En skräckens utopi
I DN den 24/4 beskriver Zaremba en nygammal styggelse i vårt samhälle i med fruktansvärda följder, både ekonomiska och mänskliga. En skräckens utopi som länge varit här. New public management och målstyrning har länge tillämpats på den offentliga sektorn, vilken enligt våra politiker bör efterlikna marknaden trots de mänskliga offer som krävts.
Denna politiska målstyrning är tydlig även inom museivärlden. Vårdsektorn handlar om människor och är viktigast. Men museisektorn innefattar också människor och framförallt oskattbara föremål som vanvårdas. Inget märkligt i detta, men det handlar om stora summor av våra skattepengar.
För drygt 10 år sedan uppstod en ny organisation likt en fågel Fenix ur det förgångnas aska, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. I den nya myndigheten ingår 4 statliga museer och dess ledning tillämpade omedelbart målstyrning och marknadsanpassning. Ledningens meriter bestod av administrativa erfarenheter samt en förmåga att prata länge och mycket om ingenting. Nya ledare rekryterades, anpassade till nya ideal.
”Idag ställs det nya krav på museichefer. Tidigare var vetenskapliga meriter viktiga. Idag behövs personer med ledarskapsförmåga.”
De politiska målen var och är museernas ledsagare på vägen till en bättre och mer professionell värld. Ledningens ultimata önskan var att utplåna all samlad erfarenhet och kunskap. De anställda uppmanades följa regeringens direktiv om hur verksamheten ska inriktas samt till vilka målgrupper de ska vända sig. Kunskaper, erfarenhet eller andra föråldrade egenskaper saknade betydelse. Decennier av samlad kompetens blev plötsligt värdelös eftersom den tillhörde det förflutna. Museimännen betraktades som ett störande inslag som ändå måste finnas. Minsta projekt omgärdades med en oerhörd byråkratisk apparat. Möten, formulär, hierarkier, oändliga diskussioner. Kanske var det tryggt att dölja bristen på kompetens på detta sätt. Något resultat såg man sällan.
Ledningen krävde absolut lojalitet och hotade med sämre lön om detta ej infriades. Man sparkade kritisk och kunnig personal för att anställa lojala, men okunniga ersättare.
Ett oändligt antal chefskurser, betalda med skattemedel, förändrade inte situationen. S.k. ledare skickades på dyra kurser utan resultat. En chef som fokuserar på sina visioner och sin karriär lär inte heller vara intresserad av det som förmedlas av en chefskurs.
För att kväsa missnöje bland personalen ordnades dyra lekstugor med inhyrda konsulter, vilka framhöll att ”alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet” och på så sätt “stärka människans ställning i arbetslivet för att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.”
Men det vore onekligen billigare om Ledarna i stället kunde förmås att behandla sin personal som människor, kanske använda lite sunt förnuft, vilket dessutom är gratis. Men då hade konsulterna varit arbetslösa så något syfte hade väl detta.
Museerna likriktas och omvandlas till en typ av bemanningsföretag. Inga expertområden får finnas. Globalisering är nyckelordet, men hur blir man expert i det?!
Byråkraterna i Ledningen är inte intresserade av samlingarna och politikerna besöker sällan museerna.
Men målen blir nog uppfyllda.
Marie-Louise Winbladh
Arkeolog, författare, forskare
Intendent för Cypernsamlingarna 1971-2001
http://cypernochkreta.dinstudio.se