön blev en mellanstation för korsriddarna på väg österut mot Jerusalem. Den grekiskortodoxa kyrkan måste underordna sig den romersk-katolska, som helt kom att prägla kyrkor och annan arkitektur i de större städerna.
Från slutet av 1400-talet var frankernas tid över på Cypern och det venetianska styret tog vid. Italienska köpmän och aristokrater höll cyprioterna i ett järngrepp av höga skatter och tunga dagsverken. Det var en så svår tid att befolkningen till sist välkomnade osmanernas erövring av Cypern 1571. I nästan 300 år styrdes cyprioterna från Höga porten i Istanbul, fram till 1878 då Storbritannien arrenderade ön.

Under decennier kämpade cyprioterna mot brittisk överhöghet och 1931 inleddes frihetskampen med en revolt. Britterna svarade med att förbjuda politiska partier, samt arrestera och landsförvisa mängder av grekcyprioter. Revolten gällde inte bara Cyperns självständighet, utan framförallt förening med Grekland, s.k. enosis. Så småningom bildades befrielseorganisationen EOKA som 1955 inledde ett väpnat uppror mot britterna. Enosis-tanken hade då grott bland grekcyprioterna i drygt femtio år. Engelsmännen utlovade enosis mot att grekcyprioterna gick med i första världskriget på de allierades sida.

Detta löfte togs tillbaka efter krigsslutet, vilket ledde till att befrielsekampen tog ny fart. Britterna tillämpade medvetet en politik som syftade till att splittra turk- och grekcyprioter för att lättare kunna behärska ön. Efter flera års stridigheter uppnådde Cypern självständighet år 1960, åtminstone formellt. I utbyte fick britterna behålla sina två baser Akrotiri och Dhekelia med omgivande landområden på öns sydkust. Cyprioterna fick sig tilldelade en författning de knappast fått vara med om att utforma, vilket naturligtvis gav upphov till konflikter då den inte fungerade i praktiken.

Cypern har sedan 1974 varit en delad ö och det har inte varit möjligt för grek- och turkcyprioter att besöka sina gamla hem eller ens släktingar på ’andra sidan.’ Ofta har huvudstaden Lefkosia jämförts med Berlin. Nu är berlinmuren borta och Lefkosia är – ännu så länge – den enda delade staden i Europa. Förhandlingar pågår ständigt om Cyperns framtid och kanske finner man snart en lösning. En öppnad gräns är en bra början.
Cyperns huvudstad heter fortfarande Nikosia för de flesta turister, men dess officiella namn är Lefkosia sedan 1995. Staden bytte då från det brittiska Nicosia till det äldre och grekiska namnet Lefkosia. Det är ju också det antika grekiska och ”rätta” namnet. I denna text används Lefkosia eftersom det då blir lättare för läsaren att orientera sig på Cypern. Under medeltiden kallades staden för Nicosie, Nicossia etc. och därför används här Nicosia i de kapitel som avhandlar frankisk och venetiansk tid. En aning rörigt, men det avspeglar lite av Cyperns historia som är synnerligen komplicerad.