Palatset i Zakro ligger i en bukt vid en naturlig hamn. Här lastade minoerna av importvaror från Syrien och Egypten på 1500-talet f Kr.

En resa blir sällan vad man föreställt sig. I synnerhet inte om man i förväg gjort detaljerade planer. Arkeologens liv är ofta fyllt av dramatik, även om arbetet i sig är stillsamt, ofarlig och något bakåtsträvande.
Under förra seklets sista höst reste jag runt på Östkreta för att äntligen få besöka de palats och städer vilka är så viktiga för alla forskare inom minoisk arkeologi. Den period då de stora palatsen uppfördes på Kreta kallas för den minoiska och sammanfaller i stort sett med bronsåldern, ca 2500-1100 f Kr.
Den största staden på Östkreta heter Sitia och är - liksom de flesta större städer på Kreta - präglad av venetiansk och turkisk arkitektur. Staden är en bra utgångspunkt när man vill besöka de många arkeologiskt intressanta platserna i närheten.

En av dessa är de brittiska utgrävningarna nära den moderna byn Palaikastro. Grävningarna ligger på ett ställe som heter Roussólakkos alldeles vid havet och en stunds promenad från byn Palaikastro genom vidsträckta olivlundar. Minoerna hade valt en boplats med ett oslagbart läge - nära havet med en naturlig hamn i ett skyddat läge och framför en vidsträckt och bördig slätt . Stranden var den bästa vi någonsin sett. Arkeologerna har här frilagt den största staden på Kreta (näst efter Knossos) och den beräknas ha sträckt sig över en yta på 30-50 km och var sannolikt tättbefolkad. Genom föremål och byggnader har vi fått information om hur folk levde på Kreta för 3-4000 år sedan. Hantverkare och handelsmän hade här sina verkstäder och kontor. Husen var grupperade i oregelbundna kvarter, omgivna av några huvudgator och indelade genom flera trånga, vindlande och stenlagda smågator. Staden hade även ett avancerat avloppssystem. Några av rummen i husen användes som förråd och kök. En trappa ledde upp till övervåningen där man bodde och sov.
Palaikastro hade sin bästa tid på 1500-talet f Kr och övergavs ca 1500, strax innan staden förstördes av en jordbävning. Folk hann även lämna platsen innan askan från Therautbrottet lägrade sig över husen och bevarades på gatorna där arkeologerna hittade den 3500 år senare. Utbrottet inträffade i mitten av 1600-talet f Kr och askan i Palaikastro hittades med keramik från ca 1600.

Arkitekterna i Palaikastro prydde golven med släta och vackert kontrasterande skifferplattor i rött och grönt.

En stor del av de utgrävda murarna befinner sig idag under jord igen för att bevaras bättre. Detta är inte utmärkt på den plan man har satt upp intill grävningarna. Att den inaktuella planen dessutom är uppochnedvänd gör det inte heller lättare.
Nära staden på en brant kulle drygt 200 m ö h byggde minoerna en helgedom där arkeologerna hittat mängder av lerfigurer - män, kvinnor, olika slags djur och figurer som inte går att definiera. Platsen heter Petsofás och är en av de viktigaste bergshelgedomarna på Kreta. Figurerna offrades där av minoer under 1500-talet f Kr, men helgedomen användes även långt tidigare. De kunde knappast ha funnit en vackrare plats att möta sin gudinna. Från toppen har man en andlöst vacker utsikt över bergen, olivträden och det djupblå havet. Jag funderade även över hur de arrangerade religiösa processioner med bibehållen värdighet genom en så svår terräng. Sista biten var svårforcerad genom taggig macchia och vassa buskar. Nästan uppe tappar man lätt orienteringen och det kan vara lätt att missa den rätta "bergstoppen" Men några mursträckor och massor av keramikskärvor visar till sist besökaren rätt. Utsikten därifrån är magnifik, men högst upp blåste det så hårt att jag föll omkull. Nedstigningen är svår och tär svårt på sandaler och ben. Namnet Petsofas betyder på grekiska "det som äter lädret" (på minoernas sandaler).

Före ankomsten till Kreta hade jag arbetat hårt med alla förberedelser under sommaren och sista tiden blev ansträngd och full av stress. Innan jag kunde resa till Sitia hade jag även avslutat delar av mitt arbete i museet i Chaniá och i Knossos. En första ansträngande etapp var tillfälligt avverkad och jag var inställd på ett par veckors semester med goda vänner på Östkreta. Men i Sitia hann problemen ikapp mig och jag drabbades under några dagar av intensiva magsmärtor utan att förstå vad det innebar. Till slut var jag tvungen att söka läkarhjälp, vilket blev en alldeles ny och intressant upplevelse. Som medlem i ett EU-land har en svensk rätt till fri läkarvård på de läkarstationer som är anslutna till den grekiska försäkringskassan (IKA). Trots det verkar de flesta föredraga att gå till en privatläkare och där betalar en turist samma avgift som grekerna. Kön var lång utanför doktorns dörr. Doktorn själv var en kort man med stor mustasch, utstående ögon och vänlig blick. Hans kontor var överbelastat och praktiken fanns i ett hörn med en brits och en lampa. Doktorn tog god tid på sig och gjorde en noggrann undersökning - betydligt mer ordentlig än vad jag är van vid hemma. Då det hela var över, såg han orolig ut och konstaterade att det nog var början till ett magsår. Skrev ut dyra mediciner, bl a Losec, och jag protesterade mot att behöva äta mediciner jag menade var farligare än magsåret. Doktorn log överseende och menade att just Losec ju var en svensk produkt. Han hotade med operation om medicinerna inte hjälpte. Ordinerade sträng diet med kokt mat och te. Absolut inte raki, stekt mat eller cigaretter. Och framför allt fick jag inte lämna Sitia och fara till någon avlägsen by där läkarvård saknades. Livet föreföll plötsligt grått och meningslöst.

Palatset i bukten
Det sista rådet var naturligtvis omöjligt att följa. Vi hade ju redan bestämt oss för att utforska palatset i Zakros.
Längst ut och så långt man kan komma på Kretas östkust byggde minoerna ett palats, omgivet av en stad och med en hamn varifrån de med sina fartyg for till Egypten och Orienten. Färden mot palatset i Zakro löper längs en mycket vacker väg mellan bergen. Bussen stannar först i Ano (övre) Zakro, en liten, högt belägen by med svalt klimat. Vägen vindlar sedan ned mot kusten och vägkanten slutar oftast under bussen, där branta stup fortsätter rakt ned i havet. Runt en kurva möter palatset i Kato (nedre) Zakros, djupt nere i en havsvik. Inramad av höga berg i gulockra och rostrött, raviner och raka cypresser. Andlöst. I den lilla byn är det svårt att hitta ett rum. I Zakros är det ännu så länge förbjudet att bygga fler pensioner eftersom platsen är skyddad av den ynka forminneslag som ännu fungerar. Grekerna rasar och vill uppföra hotell. En arrogant grek närmade sig oss och frågade lite överlägset om vi var intresserade av de absolut sista rummen i Zakro, några minuters väg från stranden. Han gav oss ingen tid att fundera utan fräste åt oss att vi fick skylla oss själva och försvann morrande från platsen.  Byn Kato Zakro är inte stor, och det behövdes inte lång stund för oss att inse att här rådde rivalitet på liv och död mellan olika hotellägare. Dessa samarbetade med en del restauranger, där bara godkända hotellgäster fick äta. Vi ville inte deltaga i spelet utan föredrog att bo ett par km från byn på en liten pension, mitt bland olivlundarna och bergen.
En äldre man, Alex, som arbetat från 1960 och 10 år framåt med utgrävningen av palatset, kunde berätta var arkeologerna funnit de viktigaste föremålen och hur det var att arbeta med den store arkeologen Nikolaos Platon. Alex hade dessutom visat Platon exakt var han skulle gräva. Där nu palatset ligger, fanns för längesedan odlingar med oliver och grönsaker som ägdes av Alex far. När de grävde bevattningskanaler för oliver och tomater så stötte de på de första fynden - stora koppartackor i en korridor, som troligen var importerade från Cypern.

Ceremonihall i Zakro där kungen eller guvernören, utsänd av Knossos, höll audiens

Palatset i Zakro är unikt - det enda minoiska palatset som var helt oplundrat då man började gräva där. De viktigaste fynden hittades i små rum vilka verkade ha varit förråd där man förvarade föremål som användes i kulten. I samma del av palatset fanns även flera verkstäder där hantverkare arbetat med att tillverka stenvaser, snida i elfenben och bränna keramik. Där fanns även ett stort rum där minoerna färgat sina tyger. Tillverkning av ylletyger var en enormt viktig del av den inhemska industrin och textilier gick på export till andra länder. Fårskötsel, ullberedning och textilindustri (4 sorters ylletyg, insorterat efter tjocklek) utgjorde en del av den ekonomiska basen i minoiskt näringsliv. Detta vet vi genom uppteckningar på lertavlor med Linear B-skrift, vilka hittats framför allt i Knossos (men ej i Zakros). Linear B är en tidig form av grekiska (av indoeuropeiskt ursprung och alltså släkt med europeiska språk), som man länge har kunnat läsa. Den minoiska skriften Linear A har man däremot ännu inte kunnat tolka tillfredsställande.
Söder om palatset fann man kopparkittlar, vilka kanske användes till att bereda parfymerade oljor. I ett annat rum i palatsets västra flygel, finns ännu inredningen kvar - rader av uppmurade fack där palatsets arkiv förvarats i trälådor. De rika egendomarna var upptecknade på obrända lertavlor med Linear A-tecken. Arkeologerna kunde endast rädda några av dem eftersom årtusenden av regn förvandlat de flesta till lera. Endast de tavlor som bränts ordentligt i en brandkatastrof kunde räddas - ändå har man funnit fler i Zakro än i något annat palats på Kreta.

Smältugn för koppar med murade rännor för den smälta metallen.

Flera brunnar med färskvatten fanns på området, försedda med trappor så att minoerna lätt kunde komma åt sitt dricksvatten. På ett av trappstegen fann man en liten kopp med oliver vilka bevarats friska i vattnet. Platon och hans team åt av de 3500-åriga oliverna och tyckte att de smakade likadant som på tavernan intill. Oliverna skrumpnade förstås i luften och återfick aldrig sin form. Troligen hade minoerna ställt dem på trappan såsom en offergåva.

I palatsets östra del fanns även ett runt källhus, sju meter i diameter, och med stensatt golv. Över källan fanns sannolikt ett tak som vilade på kolonner. Platon menade att källan använts såsom akvarium eller bassäng - i så fall den första i förhistorisk tid! Idag är bassängen - och övriga källor - helt vattenfylld och hyser en stor familj av små ljusgröna sköldpaddor som får matas med bröd. De ser verkligen förhistoriska ut som om de vore en kvarleva från palatstiden.

Från byn Ano Zakros leder en stig genom en ravin som mynnar ut där palatset ligger. Namnet De Dödas Dal har ravinen fått efter de grottor som syns överallt i klippväggarna. De ligger ganska högt upp och är svåråtkomliga, men utsikten därifrån är fantastisk. I flera av grottorna begravde minoerna sina döda, vilket givit namn åt den ravinen. Numer fungerar grottorna som bostäder åt alla getter som klänger på sluttningarna. Vi vandrade i ravinen några gånger och njöt av det vackra landskapet. Plockade rigani (oregano) och salvia-te (faskómilo). En del klippor är laxrosa och olivgröna. Under vandringarna i ravinen hände det som inte fick hända - redan första dagen tappade jag mina dyrbara burkar med medicin. Försökte hitta dem igen, men förgäves. Plockade nervöst några påsar med salvia-te för att i någon mån upphäva förlusten av medicinerna. Fick långt därefter veta att just detta salvia-te är väldigt starkt och skadligt för njurarna. Det räcker med ett enda litet blad som blandas med annat te. Trots allt tyckte jag att det ändå var en passande inramning att tappa mediciner mot magsår i en ravin med namnet De Dödas Dal.


Moderna minoer och gamla riter
Utflykten på Östkreta får en lämplig avslutning - en lokal byfest där de moderna minoerna firar och avsmakar årets första raki eller tzikoudia som den heter på Kreta (klart brännvin). Dans och hetsande musik med lira, luta och mandolin i uråldrig tradition fullkomnar intrycket av en rit.  Bränningen av raki äger rum i ett hörn av torget och är ett riktigt skådespel. Det är tillåtet att bränna sprit endast om man har en kazani i sin ägo, dvs en gigantiskt stor kopparkittel i två delar. Det är förbjudet att tillverka nya eller nya reservdelar. De flesta kazania är väldigt gamla och oerhört vackra. Så även denna vars kopparröda färg glödde i eldskenet. Den är placerad över en eld som matas med kvistar från olivträd. I en stor tunna hämtas råvaran till tzikoudia - druvskal, kvistar och kärnor, dvs det som blivit över då druvorna trampats till vin och som nu fått jäsa i ett par veckor. Detta kokas i en timme med vatten? och vätskan rinner sedan via ett snårigt rörsystem (som kyldes av i en stor tunna med vatten) ned i en mindre kopparkittel på marken. Därefter skulle den heta tzikoudian avsmakas och alla fyller sina glas.

Kazani där tsikoudia produceras

Exkursionen avslutades med studier i Arkeologiska museet i Iraklion. Fördjupade kunskaper blandades med frustration. Smutsiga, mörklagda montrar med minimal information. Flera av de viktigaste föremålen borta. Desto större upplevelse var det att besöka det alldeles nyöppnade Naturhistoriska museet alldeles nära Knossos och i anslutning till det nybyggda Universitetet. Fräscht, modernt museum med pedagogisk information och rekonstruerade miljöer från Kretas forntid. Bl a förekomsten av endemiska, sedan länge utdöda djurarter på de båda öarna. Både Cypern och Kreta hyste, fram till ca 9/8000 f Kr, stora flockar av miniflodhästar och dvärgelefanter vilka utrotats och ätits upp av elaka cyprioter. Vad som hänt med de ur-kretensiska är mer oklart. Orsaken till mitt besök på museet är en liten djurfigur i terrakotta som ingår i ett utgrävningsmaterial som jag skall publicera. Figuren liknar en flodhäst, vilket jag även fick bekräftat. Men detta  behöver inte betyda att flodhästar levde på Kreta ca 1200 f Kr. Snarare kan minoerna ha rest till Egypten, blivit inspirerade, åkt hem och beställt en liten flodhäst. Minoerna var under forntiden kända såsom skickliga sjöfarare och navigatörer. Vi vet att de for till både Afrika och Orienten, och de behärskade under sekler farvattnen i Egeiska havet, den s k Minoiska Thalassokratin.