I våras hade jag anmält mig som volontär i ett bikommunalt projekt med både GC och TC. Hade dessutom haft intensiv korrespondens sedan i maj med en egendomlig engelsman, James Budd som bor i norr och verkar ägna sig åt skumma husaffärer. Men han är också involverad i projekt inom FN och känner mängder av folk. Han hade varit på min föreläsning i maj på H4C och hörde min uppmaning till folk att engagera mig i olika projekt. Under vår långa korrespondens hade jag ofta retat mig på hans överlägsna brittiska attityd, men jag försökte vara tyst tills han involverat mig.

Jag bestämde mig för att stanna en månad denna gång för att hinna engagera mig på djupet och knyta kontakter. Jag mailade till alla tänkbara människor som i maj uppmanat mig att berätta när jag skulle komma ner igen. Så småningom visade det sig att nästan ingen alls orkade svara. Inte bara GC utan alla möjliga nationaliteter, även flumkärringar från Holland och Frankrike.

Kabir, vår underbare fastighetsskötare från Bangladesh, var överlycklig och berättade att mitt brev i våras till ledningen för Ledra Properties hade resulterat i att han fått ny, fin lägenhet. Jag hade skrivit ett brev och berömt Kabir och hans arbete, men beklagat att han måste arbeta jämt – även helger – och ändå måste han bo i ett råtthål där hans fru och barn blev sjuka. Brevet hade tydligen fått en dramatisk effekt på hela församlingen som genast hjälpte Kabir. Väldigt rolig, jag blev också glad.

Jag snodde runt för att handla mer i den kvävande hettan. Tvingade mig att äta på ett litet ställe nära Popular Bank-museet. Satt med datorn och mailade eftersom internet inte funkade hemma. Kände mig miserabel och ensam. Vad gör jag här egentligen?

Måndag hade jag det första mötet med politiker och satt hela em och formulerade frågor på grekiska. Jag eskorterades hela tiden av Adonis Taliadoros från Press and Information Office (PIO). Trevlig ung man, hjälpsam och ständigt kacklandes.

Vi åkte till De grönas ekologiska parti och pratade med deras sekreterare Giorgos Perdikkis som anser att engelsmännen är deras största fiende. De har kämpat för att frigöra Akamas och förhindra att engelsmännen har militära övningar där. Förre utrikesminstern (nu avliden) har byggt ett lyxhotell där jättesköldpaddor lägger sina ägg. Jag mötte honom i Stockholm på 90-talet och blev förfärad när han berättade detta, men gubben bara skrattade. Hotellet är nu det dyraste på ön. Nu kämpar De Gröna för att upplysa om den farliga elektromagnetiska strålningen från de enorma radiomasterna på Akrotiri. Engelsmännen vägrar samarbeta och talar inte med partiet. De säger att de har egna miljögrupper. Perdikkis anser att Cypern är ockuperat av britterna och måste bort.

ML:s fråga om TC – Perdikkis säger att de har fler rättigheter än GC. Att inget förtryck har funnits mot dem någonsin. Att Dentash och TMT är orsak till allt. GB stödde också TMT. Men den värsta fienden nu är GB, inte Turkiet. USA stödjer GB:s (Storbritanniens) innehav av baserna. Perdikkis var väldigt trevlig och spontan, men blev sur då jag ställde frågor om TC.

Tisdag morgon mötte vi en av de ledande i Euroko, det europeiska partiet. Vi fick tala med Syllouris som var arrogant och irriterad hela tiden. Ville mest bli av med oss. Jag råkade säga att jag tycker väldigt mkt om cypriotisk dialekt, och fick en föreläsning om att det är nära släkt med antik grekiska.

Syllouris anser också att GB är det stora problemet. Intressant info om GB och baserna, som finns över hela ön, inte bara de 2 som är kända. Han visade en karta med inritade platser där GB har områden med utrustning (radar, radio, vapen?), även i luftrummet utanför SÖ Cypern. Jag ville ha en kopia, men fick inte. Han hade fått den av en vän och kartan är rel. hemlig. Syllouris sade att GB redan på 50-talet planerade en delning av hela ön.  Vi var eniga i vår avsky mot USA, CIA och Kissinger. En av historiens största skurkar som också fått Nobels fredspris.

Turkiet vill ha delar av Syrien, därför hjälper de flyktingarna. De har redan tagit Alexandretta.

Syllouris är religiös med starka band till kyrkan. Frågade mig om kyrkans ställning på 1800-talet (!). Han vet inte (?) om ELAM får pengar av kyrkan. Förnekade ilsket förtryck av TC 1963-74. Säger att det var TC som började.

ML:s fråga – julafton 1963 tog GC alla vapen från TC innan massakern inleddes. Syllouris – varför dödade i så fall inte GC alla TC? Han var hela tiden ironisk och bad om exempel. Ag. Sozomenos – Syllouris  menade att TC började då de dödade en GC polis som skulle koppla om vattnet.

Papadopoulos, förre presidenten, var aldrig med i EOKA-B som inte erkänns av dagens GC. P var  bara medlem i EOKA-A. (En lögn visade det sig senare)

Syllouris är från samma by – Potamias – som Aziz, som uppskattar honom mkt trots att de har helt olika politiska åsikter. Syllouris hade räddat Aziz föräldrar då de riskerade att dödas av GC 1974.

Onsdag morgon det sista politikermötet denna vecka. Funderade på att ställa in, men då skulle jag må mkt sämre efteråt. Trött och seg, ont i magen av allt kaffe. Mår illa och kan inte äta, men mager lär jag ju aldrig bli ändå. Nu for vi till DIKO som är ett konservativt centerparti och jag väntade mig det värsta, men sekreteraren Petros Sarounas var den trevligaste av alla. Högerpolitiker, men öppen, jovialisk och vänlig. Lyssnade artigt då jag pratade om mitt. Har ingen förbindelse med kyrkan. Sade att ELAM får pengar av kyrkan och stöds av Chrysostomos, som tycker att de är ”kala paidia”.

Sarounas anser att Turkiet är det stora problemet. Nu finns 250 000 settlers och 100 000 TC i norr. USA tillåter islamiseringen av norr då de behöver Turkiet.

Sade samma sak om Papadopoulos. Hans kropp stals av en kille från samma by – Athienou – som Sarounas. Killen satt i fängelse för mord och ville ha kortare strafftid. Han lejde några män att stjäla kroppen och begravde den på en annan kyrkogård. Sen krävde han att bli frigiven för att säga var kroppen fanns.

Vi var klara tidigt och nu försökte jag få tag på TC Taçam i Lefkoşa för att hyra en cykel av honom. Det blev trassel även där. Killen svarade inte på mail om var vi skulle ses, och min GC mobil fungerar inte i norra Lefkosa. Han kunde läsa mina sms men inte svara. Jag bad honom i mail komma till Ledra Street och han lovade. Ringde honom då jag väntat länge och då stod han i alla fall vid en annan checkpoint. Bad till slut en sur turkisk polis berätta för honom var jag var. Till slut kom han, ganska sur han också, men jag tyckte inte att jag gjort nåt. Men Taçam var en mkt sympatisk och stilig ung man, och ingav förtroende. Tystlåten och kärv, men sympatisk. Så olik de pladdriga och ytliga GC. Han körde mig till sin cykelfirma där vi provade ut en bra hoj. Jag fick skjuts till Ledra Palace och hade inga problem med att cykeln var TC. Tog en lång cykeltur längs gränsen – eller odófragma (öppning i gatan) som GC säger – och tänkte på hur nöjd jag varit i våras.

James Budd är nästa problem. Han började maila redan i maj och ville försöka hitta ett projekt åt mig inom arkeologi/kultur inom ramen för FN:s arbete på Cypern. Det lät fantastiskt och jag började genast fantisera. James skrev nästan varje dag och lät väldigt entusiastisk, full av idéer och kontakter jag kan ha nytta av. Han verkade pålitlig, även om jag retade upp mig på hans koloniala och överlägsna snack om lata cyprioter. Skällde på honom i ett mail, men bestämde mig sen för att hålla tyst. Gubben måste först utnyttjas. Väl nere på Cypern fortsatte detta mailande och vi bestämde att äta lunch på torsdagen. Därefter skulle kräket åka till Turkiet. Hans mail är fulla av babbel om allt de gör, men inget konkret åt mig. Torsdag morgon skriver han till slut att han inte hinner, måste hjälpa sina förbaskade gäster från UK. Panik. Detta var precis vad jag behövde. Jag försökte i stället få tag i Jale Canlıbalık (Jale Färsk Fisk) i Engage-projektet, och den snälla flickan svarade direkt.

Lyckades senare ta mig till CAARI i den livshotande trafiken och i glödande middagshetta. Det kunde knappast bli värre. På CAARI träffade jag deras nye chef som är jättetrevlig. Stannade i flera timmar i biblioteket och letade efter grävningsrapporter från Anamur i Turkiet, men där fanns inget. Drack litervis med vatten för att inte svimma. På eftermiddagen träffade jag Jale och hennes 2 kollegor från Engage; alla trevliga ungdomar. Så skönt att träffa normala människor!

Dagen därpå cyklade jag till gränsen där Jale mötte med sin rosa bil. Hon körde oss till Managment Centre i Lefkoşa, en stor byggnad med flera våningar där de har sin administration, kontor och sammanträdesrum. Jag introducerades för alla som arbetar där, mest ungdomar och alla var väldigt trevliga. Deras chef, Bülent Kanol, är en man i min ålder och var också väldigt trevlig, även om hans engelska är sämre än ungdomarnas. Vi pratade om vad jag kan göra och han tyckte att jag borde få kontakt med olika universitet och andra institutioner. Han pratade också om seminarium eller föreläsning. Få se om TC är mer pålitliga än GC, trots deras sämre resurser. Mehmet satte mig att försöka hitta olika fonder inom EU mm eftersom de behöver pengar. Jag satte mig snällt framför deras skruttiga PC och letade i timmar, trots att internet fungerar skruttigt. Plötsligt slog det mig att TC inte är med i EU, även om de ibland räknas som en del av EU eftersom södra sidan är med. Mehmet sa att det finns kryphål och att de ibland lyckas. Kände mig eländig hela tiden. Hungrig utan att kunna äta. Fruktansvärt hett. Flickorna beställde mat och jag fick en eländig tonfisksallad som bara smakade vatten.

Vackert övergivet hus i buffertzonen

Åkte hem tidigt för att hinna duscha före kvällens middag hemma hos Ann och Loukis. Hjälpte Ann i köket innan gästerna kom vid 9-tiden. Ann sa att ingen kommer till en middag som är tidigare än så. Vansinnigt. Klas G och Catherine från ambassaden kom och C är väldigt trevlig, men Klas kan inte hjälpa mig med fotoboken. Min idol Michel Bonnardieux, spokesman UN, kom också och jag kastade mig över honom och frågade om politik. Frågade också om James Budd som han kom ihåg från förr och mindes honom som en opolerad typ. Ny för mig var Peter Weideryd, en tämligen kristen person som tycker att islamiseringen av norra sidan är OK. Egendomligt. Han undervisar och utbildar kurderna i norra Irak så att samhället ska fungera, vilket kommer att ta många år enligt honom. Däremot kände han sig fullkomligt säker där, trots att Turkiet bombar PKK i bergen minst en gång i veckan. Han föreföll väldigt stöddig och inte så intresserad av andra åsikter än sina egna. Ville mest prata om religion och dess betydelse, historiskt och idag. Men hans fru verkade underbar trots att jag inte hann prata med henne. En underskön armeniska, väldigt livlig.

Satt bredvid Loukis kusin Harry som bott hela sitt liv i London så jag hade genast fördomar om honom, men denna gång hade jag grundligt fel. Han var ung soldat, bara 18 år, 1974. Han satt med när grekiska officerare instruerade GC soldater att de inte skulle försvara sig när den första invasionen kom i juli. Det var en överenskommelse mellan juntan i Athen och Turkiet, på hög nivå. Harry menade att allt då styrdes från Athen, Cypern hade ingen talan alls. Efteråt kritiserade Harry detta i intervjuer i TV och tidningar. En modig handling av en så ung man. Året efter emigrerade han till London där han utbildade sig bl a till palaiograf och har haft flera intressanta uppdrag. Men han glömmer aldrig vad som hände 1974, allt dödande, alla våldtagna GC kvinnor som vällde in från norr där turkiska soldater våldfört sig på dem. Men han berättade också om enorm brutalitet från grekiska officerare och soldater som misshandlade AKEL-folk och alla som de misstänkte var emot juntan. En härlig kväll med normala, bildade, vidsynta och vänliga människor. Så långt från Ibbe man kan komma.

Vaknade tidigt och svarade på mail. Tvättade, städade och masade mig iväg i hettan till mitt ställe vid Faneromeni-kyrkan. Där satt en äldre cypriot, Kokos, som såg trevlig ut och vi började prata. Borde jag inte ha gjort, han slutade aldrig. Han visste vem jag var eftersom han är släkt med den Yiannis Paraskevas i Sverige. Chrysostomos Paraskevas var hans farbror! C hade också varit EOKA-vän och stod långt till höger politiskt. Men cyprioten berättade många intressanta saker och kan mycket historia. Hans pappa är från Dali, men själv är han uppvuxen i Lefkosia och var där under 60-talet och oroligheterna. Han avskyr också engelsmännen som av GC då kallades ”foxides”, men även USA som han menar har gjort så mkt ont. I sht Kissinger som gav Turkiet tillstånd att invadera 1974. Jag fick arbeta hårt för att övertyga honom om att TC inte är detsamma som turkar, långt därifrån. De plågas ju oerhört av islamiseringen och alla settlers. ”Men de är ju ändå muslimer”, framhöll Kokos. Jaha, men fanatismen inom grekiska kyrkan då?

Han varnade mig också för att säga mina åsikter högt i Lefkosha. MIT (National Intelligence Organization) finns överallt och kan finnas även här på södra sidan. Om de upptäcker att jag sympatihatar den turkiska ockupationen så kan de arrangera en olycka, turist eller ej. De poliser vi måste möta varje gång vid gränsen verkar också ovanligt otrevliga och brutala, nat.vis är de turkar. Arma TC.

Kokos började till slut nästan bli närgången och jag frågade efter hans fru, och han verkar vara lika mkt skild som Ibbe. Han ville jag skulle följa med till sommarhuset i Hala Sultan Tekke, men det låter inte så lockande. Alla skäller på muslimerna men GCs kvinnosyn är inte bättre. Efter flera timmar måste jag fösa iväg Kokos, skyllde på att jag inte sovit på natten vilket ju var sant. Åt lite mat och satte mig och skrev. Tog en tur med cykeln i Lefkoşa och körde förstås vilse när det blev mörkt. Sagolik natt med fullmåne över Selimiyemoskén. 

På söndagen följde jag med Caro till Famagusta för att bada. Vi tog dolmuş till stan och sen taxi till Palm Beach som var jättefin. Rent, klart vatten och fin strand. Inte många där, mest unga araber. Först åt vi god fisklunch nära den vackra Lala Mustafa och alla TC var så vänliga. Måste schasa bort alla beundrare från Caro, hon är så vacker. Alla tror att jag är hennes mamma, stackarn. När vi satt på stranden blev det plötsligt mulet och det var oerhört skönt. Fortfarande mulet när vi kom hem.

Jag fortsatte att cykla till Engage-huset i Lefkoşa och satt ännu en hel dag för att försöka söka pengar åt dem. De vill att jag gör hela jobbet – formulerar ansökan, kläcker idéer mm, men själva vet de ingenting om vilka behov som finns och vilka projekt som kan vara bra. De tycker att jag själv ska söka upp museer och universitet för att erbjuda mina tjänster. De förstår inte att ansökan måste gå via dem för att det ska få en mer officiell status. Mehmet är trevlig, men Jale börjar bli snorkig och viktig. Jag känner att jag är i vägen och har ingen lust att åka dit mer.

Fortsatte till CAARI och biblioteket och fick lite ro i min trasiga själ. Letade rastlöst efter böcker. Sökte i första hand efter utgrävningspublikationer från Anamur i södra Turkiet. I Alanya 2001 hade museifolket där visat mig nyutgrävda terrakottor från Anamur och de bad mig datera dem. Jag fick en chock när jag såg hur lika de var figurerna från Ajia Irini. Jag fick ta bilder som blev dåliga, det var före mina digitalkameror. Har inte funnit nåt på nätet om dem och ingen litteratur. Då började jag samla böcker kring ämnet arkeologi och nationalism, ungefär det som Papadakis och jag pratat om i maj. Det fanns inte så mkt böcker om just Cypern, men ganska många artiklar.

Två dagar senare såg jag Ibbe hastigt innan han skulle åka och jobba för Şener. Jag berättade om mina idéer om artikel om arkeologi och nationalism, och plötsligt piggnade kräket till och tyckte det var en lysande idé. Han tyckte jag måste inkludera ett kapitel om cyprioternas DNA, som visar att de faktiskt inte alls är släkt med grekerna. Ibbe gav mig namn på en genetiker att tala med, Constantinos Deltas. 

På kvällen var det föreläsning på H4C (House for cooperation) av Th.Hammarberg som talade om mänskliga rättigheter och reconciliation. Salen var full av de vanliga åhörarna – diplomater, studenter, intellektuella, dvs. de redan övertygade. Jag vågade hålla en utläggning om Cyperns situation som ett offer för stormakterna och GC:s vägran att inse vad de gjort mot TC. Efteråt kom flera GC och tackade för mitt inlägg och höll med, tyckte det var bra att nån sa nåt. Men varför gör de inte själva det?!

Träffade många människor och slösade med mina visitkort. En ung grabb, såg ut som en vanlig lymmel, visade sig vara protokollchef på UD. Väldigt trevlig och ville vi skulle träffas. Han hörde faktiskt av sig, men ingen annan. Fantastisk buffé med mat och vin. Men vad kostar inte detta?! Och till vilken nytta? Ann berättade om livet hemma. Om dottern som i skolan får höra om de hemska TC på andra sidan och hur man måste hata turkarna. Loukis som försökte knyta en kontakt över gränsen men blev tillrättavisad av en släkting. Inte ha nåt att göra med TC! Försökte förgäves tala med Hammarberg efteråt för att berätta om Anns erfarenheter, men han smet hela tiden. H4C får miljoner varje år för att överbrygga klyftor mellan GC och TC.

På lördagen cyklade jag till Cyprus University för att hitta Deltas avdelning. Litet universitet med vacker arkitektur, omgivet av grönska.

Efter lunch kom Ibbe för att köra oss till Dali. Vi stannade vid monumentet över Kavazoglou och Missiaoulis som sköts ihjäl där i april 1965. Ibbe menar att AKEL kunde ha agerat för att förhindra mordet. De dog i varandras armar. Ett verk av TMT, men GC hjälpte dem inte. Vi fortsatte till byn Lymbia och körde sakta alldeles intill buffertzonen som löper som en ögla söder om Lefkosia. Plötsligt fick vi se en skraltig liten lastbil som skakade fram i buffertzonen, bara ett par meter ifrån oss. ”De smugglar narkotika från norr”, sa Ibbe bistert. ”De vet precis hur de ska undvika kameror”. FN kan de inte muta, men det går ju bra med GC och turkar. I Lymbia körde vi på getstigar ända fram till gränsen där vi stoppades av en inhägnad vaktkur och en ung beväpnad soldat. Han varnade oss för att gå längre; på en kulle alldeles intill fanns en turkisk vaktpost som skjuter den som går för långt.  (Stämmer inte alls, enligt Michel) Vaktposten ligger alldeles intill en kyrka på toppen.

På kullen finns en turkisk beväpnad vaktpost alldeles vid (eller i?) den lilla kyrkan.

Louroudjina från Lymbia, det närmaste vi kunde komma

Vi fortsatte mot nästa post; vi ville fota byn Louroudjina som skymtade på avstånd från upphöjningen där vi stod. Ännu en ung soldat hejdade oss och vi berättade vilka vi var. I januari 1964 hade TC flytt från byarna i området eftersom de var rädda att bli mördade av GC. Britter och turkar hjälptes åt att provocera fram konflikter mellan GC och TC och massor av TC mördades. Efter 1974 blev Louroudjina/ Akıncılar en TC by på ockuperat område.

Den övergivna TC byn Petrohani där tusentals TC bott före 1964

Vi fortsatte mot en övergiven TC by, Petrohani, som nu ligger i ruiner. I januari 1964 hade folk flytt härifrån till Louroudjina för att inte bli mördade. Fem gamlingar hade blivit kvar då de inte kunde gå. De sköts av GC nationalister i sina sängar. Det var förfärligt att se de förfallna husen, trädörrar som hängde i sina gångjärn, igenvuxna bygator. Byn används nu som inhägnad för massvis med getter och får. Stanken var fruktansvärd.

Vi ställde oss på en höjd för att kunna fota byn bättre. Plötsligt blev himlen svart och korsades av fantastiska blixtar. Jag såg det som ett tecken. Vi hann knappt in i bilen förrän regnet började vräka. Ibbe kröp fram och blev omkörd av ilskna GC som hade bråttom. Vi stannade vid Malloura där han ville visa mig hellenistiska gravar, fint restaurerade under stilrena tak. En trätrappa ledde nästan 10 meter under markytan där en stor gravkammare omgavs av två mindre. Men perioden intresserade mig inte och vi gick snabbt tillbax.

Söndag följde jag med Ann och hennes föräldrar till Karpassos. Svalt och regnigt väder i Lefkosia, men fint i norr. Vi besökte Aposteln Andreas kloster och köpte heligt vatten i stora dunkar. Massor av skräp på långa bord som såldes av settlers i sjalar och byxor. Det var roligt att se alla vilda åsnor som plötsligt invaderat klostret. Då jag var här 2003 fanns varken åsnor eller försäljare. Åsnor kantade också hela vägen fram till klostret. De var helt orädda och gick omkring och tiggde godis. De var välskötta med glänsande hårrem. Små, smala och inte så stora som jag trott. Undrar vad de eländiga prästerna tycker om detta; rätt åt dem.  Åsnor som springer hur de vill, nästan ända in i kyrkan.

Jag visade alla var man hämtar vatten från den heliga källan som rinner fram ur klippan, men nu hade den fått prydliga kranar. Intill källan fanns stora dunkar staplade och vi högg såklart varsin och fyllde med Heligt Vatten. När vi gick tillbax kom några settlers och skrek åt oss att vi måste betala. Såklart, en turistfälla. Men 20:- för en dunk välsignat vatten kanske är billigt. Jag stoppade in vattnet i kylen hemma och drack upp allt av ren snålhet. Denna gång blev jag inte sjuk som jag blev 2003 när jag var här sist.

Vi fortsatte mot Golden Beach, en turistkoloni vid havet där Ann skulle träffa en tyska som hade födelsedag. Vi beställde fisk och gick ned till den milslånga, vita stranden för att bada i detta välsignade hav som ännu är rent och klart. Gäller att sno sig på innan hotell smackas upp här och helt andra åsnor invaderar detta paradis. Här fanns mest utlänningar och enstaka turkar. Tyskan var tråkig och kylig, utan minsta intresse för den ö hon bott på i åratal.

Sagolik strand på Karpaz

Måndag morgon försökte jag åka till biblioteket med krånglande cykel. Kedjan hoppade av hela tiden och jag vände för att ringa Tacam, men Kabir lyckades fixa eländet så jag slapp. När jag äntligen lyckats ta mig till CAARI så ringde Ibbe och ville ses. Han berättade att polisen hade besökt honom kl. 11 föregående kväll. Vaktposten i Lymbia hade skvallrat och armén hade skickat polisen hem till Ibbe. Han är TC och därför en potentiell spion. Polisen hade frågat efter mig och vad vi gjorde där. Ibbe blev arg och körde ut dem. Jag blev också arg, men han sa att sånt händer jämt om man är TC. Förtryckta av Turkiet, greker och GC.

När jag skriver det här är det nästan kväll. I Faneromenikyrkan framför mig har liturgin slutat. Nu börjar böneutropen från moskéerna runtom, men jag kan inte avgöra och det är från Selimiye eller Omeriye. Vackert är det och symboliskt för denna ö som levat såhär sen 1500-talet, men nu är söndertrasad pga stormakternas brutala egoism och grekernas nationalism.

Dagen efter mådde jag bättre och satt hela dan i biblioteket, som inte verkar ha nåt system alls och är hopplöst att hitta i. Fungerade inte heller att söka på deras uråldriga PC. Ingen fanns att fråga så jag klängde på stegar och sökte på måfå. Fikade med arkeologerna och nye chefen på morgonen. Ingen frågade vad jag gjorde, de kallpratade om ingenting. Till slut berättade jag vad jag gjorde här och vi kom in på GC:s inställning till folk som törs gräva i norr. Alla verkar livrädda och fördömande; vill inte ha kontakt med arkeologerna där. De blev kyliga och jag hade gjort bort mig igen. 

Lite senare fick jag syn på Sophocles Hadjisavvas som satt och pratade med en forskare utanför biblioteket. Jag bad att få prata med honom och frågade hur man gör för att få arbeta som volontär. Själv jobbar han heltid som volontär med restaurering av kyrkor mm på norra sidan. Sophocles sa att volontärer inte är välkomna här. Man måste ha haft en hög position eller ett universitet bakom sig. I norr är det ännu värre där militären regerar. Ett tillstånd kan dröja i veckor eller inte komma alls. Alla pengar  till restaurering kommer via UNDP.  Ajios Epiktetos-Vrysi, Peltenburgs gamla grävning, kommer snart att falla samman pga vinterregnen.

På kvällen hade snälla Ann ordnat middag med Michel B. En fantastisk kväll och jag mådde bättre av att få tala med en civiliserad och ytterst vänlig människa, som gillar att Ann och jag är så intresserade. Jag hade förberett mina frågor och hade också med mig en tröja med granar och älgar för att blidka honom. Han verkade bli glad. Michel bekräftade att GC vägrar att tala om åren 1963-74 och hur GC förföljde och mördade TC. De kommer aldrig att erkänna sina dåd och aldrig be om ursäkt. De har en aggressiv attityd och tycker att de är och vet bäst. GC förtalar FN så mkt de orkar, men vill ändå att de stannar kvar för att skydda dem mot elaka turkar. De sprider lögner om FN och påstår att de arbetar för turkarna.

Jag ville prata om GC:s rasism och förtryck av TC, men Michel sa att ingen längre bryr sig, varken om det eller om Cypern. FN menar att det ändå råder fred på Cypern, ingen skjuter och att de miljoner kalaset kostar är billigt för att få lugn. Han berättade om gasfyndigheten i havet som GC vill exploatera. De hävdar att hela ön är deras och då måste de dela med sig till TC, annars erkänner de ju att TC tillhör Turkiet. Förhandlingarna med Christofias i N York har åter strandat eftersom GC hela tiden säger nej till allt. De vill också ha status quo. 

Michel berättade också med avsmak om rasism och fascism inom FN. Där finns nu massor av militärer från Argentina, som måste ha varit med då diktaturen rådde. Han var förfärad över rasismen hos folk från Ryssland, Serbien, Ukraina m fl länder, där folk verkar hata sydeuropéer, zigenare och asiater. Han förstår inte varför vi ska ha EU eftersom alla avskyr varandra! Michels hemland är Canada där ingen bryr sig om varifrån folk kommer, bara de talar franska.  

Min nästa fråga gällde H4C och vad de eg. gör? Michel höll med och sa att det är ett ordentligt problem för SIDA m fl som strör miljoner över denna lekstuga. De ordnar föreläsningar med dyra bufféer, utan minsta betydelse för Cypern. Denna kväll skulle polske Walesa komma, mitt inbjudningskort var tryckt på tjock kartong i färg. Michel berättade att killen överhuvud inte kom till Cypern. Rätt åt dem. De har inte nån kompetens att hitta på bra projekt och har inga idéer, men ordnar saker för statistikens skull. Alltid samma åhörare på alla events – diplomater, studenter, husets egen personal, och alla är så viktiga. Michel tyckte jag skulle skriva om det.

Onsdag 10/10

Möte med Constantinos Deltas, Professor of Genetics, Director, Molecular Medicine Research Center, Department of Biological Sciences (http://ucy.ac.cy/mmrc)

Han arbetar på det nya universitetet i utkanten av Aglandja där han också har sitt lab. Han svarade artigt och snabbt på alla mail och hade inte alls tid att träffa mig, men han var intresserad av min forskning. Imponerande, tänk om alla var som han … Jag hade hittat en artikel om honom i Politis från januari 2012 som handlar om hans forskning om cyprioternas genetiska ursprung. Deltas forskning baseras på studier av genetiska sjukdomar, framför allt Thalessemia, som är gemensamma för GC och TC. Han visade ett diagram där det framgick att cyprioterna har nästan exakt samma anlag för sjukdomen (över 70%), men inte greker och turkar.  

Han menar att det inte finns någon genetisk skillnad mellan GC och TC. De har dock väldigt lite gemensamt med Grekland och Turkiet. Cyprioterna har under århundraden blandats med gener från i första hand armenier men också maroniter och anatolier. Däremot har han inte hittat mycket som tyder på släktskap med Italien. Franker och venetianare gifte in sig i överklassen och blandades inte med cyprioter. Går inte att avgöra cyprioternas exakta ursprung, men det är relativt säkert att de härstammar från Mellanöstern – Iran, Irak, Levanten mm. Invandringen började omkr 50 000 f Kr?

Deltas menar att GC inte har nåt genetiskt påbrå från Grekland, men de känner samhörighet och likhet med Grekland. En kulturell gemenskap som ingen kan frånta dem.  Språket är den viktigaste kulturella gemenskapen. Deltas ogillar starkt  Enosis-tanken och de fascistiska Elamiterna. Medger att TC har behandlats orätt, men att GC också lidit av kriget då TC nu bor i deras hus i norr.

Jag har alltid retat mig på GC:s tjat om att de eg. är greker och att de betraktar Grekland som sitt hemland. Jag tycker illa om den grekiska flaggan som man ser överallt. I den ekonomiska krisens spår kan man nu se att den grekiska flaggan syns allt mindre och cyprioterna skryter inte längre om sitt grekiska ursprung. Jag ville intervjua Deltas om hans forskning för att få lite klarhet. Genetiskt finns alltså ingen anledning för GC att hävda ett grekiskt ursprung. Däremot finns en kulturell gemenskap som inget kan ta ifrån GC. Deltas ansåg att språket är det viktigaste. Han menade också att Enosis-tanken var vansinnig och EOKA-B ett gäng fanatiska nationalister som GC nu tar avstånd ifrån.

Vi pratade också om cyprioternas grekiska ursprung och jag nämnde att mykenarna kanske aldrig ens bodde på Cypern. De använde aldrig Linear B. Deltas hade lärt sig att Afrodite är grekisk, medan jag i min nya bok skriver att hon är från Mellanöstern.

Jag fick en artikel om Linovamvakoi och ett särtryck. Deltas skriver på en bok om sin forskning, men den blir rent medicinsk. Och på grekiska. Jag gav honom 2 affischer med AjiaI Irini, en fånig souvenirhandduk och lite artiklar om mig och grävningarna i Xania på Kreta. Skämdes att jag inte hade mer, men han blev glad. Fantastisk människa.