Helgonfester och kultplatser
Julisemester på Kreta 1997

 

Vi landar på Heraklions flygplats i ett myller av andra turister.  Fångar en taxi och far iväg mot Knossos. Det är i mitten av juli men natten är ändå varmare och fuktigare än väntat.  Skönt att slippa trängas i de ångande turistbussarna, vilka - likt väsande jätteödlor - inväntar sina byten utanför ankomsthallen. Jag har en närmast  fysisk längtan efter att få tala grekiska och småpratar lite med chauffören.  Språket känns enormt viktigt när man vill uttrycka något och låta sig integreras. Att få känna sig hemma fast man är utlänning och turist.
Vi närmar oss byn Knossos och ser konturerna av  palatset  i månskenet.  Det är alldeles tyst och de massiva ruinerna vilar ut efter turistinvasionen. Viker av mot bygatan.
En smal gång genom en vildvuxen trädgård leder fram till det lilla huset vi hyr. Boningshuset fortsätter i ett yttre vardagsrum under ett tak av vildvin.  På gången står ett enormt förrådskärl i keramik, en s k pithos, av exakt samma typ som återfinns i det minoiska palatset strax intill.  Det är kolsvart natt och cikadorna filar som galna. Vi dricker raki och äter nötter. Äntligen hemma.


Första morgonen är det mycket hett redan tidig morgon.  De höga bergen mittemot husen kastar djupvioletta skuggor och ger lite svalka fram till åttatiden. Vi äter färskt bröd med honung och dricker svart kaffe. Vår by är mycket liten och här finns inga affärer. Lugnt lantliv med hårt arbetande bönder i sina vingårdar och på fälten. Gamla kvinnor som virkar spetsar, arbetar i hushållet och pratar.  Ibland kommer ambulerande försäljare i sina bilar och ropar ut sina varor. En av dem demonstrerar vilka hållbara plaststolar han har genom att dänga dem i marken.  En annan säljer allt från köksknivar till underkläder.  En gång i veckan kommer bilar med höns och smådjur. Levande. De kacklar och piper. Huvuden sticker ut från trälådor, staplade på varandra.
Uppe vid vägen och på parkeringen utanför det stora Palatset  råder internationellt kaos fram till sex varje eftermiddag. Hundra turistbussar om dagen och tusentals besökare från hela världen. På andra sidan vägen rader av souvenirbutiker och restauranger. När den sista bussen lämnat Knossos blir det tyst och luften går återigen att andas.
Framåt förmiddagen tar vi bussen mot Amnissos och den bästa badplatsen. Det börjar bli outhärdligt varmt och det första badet är obeskrivligt.  Beställer en ljuvlig lunch med grillad småfisk och sallad. Ibland ser man lunchen ligga och sprattla inne i köket, men grekerna försökrar att den är död.
Ingenting finns att handla i byn och på kvällen följer vi med en god vän i bil för att handla. Bilen fylls  med varor från en av de många Super Markets där grekerna handlar (to Super).  Hos vinhandlaren fyller vi en stor damejanne och en mängd plastflaskor med retsina och vitt vin ur stora vinfat längs väggarna.

Huset vi bor i är mycket vackert och traditionellt grekiskt. Vitrappat, inramat av grönska. I stora rummet en kakelugn och massor av krukor i vackra former. Köket är stort och rymligt. Bakom diskbänken bor en mus som äter våra rester.  Man hör honom knapra på morgnarna. Längs en yttervägg finns en altan där man bara kan vistas kvällar och nätter. Längre ned en rufsig vingård, apelsinträd, citroner och granatäpplen. Torkan är svår och vi vattnar ofta. På dagarna är det så hett att man måste vara inomhus, men ingen vill. I olivträdet har jag hängt en vattenslang eftersom det är mycket roligare att duscha ute. Med badkläder förstås. Strax utanför trädgårdsgrinden, i ett litet hus vid hörnet, bor en grekisk tant, kyría Maria, som  tillhör inventarierna här och alltid vet vem som gör vad.  Hon är väldigt snäll, men vill träffas alltför ofta. Kyría Maria har haft ett mycket strävsamt liv. I likhet med de flesta här. Hon har fött många barn, ibland bokstavligen på åkrarna, har arbetat med jordbruk och i hemmet. Sedan några år är hon änka och försöker överleva på en obefintlig pension. Dyr läkarvård för värkande kropp har hon inte råd med. Trots eländet är hon alltid glad, intresserad av andra. Bjuder på kaffe, hemgjorda skorpor och färskt skvaller.

En annan dag vill vi undvika söndagsträngseln på den vanliga stranden och tar i stället bussen till Mallia och ett annat, lite mindre, minoiskt palats. Vi stjälps av vid landsvägen i hettan och  vacklar sedan mot vaktkuren där en nitisk vakt vägrar mig gratis inträde, trots att jag intygar mina meriter som ”framstående arkeolog”. Det har gått bra på andra platser. Vi lämnar all vår packning under ett träd och börjar undersöka byggnaden där en minoisk provinsguvernör levt med sin familj och sin stab för tre fyra tusen år sedan.  Människorna har levt av jordbruk, fiske och handel. Lagrat säden i stora lerkärl, nedgrävda i marken. De har offrat åt gudarna på altaren av sten och kanske suttit på de stora fritrapporna och betraktat tjurspelen på den stora mittgården.  Vandrat i skuggiga arkader och sovit siesta i luftiga sovrum. Palatset är här i mindre omfattning och lättare att överblicka. Här och var har stenhuggare ristat in tecken för de heliga dubbelyxorna - labrys - på de höga stenblocken.   
Efter ett par timmar i den förintande hettan ger vi upp och landar på en liten taverna vid vägen mot havet. Äter grönsaksgryta, potatis och sallad. Blir serverade av en kretensare med bar överkropp och slängigt grått hår, så vacker att vi glömmer maten. Det går bra att stirra ohämmat med solglasögon och det gör jag också. Det dyker snart upp fler av samma sort och vi bara stirrar. Det vimlar av Zorbor, men mycket vackrare än filmens.
Stranden är fantastisk och solen skoningslös. Vi hittar ett soltak och försöker sova. Badar mycket tills bussen lägger till alldeles vid stranden. Far igenom den moderna byn Mallia ett par km från utgrävningarna och den ser förfärlig ut. Arma kretensare.

På nätterna sover jag dåligt pga hettan och hundarnas ylanden. De orkar inte skälla på dagarna och har mycket att ta igen på nätterna. Ylandet ekar på bergssluttningarna.  Efter en av mina sämre nätter har vi redan planerat att fara till den kretensiska huvudstaden. Vi släpar oss in mot Heraklion igen,  mot det svala arkeologiska museet. Museet öppnar om några minuer och kön är redan kilometerlång.  Jag ogillar köer, anlägger en viktig min och säger till vakten att vi skall besöka museidirektören. Att kunna grekiska i sådana siutationer är ett måste.  Vi slinker igenom och blir visade till personalingången. Jag vill ansöka om tillstånd att besöka den minoiska helgedomen vid  Anemospilia (Vindarnas grotta) utanför Archánes, och blir hänvisad till ett stort antal förvirrade damer, vilka är handläggare på museet. Museichefen, Dr Karetsou, kan inte ta emot utan jag bollas mellan olika tjänstemän. Fyller i papper och förklarar.  Fördelar mutor och visar intyg.  Blir lovade att  få hämta tillståndet några dagar senare. Vi pressar oss in i museet och vandrar runt några timmar bland de underbara föremålen. Blir rasande på den undermåliga skyltningen. Vilka kan läsa små smutsiga skyltar från 1930-talet (e Kr) med grekisk krafsig handstil?

Jag har nu fått låna en stilig Mountainbike med onödigt många växlar och fraktar med den hem massor av frukt och vatten från närmaste affär på vägen mot Heraklion. Första turen lite skakig. Trafiken är tung och varken trottoir eller cykelbana finns. I cykelväskorna har jag melon och grönsaker och på ryggen vattenflaskor.
Det är dags för den första stora utflykten. Tidigt far vi  in till Heraklion för att därifrån ta oss med buss till palatset i Festós (Faistos). Inne på Praktorío (busskontoret) får vi veta att vi kommit till helt fel busshållplats. Från denna tar man bussar till östra-södra delen av Kreta. Den busshållplats vi söker, har bussar som far väster-söderut. Panik. Det är 7 minuter kvar till vår buss avgår mot Festós och den andra hållplatsen ligger långt härifrån. Den vänlige mannen i biljettluckan stänger plötsligt sin lucka med en smäll och skriker åt oss att följa med. Vi kastar oss in i hans bil och far iväg mot rätt busstation. Alla stirrar häpet på varandra. Mannen har stängt sitt biljettkontor framför näsan på en lång kö för att hjälpa oss på rätt buss!
Det var säkert 25 år sedan jag sist var i Festós, då en öde plats med en liten vaktkur. Inte en besökare. Nu ett myller av folk och en stor flott s k turistpaviljong (!) med utsikt mot Idaberget.  En vandring i ett minoiskt palats under brännande sol är alltid lika vansinnigt, men vi tvingas därtill pga grekernas befängda idéer om öppettider.  De stänger alltid just då det börjar bli behagligt att vandra omkring. Vi släpar oss mödosamt runt på processionsvägar, öppna gårdar, propyléer, i förrådsrum, verkstäder, bostäder och kungliga gemak. Försöker hålla ordning på murar från de olika palatsperioderna, spår från brandkatastrofer mm.  Beundrar den vackra utsikten mot den bördiga Messará-slätten. Resten av tiden dricker vi vatten, kaffe och flämtar.

Onsdag den femtonde juli firas i många byar helgonet Ajía Marina.  Ingen officiell fest och inga affischer. Men ryktet sprids och efter mycket frågande får vi veta när och var. Samma  eftermiddag tar vi en av de många fullsatta extrabussarna till byn Vóni, en ganska stor by söder om Knossos. Där pågår firandet hela natten med mässor, musik och ätande. Och en stor marknad, den största jag sett någonstans. Vi följer en flera km lång väg med marknadsstånd där man säljer allt (utom äkta kretensisk musik). Ett enormt myller, oväsen och doft av souvlaki. Vi följer strömmen ned mot ett nöjesfält med stora snurrande karuseller.  En absurd kontrast till de små grå husen i den lilla byn. Köper vacker silverfärgad komboloi (”radband”) och ett halsband som skydd mot det onda ögat. Borde haft det för längesedan så hade säkert mycket elände kunnat undvikas. Framför ingången till klostret och den stora kyrkan där helgonet bor, slutar så försäljningen.  All kommes upphör abrupt och det enda som saluförs utanför klosterområdet är långa vackra vaxljus, prydda med sidenband. Vi anlägger allvarliga miner och går upp mot kyrkan, men där är så fullt av besökare att vi inte kommer in. Stora runda bröd med namnlappar  blir välsignade av en präst i en byggnad strax intill, men jag vågar inte göra något utfall för att nappa åt oss lite helig mat. Överallt på klosterområdet bor människor i tillfälliga läger. Det  festas och äts, människor sjunger och barn sover.
Det börjar bli matdags även för oss och vi hamnar på en lite restaurang vid torget, under ett enormt träd. Trängseln är enorm men vi trivs. Tänker att här har nog aldrig någon turist suttit. Menyn innehåller bara två saker - souvlaki eller kapriko, något som jag aldrig hört talas om. Det visar sig vara enorma stycken av griskött med feta svålar och som köps och äts per kg.  Endast vid stora helgonfester. Kaprikon i Vóni kostade 3000 drakmer/kg, dvs ca 90 kr/kg, vilket inte är särskilt billigt. Men ingen panejíri (helgonfest) utan kapriko, säger kretensarna.  För mig är det lätt att associera till det man vet om de antika grekiska djuroffren till gudarna. Köttet brändes på ett offeraltare och guden förväntades sniffa åt sig oset från det saftiga köttet, vilket senare förtärdes av prästerna. I modern tid kan alla få del av det stekta köttet, eller åtminstone de som har råd. Men vi avstod från kapriko, trots att någon försöker bjuda oss på kött, drypande av fett och inslaget i smörpapper.  Vi äter i stället god souvlaki med  sallad och dricker retsina. Inte billigt det heller. Jag frågar igen efter kretensisk musik och dans, men inget händer. Börjar surna till igen och känner mig bestulen på ännu mer dans. Då vill jag åtminstone hälsa på helgonet  i hennes kyrka innan vi  tar bussen hem. Vandrar mot kyrkan ännu en gång, som nu inte är så full. Vi står i kö och prästen släpper in några stycken i taget. Kanske man präster skulle övervaka krogköerna i Stockholm så skulle stämningen bli fredligare. Vi slussas in i kyrkan, men liturgin är nu över. Över en del ikoner ligger svarta klädesplagg och framför ikonostasen ett litet bord med massor av oljeflaskor.  Olivolja välsignat av prästerna? Vi går ut igen och beundrar den vackra klostergården bakom, som nu mer påminner om en campingplats.


Torsdag 17/7. Föregående kväll hade jag uppsnappat en affisch med foto på sångaren och lira-spelaren Alefantinós, som jag tycker mycket om (liran liknar en liten fiol, men spelas i vertikal ställning med stöd mot knät). Jag övertalar mina arma och tåliga väninnor att följa med även på detta. Säger att det skall bli årets upplevelse. Hednisk byfest med mat, bybor och snygg sångare.  Fritt från turister.
På förmiddagen besöker vi Arkeologiska museet i Heraklion  för att hämta vårt tillstånd att besöka Anemospilia - den inhägnade kultplatsen. Jag skulle vara där 13.30, men när vi kommer dit så är mottagningen stängd. Jag ringer ilsket på porten men ingen bryr sig. Genom ett öppet fönster ser jag damerna (intendenter?) från i måndags som skulle hjälpa mig med tillståndet. Jag framhåller mitt ärende, men de menar att de inget kan göra för de har stängt. Då blir jag arg på allvar och får till slut mitt papper genom fönstret. Det som är fult i Sverige, kan vara en stor tillgång i Grekland då man har att göra med grekisk byråkrati. Om inget hjälper, kan man låtsas bli väldigt arg och gärna komma med fiktiva hot.
Tar sedan taxi hem till Knossos för att hinna rigga upp oss inför aftonens bykalas. Vi väntar länge på buss denna gång, finkädda vid dammig landsväg. Gatan engagerar sig i vår resa och ringer till busstationen. Efter ett par timmar kommer till slut bussen.  I motsats mot vad man tidigare sagt mig, så visar sig denna buss vara den sista som går till byn Thrapsanó dit vi nu skall.  Utanför Thrapsanó far vi förbi de krukmakerier som gjort byn vida berömd. Där tillverkas ännu de stora, praktfulla pitharia , eller förrådskärl i manshöjd, som påträffats runtom i de minoiska palatsen. I minoisk tid tummades kärlen upp för hand och dekorerades ofta med ”snörmönster” i relief.  Kanske band minoerna snören runt de gigantiska kärlen då dessa lämnades att torka före bränningen i ugn. Snörena kunde förhindra att kärlen sprack då de torkade. I Knossos-palatset har arkeologerna funnit förrådsrum där mängder av pitharia stod, fyllda med kanske säd och olivolja.  

Mitt i byn, på en stor gård framför en skola, skall festen äga rum.  Stolar och bord fälls ut  och man arrangerar scen och musikinstrument. Vi möter kvällens artist, en motvillig Alefantinós som inte alls verkar smickrad av vår uppmärksamhet. Han är lika vacker som på bild, men något fetare. Ingen vet när festen skall börja och jag känner mig inte alls lika välkommen här som på övriga ställen vi varit. Området domineras av herrar i olika åldrar och alla glor misstänksamt. Trots min flytande grekiska. Vännerna vill ha ouzo och vi går upp till byns gubbglesaste kafé. Träffar en snäll gammal man som lovar att ringa efter taxi åt oss när vi ledsnat. I byn finns ingen taxi, utan den får kallas på från mest närbelägna by. Vid tiotiden kommer signaler om att kalaset börjat. Falsk alarm. Det enda som hänt är att borden ställts i ordning och ett par familjer satt sig. Vi köper mat och vin. Här finns bara en kötträtt - den s k kapriko eller stora, feta fläskstycken med gigantiska svålar som även här köpes per kg. Vi avstår och beställer endast  potatis, kokt i fläskets buljong (otäckt, visar det sig senare), sallad, ett vidunderligt gott bröd samt vin. Det har nu blivit rejält kallt och vi fryser.  Byn Thrapsanó ligger ganska högt och skillnaden mot hettan i Knossós är påtaglig. Alefantinós med kollegor trycker surt under ett stort träd och väntar på mer folk. Vid elva-tiden anser Artisten att tillräckligt många anlänt och musiken kommer äntligen igång. Ganska trevande och oinspirerat. Efter lång stund börjar folk dansa sirtós - den vanligaste av de kretensiska sällskapsdanserna, men det är en beställning  och jag vågar inte gå upp.  En familjefader har betalat musikerna en summa pengar för just denna dans och då får endast mannens familj och sällskap gå upp och dansa.  Jag vet att det kan bli bråk om man går upp och dansar, då någon gjort  en beställning för just sitt sällskap. Är det folk från vissa starkt traditionella byar inblandade, kan det bli skjutande och blodspillan. Har man berättat för mig. Knappast skulle någon dra sitt vapen mot en förskrämd medelålders tant och dessutom turist, men jag vågar inte. På Kreta är det extra viktigt att ha känsla för vad som passar sig eller inte.
Mina tåliga vänner låter inte undsippa sig ett ljud av klagan, men de blir allt blekare. Dessutom uppsnappar jag från en bordsgranne att någon riktig feststämning kan det knappast bli före femtiden på morgonen. Vi går upp till kaféet för att beställa taxi. I väntan på denna talar jag länge med kafégubbens trevliga dotter. En ung kvinna med fyra  barn som bor i USA med sin man. Har råd att åka hem bara vart fjärde år. Alla hennes syskon lever i USA. Stackars hennes far som lever ensam kvar här. De är väldigt trevliga och jag hjälper dem att bära möbler och stänga kaféet. Taxin kommer till slut och vi far hem i den månljusa kretensiska natten. Jag är oerhört sur över att inte ha fått dansa. Igen. Chauffören är även han trevlig, men talträngd. Jag är yr av allt vin och trött av sömnbrist. Förstår inte hur jag kan konversera honom i en dryg timme. Men han har oxå trevligt och vill nästan inte ta betalt, vilket vi förstås tvingar honom att göra. Vi hade dessutom purrat honom ur hans bästa sömn långt borta i grannbyn.


Nästa dag är det äntligen dags för vårt väl förberedda besök i Vindarnas Grottor - Anemospilia.  Vi skall få se om vårt intyg från Arkeologiska museet i Heraklion har någon effekt. Bussen går till Archanes några km söder om Knossos. I museet träffar vi en underbar man som är vakt i området och ansvarar för de arkeologiska lämningarna. Han är rund, rödlätt och har intensiva blå ögon. Utstrålar hjälpsamhet och ett intensivt intresse för sitt arbete. Ingen har informerat oss om att man måste ha bil för att komma till minoernas helgedom i Anemospilia. Vakten ringer efter taxi som dyker upp efter någon timme.  Vi har förmodligen väckt honom mitt i siestan. Vi far den oerhört slingriga och smala ”vägen” upp till kultplatsen, som är mycket mindre än jag väntat.  Då den kretensiske arkeologen Sakellarakis grävde här för 30 år sedan fanns ingen väg. Han red hit varje morgon på sin åsna. Vakten från Archanes kommer efter på sin moppe och låser upp. Han guidar oss sakunnigt bland ruinerna.  Här i Anemospilia ligger en av minoernas viktigaste helgedomar. Utgrävaren skapade stora rubriker på 70-talet då han menade att människo-offer ägt rum här. De konstnärliga och fredsälskande minoerna skulle här ha slaktat en av sina egna för att undkomma en förfärlig naturkatastrof.  Helgedomen har tre rum. I det västra rummet finns ett stort altare där en 18-årig man offrats för att undvika jordbävningen, samma jordbävning som ödelade alla de minoiska palatsen och villorna ca 1700 f Kr på Kreta. I samma rum hittades liket av en ung kvinna och en präst, på väg att fly ut ur rummet då jordbävningen kom. I mittrummet hittades de berömda lerfötterna, på vilka en kultstaty av trä vilat.  Statyn kanske avbildade en gudinna och var skuren i trä. Till henne hade en präst offrat det uppsamlade blodet från 18-åringen. Prästen hittades där han fallit med ansiktet mot utgången och offerkärlet i armarna. Rummen är påfallande små, murarna byggda av jämt och vackert huggna block. Vakten visar oss tydliga spår i tröskeln efter trädörren som svängt tusentals gånger då prästerna gått in för att utföra sina riter.  Utanför dörren finns ett runt vattenkar där de troende tvättat sina händer innan de beträdde helgedomen.  Kultplatsen ligger oerhört vackert på Juktasbergets sluttning och med öppningen mot norr och dagens Heraklion, som nu låg nedanför oss.  Ganska kraftiga vindar förde med sig kryddiga dofter av timjan, oregano och salvia. Bakom templet löper en stenlagd, fullt synlig, minoisk väg som för till den närliggande kultplatsen högst uppe på Juktas - Psilí Korifí (Den Höga Toppen).
Taxin tickar drakmer och vi är tvungna att gå. Vi plockar kultisk salvia och lämnar Anemospilia. Taxin fortsätter med oss ned till Archanes och upp längs en annan väg mot toppen av Juktas, ett av Kretas många heliga berg. Vårt mål är en liten kyrka, tillägnad Afentis Christós, uppe på berget.  Vägen är obeskrivligt slingrig och smal. Chauffören berättar att då kretensarna en gång om året - den sjätte augusti -  firar Afentis Christós (ett av namnen på Jesus) trängs här trettiotusen bilar. De möts i nattsvart mörker på denna smala åsnestig utan att olyckor händer. I sanning ett kraftfullt helgon som beskyddar dem. Hettan är obeskrivlig då vi kliver ur bilen. Vi släpar oss upp mot kyrkan och hittar en stor, men död råtta i solen. Han orkade inte ända fram, som någon sade. Kyrkan är vacker i sin kritvita enkelhet och ovanlig med sina tre sidokapell. Den är liten och rymmer bara några ikoner och en mängd ljus.  Runt kyrkan finns ett skräpigt förrådsrum och stora, trassliga kraftledningar. En relästation, enligt vår guidebok. Som oxå upplyser om att vi bara befinner oss på 811 m ö h. Det kändes som det tiodubbla. Vi borde ha besökt de grekiska grävningarna på Psilí Korifí på en högre topp strax intill, men vi förmår inte. Börjar så den mödosamma vandringen nedåt mot Archanes, vilket gick lättare än vi trott. Plockade salvia och timjan.  De violetta blommorna på timjankvistarna glöder mot den röda jorden.
Anemospilia - Vindarnas Grottor -  glömmer jag aldrig.

Dagen därpå besöker jag så äntligen palatset i Knossos - man kan ju inte åka hem utan att hälsa på hos grannen. Jag fascineras mot min vilja av detta turisternas Mecka. Av den mytiske kung Minos, hans drottning och av alla dem som befolkade palatset. Alla keramiker, stenhuggare, kökspersonal som levde i sina tjänstebostäder i utkanten. De enorma förråden med stora kärl ännu på plats. Drottningens badrum med avlopp och vackert målat badkar och delfiner på väggarna.  Husprästernas avdelning och det allra heligaste - dubbelyxans helgedom där Evans för nästan hundra år sedan grävde fram gudinnor och dubbelyxor.  Försöker bena upp de olika byggnaderna runt palatset och de senare grävningarna, vilka alla är inhägnade. Fängslas speciellt av Huset med de nedfallna stenblocken  där man ser tydliga spår av jordbävningen år 1700. Trappan med stora tunga stenblock upp till andra våningen har rasat och blocken knäckts.  
Manskulle kunna gå runt i timmar, med det omöjliggöres av hettan. När det framåt eftermiddagen börjar bli behagligt så kastas man ut av brutala och visselpipande vakter.
Så på kvällen händer det. Jag blir sjuk. Influensa på Kreta. De andra skall se på cypriotisk dans i Kazantzakis-teatern, något som jag sett fram emot hela veckan. Var skall man höra och se cypriotiskt om inte på det patriotiska Kreta?
Sitter i stället hemma och ser månen gå upp över bergen i Knossos. Hundarna ylar, cikadorna gnider och mössen rasslar i vinrankorna ovanför mitt huvud.
När man sett månen gå upp över Knossos en julinatt blir ingenting mer som förr.

Nästa dag möter vi de två unga kvinnor från Ukraina som kommit för att städa åt oss.  Ingen rolig känsla att se andra arbeta åt oss, men grekerna försäkrar att vi gör flickorna en tjänst genom att betala dem för relativt lindrigt arbete. Oerhört vanligt med i Grekland idag med gästarbetare från de forna öststaterna. De arbetar hårt för skral lön och utan arbetstillstånd eller säkerhet. Utnyttjas ofta hänsynslöst (vem sade att slaveriet är avskaffat?) och sätts omedelbart i fängelse eller utvisas om polisen upptäcker dem. Flickorna från Ukraina tillhör nog dem som haft mest tur.  Ioanna är vacker och melankolisk.  Lång, smal och svanlik. Hon har en hel familj att försörja hemma i Ukraina och ringer sin man och sina två små barn varje vecka.  De små summor hon förtjänar kan inte skickas direkt till Ukraina, utan måste gå via Athen för att den ryska maffian där skall få sin del. En grym och ofattbar verklighet. Sofia, den andra kvinnan, har ingen familj, men arbetar i en by långt ifrån Knossos. Flickorna träffas bara på söndagarna. Sofia kan bra grekiska och vi kommunicerar genom henne. När städningen är klar,  bjuder vi dem på lunch och  far därefter allihop till badet.

En av de sista dagarna  bestämmer vi oss för en längre utflykt. Vi skall ta bussen till södra Kreta och där hyra hus. Jag är väldigt sjuk och orkar inte bära mig själv, men måste. Skall bli skönt komma till havet. Vi far längs kusten  förbi vackra byar med medeltida kyrkor. Det går förbluffande fort att fara tvärsöver ön ned till Ierápetra. Staden är oerhört präglad av turismen och vi känner att vi vill fortsätta. Äter lunch vid havet och försmäktar i hettan. Fortsätter med bussen österut till Makrí Gialos.  Förbi ofattbara turistanläggningar med bara hotell och bad. På gränsen mellan Makrí Gialos och Análipsi får jag syn på en skylt med lägenheter som uthyres. Känner att jag måste av fort och skriker ”stasi” (hållplats). De övriga baxar sig yrvaket ut ur bussen. Det blev en lyckträff. Ett underbart lägenhetshotell alldeles vid havet. Bara att kasta sig i. Efter badet köper jag säckvis med bergste och honung för att lindra min influensa. Sitter ett par dagar i skuggan och dricker hett te med honung, medan övriga gonar sig i sanden. Försöker i början skrämma iväg förkylningen med stora mängder rakí, men förgäves. Blir sedan flitig kund på apoteket i byn och har till slut ett helt förråd. Inget hjälper egentligen, men det känns tryggare. På apoteket frågar man vänligt om jag ville ha penicillin och hur mycket. Får även - helt felaktigt - astmamedicin men jag inhalerar lydigt den oxå. Och blir ännu sämre.
Det var en väldigt trevlig upplevelse att kunna gå ut och handla vad man ville ha i stället för att cykla flera kilometer efter vatten och frukt, såsom i Knossos. I affärerna tycker de att jag talar någon konstig dialekt och jag blir beskylld för att vara cypriot vilket jag inte har något emot.  
Vännerna  förlustar sig varje kväll, men för mig återstår rummets svettiga lakan, glödlampa i taket och massor av mygg.

Snart har två veckor gått och det är vår sista dag på Kreta. Inatt flyger vi hem. Jag är väldigt dålig igen, men badar ändå. Denna vår sista dag kommer meltemi-vindarna från norr och virvlar upp sand och vågor. Det finns t o m moln på himlen.  På bussresan hem talar jag med en ung kvinna från Makrí Gialos som skall på barndop i Heraklion. Hon berättar bl a att staten kommer att sälja den vackra ön Gaidouroníssi (Åsneön!), oklart om det är till grekiska eller tyska privatpersoner. Ön, som oxå kallas Chrisó pga sin gyllene sand, är nu ett omtyckt utflyktsmål för turister. Men Kreta behöver pengar och från grekiska staten får man föga hjälp. Flickan visar mig på ett smalt kors på ett högt berg som vi far förbi. Däruppe bodde en eremit hela sitt liv, och när han dog planterade man detta kors. Vi talar om sedvänjor, musik och dans. Nej, numer dansas det kretensiskt bara på bröllop och eventuellt barndop. När de unga går ut för att roa sig vill de ha bouzouki eller disco. För att bli accepterad, och därmed inviterad till ett bröllop e dy, måste man vara bosatt mycket länge på en plats.  
Vi kommer hem till Knossos och packningen blir okoncentrerad. Vi har ingen lust att åka hem. Nu återstår bara att köpa raki.  Även på Kreta är det förbjudet att bränna egen alkohol, men den politiker är inte född som vågar förvägra grekerna rätten till egen raki. ”Vår” änka och granne, Kyria Maria, har en väninna som  gör god raki eller tsikoudhiá, som det heter på Kreta. Väninnan är lite förskrämd eftersom hon inte får sälja för sin man, som hellre vill dricka upp allt ensam. Hans hustru värnar om sin man och vill hellre sälja till oss.  Kyria Maria ger klartecken då det är dags. Vi smyger efter bygatan med Maria i spetsen i fullt ornat med stor käpp.  Vi lämnar över våra plastflaskor och skall hämta dem inom en timme. Maria fnyser föraktfullt åt vår ynka mängd av flaskor och lägger till några sladdriga f d läskflaskor. Vi försöker förklara problemet med den svenska tullen, men Maria tycker det är futtiliteter. Då vi packat klart är det tid att hämta vår sprit -två plastkassar  med  fulla flaskor.  Vi smyger skuldmedvetet utefter väggarna, måste lova  att inte berätta för någon och granntanten njuter.
Slutligen dax att fara med taxin till flygplatsen. Taxin kommer inte och vi svettas. Efter en dryg halvtimme kommer en bil och förklarar att originaltaxin råkat ut för en olycka. Men vi hinner ändå och finner sedan att det är fullkomligt onödigt att sitta och vänta i två timmar på flygplatsen. Som en sista hälsning innan vi flyger hem, hoppar en stor välnärd kackerlacka ut ur min bag. Kanske har han sovit i min plastpåse med kryddor från Juktas. Det blir stor uppståndelse. Barnen fröjdas, de vuxna förfasas. Någon trampar på honom och han ligger still. Bara för att resa sig och gå vidare efter en stund.

Några veckor efter hemkomsten får vi veta att Ioanna och Sofia utvistas till Ukraina. Polisen hade upptäckt flickorna och arresterat dem innan de sattes på tåget till sin hemstad.

Marie-Louise Winbladh