Den svenska Cypernexpeditionen
Utgrävningsplatser
Alambra
Alambra är en by som ligger i närheten av Nicosia. På en bergssluttning strax sydväst om byn ligger en nekropol med gravar från tidig- och mellancypriotisk period. Några av dessa gravar lät Ohnefalsch-Richter öppna under 1983 och 1985. Gjerstad kom till platsen 1924 och började då undersöka en bosättning belägen lite högre upp i sluttningen, med lager från tidigcypriotisk period II-III. I en annan bosättning, belägen på andra sidan sluttningen, grävde han ut ett hus som kunde dateras till tidigcypriotisk period III (2000-1900 f.Kr.).
Huset bestod av två rum och en öppen, kringbyggd gård. Man kunde se att det hade varit bebott i två omgångar med en förstörelseperiod emellan. Fynden i ett av rummen skvallrar om att det kan ha nyttjats som arbetslokal; där fanns en förvaringsbänk, vävtyngder samt indicier på att man malt säd. Till öster om huset fann man även en bakugn.
Kalopsidha
I Famagustadistriktet, strax väster om byn Kalopsidha, ligger fyndorten Taoudi Chiftlik. 1924 lät Gjerstad gräva ut en bosättning från tidigcypriotisk period II till mellancypriotisk period III (2000-1600 f.Kr.) på platsen. Ett av de undersökta husen skilde sig från övriga och tycktes nästan höra till ett mer organiserat, urbant system. Det hade elva rum, gård mot norr och väster och verkade ha bebotts i två omgångar. Utifrån de fynd som påträffades kunde man förstå att rummen haft skilda funktioner, allt i från motagningsrum med utrymme för kultaktiviteter, förvarings- och arbetsrum (tre till antalet) samt uthus. Förmodligen hade föremålen en gång förvarats på hyllor som sedermera kollapsat, något som deras placering vid utgrävningstillfället skvallrade om. Kanske var det en köpman som bott i huset, men tanke på att en del av keramiken hade importerats från Syrien.
Nikolidhes
Nikolidhes är beläget på två höga flodbanker tre kilometer norr om Idalion. På den västra kullens sluttning öppnade Ohnefalsch-Richter år 1894 några sencypriotiska gravar. Till väster om dessa gravar påträffades också en tidigcypriotisk bosättning. 1924 tog sig Gjerstad an den östra av kullarna och grävde där ut ett litet fort. Detta fick honom att anta att platsen kanske snarare hade fungerat som militärförläggning än som bosättning. Fortet hade två byggfaser, vilka båda kunde härledas till sencypriotisk period I (1600-1450 f. Kr.). Den första fasen slutade i våldsam förstörelse, emedan fortet från den andra perioden inte uppvisade några sådana tecken utan troligen övergavs efter hand.
Frenaros
I Famagustadistriktet i närheten av byn Frenaros ligger fyndorten Vounistiri, en kalkstensplatå med obetydlig vegetation, där Gjerstad 1923 ledde en liten utgrävning. Här påträffades rester av ett hus i form av golv men inga spår av själva fundamentet, vilket indikerade att huset i fråga måste ha haft murar av icke beständigt material. Byggnaden var uppskattningsvis ca 10x8 m2, men oregelbunden i formen. Utanför fanns en matlagningsplats. Fynden inifrån huset inkluderar ett antal redskap av flinta och några krukskärvor. Flintan gör att huset kan dateras till sen neolitisk period (ca 4000 f. Kr.).
Amathus
Den gamla fyndorten Amathus ligger på ett kulle på Cyperns södra kust, ca 11 kilometer öster om Limassol. Ruinerna upptar en stor del av toppen och sluttningarna ned mot havet. I lågstaden till öster, mellan akropolen och havet, kan man fortfarande se lämningar av stadsmuren och hamnen. Ännu är dock staden till största del outgrävd.
Amathus, ett av Cyperns antika kungadömen, grundades enligt legenden av Kinyrias och var uppkallat efter dennes moder, Amathous. Platsens äldsta historia är relativt okänd, men de fynd man hittat visar på en existens ända från cyprogeometrisk period I till tidigbysantinsk tid. Arabinvasionerna som tog sin början 647 e.Kr gjorde att man succesivt övergav platsen.
Amathus besöktes av både arkeologer och amatörer under 1800- och 1900-talet. Luigi Palma di Cesnola, den förste amerikanske konsuln på Cypern, lät gräva ut två nekropoler; den ena var belägen norr om akropolis och innehöll gravar av större storlek, den andra låg till väster om akropoliskullen. Cesnola skrev en rapport om detta i sin bok Cyprus, its cities, tombs and temples (London 1977), men enligt Westholm var den lite väl ”romantisk” och man ska därför kanske inte lägga för stor vikt vid den. År 1855 upptog den preussiske antikforskaren Max Ohnefalsch-Richter utgrävningar på platsen. Han omnämnde två helgedomar i den gamla staden och publicerade även en plan och några sektioner av en grav.
I april-maj 1930 undersökte SCE en nekropol belägen på kullens sluttning intill stranden. Nekropolen hade redan delvis utforskats av den engelska expeditionen som grävde på Cypern 1893-94, och även publicerats i Excavations in Cyprus (London 1900, p. 89). Man grävde ut två områden; A- som låg 800 meter väster om akropolis vid båda sidor av vägen mellan Nicosia och Limassol, och B- beläget närmare akropolis,100 meter väster om ett litet vattendrag. Mellan platserna hade skattletande bybor grävt en hel del och lyckats tömma två gravar på dess innehåll. Här undersökte SCE nu 25 gravar på vardera sidan av vägen. Strax till väster om plats A påträffade de sedan ytterligare en grav, nr 26.
De flesta och äldsta gravarna var uthuggna ur klippan eller hade konstruerade schakt, med en korridor, dromos, som ledde till botten av schaktet. Även gravarna från senare period byggdes med en dromos och hade en eller flera begravningskammare. Två av de påträffade gravarna var av verkligt hög kvalitet, förmodligen ämnade för mycket rika personer eller kanske rent av för kungligheter. Kropparna hade placerats direkt på klippan, ibland med en bädd av småsten under. Gängse var att de placerats i ryggläge med huvudet riktat mot ingången. Gravgåvor hade placerats intill kroppen. Ofta återanvändes gravarna ett flertal gånger, och då sköt man helt enkelt åt sidan de gamla gravgåvorna för att bereda plats för nya. Grav 26 såg vid första anblick ut som en tumulusgrav men visade sig vara en enkel schaktgrav. Den innehöll en pithos i sten med en alabastron inuti som i sin tur innehöll ett bränt skelett. Runt alabastrons mynning hade man placerat en krans av myrten. En teori för detta annorlunda gravskick är att graven tillägnats en ptolemeisk ämbetsman som avlidit i Amathus och låtit sig begravas enligt sina seder och bruk. De 26 gravarna har daterats från cyprogeometrisk tid I till romersk tid (1050 f.Kr. – ca 150 e. Kr.).
Ayia Irini
Ayia Irini är en liten by som ligger på en klipplatå nära Cyperns nord-västra kust. Klippan har endast ett tunt lager av jord och växtlighet vilket ger området ett torftigt och sterilt intryck. På andra sidan dalen finns en nekropol med klippgravar daterade till allt ifrån sen bronsålder till romersk tid. Flyttar man sig närmare havet påträffar man ruiner från en liten antik stad. De äldsta fynden härifrån har daterats till hellenistisk period.
I november 1929 kom en präst vid namn Papa Prokopios till Cyprus Museum i Nicosia och hade med sig en present; överkroppen till en terrakottastaty från 500-talet f.Kr, som han hade hittat ute på sin åker hemma i byn, strax väster kyrkan. SCE gjorde en preliminär undersökning av fyndplatsen och upptäckte därmed en av de mest betydelsefulla helgedomarna i hela expeditionen, vilken dessutom visade sig vara nästan helt intakt. De fick snart tillstånd att börja gräva och kom i gång redan samma månad.
Helgedomen i Ayia Irini grundades i slutet av sencypriotisk period III och var i bruk fram till ca 480 f. Kr. Platsen återanvändes troligen en kort tid under första århundradet f.Kr. Kulturlagren representerar sju perioder med period 4-6 som de viktigaste (ca 700-500 f.Kr.).
Under period 1 (ca 1200-1050 f.Kr.) bestod helgedomen av ett komplex med rektangulära byggnader som stod längs med ena sidan av en stor öppen gård, vilken uppskattningsvis mätte 30x20 m2. Byggnaderna fungerade som bostadskvarter för präster, som förvaringsrum och som rum för kultaktivitet. I centralbyggnaden fann man diverse kultrelaterad rekvisita, så som offeraltare, stora pithoi, kannor, skålar, en kultyxa i sten, mortlar och mortelstötar, sländtrissor i sten, ett pilhuvud i brons och en tjur i terrakotta. Man kunde inte finna något kultobjekt, men en stark hypotes är att den ovala sten som fungerade som kultobjekt i temenos som var av yngre datering, användes redan under period 1. Guden som dyrkades på platsen var tydligt kopplad till jordbruk och antogs beskydda grödor och boskap.
Under period 2 (800-talet f.Kr.) lät man bygga en utomhushelgedom. Den bestod av en ovalt formad temenos, öppen mot skyn och omgiven av en mur, peribolos. Ett lågt altare av stenskärvor var uppställt på gården och intill det fanns ett bord för libationsoffer. Votivgåvorna bestod till största delen av terrakottatjurar. I period 3 (700-talet f.Kr.) lät man höja både peribolosmuren och marknivån. Ett rektangulärt pelaraltare fick ersätta det gamla stenaltaret. Under den här perioden bestod votivgåvorna av tre olika föremålstyper; djurfiguriner, minotaurfiguriner och mänskliga statyer och statyetter. Både minotaurerna och de mänskliga statyerna kan eventuellt ha representerat dyrkande personer.
Tidigt under period 4 (ca 700-600 f.Kr.) utvidgades temenosområdet och man reste en ny peribolos. Två små, rektangulära rum anlades i vilka man har påträffat organiskt material som kan vara rester av heliga träd. Det finns också mängder av votivgåvor i terrakotta från den här tiden. Mot slutet av perioden översvämmades området av floden intill, vilket också inträffade under perioderna 5 och 6. På grund av detta övergav man platsen, men återtog den i bruk på nytt en kort period under första århundradet f.Kr.
Det är oklart vilken gud man egentligen dyrkade i Ayia Irini eftersom man inte hittat några inskrifter. Offergåvorna kan däremot säga en hel del. Totalt har man hittat över 2000 terrakottafigurer. Hälften av dem finns nu på Medelhavsmuseet, hälften på Cyprus Museum i Nicosia. Tjurstatyetterna, de beväpnade statyerna och stridsvagnarna ger indikationer om en gud som främjade fruktbarhet både hos människor och boskap men också på fältet. Guden förmodades även ge cyprioterna framgång i krig. Statyerna och statyetterna var arrangerade i koncentriska halvcirklar runt den tidigare nämnda kultstenen. Kanske trodde man att guden befann sig där inne. Om själva kultaktiviteten vet vi inte mycket. Utifrån terrakottafigurer som bär tjurmasker kan man dock spekulera i att tillbedjarna bar mask i samband med sina riter. De mänskliga figurerna är av varierande storlek, och några av dem skulle kunna representera cyprioterna själva.
Ayios Iakovos
Byn Aios Iakovos ligger ca 22.5 km norr om Famagusta. Gjerstad besökte platsen 1923, och i sin avhandling Studies on Prehistoric Cyprus nämner han ett gravområde 1.5 km öster om byn i fyndorten Melia, där han fann ett antal krukskärvor på marken. Flertalet gravar hade nämligen redan blivit öppnade och plundrade av rovgrävare, men de hade aldrig blivit noggrant undersökta.
I juni 1929 startade SCE sitt arbete i Melias nekropol, med gravar uthuggna ur den sandiga kalkstensklippan. Två av gravarna var totalt utplundrade medan 14 var intakta. Ned till gravarna ledde en trappstegsförsedd dromos, själva gravkamrarna låg horisontellt placerade. hade valvtak och var något oregelbundna i formen. Ett par av gravarna hade två kammare. Skeletten var placerade på rygg, antingen ihopkrupna eller utsträckta, gravgåvorna var utplacerade runt omkring dem. Flera av gravarna hade, så som på många andra platser, fler än en begravningsgrupp. De daterades från mellancypriotisk tid III till sencypriotisk tid II (1725-1200 f.Kr.)
Medan utgrävningen av nekropolen pågick passade SCE också på att söka efter den bosättning som gravarna måste ha tillhört. En bybo gjorde dem uppmärksamma på ett fält strax norr om byn, där hans plog hade rivit upp en mängd trasig keramik från samma period som de senaste begravningarna i Melia. SCE grävde först ett testschakt på platsen, och fortsatte sedan med en mer omfattande utgrävning i augusti 1929. I stället för en bosättning fann man en helgedom. Den hade förmodligen varit inhägnad en gång i tiden, även om man inte längre kunde se några spår av det. Med tanke på att området var relativt fattigt kan man föreställa sig att inhängnaden byggts i ett enkelt, förgängligt material. Helgedomen var indelad i två avdelningar genom en avgränsande mur med dörr. Huvudingången vätte förmodligen mot nordväst, där tillbedjarna först passerade över en gård med en stor terakottabasäng. De flesta votivgåvorna var utplacerade i och omkring denna basäng. Bakom muren låg en innergård med två stora stenpodier som fungerade som altare. I den här delen av helgedomen fann man inga votivgåvor överhuvudtaget. Helgedomen var i bruk från mellancypriotisk period III till sencypriotisk period II, med ett uppehåll under sencypriotisk period I (1725-1600 f.Kr. och 1450-1200 f.Kr.).
Några hundra meter norr om helgedomen undersökte man en annan kulle. Markytan hade gett indikationer om en kultplats från järnåldern, och man hittade mycket riktigt fundament från en rektangulär byggnad, 6.95x10.75 m2, placerad i nord-sydlig riktning. Fundamentet var gjort i kalkstensflis, bundet med kalkhaltig cement. Man kunde konstatera tre byggfaser. Från den andra fasen fanns spår av en tvärgående vägg och ett altare. Förmodligen hade båda rummen varit försedda med tak och kanske tjänat som en sorts huskapell. Flertalet terrakottastatyetter och keramik påträffades i byggnaden samt i 8 gropar som upptäcktes runtom huset. I groparna fanns spår av nedsänkta kärl med spannmål i kärl, som antagligen placerats där dels för att hålla det färskt, dels för att det skulle skyddas av den lokale gudomen. I murarna hittade man också kärl som stuckits in där som ett sorts offer. Utifrån jordlager med stor mängd bronsåldersmaterial kan man anta att helgedomen var i bruk från sencypriotisk period I. De senare byggnadsperioderna härstammar från järnålder, med fynd så sent som från cyproklassisk period II eller till och med från hellenistisk tid (ca 1600 f.Kr.-310 f.Kr.).
Enkomi
Nekropolen i Enkomi var redan upptäckt och hade grävts ut 1896 av Murray, Smith och Christian. På grund av gravarnas rikedom hade det skett en mängd rovgrävningar och hundratals gravar var plundrade. Nekropolen, som en gång varit muromgärdad, ligger i ett kargt område på en bergsplatå strax öster om byn Enkomi. SCE grävde ut på platsen under juni och juli 1930. De började med att göra ett antal testschakt, vilka dock inte gav så mycket till en början. Mycket hade nämligen förstörts av de bosättningar som uppförts under bysantinsk tid. Så småningom stötte man i alla fall på delar av nekropolen som dittills varit oupptäckta och hittade väldigt rika och betydelsefulla gravar, totalt 22 stycken. Det rörde sig om klippgravar, ibland övertäckta med en jordhög. En del av de yngre gravarna var enklare schaktgravar som grävts ut i jorden. Skeletten låg oftast på rygg i utsträckt position. Flera av gravgåvorna hade importerats, ofta från grekiska fastlandet i form av mykensk keramik. Majoriteten av gravarna är från sen cypriotisk period II (1450-1200 f.Kr.).
Idalion
Den gamla staden Idalion, en gång ett av Cyperns kungadömen, var belägen mitt på ön vid floden Yalias. Stadens ruiner sträcker sig söderut fram till den moderna staden Dali. Idalion bestod av tre delar; två akropoler belägna på varsin kulle samt en lågstad. Nekropolen med gravar från sen bronsålder till romersk period sträcker sig både åt öster och väster.
På toppen av den östra akropolen stod ett afroditetempel som grävdes ut av Max Ohnefalsch-Richter. I dalen nedanför låg ett tempel tillägnat Reshef-Apollo, vilket Lang tagit sig an. Flera av gravarna i nekropolen grävdes ut av Luigi Palma de Cesnolas och Ohnefalsch-Richters arbetare, utan att några rapporter publicerades. Man antar att lågstaden, som ännu är outgrävd, kan innehålla både agora och privata bostäder.
På sommaren 1928 började SCE gräva ut toppen av den västra akropolen vilken inte var undersökt tidigare, annat än av skattletare. Grävningen visade att akropolen var en befäst kultplats från slutet av bronsåldern. Under senare period lät man uppföra ett tempel till Athena på platsen, gudinnan som fenicierna identifierade med sin egen Anat. SCE grävde också några testschakt nedanför akropolen och då påträffade man det kungliga palatset. Förhoppningen var att kunna återvända till platsen senare för att gräva ut den ordentligt, men så blev inte fallet.
Akropolen började bebyggas under sencypriotisk tid IIIA (ca 1200 f. Kr.). Fästningen hade en massiv vall gjord i lertegel på stenfundation. Där fanns tre ingångar; en i norr och två i väster. Vallen rekonstruerades under sencypriotisk period IIIB och reparerades åter igen under period IIIC. Den norra ingången gjordes trängre och förstärktes genom bastioner på var sida. Man grävde också ut en underjordisk passage i klippan under porten. Husen var relativt primitiva med murar i lertegel på fundament av stenkross. Byggnaderna formade inte något enhetligt komplex utan bestod snarare av ett antal separata block av rum samt ett centralt placerat kulthus, omgivet av förrådsbyggnader och prästens, tillika stadsöverhuvudets, bostad. I kulthuset fanns ett litet fyrkantigt altare, diverse kannor för libationsoffer samt deponerade votivgåvor i form av terrakottatjurar.
Under cyprogeometrisk period I-II (1050-900 f.Kr.) gav kultplatsen ett rustitk och primitivt intryck. Inte förrän under cyprogeometrisk period III (900-750 f.Kr.) går det att med säkerhet identifiera arkitektoniska lämningar. Då omgärdades akropolen av en försvarsmur med två små torn i västra hörnet och en port i sydvästra muren. Försvarsmuren fick också tjäna som temenosmur med helgedomen innanför. Denna bestod av en gård med ett fyrkantigt stenaltare och ett kultkapell som angränsade.
Under cyproarkaisk utvidgades temenos. Akropolis blev förstärkt med ett massivt torn i västra hörnet. Innanför huvudingången byggdes en lång, rektangulär hall och ett fyrkantigt altare flankerade det kapellets högra, öppna fasad. Det inre temenos huvudingång vätte åt sydväst. Gården var öppen mot skyn, men skyddades av takpannor längs med sidorna.
Votivgåvorna från de olika perioderna bestod huvudsakligen av vapen och verktyg samt olika typer av personliga tillhörigheter, varav flera troligen varit upphängda. Man hittade dock inget kultobjekt. Här dyrkades en gudinna som grekerna kallade Athena, något man förstått utifrån bland annat inskriptioner på en bronstavla. I en inskription på ett fundament till Aj. Georgioskapellet, nära nord-östra stadsmuren, får vi veta att fenikierna kallade henne Anat. Vad cyprioterna hade för namn på gudinnan vet vi inte, men votivgåvorna indikerar att hon var en krigsgudinna, liksom Athena.
I nekropolen utanför stadsmuren undersökte SCE två gravar i syfte att de inte skulle plundras. Grav 1 var hellenistisk, grav 2 var också från hellenistisk tid men med en mycket senare begravning, från 300-talet e.Kr. De undersökte också nekropolen innanför den senare stadsmuren, men de flesta gravarna där hade redan öppnats av Ohnefalsch-Richter. Här påträffades endast en intakt grav, vilken kunde dateras till cyprogeometrisk period I (1050-950 f.Kr.).
Kition
Innanför Larnacas murar på Cyperns sydkust ligger ruinerna av Kition som var huvudstad under fenikiernas kolonisering av ön. Den gamla stadens murar är synliga än idag.
Akropolis låg i Bamboula, ett område i nordvästra delen av staden. Mellan akropolis och nuvarande strandlinjen fanns den antika hamnen vilken genom åren gradvis slammade igen och förvandlades till träskmark. För att bli av med malariamyggor som härjade på platsen bestämde sig den cypriotiska regeringen år 1879 för att fylla igen träsket. Till detta använde man sig av skärvor som man samlat ihop ifrån akropolen, något som resulterade i att platsens översta lager förstördes. En nekropol sträcker sig norr, väster och söder om staden med gravar från tidigcypriotisk till cyproromersk tid. En mindre del av den antika staden grävdes ut så tidigt som 1894, och systematiska utgrävningar har nu pågått sedan 1959. Kition grundades av mykenare från Peloponnesos under sencypriotisk period. I slutet av 800 talet f.Kr. kom fenikierna till staden, först som handelsmän, sedan som bosättare. Utifrån arkeologiska fynd är det dock tydligt att befolkningen fortsatte att vara i huvudsak grekisk. Så småningom grundade fenikierna, tillsammans med perserna, en dynasti som regerade i staden under 400- och 300-talet f.Kr. Den siste kungen av Kition, Pumiathon, stod vid Antigonus sida i kampen mot Ptolemaios I Soter. Då Antigonous förlorade blev Pumiathon av med både tronen och livet. Ptolemaios tog över Kition år 312 f.Kr. som därmed upphörde att vara en oberoende stat.
År 1914 gjorde Myres vissa undersökningar i Bamboula men publicerade ingenting av det. SCE anlände till platsen i oktober 1929 och startade upp utgrävningar som pågick fram till april 1930 med ett kort vinteruppehåll. De hade ambitionen att göra en stratigrafisk undersökning av kullen, dels för att försöka datera fenikiernas kolonisering av Cypern, dels för att undersöka deras roll i cyperns kulturella utveckling. Redan efter tre dagars grävande påträffades en stor deposition av skulpturer, och man beslöt då att undersöka en större yta än vad först var tanken.
Under sencypriotisk period III och i början av cyprogeometrisk period I (ca 1100-1000 f.Kr.) började Kitons akropol att användas som utomhushelgedom. Fram till cyproarkaisk period bestod den av en temenos, en helig inhängnad med öppen votiv- och altargård, samt ett takförsett kapell i hörnet av gården. Gården restaurerades och omplacerades ett flertal gånger, och för varje gång höjdes marknivån något. Under cyproklassisk period I konstruerade man en ny temenos, större och mer monumental, med solida murar av stora stenblock. Ett lågt altare var placerat inanför den inre temenos, utanför stod ett rektangulärt pelaraltare. Under alla perioder hade man placerat ut votivgåvor i helgedomen, vilka främst bestod av skulpturer. Varje gång man byggde en ny temenos tog man med de gamla skulpturerna. I början av den hellenistiska perioden förstördes gården helt. En stor del av votivskulpturerna lät man då bränna i en rektangulär grop som fylldes igen och markerades med en platta av kalksten.
På votivgåvorna finns inga inskriptioner som avslöjar vilken gud man dyrkade. Flera skulpturer är dock avbildade med lejonskinn över huvdet och en klubba i sin högra, resta hand som en motsvarighet till grekernas Herakles. Fenikierna kallade guden Melkart, Kitions stadsgud. Melkarts tempel, som hade blivit religiös symbol för Kitions politiska oberoende, förstördes i samband med att temenos ödelades.
Kountoura-Trachonia
Till öster om fortet Nitovikla ligger Kountoura-Trachonia inbäddat i det bergiga skogslandskapet. Här upptäckte SCE ett antal grottgravar som var uthuggna ur den branta klippan, med utsikt över de lägre delarna av begravningsplatsen. I skogen nedanför grottorna fanns spår efter rovgrävningar, mer än ett dussin gravar hade blivit öppnade och tömda. Åtta av dem utmärkte sig genom små jordkullar och uppresta stenhällar. Tyvärr var dessa tumulusgravar redan plundrade, men enligt byns invånare hade ingen av dem varit särskilt rik på fynd.
1929 grävde SCE ut 15 gravar varav en var plundrad. Alla var av dromostyp, uthuggna ur klippan. Några av gravarna hyste flera begravda individer vilket skulle kunna vara ett tecken på att det rörde sig om familjegravar. Alla låg på rygg i utsträckt position med gravgåvor intill sig. Tack vare att man hittade mynt i några av gravarna kunde de dateras till andra halvan av 200-talet f.Kr.
Kythrea
Under vintern 1930 fick SCE rapport om att man påträffat stenföremål och flintaredskap i Kythrea, en plats nord-öst om Nicosia ca 200 m söder om Kephalovryso. Området är beläget dels på en sluttning, fårad av strömmar och vinterregn, dels på den östra banken av en liten flod. Här tog utgrävningarna sin början under våren 1930.
Den kalkolitiska bosättningen täckte en area om 10 000 m2, men en stor del av den hade blivit bortspolad under årens lopp. Man grävde ut fem hyddor som konstruerats i stenflis av varierande storlek. I fyra av hyddorna fanns en sorts centralt placerad bas för att kunna stötta taket. Taket bestod troligen av trästockar som placerats i en inåtlutande formation på den cirkelformade väggen och möttes i centrum. Stockarna var sammanfogade med pinnar och kvistar och stadgade med lera. Hyddorna hade blivit tömda på sitt innehåll innan de övergavs, förutom hydda IVB som hade brunnit. Här kunde man därför hitta flintaredskap, mortlar och mortelstötar samt en liten kanna. Hyddorna har daterats till kalkolitisk period II (3500-2500 f.Kr.).
Lapithos
Den neolitiska/kalkolitiska bosättningen i Lapithos ligger på en plats som kallas Alonia ton Plakon, väster om själva byn. Området har genomgått mycket förstörelse, både på grund av människor och av naturens egna nycker, vilket gör att bosättningens omfång är svårt att bestämma. Utgrävningen ägde rum på två olika platser, i östra och västra bosättningen. SCE arbetade här från oktober till mitten av november 1928.
Den östra bosättningen är dåligt bevarad på grund av vinterfloderna som härjat i området samt genom att man både i modern tid, men också under romersk och bysantinsk period, bedrivit åkerbruk på platsen. Bara svaga spår av bostäder fanns kvar i form av stenfundament, ingenting av väggar eller tak återstod. Man påträffade tre bothroi inhuggna i klippan, samt en härd. Förmodligen var platsen bebodd under fyra perioder.
I den västra bosättningen fann man rester efter fyra hyddor, en av dem byggd ovanpå en äldre. Hyddornas väggar var konstruerade av oregelbundna stenblock och man kunde tydligt se hur taket varit uppstagat av trästolpar, tillverkat i strå och sammanfogat med lera. Tre härdar påträffades. Övriga fynd tillhörde huvudsakligen tre kategorier; flintaobjekt, stenföremål och keramik. Båda platserna kan dateras till 3000-tal f.Kr, men den östra bosättningen tycks vara något äldre. I närheten hittade man också klippgravar, varav SCE grävde ut tre stycken och daterade dem till cyprogeometrisk period.
Väster om Lapithos i en by som kallas Vrysi tou Barba fann man en nekropol vid stranden. Platsen är belägen på en platå som sluttar försiktigt ner mot havet, ständigt drabbad av översvämningar från de vattendrag som rinner ner från bergen. Myres gjorde utgrävningar på platsen år 1917, liksom M. Markides från Cyprus Museum. Ingen av dem lät dock publicera sina resultat. På två andra platser, inne i byn nära Ajia Anastasias kyrka och längs vägen som leder till Kafalovryso, hittade man också gravar. Två av dem hade redan grävts ut. SCE påbörjade sitt arbete här i september 1927 med syfte att få fram en representativ serie gravar från ett begränsat område. Totalt påträffades 23 stycken, och som SCE säger i sin publikation ”the necropolis was far from being exhausted, when we left” så hade man nog kunnat hitta fler. Gravarna var av dromostyp, med en eller flera gravkammare. Skeletten var inte så väl bevarade, men gravgåvorna var rikliga och bestod till stor del av vapen och redskap i metall. Gravarna daterades från tidigcypriotisk period IIA till sencypriotisk period III (2075-1050 f.Kr.).
Slutligen grävde SCE ut ytterligare en nekropol belägen i Kastros, under Anastasias platå. Grävningen pågick från november 1927 till slutet av april 1928 med uppehåll under vintersäsongen. Den här platsen hade aldrig tidigare undersökts, däremot plundrats under bysantisk tid. 30 gravar grävdes ut, olika gravtyper för olika perioder. Ofta var de använda i flera omgångar, så som vi sett på flera andra cypriotiska gravplatser, vilket kan tyda på att de var familjegravar. De döda placerades allt som oftast utsträckta på rygg, antingen direkt på klippan eller på en bädd av jord eller lera. De döda bar kläder som var ihopfästade med broscher och fibulor. En del av gravarna var mycket rika på gravgåvor. Männen var utrustade med redskap för det dagliga livet, med knivar, påkar och herdestavar. Kvinnorna hade fått med sig sländtrissor och smycken. I tre av gravarna fann man spår av människooffer, förmodligen rörde det sig om slavar som man låtit döda i samband med begravningen. Nekropolen kunde dateras till cyprogeometrisk period (1050-750 f.Kr.).
Marion
På Cyperns nordvästra kust, nära havet, ligger ruinerna efter Marion. Staden var ett av det antika Cyperns kungadömen, som blev betydelsefullt och förmöget tack vare sina andelar i de närliggande koppargruvorna vid Limne. Efter Alexander den Store allierade sig den siste kungen av Marion, Stasioikos II, med Antigonos mot Ptolemaios, som år 312 f. Kr förstörde staden, varpå invånarna flyttade till Paphos. Omkring år 270 f. Kr grundade Ptolemaios Pholadelphus en ny stad ovanpå Marions ruiner. Han döpte den Arsinoë, för att hedra sin hustru och sin syster. Ruinerna täcker ett stort område, av vilket delar idag disponeras av staden Polis. Marion grundades på två låga platåer, båda med en vidsträckt utsikt över den smala remsan av slättland nedanför, samt över Chrysochoubukten bortom den. Staden var indelad i en östlig och en västlig del, varav den östra är den äldsta. Mellan den östra och den västra stadsdelen ligger en helgedom. Den uppfördes under arkaisk period, möjligen för att vörda Zeus och Afrodite, vilket en inskription vittnar om. Nekropolen är av imponerande storlek, och breder ut sig till öster och väster om staden. Lämningar av den antika hamnen finns fortfarande kvar i närheten av Latsi.
I mars år 1929 kom SCE hit med avsikt att finna den antika staden Marion, eftersom man vid den tiden endast kände till de hellenistiska och sentida lämningar som var blottade ovan jord. Man lade provschakt i såväl den östra som den västra stadsdelen, men kunde bara spåra senarkaiska och klassiska kvarlevor i den västra delen. Undersökningar och surveys under 1960-talet bekräftade dock hypotesen om att det antika Marion ligger under Arsinoë.
Ett antal utgrävningar hade genomförts i området redan innan SCE kom dit. Ohnefalsch-Richter grävde ut ett flertal gravar under åren 1885-1886, och 1889-1890 öppnade Murno och Tubbs en mängd gravar inom ramen för Cyprus Exploration-fonden. Dessutom har helgedomen undersökts av M. Markides, f.d. intendent på Cyprus Museum, samt av antikvitetskännaren Rupert Gunnis. Resultaten från dessa undersökningar är endast kortfattat beskrivna eller helt opublicerade. Ett antal gravar har dessutom öppnats av byborna.
SCE grävde sammanlagt ut 98 gravar. Femtio av dem låg i den östra delen av nekropolen, i fyndorterna Sikarka-Kokkina, Potamos tou Myrmikof, och Evrethades, samt 48 gravar i den västra delen av nekropolen, i fyndorten Kaparka. Gravarna dateras till sju perioder, från cyprogeometrisk period I (1050-950 f. Kr.) till hellenistisk period I (310-150 f. Kr.). Gravarna från cyproarkaisk och cyproklassisk tid är långt fler än de som dateras till cyprogeometrisk tid, vilket förmodligen kan förklaras med att huvuddelen av dessa gravsättningar finns på annat håll.
De olika periodernas gravformer skiljer sig åt, men de flesta är av dromostyp. Gravarna användes ofta upprepade gånger för gravsättningar, vilket indikerar att det rör sig om familjegravar. Men det fanns även ensamgravar, framförallt för barn. Skeletten låg generellt utsträckta på rygg, men i tre fall har den avlidne begravts i sittande eller halvsittande ställning. I vissa gravar låg de döda i avskärmade rum med mellanväggar av sten. Ibland har bearbetad sten använts för att bygga väggarna, och på så sätt skapade man en sorts ”pseudo-sarkofag”. Detta är troligen första gången man använder sig av uppförda stensarkofager i Marion. De dödas gravgåvor var av olika slag, så som mat och dryck i vaser av metall och terrakotta, verktyg och vapen, personliga ägodelar och ibland även sällsynt vackra smycken. Ibland har den döde fått med sig mynt i graven. I ett fall var myntet placerat i den avlidnes mun, följaktligen avsett för att betala avgiften på Charons färja.
Efter gravsättningen fördes offergåvor till graven, vilket indikeras genom fynd från kulturlagren i dromos. Några av gravarna var försedda med en stele i gravkammaren, i dromos eller uppe på själva graven. På stelen fanns den dödes och hans faders namn inristade, och intill den ställdes vid speciella tillfällen skulpturer av sten eller terrakotta föreställande den döde.
Mersinaki
Mersinaki ligger halvvägs mellan Vouni och Soloi, nära havskanten på Cyperns norra kust. Området angränsas av en smal flod, och består av en triangulär flodbanksslätt, vilken har byggts upp av sammanpackade sand- och gruslager från floden. När SCE anlände på sommaren år 1930 var platsen mycket vacker, med enorma gamla olivträd, tamarindfrukt- och oleanderbuskar. Antika krukskärvor och fragment av sten och terrakotta låg synliga på marken. Lämningar efter två byggnader påträffades, samt åtta gropar.
Förutom keramik, fann utgrävarna en stor mängd fragmenterade skulpturer i sten, främst kalksten, och i terrakotta, huvudsakligen i groparna. Man tolkade lämningarna som en del av ett heligt område. Två av de inskriptioner som påträffades indikerar att platsen var tillägnad Apollo, och möjligtvis även Apollon Lykios. Athena nämns också på en sten, och fyndet av en stridsvagnsgrupp antyder dessutom att hon kan ha dyrkats här under en senare period. En datering av helgedomen var endast möjlig genom stiljämförelser med skulpturer från Vouni. Platsen var i bruk från sen cyproarkaisk period till det första århundradet f. Kr. Under romartiden uppfördes ett hus på platsen, och flera av skulpturfragmenten från de föregående perioderna begravdes i groparna. När huset förstördes övergavs platsen för gott.
Millia
År 1928 underrättade polisen Cyprus Museum om att det pågick olagliga grävningar nära staden Millia. Några av utgrävarna togs fast och ett fåtal vaser fördes till museet. Eftersom några av vaserna var av utländsk härkomst blev SCE intresserade, varpå man anhöll om och lyckades erhålla rättigheter att genomföra en undersökning av platsen. Denna ägde rum i februari år 1928. Millia ligger 18 kilometer nordväst om Famagusta. Överallt runt omkring staden fanns gravar huggna ur klippblock. En kortvarig undersökning av den södra delen av staden visade att flera av gravarna där hade utsatts för plundring. SCE grävde ut ett flertal gravar, men fann att endast fyra av dem var tillräckligt intressanta för publicering.
Samtliga gravar var av den gängse typen, med en dromos och en gravkammare. En av gravarna var tom, medan de övriga hade rikliga gravgåvor, varav ett stort antal vaser var importerade från Syrien och Grekland. Gåvorna visar på en viss återanvändning av gravarna. De kan dateras till sencypriotisk tid, period I-II (1600-1200 f. Kr).
Neta
Neta ligger på landtungan Karpassos på norra Cypern. Det finns inga publicerade rapporter från orten, men år 1928 undersökte SCE här en bronsåldersnekropol, med gravar huggna ur klipporna.
Nitovikla
Öster om den lilla floden som flyter längs tempelplatsen i Oura ligger en ort som kallas Nitovikla. Orten är belägen på en låg kulle vid områdets västra gräns med utsikt över slätten. Några mycket stora stenar har alltid legat blottade i området, och platsen är av befäst karaktär.
Då SCE kom till området år 1928 observerade man en liten gravplats. Man lade ut ett provschakt vid tempelplatsen i Oura, utan att finna någonting. Därefter undersökte man gravfälten i Paleoskoutella och Kountoura Trachonia. På hösten 1929 påbörjade man granskningar av gravarna i Nitovikla, och övergick sedan till fästningen.
Fästningen är belägen i den sydvästra delen av en vidsträckt befäst högslätt, med en stark nordlig mur vilken endast tillåter en smal passage upp till platån. Man kan ta sig till platsen antingen via passagen eller genom en ur berget huggen genomgång på västra sidan. En brunn påträffades i den västra delen och på marken innanför murarna fann man krukskärvor, handkvarnar och pithoi av sten. Murarna var byggda i cyclopisk stil runt om fästningen, medan de var mindre kring bostadsdelen. Fästningen utgjordes av en fyrkantig byggnad med två torn i tre av hörnen samt på båda sidorna av ingången. Längs den norra sidan påträffades tre stora rum med solskydd utmed fasaden, vilka har tolkats som fönster. Några av rummen har av allt att döma använts som lagerutrymmen, och ett av dem säkerligen som kök. Emellertid var platsen inte permanent bebodd, utan användes troligtvis som befäst tillflyktsort för den omkringboende befolkningen. Flera tidsperioder kan utläsas ur krukskärvsmaterialet, de sträcker sig från mellancypriotisk period III till sencypriotisk period I (1725-1450 f. Kr.).
En liten nekropol var knuten till befolkningen i Nitovikla, och låg belägen i den östra änden av området. Tolv gravar påträffades öppnade och plundrade under modern tid. Man fann endast tre intakta gravar, alla från mellancypriotisk tid period III (1725-1600 f. Kr.).
Oura
Helgedomen i Oura är belägen på Cyperns östra kust, på Karpassos landtunga. SCE undersökte platsen i april år 1928, men resultaten finns inte med i SCE-publikationerna. Det beror på att fynden man påträffade här utgörs av ett stort antal kalkstensfragment, vilka alla var i mycket dåligt skick, på god väg att upplösas, och då det var nödvändigt att begränsa den vetenskapliga publikationen, beslutade man sig för att eliminera resultaten från grävningarna i Oura. Medelhavsmuseet förfogar över en sittande kalkstensstaty från Oura, vilken kan föreställa en präst eller en profan potentat, och dateras till omkring 500 f. Kr.
Paleoskoutella
Norr om fästningen i Nitovikla ligger nekropolen Paleoskoutella, på en kulle nära vägen. En stor tumulus var nekropolens mest framträdande grav, och den omgavs av flera mindre tumuli. Troligtvis har nekropolen rymt omkring 20 gravar, men flera är praktiskt taget helt försvunna.
Hit anlände SCE hösten 1929, och man undersökte sju av tumulusgravarna. Dessa bestod av sammanpackade lager av sten och jord. Tumulus 1, 3 och 6 hade inte någon gravkammare och användes troligen som kultplatser. Emellertid hade de helt och hållet tömts och täckts av tjocka lager av matjord. Grav 2 och 5 hade också rensats på sina innehåll och grav 7, med 14 skelett, verkade innehålla material ditfört från andra gravar. Troligen har människorna som en gång använt platsen övergett den, men först velat försäkra sig om att deras begravningsplats var skyddad från främlingars intrång. Gravarna dateras till mellancypriotisk period III (1725-1600 f. Kr). Denna typ av tumulusgrav belägen på en kulle är ovanlig för cypriotiska bronsåldersnekropoler.
Petra tou Limniti
Då SCE grävde ut palatset i Vouni, hände det att deltagarna tog en simtur till den lilla klippön Petra tou Limniti, som ligger omkring 80 meter från stranden. Här hittade de lämningar efter neolitiska hyddor, och detta är första gången som den neolitiska perioden har kunnat beläggas på Cypern. Under två sommarveckor år 1929 undersökte SCE platsen. Ön är inte mer än 150 meter lång och 105 meter bred, och har mycket branta sidor åt nord och väst. Öns topp är endast tillgänglig österifrån. Där ligger en svårframkomlig platå, med ett glesare mittparti, och det var här man fann lämningarna efter två tämligen primitiva hyddor med flera faser, Petra I-IV. Under perioden Petra III var en av hyddorna indelade i vardagsrum och kök, med en härd placerad invid väggen. Fynden som gjordes var föremål av flinta, sten och ben, företrädesvis verktyg, skålar och avgudar. Dateringen av fynden har fastställts till förkeramisk, neolitisk tid period IA-B (ca. 8200-5900/5600 f. Kr.).
Soloi
Soloi ligger på en av de små kullarna i området där Mesaoreas slättland förändras och blir kuperat, strax innan västra Cyperns väldiga berg tar överhand. Staden var synnerligen välsituerad. Norrut ligger havet, med en duglig hamn vilken kunde användas även vintertid. Till öster ligger en vidsträckt uppodlad slätt, och till söder öns rikaste koppardistrikt, vilket sträcker sig nästan hela vägen fram till staden. Två floddalar försåg staden med trygga förbindelseleder till de förmögna städerna i bergen. Ruinerna av det antika Soloi är inte svåra att upptäcka ovan jord, och staden är dessutom avgränsad genom stadsmurarna, vilka är tydliga på flera ställen.
Omkring hela staden finns gravar utspridda över ett enormt område. Fler än tusen av dem har öppnats av moderna gravplundrare, som i flera fall också har förstört keramiken och interiören i gravarna. Skärvorna från de skövlade gravarna gör det möjligt att datera dem, och de flesta härrör från cyproarkaisk period II till cyproromersk tid. SCE insåg emellertid att få gravar återstod orörda, och valde att inte undersöka Solois gravar.
Koppargruvornas existens bidrog till att området var befolkat under bronsåldern. Stadsområdet däremot, var inte bebott före cyprogeometrisk tid. Soloi är ett av Cyperns antika kungadömen och enligt myten grundades det av Akamas och Phaleros. En annan version nämner en stad vid namn Aipeia, troligen Solois föregångare, som grundades av Demophon, bror till Akamas. Namnet är förknippat med den athenske lagmannen Solons vistelse på Cypern, han rekommenderade Philo-kypros av Aipeia att flytta staden från dess klippiga omgivning till slättlandet vid havet. Kungen rättade sig efter hans råd, och döpte sedan den nya staden efter Solon. Staden blomstrade fram till tidigbysantinsk tid, då den successivt övergavs.
I oktober 1927 påbörjade SCE undersökningar av platsen med ambitionen att finna Afrodites och Isis tempel, vilket den antika författaren Strabon nämner i en av sina skrifter. De grävde ett flertal provschakt, men fann ingenting som kunde identifieras som templet. De åtog sig också att gräva ut en antik teater, vilken ligger på den lägre kullens norra sluttning. Den består av en cavea, uthuggen i berget, och en halvcirkulär orchestra, med en tillförd rektangulär scenbyggnad. Teatern kunde ta emot omkring 3500 åhörare. Byggnadens form, dekoration och strukturella proportioner avslöjar dess romerska datering. Så gör även fynden, i synnerhet de mynt som påträffades i kulturlagren och som kan dateras till det första århundradet e. Kr., närmare bestämt till 66-70 e. Kr. Andra mynt vittnar om teaterns användning, vilken troligen avtog under det fjärde århundradet e. Kr. Teatern är idag rekonstruerad till dess diazoma.
I andra delar av staden visade provschakt att det fanns en temenos med ett mycket dåligt bevarat tempel, och norr om ingången till kvarteret öppnade man ytterligare ett stort schakt. Här fann utgrävarna ett stort antal rectilinjära väggar, vilka man tolkade som en del av ett kungligt palatskomplex, liksom det i Vouni, och förmodligen kan de båda även dateras till samma tidsperiod. Platsen blev dock aldrig grundligt undersökt.
Öster om staden finns ytterligare en fyndort, Cholades. Här påbörjade SCE år 1930 undersökningar genom ett antal provschakt, sedan fynd av stenskulpturer hade rapporterats. Man fann grunderna till två rum, men insåg samtidigt att en fullständig utgrävning av hela platsen låg bortom de ekonomiska resurserna, och att expeditionen led mot sitt slut. Men med hjälp av den svenska kronprinsen Gustaf Adolf, som besökte Cypern i oktober 1930, nådde man en överenskommelse med de cypriotiska myndigheterna, varpå kostnaderna för utgrävningen delades mellan expeditionen och Cyprus Museum. I november samma år påbörjade man följaktligen utgrävningen som fortgick fram till slutet februari 1931.
Man fann ett flertal tempel som numrerades A-F, och som hade förändrats åtskilliga gånger under fyra perioder. I tempelområdena är fynden av skulptur, både i marmor och kalksten, synnerligen rika. Utifrån det material man påträffade drog SCE slutsatsen att tempel A och B båda var tillägnade Afrodite och Cybele. Ett av, eller möjligen både tempel C och D var helgade åt Isis, och tempel E åt Serapis, Canopus och Eros i sorgetid (?). Tempel F var troligen tillägnat Mithras. Templen kan alla dateras till cyprohellenistisk och romersk tid. Eftersom man har fyllt igen fyndplatsen, syns det ingenting av lämningarna ovan jord idag.
Stylli
Byn Stylli ligger sju mil nordväst om Famagusta på Mesaoreaslätten. Öster om byn, utmed vägen som leder till Enkomi, ligger ett gravfält vilket SCE började undersöka hösten 1930. Området hade grävts ut 1928 av Ruphert Gunnis, som senare blev antikvitetsinspektör på Cypern. Platsen ligger på en låg, plan terrass, som sluttar mot söder. Med Sjöqvist i kommando började SCE gräva ut den övre delen av platån och lade därefter några provschakt i den södra sluttningen. Strax därefter slöt sig även Kronprins Gustaf Adolf till utgrävningen.
Sammanlagt grävdes 17 gravar ut. Alla var av gängse typ; de bestod av en gravkammare med en dromos av varierande längd. Gravkammarens oregelbundna form var ett utmärkande drag. Kropparna var placerade på rygg i en utsträckt position omgivna av gravgåvor, och det traditionella mönstret av gravars återanvändning är tydligt även i Stylli. Gravarnas datering sträcker sig från cyprogeometrisk period IIIA till cyproarkaisk period IIA, 900- cirka 500 f. Kr.
Trachonas
Om man går österut längs stranden från Kountoura Trachonia, når man en plats som heter Trachonas. Här finns en antik begravningsplats med gravar daterade från cyprogeometrisk period II fram till den hellenistiska perioden. De flesta av dessa gravar har plundrats, och det sägs att framför allt en av dem var särskilt rik på fynd. SCE beslutade att undersöka graven i april 1928. Den var byggd i stora stenblock, hade en lång dromos och en gravkammare med ett falskt tunnelvalv. Ovanför ingången till gravkammaren fann man underligt nog en relief med två figurer inbegripna i dans, troligen rör det sig om dödsdemoner. I övrigt var graven tom, och datering av den var endast möjlig genom jämförelser med andra gravar. Troligen kan graven dateras till mitten av cyproarkaisk period I, omkring 700-650 f. Kr. Ett fåtal skärvor påträffade i gravens kulturlager antyder däremot en senare gravsättning, från sen hellenistisk period.
Vouni
På Cyperns nordvästra kust ligger den antika fyndorten Vouni. Otaliga resenärer har besökt platsen, trots att ruinerna knappast är urskiljbara på marken. Platsens antika namn är inte känt, och den äldre hypotesen om att detta skulle vara Aipeia, Solois föregångare, avfärdades av SCE då undersökningarna inte uppvisade några fynd från 400-talet f. Kr. Utgrävningen i Vouni pågick från våren 1928 till hösten 1929. Tillfälliga kompletterande utgrävningar genomfördes senare. Namnet Vouni kommer från en klippa som reser sig ur havet nordväst om det antika Soloi. Berget är endast 268 kilometer högt, men sticker ut i det omgivande landskapet. Orten Vouni är förmånligt belägen och man hade goda kontakter med inlandet. Kullen skyddades av en försvarsmur utrustad med ett flertal torn. Inom detta område upptogs den södra delen av kullens topp av ett tempel helgat åt Athena. På en stor terrass nedanför låg palatset, omgivet av flera mindre helgedomar eller kapell. En nekropol med gravar uthuggna ur berget sträcker sig som ett smalt band tvärsöver sluttningen från den västra till den östra försvarsmuren nedanför palatset. Längre söderut, men fortfarande innanför försvarsmurarna, påträffades lämningar efter hus. Kontakter inom området, i första hand mellan nord och syd, möjliggjordes genom trappor, i flera fall uthuggna i berget. Platsen är sannolikt ett befäst kungligt sommarresidens, förmodligen kopplat till staden Soloi.
Lämningarna dateras till perioden mellan 500 och 300 f. Kr, med två byggnadsperioder: cirka 500 till 450 samt 450 till cirka 380 f. Kr. Det tidigaste palatset bestod av ett antal rum grupperade kring en centralt placerad öppen gårdsplan, samt av en paradvåning. Utgrävarna drog slutsatsen att ingången till palatset under den här perioden låg till sydväst och ledde till paradvåningen. Hypotesen har dock avfärdats av senare tiders forskare. Det rör sig om ett trerumskomplex, varav det centrala rummet bestod av en yttre entré, samt av en inre hall vilken vette mot gårdsplanen. Härifrån ledde en imponerande trappa med sju steg till gården. Trappan var lika bred som gården. På motsatt sida fanns en kolonnad, och centralt på gården låg en bassäng. Badrummen låg åt nordost, och kökskvarteren mot sydost. Till nordväst låg ett antal sällskapsrum samt lagerutrymmen.
Den andra byggnadsperioden var en förlängning av den första, och innebar en betydelsefull förändring av palatsets orientering. Ingången gick nu från nordväst, genom vestibulen. Vid den här tidpunkten byggdes dessutom ytterligare en våning till. Ett flertal lagerytrymmen inrättades åt sydost och nordost. Åtskilliga mindre helgedomar omringade palatset, några av dem var försedda med altare och öppna gårdar. Omkring år 380 f. Kr förstördes palatset, troligen till följd av stridigheter. Det verkar som om befolkningen brådskande tvingades fly palatset; någon har placerat en skatt i en vas och gömt den under trappan. Skatten innehöll smycken i guld och silver, silverskålar och mynt.
Athenatemplet, på toppen av Vouniberget, måste ha varit synligt även på långt avstånd. Helgedomen omfattade en konstruktion som bestod av en cella framför en stor gård, och en andra, mindre förgård vilken man nådde genom ett öppet utrymme med ett komplex bestående av tre kultbyggnader uppradade utmed dess södra sida. Helgedomen kan dateras till den första fasen av palatsets andra byggnadsperiod. Den fyrkantiga cellan utgör ett senare tillägg, och här gjordes de viktiga fynden av en ko i massivt brons, samt två identiska reliefgrupper föreställande lejon som anfaller en tjur. Den inre tempelgården är rektangulär och kan ha använts som uppsättningsplats för skulpturer. På förgården låg ett altare, och även här sattes skulpturer upp.