Havsvandring på Zeus ö
12 - 19 oktober 2013
Dag 1.
Vi anlände på kvällen i till Chania i ett behagligt, ljummet mörker. Vår guide Vangelis Stavroulakis mötte på flygplatsen med sin minibuss och chaufför. Efter att ha checkat in på hotell Arkadi mitt i stan så promenerade vi till ”Turkens källa”, en av Chanias absolut bästa matställen som specialiserat sig på det turk-kretensiska köket med inspiration från Mellanöstern. Vi åt och drack överdådigt.
Efteråt ville Vangelis ta med oss på en rundvandring i de äldre kvarteren. De flesta var trötta och orkade inte absorbera så mycket, men det var skönt att vandra efter all mat. Vi besökte en affär nära hamnen för att köpa vatten och fick då höra om jordbävningen samma eftermiddag. Såhär stod det i svensk press:
”Kraftig jordbävning nära turistort 12 oktober 2013
Skakningar kändes på Kreta En jordbävning med en magnitud på 6,4 skakade i dag den grekiska ön Kreta, nära den stora turistorten Chania.
Epicentrum för skalvet ska ha legat 29 kilometer om orten Platanos.”
Jag pratade med mannen i butiken som berättade att alla hans varor hade ramlat ned på golvet och han hade ännu inte hunnit få ordning. Han trodde att epicentrum låg mellan Kythira och Kreta.
Chania dagtid med minaret
Dag 2. Vandring Elafonissi - Paleochora
Nu skulle vi äntligen få se de svensk-grekiska grävningarna i Chania som jag länge tjatat om att få visa. Snabb genomgång på hotellet efter frukost med ritningar och planer och sedan avgång till platsen där jag visade de olika lagren och där viktiga fynd gjorts.
Under den moderna staden Chaniá låg för ungefär 3500 år sedan sannolikt en stor och blomstrande handelsstad med kontakter runt hela Medelhavsområdet. Arkeologerna kan inte utforska staden i sin helhet eftersom den ligger under bostadshusen i Chaniá. Men utgrävningarna har frilagt en del av bebyggelsen från den minoiska tiden (3000 f.kr -1100 f.kr.), som bronsåldern kallas på Kreta. Mest intressant är en elegant villa i två våningar där fantastiska fynd gjordes. Utgrävningarna berättar om platsen under nästan 5000 år, men framför allt vad som hände under den senare delen av den minoiska tiden - hur människorna levde, hur de bodde och vad de tillverkade. Med all sannolikhet var det här den omtalade forntida staden Kydonia låg, vilket förklarar den betydelse den måste ha haft i minoisk tid. Många fynd därifrån är unika för hela Kreta. Kydonia omtalas av grekiska historiker, men nämns även i Odysséen.
Under åren 1970 -1987 bedrevs utgrävningar som ett svensk-grekiskt projekt, men det praktiska, tekniska och större delen av det vetenskapliga ansvaret har vilat på Erik Hallager vid Århus Universitet i Danmark. Arbetet var oerhört komplicerat genom att ruinerna ligger mitt bland venetiansk, turkisk och modern bebyggelse. För att gräva sig ned till minoiska lager, så måste arkeologerna först arbeta sig igenom metervis av turkiska och venetianska lämningar. Djupt anlagda husgrunder och brunnar från 1500-1600-talets venetianska tid har skurit ned i minoiska lager. Jordmassorna som då schaktades bort innehöll fynd från tidigare perioder. Följden har blivit att mängder av fynd från en äldre period hamnat i ett yngre lager, vilket ytterligare försvårat dateringen. Under utgrävningarna har framkommit ofattbart stora mängder keramik och andra fynd (ungefär en miljon skärvor grävdes fram, av vilka omkring 25 000 är registrerade).
Vacker stenvas från grävningarna, ca 1500 f Kr
Därefter avgång med buss och bagage till Elafonissi längs nordvästra kusten. Jag hann peka ut Falassarna där grekerna just nu har stora urgrävningar av den romerska hamnen. Vi passerade alltså inte byn Kandanos, men jag berättade om den ändå. Kandanos är huvudorten i distriktet Sélino som ligger på sydvästra delen av Kreta och till vilket Paleochora hör. Kándanos ligger norrut uppe i bergen ovanför Paleochora. Byggnaderna i Kandanos är byggda efter slutet av 2:a världskriget, eftersom den ursprungliga bebyggelsen förstördes under den tyska ockupationen "för att aldrig mer återuppstå". Dessutom avrättades de byinvånare som inte lyckades komma undan.
Nära Paleochora såg vi mängder av stora växthus där det bl a växer aubergine, tomater mm. I Elafonissi klev vi av bussen för att vandra därifrån till Paleochora. Hettan var oerhörd och vi bad vår guide om att få bada snarast. Vi gick ett par timmar längs stranden i taggig buskvegetation och kom fram till en fin och turistfri strand med vit sand och rent vatten. Obeskrivligt ljuvligt få slänga sig i havet.
Strand nära Elafonissi
En underbar middag väntade på kvällen i Paleochora, dit vårt bagage redan kommit. Vi fick vandra länge i byns utkanter och jag hotade Vangelis med att börja tugga på honom då jag kände att jag började bli svag av svält. Men han visste vad han gjorde; restaurangen vid havet var enastående.
Någon sightseeing hann vi förstås inte, men om vi hade hunnit så hade vi kunnat besöka badstränderna alldeles invid samhället och ruinerna av den venetianska fästningen Selíno (som gett namnet till Selinodistriktet) ligger nästan längst ut på halvön.
Dag 3. Vandra Paleochora – Lissos – Souyia
Väldigt vacker, men också krävande vandring längs sydkusten. Stenig terräng, taggig macchia med små buskar. Ibland besvärligt med klättring uppför klippblock och brant stigning. Detta låter inte besvärligt i teorin, men det var mkt krävande i +32 C hetta. Ibland kom en bris från havet.
Vangelis höll ett ganska högt tempo och några av oss blev efter. Jag försökte ha uppsikt över honom och samtidigt hålla liv i oss som blev sist. I vår väg fanns plötsligt en kraftig rot som lömskt satte krokben för mig. Jag föll handlöst in i en taggig buske och rev upp min högra hand på något, kanske en sten. Någon skrek på Vangelis som nu måste stanna. Han halade fram en kompress och snälle Gunnar hittade något att tejpa med. Blodet flöt, men jag var för chockad att känna något. Hade oxå skadat vänsterbenet och knät, som såg ut som en badboll men det märkte jag inte förrän långt senare. Vangelis skrek åt mig att hålla handen högt för att stoppa blodet. Det var bara att klättra med vänster hand och försöka hänga med. Allting går ju... Men vi förlorade tätgruppen snabbt ur sikte igen, och då fick jag en walkie-talkie av Vangelis för att kunna kommunicera.
Vi förlorade oss igen i närheten av Lissos, eftersom E4-markeringarna inte fanns och tätgruppen var långt i fjärran. Då hjälpte det inte att Vangelis ringde och frågade var vi var... Han kom och hämtade oss och till slut var vi nära Lissos. Vandringen hade tagit för lång tid och han ville att vi skulle stanna bara en knapp timme där. Argumentation uppstod eftersom alla ville bada men vi ville ju också se den berömda Asklepios-helgedom i Lissos som ligger en bit från havet. Efter en del palaver så visade jag templet mm för dem som orkade efter den jobbiga vandringen. Men vi kunde inte gå in i helgedomen för den var bebodd av ilskna och stora bålgetingar; kanske var det Guden själv som tröttnat på turister?
Vi enades om att de flesta måste åka båt till Souyia eftersom vi inte orkade gå mer. Nu hade vi 3 kvart på oss att bada och det var nog dagens bästa stund i det klaraste av vatten.
Vangelis varnade mig för att blöta ned såret i havsvatten, men det kändes mkt bättre efteråt. Efter badet kom en underbar, alldeles äkta liten fiskebåt för att hämta oss. Fiskaren själv styrde henne. Kändes som när jag var på Kreta på 70-talet, innan de enorma flytande turistfartygen fanns.. Båten lade till utanför Souyia så vi fick ta taxi till byn och hotellet. Några tuffingar hade vandrat från Lissos till Souyia, men var inte särskilt trötta av det.
ML:s Änglar
Vår grupp visade sig medföra två äkta Änglar i skepnad av Berit och Lotta, likaledes professionell barnmorska resp. sjuksköterska. Tålmodigt rengjorde de varje kväll mitt otäcka sår med koksalt och kompresser, lade fina bandage och såg till att jag överlevde. Hur kan man ha sån tur?! Alla var eniga om att såret måste sys, men hur gör man det när ingen sjukstuga finns? Jag frågade i alla byar vi kom förbi, men ingenstans hade de någon läkarstation. Byborna i Souyia ville gärna ha en läkare där, men hade inte sett någon på ett år, stackars de! Det visade sig sen att även Lotta hade ramlat samma dag och slagit sig mot en elak sten. Något som hon glömde att sköta om i sin iver att laga mig...
Underbar middag på kvällen, alldeles vi havet. Nu hade nästan alla vant sig vid det lokala vinet medan andra drack retsina. Vid det s.k. Finbordet konsumerades endast märkesviner... Försökte hålla seminarium på kvällen, men de allra flesta var för utmattade.
Lite fakta
Hamnarna längs sydkusten användes under antiken, venetiansk och turkisk tid både av regimmotståndare, pirater och skeppsbyggare. Lissos var den antika staden Elyros hamnstad och blev en rik och välmående plats. Lite egendomligt eftersom hamnen är så oerhört liten. En välbyggd mur i kalksten, som kan vara hellenistisk d.v.s. kring 2-300 f Kr, finns kvar samt golvet i själva templet - täckt av en ganska välbevarad mosaik med geometriska mönster.
I forna tider var Lissos en blomstrande stad, och en av de få städer som hade sina egna mynt. Utgrävningarna i Lissos har resulterat i ett stort antal skulpturer, både stora och små. Bortsett från Gortys, som var den romerska huvudstaden på Kreta, har man ingenstans på ön hittat så många skulpturer. Utgrävningarna i Lissos blottlade också en teater, en akvedukt samt en nekropol, men den mest imponerande byggnaden var templet tillägnat guden Asklepios. Detta tempel i Lissos var möjligen den främsta orsaken stadens rikedom. Asklepios var läkekonstens gud i det antika Grekland och ett Asklepios-tempel var lika med ett sjukhus i vårt nuvarande samhälle. Dit kom många människor från hela den omgivande regionen för att bli botade. I forna tider var vattnet i Lissos betraktat som läkemedel och i templet blev många sjukdomar botade med metoder som vi idag skulle kategorisera som alternative eller holistiska. Templet i Lissos förstördes i en jordbävning, men golvet har sparats och består av en mosaik som visar djur och tidstypiska geometriska monster.
Under de första romerska och bysantinska perioderna var Lissos fortfarande en blomstrande stad. Det är värt att omnämna att staden under den bysantinska eran var ett biskopssäte, vilket var ett stort privilegium för en stad under den här perioden.
Dag 4. Båt från Souyia till Agia Roumeli . Vandring därifrån till Loutró.
På morgonen avrreste vi med båt längs sydkusten, som alltid är lika vacker.
Under resan träffade vi Barry, en man från Wales som i åratal vandrat ensam på Kreta. Han hade uppenbarligen en otrolig kondition, men var så mager att jag var orolig att han skulle blåsa ombord. Han visste väldigt mkt om Kreta och jag tog taxamt emot alla råd ang. min skadade hand. Vangelis hade föreslagit att jag skulle vandra från Loutro över bergen till Anopolis där det nog skulle finnas en läkare just idag. Jag kände oro inför att vandra över ett högt berg, ensam i middagshettan utan att känna vägen. Skulle nog ta mig 4-5 timmar. Men Barry lugnade mig och lovade visa mig var stigen började. Jag blev så taxam att jag i förvirringen blev förtjust och frågade om han var gift. Kunde ju inte veta att mannen bara var 73; trodde han var minst 110...
Här kunde jag fått ny pojkvän om jag inte varit så senfärdig...
Framme i Agia Roumeli sprang jag till läkarstationen som förstås var stängd. Lite underligt med alla turister som varje dag kommer från Samaria; händer det aldrig något?! Det var en timme till båten skulle fortsätta mot Loutro så jag satte mig på ett kafé och drack juice. Passade på att fota vildsinta gubbar från Sfakia.
Där fanns oxå Barry och 2 holländare, Robert Jan Engelbregt, och hans dam. Holländaren är vandringsguide på Kreta och blev intresserad, frågade om vi kunde samarbeta. Mer intressant var hans dam som var läkare. Hon avrådde mig bestämt för att vandra till Anopolis, kan vara livsfarligt. Dessutom var det alldeles försent att sy såret, måste göras samma dag. En ofantlig lättnad! Jag kände visserligen att det hade varit en rolig utmaning att försöka, men det var oxå skönt att slippa.
Resten av gruppen vandrade nu till Marmara, en ljuvlig badvik alldeles där Aradena-ravinen mynnar. Några berättade om en förfärligt jobbig vandring och de hade i stället tagit en båt till Loutro. Andra fortsatte gå mot Loutro och hade stannat vid den lilla kyrkan Ajios Pavlos.
Marmara är en vacker plats med en liten strand full av kiselstenar, på ena sidan inramad av enorma kalkstensklippor med djupa grottor. På andra sidan ligger högst upp en liten taverna som heter Dialeskari efter det gamla namnet på platsen. Nu heter stranden Marmara eftersom turisterna trodde att de vita klipporna av kalksten var marmor.
Jag vandrade med alpinisterna där 2008 och vi sov över på stranden. Inte så lyckat eftersom alla snarkade, men det blev en magisk natt ändå. +30 C mitt i natten; folk skyllde på varma vindar från Afrika.
Loutro uppifrån berget
I Loutro bodde vi mitt i byn på ett vackert litet hotell vid hamnen. Ägaren var underbar och mån om att vi skulle trivas. I byn finns inga fordon utan allting måste bäras eller hasas. Unga starka killar bar våra tunga väskor upp till våra rum. Jag pratade med en av grabbarna som kommer från Tunisien och nu bor på Kreta med hela sin familj.
I Loutro berättade jag för gruppen om de nya grävningarna på sluttningen av berget bakom byn. Arkeologerna har funnit stenredskap och kunnat datera fynden till Äldre Stenåldern, ca 130 000 f Kr. Detta kan betyda att människor kommit till Sydkreta över havet från Libyen så tidigt.
Invid Loutro finns ruiner av den romerska hamnen Fenix som finns omnämnd i Apostlagärningarna i samband med Paulus resa till Rom. Fenix skrivs i Bibeln Foinix och platsen för hamnen kallas idag Finikas. I Apostlagärningarna 27:12 står det i senaste bibelöversättningen.
Eftersom platsen var olämplig som vinterhamn röstade flertalet för att man skulle segla därifrån och försöka nå fram till Foinix och ligga där över vintern. Det är en hamn på Kreta som är öppen mot sydväst och nordväst.
Stället som kallas "platsen" i texten är Goda hamnarna (Kali Limenes) som ligger mitt på Kretas sydsida och nästan så långt söderut som det går att komma på Kreta.
Dag 5. Båt till Chóra Sfakíon. Buss till Zaros och Rouvasravinen. Besök i Faistos. Bo i Plakias 3 nätter.
Båten till Chóra Sfakíon har fått sitt namn efter motståndsmannen Daskalogiánnis, och trafikerar rutten Chóra Sfakíon - Loutró - Ágia Rouméli - Souyia – Paleóchora. Sfakioten Daskalogiannis ledde en revolt mot turkarna 1770. Revolten misslyckades och som straff blev han flådd levande bit för bit av turkarna.
Sfakiá ligger på södra Kreta, öster om Lefká Óri (Vita bergen). Landskapet är bergigt och delvis otillgängligt med djupa raviner och klyftor. Chóra Sfakíon är huvudorten i Sfakia med ett knappt 500-tal invånare. För hundra år sedan var invånarantalet mer än det dubbla. Chora Sfakion var då en betydande hamn, speciellt som det då inte fanns en direkt vägförbindelse med norra Kreta. Dessutom var byn mycket utsatt för vendettor, släkt- eller familjefejder med skjutvapen inblandade och som följd därav ofta med dödlig utgång. Vendettorna var en följd av både verkliga och inbillade kränkningar och de bidrog till folkminskningen genom att en del av dem som var föremål för hämnd flyttade bort till andra delar av Kreta.
Rouvás-ravinen
Bussen tog oss till bergsbyn Zaros där det finns en liten sjö med forellodling. Det var väldigt skönt med den svala grönskan runt sjön Votomos. Vi köpte Zaros-vatten på flaska och studerade feta och stora foreller i vattnet, som var alldeles grumligt. Några stannade på kaféet, medan vi andra följde Vangelis uppför en brant stig alldeles nära sjön. Vi var på väg in i Rouvas-ravinen som är en del av Psiloritis på E4-leden.
Vattenpaus i Rouvas
Naturen var dramatiskt vacker med klippstup, höga berg och den uttorkade flodfåran där vi gick på återvägen. Klättringen blev lite jobbig då vi måste använda alla 4 för att komma upp. Vi stannade på en liten hängbro och beundrade landskapet och återvände sen till Votomos-sjön. Där åt vi en mkt lätt men god lunch och luftade våra värkande fötter. En liten valp försökte äta upp våra skor så vi hängde dem uppochned på ett staket. Mina fötter var extra stinkande så valpen kröp in i mina skor och gnydde av välbehag.
Faistos
Efter någon timme fortsatte vi mot det minoiska palatset i Faistos och det blev som alltid en enastående upplevelse. Varje gång upptäcker man nåt nytt, som nu när jag råkade se ett vackert alabastergolv med skarvar i röd stuck! Och varför ligger detta inte under tak, golvet är ändå från 1500 f Kr, vad tänker grekerna på!?
Alabastergolv med skarvar i röd stuck
Sedan 1900 har arkeologiska utgrävningar utförda av italienarna grävt fram det magnifika minoiska palatset i Faistos med de storslagna trapporna, teatern, magasinen och den kända diskusen i Faistos. Det första palatset byggdes 2000 f.Kr. Detta palats förstördes 1700 f.Kr. av en jordbävning.
Diskusen från Faistos, 1600-tal f Kr. Om den nu är äkta...
Det byggdes upp igen ännu mer luxuöst och magnifikt, men förstördes igen förmodligen av en annan jordbävning 1400 f.Kr eller i ett uppror. Platsen för palatset valdes med omsorg, så att inte enbart total kontroll av dalen Messara kunde ske, utan också erbjuda en utblick av de angränsande områdena med de utspridda byarna, precis som idag vid foten av bergen Psiloritis och Asterousia.
Palatset dominerade och kontrollerade Messara-dalen och var stadens centrum och var det administrativa och ekonomiska centret i området. Varor för eget bruk, men mest för handel hölls i dess stora magasin.
Enorma förrådskärl från 1600-talet f Kr i underjordiska magasin, sk pithos. Här förvarade minoerna säd, olivolja och vin mm
Palatset omgavs av vackra hus och täta stadsdelar. Tillsammans med de omgivande bosättningarna täcktes ett område på 18000 kvadratmeter. En belagd väg leder till ruinerna av den kungliga minoiska villan Agia Triada, tre kilometer väster om Faistos.
Men innan vi kom in på området blev jag angripen av 2 rultiga grekinnor som började skrika att jag måste ha tillstånd att guida. Jag hänvisade till Vangelis som kom farande han oxå och började skälla för att jag inte hade tillstånd. Jag hade mailat till både honom och Favoritresor flera ggr, och blivit försäkrad om att tillstånd fanns. Jag lovade de arga damerna att inte guida och sen försökte vi gömma oss bakom murar och höga krukor för att slippa våra väktare. De hade nu fått förstärkning av en stor gorilla som glodde surt över mustascherna.
Det var ändå roligt eftersom flera i vår grupp var så intresserade, och vi smög in framför kungafamiljens bostäder och i mörka magasin. Ett underbart palats!
Drottningens bostad, 1400-tal f Kr
Humöret var på topp då vi oxå visste att vi nu skulle få stanna de 3 sista nätterna på samma ställe, en underbar känsla.
Jag berättade för de andra om Plakias och att jag var där redan 2001 för att besöka Kretas äldste då levande lira-spelare. En amerikansk fiddlaspelare och musikskribent hade bett mig följa med som tolk. Jag översatte mellan engelska och grekiska, och amerikanen fick sin story som sen publicerades. Gubben var 96 år och hette Giorgos Mouzourakis, han var helt enastående. Plakias var då en liten blygsam by med bara nåt enstaka hotell.
Nu kände jag inte igen mig i detta turistgetto med rader av hotell och affärer. Stranden är full av stenar och havet var upprört; varje morgon vågor och bränningar. Badade en gång ändå med handen inlindad i svenska fryspåsar, men det hjälpte inte.
Varje kväll körde vi upp till den lilla byn Myrthios för att äta på en restaurang med ännu mer fantastisk mat. Tror stället heter Panorama. Vi åt mer än vi egentligen kunde och drack lite till.
Vår chaufför tittar oroligt på Vangelis, vår duktige guide
Jag gjorde misstaget att äta så mycket av förrätterna att jag fick bokstavligen trycka ned huvudrätten. En kväll fick vi tsipoura, fullkomligt underbart.
Färsk tsipoura
Första kvällen försökte jag visa min oändliga taxamhet mot mina Änglar och smög i lömskt försåt fram till kassan för att betala vårt vin. Hörde plötsligt ett buller bakom mig och såg restaurangägarens gapande mun och vettskrämda ögon. Han kastade sig bakåt för att undkomma Lottas anfall med ryggsäcken som tillhygge.
Rädd kretensare
Hon och Berit tyckte det räckte med de ynka oljeflaskor jag köpt åt dem i Sellia, och ville inte ha mer taxamhet. Resten av kvällen skrattade vi så vi skrek åt hela scenen. Jag berättade att det var första gången jag sett en rädd kretensare. Och detta hade 2 fridsamma tanter från Sverige åstadkommit. Vi svor åt Berit som inte hunnit få fram kameran. Nästa kväll ville vi upprepa scenen och Berit följde efter med kameran. Men nu var killen i kassan beredd och körde iväg mig. Jaja, det var ett försök. Vårt bord och andra gäster stirrade, kyparna fnissade.
Dag 6. Amaridalen med byn Amari, Sellia, Thronos och Meronas.
Nu skulle vi åka genom den Amari-dalen, berömd för sin frodiga skönhet, fruktträdgårdar samt ruiner och kyrkor. Amaridalen är en av öns vackraste dalgångar i nord-sydlig riktning och ligger mellan bergskedjorna Kedros och Psiloritis. Idabergets topp på 2.456 meters höjd tornar upp sig i öster. På sluttningarna ligger byar som Meronas, Agii Apostoli och Thronos. I Amari finns bysantinska kyrkor och minoiska fornlämningar i Monastiraki and Apodoulou.
Här finns även monument av mer sorglig natur över alla de partisaner och vanliga kretensare som mördades av nazisterna. Den 20 maj 1941 inledde den tyska armén en massiv flygattack mot Kreta. Efter hårda strider var nederlaget ett faktum för de allierade, som inte bara förlorade Kreta utan även makten i Medelhavsområdet. Kampen om Kreta har gått till historien som ett klassiskt militärt misslyckande från britternas sida och ön kunde återtas först i krigets slutskede. I augusti 1944 nådde nazisterna även Amari och började bränna byar och skjuta folk som de ansåg gömde motståndsmän. Då britter, kretensare m fl lyckades kidnappa nazigeneralen Kreipe blev tyskarna vansinniga och än mer flitiga i sitt dödande.
Billy Moss och Patrick Leigh Fermor med tyske befälhavaren general Kreipe i mitten, som de kidnappat på vägen mellan Archanes och Knossos på Kreta 1943.
En av britterna, Patrick Leigh Fermor, har blivit berömd genom sina böcker där han bl a skildrar detta krig. Fermors första berömmelse kom när han som 27-årig hemlig agent på Kreta 1943 planerade och genomförde kidnappningen av den tyska ockupationsmaktens befälhavare general Kreipe. Generalens bil stoppades på vägen mellan Archanes och Knossos, Kreipe slängdes på golvet i baksätet med tre bistra kretensiska motståndsmän som vakter.
Fermor satt i framsätet iförd generalens skärmmössa och lyckades med sublim fräckhet, en och annan nonchalant honnör och några muntra ”Gute Nacht”, få ekipaget att passera tjugotvå vägspärrar. Kidnapparna begav sig sedan tvärs över ön med sitt byte: de hukade i grottor på berget Ida medan tyskarna febrilt och ilsket letade med flyg och marktrupper. General Kreipe sattes efter några veckor på en båt till Egypten och Fermor och hans lilla gerillaband blev legender. Efter kriget blev bravaden till en bok, ”Ill Met by Moonlight”, av hans agentkollega Billy Moss.
Fermour och Moss
Efter någon timme blev vi kaffesugna och Vangelis stannade snällt i den lilla byn Selliá där vi satte på ett kafé med magnifik utsikt. Byn är liten och där bor bara ca 50 pers på vintern och 150 på sommaren. Hittade en liten affär alldeles intill och handlade kakor, raki och olja.
Nästa anhalt blev byn Amari, traktens huvudort. Även den mycket vacker och vi beundrade venetianska hus som blivit restaurerade. Vangelis tog med oss upp till kyrkan från venetiansk tid, men grunderna måste vara äldre. Klocktornet är anslående där det står på en höjd. Man kunde gå upp i trapporna men vi avstod.
Klocktornet i Amari, 1500-tal?
Nu fortsatte vi mot Thronos, en mycket vacker liten by där det bott folk sen forntiden då platsen hette Sivritos som betyder ”sött vatten”. Sivritos förstördes under 800-talet av saracenerna, dvs arabiska pirater.
Namnet Thronos berättar att staden en gång var biskopssäte (tron!) under 600-talet. Vi besökte den lilla bysantinska kyrkan mitt i byn som uppfördes redan under 1000-talet och är tillägnad Jungfru Maria (Panayia).
Utanför kyrkan fanns spår av en större och ännu äldre basilika med golvmosaiker.
Jungfrun själv med ärkeänglar
Inne i kyrkan fanns vackra fresker med scener ur Bibeln.
Efter kyrkbesöket släpade Vangelis med oss upp till kullen Throniani Kefala med ruinerna av den romerska staden Sivritos. Säkert har folk bott där ännu tidigare, men de lämningar vi såg måste vara senromerska, dvs de första årh. e Kr. Vi såg rester av murar, husgrunder och cisterner men det var svårt att förstå vad det var, mer än att staden måste ha varit mkt stor. Stigen upp till grävningen var brant och besvärlig och jag tyckte synd om arkeologerna som måste bära spadar och korgar hitupp, kanske har de åsnor.
Vangelis frestar med sprit... (Johanna fotade)
Nu väntade Vangelis med belöningen i Thronos – ett litet raki-bränneri på en kulle där några män eldade på under behållaren där ingredienserna kokar och sedan kondenseras till ånga. Ångan kyls av i vatten och härligheten droppar sen ut i en kanna av keramik. Vi fick smaka nybryggd, ljummen raki och några köpte prydliga flaskor med detta rävgift. Jag förundrade mig återigen över våra tuffa resenärer som modigt skyfflade i sig rakin (tsikoudia) som eg. smakar förfärligt om man inte är van. Men den är säkert ekologisk ..
Brygden puttrar i en sk kazani
Deras raki är ett avkok på druvskal, kärnor och kvistar + kryddor. Vi såg oxå citronskal i denna stinkande hög som alltså är resterna av det som kokat klart. Detta matar man sedan getterna med som får några glada timmar innan de blir kebab...
Vi besökte oxå ett litet kafé där Vangelis bjöd alla på gazosa, grekisk sockerdricka. Där fanns oxå en liten tant som sålde kretensiska huvuddukar av silke som hon virkat själv, sk sarikis. Hon var ett affärsgeni och lurade på oss några fast de var ganska dyra. Berit upptäckte sen att samma dukar kostade 1/3 eller mindre i Plakias. Jag skämdes hemskt, borde väl ha förhindrat detta... Förhoppningsvis var gummans sariki av bättre kvalité.
På hemvägen åkte vi igenom den likaledes vackra byn Meronas med sina venetianska hus och källor med forsande, friskt vatten. Men nu hägrade hotellet i Plakias och ännu fler bad.
Dag 7. Vandring Idaberget?
Tapper skara före uppstigningen
Idag var vi bara några som orkade följa med Vangelis på nästa äventyr. Bussen tog oss till byn Fourfouras där vi stärkte oss med kaffe och annat. Inne i kaféet satt 2 original i ridstövlar, huvudduk och krokiga käppar. De flinade tandlöst och lät sig fotas.
Nu inleddes vår eviga vandring uppåt mot molnen. Egentligen inte särskilt jobbigt, men stigningen var ganska brant. Vi började på 500 möh och slutade ca 4/500 meter senare. Utsikten uppifrån var oslagbar! Det blåste kraftigt och någon mätte upp + 16 C.
Johanna fotade frusna vandrare
Äntligen fick vi användning för varma jackor då vi satte oss ned för en smörgåspaus. Jag var för trött för att äta; det blev bara Cocacola... Trodde vi skulle fortsätta över berget, men i stället gick vi tillbaka och tog bussen till PANAKRON ESTATE där vi ätit någon dag tidigare.
Ett alldeles fantastiskt ställe; en sorts kulturcentrum där man tillverkar keramik oa hantverk enligt äldre tekniker. Föreståndaren Aris Koutakis hade tidigare berättat för oss hur de samlar in olika typer av oliver och vinrankor som riskerar att försvinna.
Aris med sammetsögonen
Området är enormt stort med odlingar av grönsaker, säd, stallar med hästar oa djur. All mat som serveras där kommer från gårdens egna produkter. Aris berättade att de nyligen haft en festival med deltagare från olika länder som ställde ut sina produkter. Vi åt fantastiskt även denna gång och for sen hem till Plakias.
Vi vräkte i oss olja på bröd
Dag 8. Preveli - Souda – Stockholm
Nu lämnade vi Plakias med vår packning, ganska utvilade efter 3 lugna dar. Första stopp var det legendariska Preveli-klostret som troligen anlagts på medeltiden då Kreta låg under venetianskt styre.
Namnet på klostret kommer från grundaren Prevelis ur den kretensisk-venetianska aristokratin. Under århundradena som följde växte klostret gradvis och blev ett kulturellt och religiöst centrum för invånarna i området.
Under det grekiska frihetskriget på 1800-talet förstördes stora delar av klostret, men man återställde det snabbt och 1866 samt 1878 var Preveli kloster återigen en viktig aktör i de rebelliska uppror som till sist ledde till Kretas frigörelse. Även under andra världskriget hade klostret en viktig roll som tillflyktsplats för brittiska och nya zeeländska soldater.
Kato Preveli som vi hann se då bussen for förbi
Den nedre klosterbyggnaden - Kato Preveli - förstördes 3 ggr under den osmanska tiden och sista gången av nazisterna som hämnd för att munkarna hjälpt de allierade under kriget.
Klostrets berömmelse grundar sig på att det under århundraden varit en symbol för kampen mot förtryck och munkarna utmärkte sig för stort mod. Några bytte ut munkdräkten mot en partisandito och en munk kämpade tom under Balkankrigen 1912-13.
Minnesmärke vid klostret med en allierad soldat och en präst
Stranden nedanför klostret. Härifrån flydde de allierade i fiskebåtar ut till 2 väntande U-båtar som tog dem till Egypten
Vi besökte oxå det lilla museet med minnen från denna långa kamp – gamla vapen, foton, ikoner mm. I kyrkan såg vi det mytomspunna korset som räddat klostret så många ggr undan förödelse. Under sista kriget så stals det av nazister som försökte sälja korset. Men då planet med det stulna korset skulle lyfta så gick det inte. Först då korset avlägsnats ur planet så kunde Stukan lyfta. På korset finns en lite glasbubbla med en bit av Kristi kors. Tro det...
Klostret var prydligt, välstädat och översållat med blommor. I en inhägnad såg vi ett par kri-kri och 2 dovhjortar, mkt märkligt. En ung präst kom snubblande nedför en trappa och jag frågade hur många som bodde där. Han stirrade i marken och var väldigt blyg, men viskade att där bara fanns 2-3 munkar. I kyrkan satt hans fete och svettige kollega som var väldigt pratsugen. Jag var tvungen att redovisa min egen bakgrund och misslyckade äktenskap med en grek innan han släppte från sig någon info...
Efter besökte drack vi kaffe utanför klostret och smälte intryck. Många hade njutit av besöket och vi hade kunnat stanna längre. I samråd med Vangelis bestämde vi oss nu för ett kort uppehåll i Rethymnon, en mkt vacker liten stad med massor av venetianska hus och en del osmanska moskéer. Men framför allt ville många handla och dricka ännu mer kaffe. Pandelis parkerade bussen mkt strategiskt vid fyren, lätt att hitta för alla.
Lunch i Souda
Efter någon timme var det dags för dagens – och kanske resans? – höjdpunkt; en av Soudas bästa fiskrestauranger. Här bars det fram fat med småfisk och bläckfisk; smårätter och sallader. Folk smackade och njöt. Gott vin hade de oxå. Plötsligt blev Johanna högtidlig och överlämnade välförtjänta gåvor till Vangelis och Pandelis. En gåva överlämnades till mig oxå, något jag absolut inte förtjänat. Jag chockades svårt och vågade inte öppna. Långt senare på flygplatsen kom en nervös Gunnar och sa att jag inte kunde ha min present i handbagaget. Då jag öppnade paketet hemma sen förstod jag – en praktfull pistol invirad i en stilig röd sjal.
Vad fick de eg. för intryck av mig?!
Vägskylt genomborrad av kulor. Den kretensiske mannens favoritnöje
Efter denna oerhörda lunch orkade vi knappt kravla ombord på bussen. Men Vangelis hade ännu en överraskning åt oss och stannade bussen på Akrotiri just då vi lämnat Chania. Han visade oss det väldiga monumentet över Venizelos och omkringliggande park och kyrka. Vid ett annat monument blev det uppställning och gruppfoto, tror det var på Johannas initiativ.
