Om att tvingas lämna sin arbetsplats ...
eller den sorgliga sagan om Statens museer för världskultur (SMVK) alias Världskulturmuseerna
Nu har det gått 7 år sedan jag tvingades bort från Medelhavsmuseet, den plats där jag tillbringat större delen av mitt liv sedan 1971. Att brutalt jagas bort från en arbetsplats endast pga. att man är misshaglig för en enda person, en inkompetent chef, var något ingen av oss kunde föreställa sig.
Jaha, och varför begrava sig i detta flera år efteråt? Jo, därför att livet präglas i sin helhet av dessa upplevelser. En chef säger att du är värdelös och ingenting kan. Hon säger att dina böcker är så dåliga att de inte får säljas på museet. Hon hävdar dessutom att du är psykiskt otillräknelig. Sovjet på 1960-talet? Nej, Sverige på 2000-talet.
Chocken var desto större då jag tidigare åtnjutit största förtroende från museicheferna och i decennier suttit i ledningsgruppen.
Museets tidigare chef hade försäkrat mig om att mina kunskaper var oumbärliga för museet och att jag därför inte kunde sparkas. Då visste vi inte att kunskaper inte hade något värde alls för den nya myndigheten, snarare tvärtom.
Men nu hade ett paradigmskifte ägt rum. Detta innebar att verksamheten från första stund präglades av en hierarki med en struktur hämtad direkt från näringslivet, den s.k. New Public Management (NPM). Detta anses vara ett effektivt verktyg; ett styr- och kontrollsystem i arbetslivet. NPM minskar det demokratiska inflytandet, insynen och yttrandefriheten inom det offentliga. Men inte heller detta räckte.
Museerna inom Statens museer för världskultur (SMVK) styrdes och styrs framför allt från administrationen i Göteborg med en mer effektiv metod - Management by Fear. Museets nya chef belönades av kulturministern för sina hårda nypor och blev myndighetens högste chef med fortsatt befogenhet att utöva rigorös kontroll och kväsa all återstående kreativitet.
Relevanta vetenskapliga meriter, sakkunskap och tidigare erfarenheter av museiverksamhet är och var snarare nackdelar än fördelar. Detta innebär en allmän försämring av kvalitén på all information då sakkunnig personal saknas på alla fronter. Ytterst är detta naturligtvis kulturministerns ansvar som tillåter att politisk styrning och en total utarmning av innehållit ägt rum.
Hjälp mig bort från Statens museer för världskultur (SMVK)! Jag vill hem till Medelhavsmuseet...
En anställd som ej finner sig i denna nedmontering av verksamheten utsätts för hot, trakasserier och får så småningom sparken. Kompetent personal måste gå. Ny okunnig, men lojal och lättstyrd, personal nyanställes. Allt detta kostar samhället många miljoner.
Statens museer för världskultur (SMVK) tillkom i samband med att kulturminister Marita Ulvskog initierade sitt påkostade projekt att skapa ett nytt stormuseum i Göteborg. I myndigheten ingår Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet. Medelhavsmuseet är numer omdöpt till Medelhavet eftersom det bättre passar SMVK:s grafiska profil.
Vad blir nästa steg? Varför inte kalla myndigheten Världskulturbassängen? Desto mer passande då SMVK numer antagit formen av ett bemanningsföretag där personal hämtas ur pooler att skickas runt på olika museer utan hänsyn till relevant kunskap.
Under drygt tre decennier arbetade jag som intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och såsom ansvarig för de berömda Cypernsamlingarna där. Under en avlägsen guldålder producerade jag utställningar, skrev böcker, assisterade utländska forskare och ansvarade för museets väldiga magasin. Föreläste och lanserade böcker utomlands.
Det var ju tur för museet att en ny Chef kunde sätta stopp för detta ofog. Museets rykte var i fara.
