Cypern september/oktober 2012

 

Ja, det var precis det jag försökte! Men varken GC eller TC ville ha mitt bidrag...

I våras hade jag anmält mig som volontär i ett bikommunalt projekt med både GC och TC. Hade dessutom haft intensiv korrespondens sedan i maj med en egendomlig engelsman, James Budd som bor i norr och verkar ägna sig åt skumma husaffärer. Men han är också involverad i projekt inom FN och känner mängder av folk. Han hade varit på min föreläsning i maj på H4C och hörde min uppmaning till folk att engagera mig i olika projekt. Under vår långa korrespondens hade jag ofta retat mig på hans överlägsna brittiska attityd, men jag försökte vara tyst tills han involverat mig.

Jag bestämde mig för att stanna en månad denna gång för att hinna engagera mig på djupet och knyta kontakter. Jag mailade till alla tänkbara människor som i maj uppmanat mig att berätta när jag skulle komma ner igen. Så småningom visade det sig att nästan ingen alls orkade svara. Inte bara GC utan alla möjliga nationaliteter, även flumkärringar från Holland och Frankrike.

Kabir, vår underbare fastighetsskötare från Bangladesh, var överlycklig och berättade att mitt brev i våras till ledningen för Ledra Properties hade resulterat i att han fått ny, fin lägenhet. Jag hade skrivit ett brev och berömt Kabir och hans arbete, men beklagat att han måste arbeta jämt – även helger – och ändå måste han bo i ett råtthål där hans fru och barn blev sjuka. Brevet hade tydligen fått en dramatisk effekt på hela församlingen som genast hjälpte Kabir. Väldigt rolig, jag blev också glad.

Jag snodde runt för att handla mer i den kvävande hettan. Tvingade mig att äta på ett litet ställe nära Popular Bank-museet. Satt med datorn och mailade eftersom internet inte funkade hemma. Kände mig miserabel och ensam. Vad gör jag här egentligen?

Måndag hade jag det första mötet med politiker och satt hela em och formulerade frågor på grekiska. Jag eskorterades hela tiden av Adonis Taliadoros från Press and Information Office (PIO). Trevlig ung man, hjälpsam och ständigt kacklandes.

Vi åkte till De grönas ekologiska parti och pratade med deras sekreterare Giorgos Perdikkis som anser att engelsmännen är deras största fiende. De har kämpat för att frigöra Akamas och förhindra att engelsmännen har militära övningar där. Förre utrikesminstern (nu avliden) har byggt ett lyxhotell där jättesköldpaddor lägger sina ägg. Jag mötte honom i Stockholm på 90-talet och blev förfärad när han berättade detta, men gubben bara skrattade. Hotellet är nu det dyraste på ön. Nu kämpar De Gröna för att upplysa om den farliga elektromagnetiska strålningen från de enorma radiomasterna på Akrotiri. Engelsmännen vägrar samarbeta och talar inte med partiet. De säger att de har egna miljögrupper. Perdikkis anser att Cypern är ockuperat av britterna och måste bort.

ML:s fråga om TC – Perdikkis säger att de har fler rättigheter än GC. Att inget förtryck har funnits mot dem någonsin. Att Dentash och TMT är orsak till allt. GB stödde också TMT. Men den värsta fienden nu är GB, inte Turkiet. USA stödjer GB:s (Storbritanniens) innehav av baserna. Perdikkis var väldigt trevlig och spontan, men blev sur då jag ställde frågor om TC.

Tisdag morgon mötte vi en av de ledande i Euroko, det europeiska partiet. Vi fick tala med Syllouris som var arrogant och irriterad hela tiden. Ville mest bli av med oss. Jag råkade säga att jag tycker väldigt mkt om cypriotisk dialekt, och fick en föreläsning om att det är nära släkt med antik grekiska.

Syllouris anser också att GB är det stora problemet. Intressant info om GB och baserna, som finns över hela ön, inte bara de 2 som är kända. Han visade en karta med inritade platser där GB har områden med utrustning (radar, radio, vapen?), även i luftrummet utanför SÖ Cypern. Jag ville ha en kopia, men fick inte. Han hade fått den av en vän och kartan är rel. hemlig. Syllouris sade att GB redan på 50-talet planerade en delning av hela ön.  Vi var eniga i vår avsky mot USA, CIA och Kissinger. En av historiens största skurkar som också fått Nobels fredspris.

Turkiet vill ha delar av Syrien, därför hjälper de flyktingarna. De har redan tagit Alexandretta.

Syllouris är religiös med starka band till kyrkan. Frågade mig om kyrkans ställning på 1800-talet (!). Han vet inte (?) om ELAM får pengar av kyrkan. Förnekade ilsket förtryck av TC 1963-74. Säger att det var TC som började.

ML:s fråga – julafton 1963 tog GC alla vapen från TC innan massakern inleddes. Syllouris – varför dödade i så fall inte GC alla TC? Han var hela tiden ironisk och bad om exempel. Ag. Sozomenos – Syllouris  menade att TC började då de dödade en GC polis som skulle koppla om vattnet.

Papadopoulos, förre presidenten, var aldrig med i EOKA-B som inte erkänns av dagens GC. P var  bara medlem i EOKA-A. (En lögn visade det sig senare)

Syllouris är från samma by – Potamias – som Aziz, som uppskattar honom mkt trots att de har helt olika politiska åsikter. Syllouris hade räddat Aziz föräldrar då de riskerade att dödas av GC 1974.

Onsdag morgon det sista politikermötet denna vecka. Funderade på att ställa in, men då skulle jag må mkt sämre efteråt. Trött och seg, ont i magen av allt kaffe. Mår illa och kan inte äta, men mager lär jag ju aldrig bli ändå. Nu for vi till DIKO som är ett konservativt centerparti och jag väntade mig det värsta, men sekreteraren Petros Sarounas var den trevligaste av alla. Högerpolitiker, men öppen, jovialisk och vänlig. Lyssnade artigt då jag pratade om mitt. Har ingen förbindelse med kyrkan. Sade att ELAM får pengar av kyrkan och stöds av Chrysostomos, som tycker att de är ”kala paidia”.

Sarounas anser att Turkiet är det stora problemet. Nu finns 250 000 settlers och 100 000 TC i norr. USA tillåter islamiseringen av norr då de behöver Turkiet.

Sade samma sak om Papadopoulos. Hans kropp stals av en kille från samma by – Athienou – som Sarounas. Killen satt i fängelse för mord och ville ha kortare strafftid. Han lejde några män att stjäla kroppen och begravde den på en annan kyrkogård. Sen krävde han att bli frigiven för att säga var kroppen fanns.

Vi var klara tidigt och nu försökte jag få tag på TC Taçam i Lefkoşa för att hyra en cykel av honom. Det blev trassel även där. Killen svarade inte på mail om var vi skulle ses, och min GC mobil fungerar inte i norra Lefkosa. Han kunde läsa mina sms men inte svara. Jag bad honom i mail komma till Ledra Street och han lovade. Ringde honom då jag väntat länge och då stod han i alla fall vid en annan checkpoint. Bad till slut en sur turkisk polis berätta för honom var jag var. Till slut kom han, ganska sur han också, men jag tyckte inte att jag gjort nåt. Men Taçam var en mkt sympatisk och stilig ung man, och ingav förtroende. Tystlåten och kärv, men sympatisk. Så olik de pladdriga och ytliga GC. Han körde mig till sin cykelfirma där vi provade ut en bra hoj. Jag fick skjuts till Ledra Palace och hade inga problem med att cykeln var TC. Tog en lång cykeltur längs gränsen – eller odófragma (öppning i gatan) som GC säger – och tänkte på hur nöjd jag varit i våras.

James Budd är nästa problem. Han började maila redan i maj och ville försöka hitta ett projekt åt mig inom arkeologi/kultur inom ramen för FN:s arbete på Cypern. Det lät fantastiskt och jag började genast fantisera. James skrev nästan varje dag och lät väldigt entusiastisk, full av idéer och kontakter jag kan ha nytta av. Han verkade pålitlig, även om jag retade upp mig på hans koloniala och överlägsna snack om lata cyprioter. Skällde på honom i ett mail, men bestämde mig sen för att hålla tyst. Gubben måste först utnyttjas. Väl nere på Cypern fortsatte detta mailande och vi bestämde att äta lunch på torsdagen. Därefter skulle kräket åka till Turkiet. Hans mail är fulla av babbel om allt de gör, men inget konkret åt mig. Torsdag morgon skriver han till slut att han inte hinner, måste hjälpa sina förbaskade gäster från UK. Panik. Detta var precis vad jag behövde. Jag försökte i stället få tag i Jale Canlıbalık (Jale Färsk Fisk) i Engage-projektet, och den snälla flickan svarade direkt.

Lyckades senare ta mig till CAARI i den livshotande trafiken och i glödande middagshetta. Det kunde knappast bli värre. På CAARI träffade jag deras nye chef som är jättetrevlig. Stannade i flera timmar i biblioteket och letade efter grävningsrapporter från Anamur i Turkiet, men där fanns inget. Drack litervis med vatten för att inte svimma. På eftermiddagen träffade jag Jale och hennes 2 kollegor från Engage; alla trevliga ungdomar. Så skönt att träffa normala människor!

Dagen därpå cyklade jag till gränsen där Jale mötte med sin rosa bil. Hon körde oss till Managment Centre i Lefkoşa, en stor byggnad med flera våningar där de har sin administration, kontor och sammanträdesrum. Jag introducerades för alla som arbetar där, mest ungdomar och alla var väldigt trevliga. Deras chef, Bülent Kanol, är en man i min ålder och var också väldigt trevlig, även om hans engelska är sämre än ungdomarnas. Vi pratade om vad jag kan göra och han tyckte att jag borde få kontakt med olika universitet och andra institutioner. Han pratade också om seminarium eller föreläsning. Få se om TC är mer pålitliga än GC, trots deras sämre resurser. Mehmet satte mig att försöka hitta olika fonder inom EU mm eftersom de behöver pengar. Jag satte mig snällt framför deras skruttiga PC och letade i timmar, trots att internet fungerar skruttigt. Plötsligt slog det mig att TC inte är med i EU, även om de ibland räknas som en del av EU eftersom södra sidan är med. Mehmet sa att det finns kryphål och att de ibland lyckas. Kände mig eländig hela tiden. Hungrig utan att kunna äta. Fruktansvärt hett. Flickorna beställde mat och jag fick en eländig tonfisksallad som bara smakade vatten.

Vackert övergivet hus i buffertzonen

Åkte hem tidigt för att hinna duscha före kvällens middag hemma hos Ann och Loukis. Hjälpte Ann i köket innan gästerna kom vid 9-tiden. Ann sa att ingen kommer till en middag som är tidigare än så. Vansinnigt. Klas G och Catherine från ambassaden kom och C är väldigt trevlig, men Klas kan inte hjälpa mig med fotoboken. Min idol Michel Bonnardieux, spokesman UN, kom också och jag kastade mig över honom och frågade om politik. Frågade också om James Budd som han kom ihåg från förr och mindes honom som en opolerad typ. Ny för mig var Peter Weideryd, en tämligen kristen person som tycker att islamiseringen av norra sidan är OK. Egendomligt. Han undervisar och utbildar kurderna i norra Irak så att samhället ska fungera, vilket kommer att ta många år enligt honom. Däremot kände han sig fullkomligt säker där, trots att Turkiet bombar PKK i bergen minst en gång i veckan. Han föreföll väldigt stöddig och inte så intresserad av andra åsikter än sina egna. Ville mest prata om religion och dess betydelse, historiskt och idag. Men hans fru verkade underbar trots att jag inte hann prata med henne. En underskön armeniska, väldigt livlig.

Satt bredvid Loukis kusin Harry som bott hela sitt liv i London så jag hade genast fördomar om honom, men denna gång hade jag grundligt fel. Han var ung soldat, bara 18 år, 1974. Han satt med när grekiska officerare instruerade GC soldater att de inte skulle försvara sig när den första invasionen kom i juli. Det var en överenskommelse mellan juntan i Athen och Turkiet, på hög nivå. Harry menade att allt då styrdes från Athen, Cypern hade ingen talan alls. Efteråt kritiserade Harry detta i intervjuer i TV och tidningar. En modig handling av en så ung man. Året efter emigrerade han till London där han utbildade sig bl a till palaiograf och har haft flera intressanta uppdrag. Men han glömmer aldrig vad som hände 1974, allt dödande, alla våldtagna GC kvinnor som vällde in från norr där turkiska soldater våldfört sig på dem. Men han berättade också om enorm brutalitet från grekiska officerare och soldater som misshandlade AKEL-folk och alla som de misstänkte var emot juntan. En härlig kväll med normala, bildade, vidsynta och vänliga människor. Så långt från Ibbe man kan komma.

Vaknade tidigt och svarade på mail. Tvättade, städade och masade mig iväg i hettan till mitt ställe vid Faneromeni-kyrkan. Där satt en äldre cypriot, Kokos, som såg trevlig ut och vi började prata. Borde jag inte ha gjort, han slutade aldrig. Han visste vem jag var eftersom han är släkt med den Yiannis Paraskevas i Sverige. Chrysostomos Paraskevas var hans farbror! C hade också varit EOKA-vän och stod långt till höger politiskt. Men cyprioten berättade många intressanta saker och kan mycket historia. Hans pappa är från Dali, men själv är han uppvuxen i Lefkosia och var där under 60-talet och oroligheterna. Han avskyr också engelsmännen som av GC då kallades ”foxides”, men även USA som han menar har gjort så mkt ont. I sht Kissinger som gav Turkiet tillstånd att invadera 1974. Jag fick arbeta hårt för att övertyga honom om att TC inte är detsamma som turkar, långt därifrån. De plågas ju oerhört av islamiseringen och alla settlers. ”Men de är ju ändå muslimer”, framhöll Kokos. Jaha, men fanatismen inom grekiska kyrkan då?

Han varnade mig också för att säga mina åsikter högt i Lefkosha. MIT (National Intelligence Organization) finns överallt och kan finnas även här på södra sidan. Om de upptäcker att jag sympatihatar den turkiska ockupationen så kan de arrangera en olycka, turist eller ej. De poliser vi måste möta varje gång vid gränsen verkar också ovanligt otrevliga och brutala, nat.vis är de turkar. Arma TC.

Kokos började till slut nästan bli närgången och jag frågade efter hans fru, och han verkar vara lika mkt skild som Ibbe. Han ville jag skulle följa med till sommarhuset i Hala Sultan Tekke, men det låter inte så lockande. Alla skäller på muslimerna men GCs kvinnosyn är inte bättre. Efter flera timmar måste jag fösa iväg Kokos, skyllde på att jag inte sovit på natten vilket ju var sant. Åt lite mat och satte mig och skrev. Tog en tur med cykeln i Lefkoşa och körde förstås vilse när det blev mörkt. Sagolik natt med fullmåne över Selimiyemoskén. 

På söndagen följde jag med Caro till Famagusta för att bada. Vi tog dolmuş till stan och sen taxi till Palm Beach som var jättefin. Rent, klart vatten och fin strand. Inte många där, mest unga araber. Först åt vi god fisklunch nära den vackra Lala Mustafa och alla TC var så vänliga. Måste schasa bort alla beundrare från Caro, hon är så vacker. Alla tror att jag är hennes mamma, stackarn. När vi satt på stranden blev det plötsligt mulet och det var oerhört skönt. Fortfarande mulet när vi kom hem.

Jag fortsatte att cykla till Engage-huset i Lefkoşa och satt ännu en hel dag för att försöka söka pengar åt dem. De vill att jag gör hela jobbet – formulerar ansökan, kläcker idéer mm, men själva vet de ingenting om vilka behov som finns och vilka projekt som kan vara bra. De tycker att jag själv ska söka upp museer och universitet för att erbjuda mina tjänster. De förstår inte att ansökan måste gå via dem för att det ska få en mer officiell status. Mehmet är trevlig, men Jale börjar bli snorkig och viktig. Jag känner att jag är i vägen och har ingen lust att åka dit mer.

Fortsatte till CAARI och biblioteket och fick lite ro i min trasiga själ. Letade rastlöst efter böcker. Sökte i första hand efter utgrävningspublikationer från Anamur i södra Turkiet. I Alanya 2001 hade museifolket där visat mig nyutgrävda terrakottor från Anamur och de bad mig datera dem. Jag fick en chock när jag såg hur lika de var figurerna från Ajia Irini. Jag fick ta bilder som blev dåliga, det var före mina digitalkameror. Har inte funnit nåt på nätet om dem och ingen litteratur. Då började jag samla böcker kring ämnet arkeologi och nationalism, ungefär det som Papadakis och jag pratat om i maj. Det fanns inte så mkt böcker om just Cypern, men ganska många artiklar.

Två dagar senare såg jag Ibbe hastigt innan han skulle åka och jobba för Şener. Jag berättade om mina idéer om artikel om arkeologi och nationalism, och plötsligt piggnade kräket till och tyckte det var en lysande idé. Han tyckte jag måste inkludera ett kapitel om cyprioternas DNA, som visar att de faktiskt inte alls är släkt med grekerna. Ibbe gav mig namn på en genetiker att tala med, Constantinos Deltas. 

På kvällen var det föreläsning på H4C (House for cooperation) av Th.Hammarberg som talade om mänskliga rättigheter och reconciliation. Salen var full av de vanliga åhörarna – diplomater, studenter, intellektuella, dvs. de redan övertygade. Jag vågade hålla en utläggning om Cyperns situation som ett offer för stormakterna och GC:s vägran att inse vad de gjort mot TC. Efteråt kom flera GC och tackade för mitt inlägg och höll med, tyckte det var bra att nån sa nåt. Men varför gör de inte själva det?!

Träffade många människor och slösade med mina visitkort. En ung grabb, såg ut som en vanlig lymmel, visade sig vara protokollchef på UD. Väldigt trevlig och ville vi skulle träffas. Han hörde faktiskt av sig, men ingen annan. Fantastisk buffé med mat och vin. Men vad kostar inte detta?! Och till vilken nytta? Ann berättade om livet hemma. Om dottern som i skolan får höra om de hemska TC på andra sidan och hur man måste hata turkarna. Loukis som försökte knyta en kontakt över gränsen men blev tillrättavisad av en släkting. Inte ha nåt att göra med TC! Försökte förgäves tala med Hammarberg efteråt för att berätta om Anns erfarenheter, men han smet hela tiden. H4C får miljoner varje år för att överbrygga klyftor mellan GC och TC.

På lördagen cyklade jag till Cyprus University för att hitta Deltas avdelning. Litet universitet med vacker arkitektur, omgivet av grönska.

 

 

Efter lunch kom Ibbe för att köra oss till Dali. Vi stannade vid monumentet över Kavazoglou och Missiaoulis som sköts ihjäl där i april 1965. Ibbe menar att AKEL kunde ha agerat för att förhindra mordet. De dog i varandras armar. Ett verk av TMT, men GC hjälpte dem inte. Vi fortsatte till byn Lymbia och körde sakta alldeles intill buffertzonen som löper som en ögla söder om Lefkosia. Plötsligt fick vi se en skraltig liten lastbil som skakade fram i buffertzonen, bara ett par meter ifrån oss. ”De smugglar narkotika från norr”, sa Ibbe bistert. ”De vet precis hur de ska undvika kameror”. FN kan de inte muta, men det går ju bra med GC och turkar. I Lymbia körde vi på getstigar ända fram till gränsen där vi stoppades av en inhägnad vaktkur och en ung beväpnad soldat. Han varnade oss för att gå längre; på en kulle alldeles intill fanns en turkisk vaktpost som skjuter den som går för långt.  (Stämmer inte alls, enligt Michel) Vaktposten ligger alldeles intill en kyrka på toppen.

 

På kullen finns en turkisk beväpnad vaktpost alldeles vid (eller i?) den lilla kyrkan.

 

Louroudjina från Lymbia, det närmaste vi kunde komma

Vi fortsatte mot nästa post; vi ville fota byn Louroudjina som skymtade på avstånd från upphöjningen där vi stod. Ännu en ung soldat hejdade oss och vi berättade vilka vi var. I januari 1964 hade TC flytt från byarna i området eftersom de var rädda att bli mördade av GC. Britter och turkar hjälptes åt att provocera fram konflikter mellan GC och TC och massor av TC mördades. Efter 1974 blev Louroudjina/ Akıncılar en TC by på ockuperat område.

Den övergivna TC byn Petrohani där tusentals TC bott före 1964

Vi fortsatte mot en övergiven TC by, Petrohani, som nu ligger i ruiner. I januari 1964 hade folk flytt härifrån till Louroudjina för att inte bli mördade. Fem gamlingar hade blivit kvar då de inte kunde gå. De sköts av GC nationalister i sina sängar. Det var förfärligt att se de förfallna husen, trädörrar som hängde i sina gångjärn, igenvuxna bygator. Byn används nu som inhägnad för massvis med getter och får. Stanken var fruktansvärd.

Vi ställde oss på en höjd för att kunna fota byn bättre. Plötsligt blev himlen svart och korsades av fantastiska blixtar. Jag såg det som ett tecken. Vi hann knappt in i bilen förrän regnet började vräka. Ibbe kröp fram och blev omkörd av ilskna GC som hade bråttom. Vi stannade vid Malloura där han ville visa mig hellenistiska gravar, fint restaurerade under stilrena tak. En trätrappa ledde nästan 10 meter under markytan där en stor gravkammare omgavs av två mindre. Men perioden intresserade mig inte och vi gick snabbt tillbax.

 

Söndag följde jag med Ann och hennes föräldrar till Karpassos. Svalt och regnigt väder i Lefkosia, men fint i norr. Vi besökte Aposteln Andreas kloster och köpte heligt vatten i stora dunkar. Massor av skräp på långa bord som såldes av settlers i sjalar och byxor. Det var roligt att se alla vilda åsnor som plötsligt invaderat klostret. Då jag var här 2003 fanns varken åsnor eller försäljare. Åsnor kantade också hela vägen fram till klostret. De var helt orädda och gick omkring och tiggde godis. De var välskötta med glänsande hårrem. Små, smala och inte så stora som jag trott. Undrar vad de eländiga prästerna tycker om detta; rätt åt dem.  Åsnor som springer hur de vill, nästan ända in i kyrkan.

Jag visade alla var man hämtar vatten från den heliga källan som rinner fram ur klippan, men nu hade den fått prydliga kranar. Intill källan fanns stora dunkar staplade och vi högg såklart varsin och fyllde med Heligt Vatten. När vi gick tillbax kom några settlers och skrek åt oss att vi måste betala. Såklart, en turistfälla. Men 20:- för en dunk välsignat vatten kanske är billigt. Jag stoppade in vattnet i kylen hemma och drack upp allt av ren snålhet. Denna gång blev jag inte sjuk som jag blev 2003 när jag var här sist.

Vi fortsatte mot Golden Beach, en turistkoloni vid havet där Ann skulle träffa en tyska som hade födelsedag. Vi beställde fisk och gick ned till den milslånga, vita stranden för att bada i detta välsignade hav som ännu är rent och klart. Gäller att sno sig på innan hotell smackas upp här och helt andra åsnor invaderar detta paradis. Här fanns mest utlänningar och enstaka turkar. Tyskan var tråkig och kylig, utan minsta intresse för den ö hon bott på i åratal.

 

Sagolik strand på Karpaz

Måndag morgon försökte jag åka till biblioteket med krånglande cykel. Kedjan hoppade av hela tiden och jag vände för att ringa Tacam, men Kabir lyckades fixa eländet så jag slapp. När jag äntligen lyckats ta mig till CAARI så ringde Ibbe och ville ses. Han berättade att polisen hade besökt honom kl. 11 föregående kväll. Vaktposten i Lymbia hade skvallrat och armén hade skickat polisen hem till Ibbe. Han är TC och därför en potentiell spion. Polisen hade frågat efter mig och vad vi gjorde där. Ibbe blev arg och körde ut dem. Jag blev också arg, men han sa att sånt händer jämt om man är TC. Förtryckta av Turkiet, greker och GC.

När jag skriver det här är det nästan kväll. I Faneromenikyrkan framför mig har liturgin slutat. Nu börjar böneutropen från moskéerna runtom, men jag kan inte avgöra och det är från Selimiye eller Omeriye. Vackert är det och symboliskt för denna ö som levat såhär sen 1500-talet, men nu är söndertrasad pga stormakternas brutala egoism och grekernas nationalism.

Dagen efter mådde jag bättre och satt hela dan i biblioteket, som inte verkar ha nåt system alls och är hopplöst att hitta i. Fungerade inte heller att söka på deras uråldriga PC. Ingen fanns att fråga så jag klängde på stegar och sökte på måfå. Fikade med arkeologerna och nye chefen på morgonen. Ingen frågade vad jag gjorde, de kallpratade om ingenting. Till slut berättade jag vad jag gjorde här och vi kom in på GC:s inställning till folk som törs gräva i norr. Alla verkar livrädda och fördömande; vill inte ha kontakt med arkeologerna där. De blev kyliga och jag hade gjort bort mig igen. 

Lite senare fick jag syn på Sophocles Hadjisavvas som satt och pratade med en forskare utanför biblioteket. Jag bad att få prata med honom och frågade hur man gör för att få arbeta som volontär. Själv jobbar han heltid som volontär med restaurering av kyrkor mm på norra sidan. Sophocles sa att volontärer inte är välkomna här. Man måste ha haft en hög position eller ett universitet bakom sig. I norr är det ännu värre där militären regerar. Ett tillstånd kan dröja i veckor eller inte komma alls. Alla pengar  till restaurering kommer via UNDP.  Ajios Epiktetos-Vrysi, Peltenburgs gamla grävning, kommer snart att falla samman pga vinterregnen.

På kvällen hade snälla Ann ordnat middag med Michel B. En fantastisk kväll och jag mådde bättre av att få tala med en civiliserad och ytterst vänlig människa, som gillar att Ann och jag är så intresserade. Jag hade förberett mina frågor och hade också med mig en tröja med granar och älgar för att blidka honom. Han verkade bli glad. Michel bekräftade att GC vägrar att tala om åren 1963-74 och hur GC förföljde och mördade TC. De kommer aldrig att erkänna sina dåd och aldrig be om ursäkt. De har en aggressiv attityd och tycker att de är och vet bäst. GC förtalar FN så mkt de orkar, men vill ändå att de stannar kvar för att skydda dem mot elaka turkar. De sprider lögner om FN och påstår att de arbetar för turkarna.

Jag ville prata om GC:s rasism och förtryck av TC, men Michel sa att ingen längre bryr sig, varken om det eller om Cypern. FN menar att det ändå råder fred på Cypern, ingen skjuter och att de miljoner kalaset kostar är billigt för att få lugn. Han berättade om gasfyndigheten i havet som GC vill exploatera. De hävdar att hela ön är deras och då måste de dela med sig till TC, annars erkänner de ju att TC tillhör Turkiet. Förhandlingarna med Christofias i N York har åter strandat eftersom GC hela tiden säger nej till allt. De vill också ha status quo. 

Michel berättade också med avsmak om rasism och fascism inom FN. Där finns nu massor av militärer från Argentina, som måste ha varit med då diktaturen rådde. Han var förfärad över rasismen hos folk från Ryssland, Serbien, Ukraina m fl länder, där folk verkar hata sydeuropéer, zigenare och asiater. Han förstår inte varför vi ska ha EU eftersom alla avskyr varandra! Michels hemland är Canada där ingen bryr sig om varifrån folk kommer, bara de talar franska.  

Min nästa fråga gällde H4C och vad de eg. gör? Michel höll med och sa att det är ett ordentligt problem för SIDA m fl som strör miljoner över denna lekstuga. De ordnar föreläsningar med dyra bufféer, utan minsta betydelse för Cypern. Denna kväll skulle polske Walesa komma, mitt inbjudningskort var tryckt på tjock kartong i färg. Michel berättade att killen överhuvud inte kom till Cypern. Rätt åt dem. De har inte nån kompetens att hitta på bra projekt och har inga idéer, men ordnar saker för statistikens skull. Alltid samma åhörare på alla events – diplomater, studenter, husets egen personal, och alla är så viktiga. Michel tyckte jag skulle skriva om det.

Onsdag 10/10

Möte med Constantinos Deltas, Professor of Genetics, Director, Molecular Medicine Research Center, Department of Biological Sciences (http://ucy.ac.cy/mmrc)

Han arbetar på det nya universitetet i utkanten av Aglandja där han också har sitt lab. Han svarade artigt och snabbt på alla mail och hade inte alls tid att träffa mig, men han var intresserad av min forskning. Imponerande, tänk om alla var som han … Jag hade hittat en artikel om honom i Politis från januari 2012 som handlar om hans forskning om cyprioternas genetiska ursprung. Deltas forskning baseras på studier av genetiska sjukdomar, framför allt Thalessemia, som är gemensamma för GC och TC. Han visade ett diagram där det framgick att cyprioterna har nästan exakt samma anlag för sjukdomen (över 70%), men inte greker och turkar.  

Han menar att det inte finns någon genetisk skillnad mellan GC och TC. De har dock väldigt lite gemensamt med Grekland och Turkiet. Cyprioterna har under århundraden blandats med gener från i första hand armenier men också maroniter och anatolier. Däremot har han inte hittat mycket som tyder på släktskap med Italien. Franker och venetianare gifte in sig i överklassen och blandades inte med cyprioter. Går inte att avgöra cyprioternas exakta ursprung, men det är relativt säkert att de härstammar från Mellanöstern – Iran, Irak, Levanten mm. Invandringen började omkr 50 000 f Kr?

Deltas menar att GC inte har nåt genetiskt påbrå från Grekland, men de känner samhörighet och likhet med Grekland. En kulturell gemenskap som ingen kan frånta dem.  Språket är den viktigaste kulturella gemenskapen. Deltas ogillar starkt  Enosis-tanken och de fascistiska Elamiterna. Medger att TC har behandlats orätt, men att GC också lidit av kriget då TC nu bor i deras hus i norr.

Jag har alltid retat mig på GC:s tjat om att de eg. är greker och att de betraktar Grekland som sitt hemland. Jag tycker illa om den grekiska flaggan som man ser överallt. I den ekonomiska krisens spår kan man nu se att den grekiska flaggan syns allt mindre och cyprioterna skryter inte längre om sitt grekiska ursprung. Jag ville intervjua Deltas om hans forskning för att få lite klarhet. Genetiskt finns alltså ingen anledning för GC att hävda ett grekiskt ursprung. Däremot finns en kulturell gemenskap som inget kan ta ifrån GC. Deltas ansåg att språket är det viktigaste. Han menade också att Enosis-tanken var vansinnig och EOKA-B ett gäng fanatiska nationalister som GC nu tar avstånd ifrån.

Vi pratade också om cyprioternas grekiska ursprung och jag nämnde att mykenarna kanske aldrig ens bodde på Cypern. De använde aldrig Linear B. Deltas hade lärt sig att Afrodite är grekisk, medan jag i min nya bok skriver att hon är från Mellanöstern.

Jag fick en artikel om Linovamvakoi och ett särtryck. Deltas skriver på en bok om sin forskning, men den blir rent medicinsk. Och på grekiska. Jag gav honom 2 affischer med AjiaI Irini, en fånig souvenirhandduk och lite artiklar om mig och grävningarna i Xania på Kreta. Skämdes att jag inte hade mer, men han blev glad. Fantastisk människa.

 

 

 

H4C (House for cooperation) ett vattenhål för folk från olika länder

Torsdag 11.10.12

Möte med AKEL, Cyperns lindrigt kommunistiska parti och Yiannakis Kolokassides. En äldre man som var med från början och också kunde berätta om striderna 1963/64.

ELAM har nära band till Chrisi Avgi i Grekland och får kanske ekonomiskt stöd från dem. Folk är rädda för Elamites eftersom de använder så mkt våld. Många inom polisen har sympatier med dem och skyddar dem. De är ett problem som kan växa och har ett samband med den ekonomiska krisen. ELAM utövar våld mot framför allt invandrarna, men också vänstern. Ärkebispen stöder dem också och menar att de är trevliga och bildade ungdomar, ”morfomena paidia”. Det finns inga bevis för att de får ekonomiskt stöd från kyrkan, men där finns starka band. Kyrkan har enormt inflytande på Cypern, vilket började under osmansk tid och förstärktes under engelsmännen. Kyrkan symboliserar kampen mot osmanerna och Makarios var ju etnark. Ärkebispen utnämnde alla utbildningsministrar fram till att Christofias blev president, då han avskaffade denna anomali.

Alla partier stöder en återförening av Cypern utom kyrkan och ELAM. AKEL är öppna med att de anser att TC är en minoritet men att de har samma rättigheter som GC. Sa att Christofias offentliggjort en ursäkt för de oförrätter och brott som begicks mot TC under åren.  Han är den ende politiker som bett om ursäkt  för GC:s illdåd. AKEL har TC medlemmar i London, men även i Kibris. De har kontakt och för en dialog. Alla TC är dock ej emot Turkiets ockupation och stöder t.o.m Erdogan – de kallas för ”prasina kefalia”. Grönt är ju Islams färg… Ärkebispen menar också att alla TC är linovambakoi, vilken inte kan vara sant.

I ett svagt ögonblick hade jag nämnt för Adonis hur mkt jag beundrar Vassiliou, Cyperns fd president och öns talman i EU. Mest på skoj hade jag frågat om han kunde fixa ett möte och det gjorde han. Och inga presenter hade jag!

Vilket möte det blev! Han arbetar fortfarande och vi kom in i en stor elegant byggnad där han har sitt kontor på 10:e våningen. Vi pratade ganska länge med hans sekreterare Maria Dionysiou. Jag berättade om historia och mytologi, och Maria trodde mig inte när jag berättade om Afrodites asiatiska ursprung. Hon hade också fått lära sig nåt helt annat. Jag berättade också om mina möten med Vassiliou i Stockholm och hur roligt vi hade på museet och att han efteråt skrivit både brev och julkort.

Maria sade att Vassiliou fått över 44% i valet 1993, men att han förlorade mot Kleridis i 2:a omgången vilket eg. var ett misstag. Hade han fått 5 år till hade Cypernfrågan kanske varit löst idag, menade Maria. Efter en stund kom Han själv, lite trött efter 2,5 timmars intervju. Han var förstås äldre, magrare och haltade, men ögonen lyste och hjärnan knivskarp. Han kom ihåg mig och ville kramas. Det fick han. Han ville att jag skulle datera hans enorma samling av antikviteter. Jag grälade på dem för att han hade krukor i solljus och nära värmeelement. Samt att han lyfte krukor i handtagen, en dödssynd… Vi satte oss, fick kaffe och började prata. Jag gratulerade honom till hans nya bok och han dedicerade ett ex till mig. Boken heter “From the President's Office: A Journey Towards Reconciliation in a Divided Cyprus, 2010.

Vilken lycka! Han berättade om sitt arbete och att han har ett avtal med Gud om att han måste få arbeta upp till 10 år efter sin död. Jag frågade snabbt om jag då kunde få bli hans sekreterare Där Uppe. Han lovade. Jag beklagade också att han inte var LITE yngre och ogift…Överallt fanns foton på alla statsöverhuvuden han träffat, massor av utmärkelser och gåvor. Hans fru Androulla var väldigt vacker. Han visade mig sitt viktigaste foto på sig själv som bebis i famnen på mamma! Vi måste snart gå då han skulle förbereda stor middag på kvällen för tyske ambassadören. 

Åt en ensam lunch på Ledra och studerade all propaganda jag fått av Adonis. Cyklade sen runt i Lefkoşha i timmar, orkade inte vara ensam hemma. Hann besöka flera museer som nu var öppna. I Bedestan bakom Selimyie förberedde man kvällens evenemang där EU:s nya program för ansökan av pengar ska presenteras. Caroline ska leda det hela, men kunde inte bjuda in mig. Den fd kyrkan och sedermera osmanska saluhallen är väldigt vacker och restaureras med UNDP-pengar. Bysantinsk-venetiansk byggnad, som används för konferenser och dervisch-dans. 

Hittade sen Lusignan-huset som var stort och vackert, men man fick bara se utsidan. Fint restaurerat. Överallt stod det att de stängde 15.30, men allt var öppet. Cyklade på måfå och hittade också Dervish Paşa Konaği i Arabahmet. Enorma rum för umgänge, kök, sovrum, matsal mm. Fula och dammiga dockor och montrar, men arkitekturen är vacker. Gick också omkring i Büyük Han, men det var trist med alla gräsligheter som säljs där. Kvalificerad skit. I de ruffiga kvarteren, framför allt i Arabhamet, trängs de arma settlers med sina många barn. De unga kvinnorna är ofta vackra och bor med sina familjer i råtthål, ibland utan el och vatten. Deras version av islam förbjuder preventivmedel så familjerna har många barn som ofta inte går i skolan. De dräller på gatorna medan mamma jobbar. Men är mitt liv bättre? 

En kväll besökte jag klubben Enorasis där trevliga människor träffas, hör på föredrag, äter och dansar. Precis vad jag längtat efter, i sht som alla TC är välkomna och allt sker på engelska. Hade träffat Gaston Neocleous på H4C då Hammarberg höll föredrag och han gav mig info om sin klubb. Denna kväll talade Sevgül Uludag, Cyperns motsvarighet till ryska Politkovskaja. Sevgul arbetar frenetisk för att förena GC och TC, och leder sökandet efter ”missing persons”, dvs alla de TC och GC som mördats under 60- och 70-talet och aldrig återfunnits. Hon lever under ständigt mordhot från den turkiska regimen och får hela tiden hat- och hotbrev. Turkiet vill inte att folk ska leva tillsammans. De Grå Vargarna är efter henne men hon fortsätter och uppmanar folk att berätta om sina missing persons.

Många ringer henne anonymt och visar henne platser för massgravar där GC och TC skyfflats ner av fanatiska mördare från båda sidor. De sörjande vill bara begrava sina döda för att kunna sörja ordentligt. Många väntar ännu på att de ska komma tillbaka. Efteråt blev det diskussion och sedan souvlaki och vin. Jag pratade länge med en underbar gammal man, han är nu 91. Han berättade om hur skolbarnen deltog i EOKA.s kamp mot britterna och hur de gömde pamfletter bland skolböckerna. Gubben hade rökt hela sitt liv och verkade mkt pigg. Efter ätandet började en tjock farbror spela piano och folk sjöng. Ännu senare blev det diskotek och då rymde jag.

Lördagen blev ganska dyster.  Cyklade till turistbyrån, inklämd i det vedervärdiga Laiki Geitonia, men de hade inget att erbjuda. Inga bussar går till byar eller berg och inga arrangerade turistresor. Underligt, det är ju nu man orkar intressera sig för sevärdheter. Stod inte ut med att åka hem så jag cyklade på måfå till Makarios-palatset och bysantinska museet med alla underbara ikoner. Svalt och skönt, bra för själen. Jag snackade mig in och slapp betala. Gick länge bland fresker och ikoner och försökte må bättre. I mars hade de monterat nyrestaurerade fresker från Lysi, som hackats loss och sålts utomlands av den vedervärdige skurken Dikmen. Han hade skurit ut bitar av den vackra 1200-talsfresken, även Pantokrator i kupolen. Hur vågar karln! Konservatorer hade nu mödosamt lappat ihop freskerna för att dölja skarvarna och monterat dem i ett minikapell i en särskild avdelning. Freskerna är oerhört vackra med mkt blå färg och fint tecknade ansikten. Butiken hade ingenting och jag fortsatte till det etnografiska museet mittemot och som alltid annars är stängt. Nu pågick en konferens om GC från Mindre Asien en trappa upp så det var öppet. Museet är litet, dammigt och innehåller inget särskilt mer än massor av vackra sendouki, några målade. Jag for motvilligt hemåt i hettan, vad kan man göra.

Cyklade till H4C med min dator och läste om Sevgül Uludağ. Ska träffa henne på onsdag och måste veta mer. Där pågick en konferens för ungdomar om homosexualitet, queer mm med folk från hela världen. Kan behövas, de diskrimineras ju överallt. Inte minst på norra Cypern. Jag träffade oxå Maria Hadjipavlou, professorn på universitetet som bett mig föreläsa för hennes studenter. Hon hade ännu inte bestämt sig för ett datum och jag orkade inte bry mig. Någon sa efteråt att Maria är väldigt trevlig men hopplöst oorganiserad.

Söndag for jag med Işın, Fatoş vackra syster som är skild och lever ensam med sin dotter. Vi for till Karaonaloğlu och drack kaffe hos hennes underbara moster Dürdiye som kan grekiska. Hade kunnat lyssna på henne i timmar. De hade bott i en by nära Pafos fram till 1963 då de var tvungna att fly undan EOKA som försökte mörda dem och alla andra TC. De hade blivit inringade i sitt hus där de bodde 10 dagar utan möjlighet att tvätta sig eller gå ut. Grekiska soldater väntade bara på att skjuta dem. Mostern hade 3 småbarn och var i 6:e månaden. De kunde inte tända ljus för att avslöja sig på natten. Så småningom kom FN-soldater och hjälpte dem att fly. Hennes bror var skadad och hade mist ena ögat och fördes till sjukhus. Där ombesörjde GC läkare så att han miste även det andra ögat. En brorson fördes också till sjukhus där han mördades av GC.Jag fick höra fler detaljer om massakern i Tochni 1974 då byns alla män från 15 år hade förts bort och skjutits ihjäl av grekiska fanatiker. Hon mindes alla fasor, men var oerhört vänlig och ville ses igen. Hennes man kunde bättre grekiska men var inte så talför.

Vi fortsatte mot Güzelyurt där Işın bor och vägarna kantades av enorma militära områden som förstås var inhägnade. Överallt unga, bistra och beväpnade unga turkar. Halva Güzelyurt består av militärförläggningar. Vi stannade i Gemikonağı där jag varit med svenskarna 2003. Kände igen det rostiga paternosterverket som ännu misspryder det vackra havet. Vi fortsatte mot en liten restaurang i utkanten av byn där Işın har vänner. Stället drivs av en kvinna och hennes vuxna dotter, en otroligt vacker flicka med ljust hår och blå ögon. Vi åt underbar tsipoura med sallad. Jag badade så mkt jag orkade i ett fullkomligt rent hav. Stenig strand så man får åla sig ut.

Plötsligt fick jag en chock när jag såg en välbekant silhuett uppe i bergen. Berget med den skarpa profilen var Vouni! Jag fick lust att simma dit, att simma till Petra som SCE gjorde en gång. Låg länge i vattnet och tänkte på Berget och sörjde över att jag inte längre får arbeta med samlingarna. Tog en promenad efteråt för att fota Berget och gick länge och letade efter en bra plats. Längs vägen låg ännu en enorm militärförläggning och överallt var det förbjudet att ta bilder. Klättrade upp på en kulle där det inte fanns ilskna skyltar med en beväpnad soldat och varning på flera språk.

 Bakom bilen ligger en stor militärförläggning vid havet. Armén äger flera fina strandområden dit ingen får gå

Jag pratade också med deras mamma, en mkt vacker men stor kvinna som slet hårt i köket. Hennes man hade arbetat för CMC, Cyprus Mine Corporation, och hade avlidit av sorg då de avvecklade gruvnäringen. Han kunde inte försörja familjen och var bara 52 år gammal.Hon berättade också om de fasor de upplevt under 60- och 70-talen då GC hade varit efter dem. Inte bra med alla dessa soldater, men nu kan de i alla fall sova lugnt om nätterna. De äldre litar inte på grekerna som förföljt och mördat så många TC.

Işın körde hem en annan väg och vi for förbi mängder av sk kasinon och bordeller, utslängda på slätten. Det är väl där armén får ihop sina pengar att fortsätta ockupera Cypern.

 

 

Gemikonağı och hamnen varifrån Cu-malm skeppats ut fram till 1974

På måndagen cyklade jag till Galeri Kültür för att prata med den snälle Remzi Halluma och övertala honom att ge ut fotoboken på turkiska. Det var underbart att träffa honom och hans rara fru och två pojkar som alla arbetar med böckerna. De är vänliga, lugna, absolut trovärdiga. Till min förvåning vill han ge ut den på 3 språk. De gillade bilderna och innehållet och tänker översätta den i befintligt skick. Stannade länge i affären och studerade böcker på turkiska om politik. Många bilder som jag aldrig sett och han lovade mig att skicka dem som jag ville ha. 

Jag försökte få svar från Ibbe på alla frågor jag har om politik och han pratade oavbrutet, även om sånt jag inte ville höra. Jag ville höra hur han som TC upplever hotet från GC, och han erkände att det är latent. Han är alltid beredd på att nationalismen kan dyka upp och vet var han ska gömma sin familj om de blir hotade. Hans granne är nationalist och hissar ofta en grekisk flagga. Ibbe måste hela tiden anstränga sig för att undvika bråk; TC är alltid i underläge. Berättade om TC som besöker södra Cypern och blir attackerade av GC, som kastar flaskor och burkar på deras bilar. En TC väninna hade fått bilen repad och sönderskuren.

På em träffade jag F, fd hustru till Leonidas, ambassadör i Sthlm fram till 2001. Hon arbetar som tolk och översättare och var mitt uppe i en konferens där hon basade för 45 tolkar och 200 språk. Ändå hade hon tid att träffas. Vi pratade först politik och hon berättade om den tilltagande rasismen här i söder. Hon menade också att varken USA, UK, GC, Turkiet eller Grekland vill ha en lösning, alla bara låtsas. Alla trivs med status quo som gynnar de flesta. Jag hade frågat alla partier om Papadopoulos och alla förnekade att han varit med i EOKA-B, även AKEL. F sa att P var en diktator och EOKA-B medlem, som blev president tack vare AKEL. Partiet insåg sedermera sitt misstag men erkände det aldrig öppet. De hade blivit lovade att dela makten med gubben, men blev förstås lurade. Idioter.

Bara Nicos Anastassiades från DISY (Democratic Rally), ett konservativt och kristdemokratiskt parti, vågade öppet säga att Papadopoulos lurat dem alla. Anastassiades var också den ende som röstade för Annan-planen, förutom Vassiliou. F berättade också att ärkebispen är en idiot som alla vill bli av med. Han lyckades bli vald av en maffia som köpt sig makt. Tyvärr sitter gubben på livstid, trots att han anses vara en belastning. Man mår illa. Vi pratade i nästan 4 timmar och jag mådde mkt bättre efteråt. Beundrade mig själv att jag kunde hålla låda på grekiska trots mitt eländiga tillstånd. F berättade också att de GC som bott länge i London var 50 år efter dem som stannat på Cypern. De är mer konservativa och lever enligt gamla traditioner, där en kvinna t ex inte bör skilja sig utan stanna kvar i omöjliga äktenskap. Skiljer de sig ändå, blir de utstötta av släkten.

Onsdag morgon började dåligt som vanligt.  Cyklade till H4C för att tala med Sevgül Uludag. Hon satt där med några vänliga TC damer och vi började prata. Jag förklarade varför jag var där och att jag ville samarbeta även med TC och plötsligt började Sevgül skälla ut mig för att jag var partisk. Om jag tar ställning mot GC är hon inte min vän. Med den attityd jag har kommer jag att skada Cypern och inte lära mig nånting. Jag försökte be om ursäkt och förklara att jag känt mig hjärntvättad av GC propaganda sen 90-talet och att jag därför ville lära känna TC. Men hon förblev iskall och nonchalerade mig totalt trots att vi bestämt att jag skulle få intervjua henne.

En ung kvinna från Polen intervjuade henne och Alev och det var intressant att lyssna. Sevgül berättade att hon besökt Paralimni för att föreläsa i en skola. Paralimni är ett nationalistiskt näste och lärarna försökte hindra henne att komma in, men barnens föräldrar ville lyssna så hon fick hålla ett av sina föredrag. Barn i 12-årsåldern höll plakat med texten: ”En död turk är en bra turk”. Barn som inte visste vad de vuxna talade om, men de var uppfostrade att hata TC. Men Sevgül vill vara helt opolitisk och inte ha något att göra med grupper som demonstrerar mot Turkiet. Man förstår att hon är rädd att förknippas med folk som har åsikter, men jag blev ändå illa berörd över hennes aggressiva motvilja.

Hon berättade också att alla skolböcker importeras från Grekland och Turkiet, fulla med propaganda. Några politiker har försökt att ändra innehållet, men hindras av ursinniga lärare. Ändå har GCs attityd förändrats positivt, vilket beror på EU enl. Sevgül. Politikerna på båda sidor motarbetar och hotar henne; de vill inte veta av att GC och TC mördades av sina egna landsmän.

I stället pratade jag med Alev Tugberk som var oerhört vänlig och har dessutom humor. Hon bekräftade att rasismen i söder är förfärlig. Hon hade mött skolbarn som var rädda för henne och aldrig ville besöka norra Cypern eftersom det är farligt. Turkarna och TC är onda, knappast ens människor. Nyligen hade Alev blivit anfallen vid checkpoint och några män hade attackerat hennes bil och slagit sönder en ruta. Hon fick syn på den ultrakonservative politikern Matsakis och hälsade vänligt på honom. Han hade sagt åt Elamiterna att låta henne passera. Poliserna bara stod och glodde. Alev fick senare veta att ärkebispen personligen betalat dem för detta uppdrag. Jag frågade henne varför inga GC kom till föredrag mm på H4C, vilket enligt henne beror på rasismen och hatet mot TC.

Varje gång jag försökte prata med Sevgul svarade hon knappt och pratade hellre med förbipasserande. Jag försökte förklara att jag skriver på Newsmill och i mina böcker, men hon var ointresserad. Nedstämd åt jag en ensam sallad och cyklade sen till CAARI där jag stannade hela dan. Kopierade en massa artiklar och mutade Vathoulla med presenter.

 

Nästa dag for jag med Ibbe till Idalion eftersom jag ville att vi skulle besöka Kavazoglous grav i Dali som finns på en övergiven TC begravningsplats. En stor marmorgrav var täckt av vissna kransar, bara från AKEL enl. Ibbe. Han morrade över deras svek och att de inte städade graven.

 

Cyprioternas utgrävning av fenikiska hus, troligen palats och arkiv där massor av fenikiska dokument hittats.

Jag ville också besöka utgrävningarna och visade var de var, men Ibbe trodde mig inte. Till slut hamnade vi rätt och klättrade uppför kullen där Marias grävningar finns, vid foten av Ampelleri. Träffade några trevliga konservatorer som jobbar där. Jag sparng uppför akropolen för att se platsen för Sjöqvists grävningar en sista gång. Fruktansvärt hett. Ibbe kom efter och ville höra om utgrävningarna. För en gångs skull kunde jag berätta om mitt intresse och gubben lyssnade.

Jag ville se Marias grävningar också, men det fanns inte tid. Han måste tillbax kl 3 för att hämta barnbarnen. Jaha. Vi fortsatte till det nya fina museet och träffade flera konservatorer som släppte in oss i museet och visade runt. Jag fick också se nyutgrävda skärvor i massor av backar i magasinet. Ett fantastiskt fint litet museum med massor av fynd. Jag visade Ibbe några ostraka med fenikisk bläckskrift och han blev intresserad. Jag berättade om fenikerna och deras kolonisation av Cypern. Idalion var fenikiskt i flera 100 år, men alla GC får lära sig i skolan att Idalion var en helgrekisk stad.

Utsikt mot Idalions östra akropol. På den vänstra kullen gräver amerikanarna ut en helgedom tillägnad Adonis. På den högra tjuvgrävde engelsmännen ut en Astarte-helgedom under sent 1800-tal.

Nästa dag pratade jag med den rara Maria Strati på H4C. Hon vill studera i Uppsala men vet inte hur hon ska göra. Maria är uppvuxen med toleranta och liberala föräldrar och tycker oxå att rasismen är förfärlig. Lärarna hetsar barnen att avsky TC och turkar. Det var fortfarande vansinnigt hett och jag for hemåt för en ensam lunch igen. Cyklade iväg en sista gång genom Gamla Lefkosia. Vandrade ganska länge i det svala och sköna museet i Popular Bank. Fotade fina krukor i smyg. 

For vidare och hittade ett par mindre museet, ett av dem handlade om Pankyprion Gymnasion. De hade en väldigt fin samling av arkeologiska fynd, några väldigt ovanliga pottor. En ung intendent förljde mig i hasorna och frågade om allt. Han hade varit på Medelhavsmuseet och var väldigt intresserad av klimat, konservering mm. Visste tom hur man använder silica gel! Hade varit en fantastisk bekantskap om han inte varit så jobbig. Ville absolut fika men jag skyllde på att jag måste lämna tillbax cykeln. Satt och väntade vid checkpoint tills Taçams gängliga och sympatiska figur dök upp. Kändes hemskt konstigt att vara tvungen att promenera hem.

På kvällen satt jag med Stalo på ett kafé och vi pratade länge, även om Stalo hela tiden måste hälsa på och prata med folk som gick förbi. Hon kände väl till James Budd och sa att han lurat massor av folk. Han säger till alla att han ska hjälpa dem med kontakter och pengar, men allt är lögn. Hon trodde inte heller att han har några kontakter med EU etc. Jaha. Lurad där oxå, även om det var rätt otippat.