I mitten på mars far jag åter till Cypern för att ta fler bilder till cypernboken samt att jag bestämt mig för att pröva en veckas ridning på Cypern. Denna gång ska jag bo i ett hem vilket känns fantastiskt. Inga ensamma middagar, någon att prata med som dessutom har körkort. Christine är utbildningskonsult och handledare för guider som arbetar för Fritidsresor.

Då jag lämnar Stockholm är det en minusgrad och snålblåst. I Larnaka är solen bländande och mimosan lyser gul och luddig. Christine hämtar med bil och vi far till hennes lägenhet med utsikt högt över strandpromenaden i Larnaka. Frisk vind från havet, utsikt över Finikoudes och värmande sol. Första dagarna är det varmt, väldigt varmt. Cypern täcks av ett stoftmoln som blåst hit från Libyen och förvandlar ön till en tryckkokare. I Lefkosia är det ibland nästan +30 vilket är onormalt för mars. Människor stönar och tidningarna varnar för klimathotet.

Jag är rastlös efter seg flygresa och går en lång promenad. Köper cypriotiskt telefonkort som här heter So easy och måste ägna mig någon timme åt det innan jag begriper hur det fungerar. När min vistelse är över blir jag förbluffad över hur länge ett telefonkort för drygt 100:- faktiskt räcker.

Vi äter på en blygsam restaurang inne i stan och jag får förstklassiga småfiskar, marides, med citron. Benen knastrar skönt mellan tänderna och vinet är gott.

Morgonen därpå belägrar jag Christines fasta telefon för att ringa lokala samtal. Jag har planerat träffa massor av människor som jag kan ha nytta av och jag måste oxå lämna ifrån mig 3 manuskript. Två av dem har jag på CD så det blir enkelt. Talar med den trevlige Christos Prokopiou som ordnat tillstånd att fota i de viktigaste kyrkorna. Han är handsekreterare åt metropoliten i Morfou och åker varje dag från Lefkosia för att arbeta på kyrkans förvaltning i Evrychou i Troodos.

Tar lång promenad på kvällen och fotar i Iskele där jag kan gå i timmar och ständigt upptäcka nya saker – verkstäder med kopparslagare och snickare, gamla trähus, vackra portar, moskéer, kyrkor.

Tredje dagen tar jag service-taxi tidigt på morgonen till Secretariat of the Museum of Kykkos Monastery, en enorm anläggning i stadsdelen Archangelos utanför Lefkosia. Möter en vänlig sekreterare vid entrén som visar mig in till Stelios Perdikkis, en bekant sedan 80-talet då han besökte Medelhavsmuseet. Nu är han chef för det nya bysantinska museet i Kykko i Troodos och en framstående man. Jag bävar inför vårt möte; förväntar mig en strikt prästklädd och stram person. Men Stelios är klädd i jeans och vandrarkängor; är öppen, trevlig och oerhört vänlig. Jag berättar om mina forskningar på Kreta och han blir intresserad. Hans dotter studerar vid universitetet i Rethymnon. Jag brer ut mina gåvor framför honom för att försöka blidka den Mäktiga Kyrkan. Han får affischer från museet, några av mina artiklar samt DVD-filmer om samlingarna. Jag bjuds på kaffe och tar sats. Halar fram mitt manus The Bearded Goddess och försöker få honom att inse att boken är ett viktigt tillskott till klostrets bokproduktion. Dagen innan har jag försökt övertala Popular Bank att plocka fram pengar till en utgivning, men de nekar och råder mig att tillfråga Kykko. Stelios ler milt, lovar att läsa men lovar inget. Surt drar jag mig undan och röker bakom huset där ingen ser mig.

Måste nu ta taxi till PIO och deras fotoarkiv där jag beställt tid. Jag är numer ännu mer intresserad av Cyperns moderna historia och har fastnat i artiklar och diskussioner om EOKA, deras kamp mot engelsmännen och deras illdåd på 70-talet. Känner att jag måste ha bilder om jag ska skriva om detta och vi sitter länge i bildarkivet och studerar deras digitala bildarkiv. De har inte så mycket som är intressant; mest propagandabilder med Grivas och Makarios. Jag vill ha bilder från striderna och förstås från julaftonsmassakern 1963, men vi hittar inget.  Jag får ung. 15 bilder på en CD för en hundring och de är väldigt vänliga. Jag dumpar affisch och DVD även här. Kallas in till högste chefen, en späd och sminkad kvinna i min ålder. Även hon är mkt vänlig och jag rafsar åt mig massor av DVD, böcker o a infomaterial i hennes hyllor. Jag hade planerat att promenera till stan, men inser snabbt att jag inte orkar med ryggsäcken tung av böcker. Måste ta taxi igen och evrona rullar. Kliver av vid museet och lämnar manus och presenter till Maria och Euthymios; ingen av dem är hemma. Landar på ett stiligt kafé mittemot museet och vilar en stund.

Ringer Anastasia Hamatsou från Idalion som lovar komma förbi. Då jag väntat någon timme ringer hon och vill att jag ska gå till universitetet där hon arbetar. Väldigt nära, säger hon. Ja, det är det nog om man har bil. Går och går på den stora Makariou och svär över människor som inte kan bestämma sig. Börjar få skoskav. Frågar folk efter vägen men de talar bara ryska eller arabiska. Vart är Cypern på väg? Anastasia hämtar mig utanför universitetet och det är lika idylliskt och rart som när jag såg det första gången för tio år sedan. Byggnaderna är små och låga, omgivna av palmer och trädgårdar. Jag lämnar henne min artikel om Idalion på en CD samt affischer och andra gåvor. Vi fikar men hon är på språng hela tiden och snart tar jag sista taxin hem till Larnaka. Fullkomligt utmattad, men ganska nöjd.

 

På torsdagen är Christine ledig och kör oss upp till Troodos och den underbara kyrkan Panayia Arakiotissa i Lagoudera. På vägen dit hamnar vi i ett hav av djuprosa blommor från persikoträd. Sluttningarna täcks också av blommande vita och rosa mandelträd. Vi är hänförda, sniffar och fotar. Då vi kommer fram till den lilla kyrkan, täckt av ett stort trätak, känner jag nästan andakt. Vi är ganska högt uppe och luften är klar. Här byggde cyprioterna sina små kyrkor i bysantinsk tid och lät freskomålare från Bysans dekorera dem.

Invändigt är väggarna täckta av scener ur bibeln i klara, starka färger. Även en okunnig måste se att målningarna är utförda med säker hand och en underbar färgkänsla. Gestalterna blickar strängt på oss; inte minst Pantokrator själv från den höga kupolen. Det är ganska mörkt och fuktigt; undrar om min lilla kamera mäktar med. Kyrkan är stängd, men Christos har ringt den ansvarige prästen som i sin tur skickat sin gamle far. Gubben sitter här varje dag, berättar han för oss. Lunchen äter han på en bänk nära kyrkan och svalorna är hans sällskap. Själv är han inte cypriot utan kommer från Lemnos men gifte sig med en cypriotisk kvinna. Han visar oss väggmålningarna även på yttermurarna och den vackra åldriga träporten.

Nu vill Christine inspektera ett eventuellt nytt turistmål och vi hamnar i Askás, en förtrollande by med solida stenhus. Byn klättrar på en bergssluttning och vi halkar fram på smala bygator i trånga gränder. En gumma tittar fram och jag frågar hur gamla husen är. ”Mycket gamla”, ler hon tandlöst. Plötsligt står vi framför en prydlig träskylt där det står ”Agrotourism House”, dvs ett av de hus staten restaurerat och som ny hyrs ut till turister som vill bo i genuin bymiljö. Och det gör de ju här. I en skrubb under ett hus bor en ensam get som jag försöker fota. Hon är måttligt intresserad. Vi letar oss fram till bygatan och byns centrum (?) där det finns ett par affärer och ett vintertomt kafé. Ett par rangliga stolar och en naken trädstam står på en öppen cementerad plats. Någon lovar att det blir finare på sommaren då det serveras kaffe i valnötsträdets skugga. Vi får tag i en kvinna som äger en ganska skabbig restaurang i byns utkant och Christine bestämmer att kaféet nog är roligare.

Jag noterar taxamt att även Christine är hungrig nu och vi letar länge efter en vinteröppen taverna. Till slut hamnar vi i utkanten av Agrós och sitter ute med vår sallad. Vi jagar vidare till Palaichóri som har en kyrka, även den på listan över Världsarven pga sina vackra fresker. Men kyrkan är låst och jag letar efter någon att fråga. Man visar mig på prästens hus och jag knackar försiktigt på en glasdörr till en lägenhet i ett stort hus. Hör märkliga läten och inser att prästen sitter och sjunger upp sig inför liturgin i en annan kyrka. Han öppnar och är oerhört vänlig. Säger att kyrkan är stängd tills vidare men att vi gärna får ringa honom framöver och fråga. Jag sneglar på hans noter och de ser bysantinska ut.

Nästa dag följer jag med på en organiserad utflykt till Troodos. Spyros gamle vän och Christines kollega på Ellos bjuder. En minibuss fylls av blyga skandinaver och vi vandrar under ett par timmar i en skogsplätt, men mest på bilväg. Guiden Pambos pratar om de blommor vi ser och alla fotar. Hittar en vacker violett orkidé och små vita lökblommor. Äter lunch på det enorma och berömda hotell Rodon i Agrós. Lunchen är medioker men toaletten hänförande. På hemvägen visar mig chauffören ridskolan på den brittiska basen i Dhekelia. Jag inser genast att jag inte kommer att kunna cykla dit från Larnaka.

På Montana i de cypriotiska bergen

    Montana tyckte inte det var kul

Nästa dag, en lördag, är det dax för min avresa till Tochni där jag ska bo då jag rider i Drapia. Då det blivit kväll inser jag att jag hamnat på ett hotell enbart bebott av tyskar; några av dem cyklister medan andra bara vilar. Ingen talar engelska. Anläggningen heter Cyprus Villages och innefattar en mängd vackra stenhus som restaurerats och bebos av turister. Personalen är tyskar eller schweizare och talar engelska om de måste. Jag inser snart att jag kommer att förbli ensam under veckan och det är ganska gastkramande. Äta middag ensam varje kväll medan cykelgängen har kul för sig och familjerna gullar enskilt. Vidrigt. Av den brittiske arrangören har jag blivit lovad transport till stallet varje morgon, men detta har ingen hört talas om. De försöker övertala mig att hyra bil eller cykel, vilket blir svårt eftersom cykelbutiken inte talar engelska.

Får skjuts nästa morgon av en irriterad dam i receptionen och anländer till stallet i den övergivna fd turkcypriotiska byn Drapia. Det är fortfarande varmt de första dagarna och vi bara promenerar med hästarna. Vår instruktör är från Österrike och pratar ganska obegripligt. Snart förstår jag att även stallet gästas av enbart tysktalande. Efter ett par timmars skritt törs jag fråga efter lite trav. Men det går inte, hästarna kan bli rädda för fåglar och ormar. Dessutom är det för varmt. Jaha. Detta är en ridvecka enbart för avancerade då man måste klara tuffa galopper. Enligt info från arrangören. Men allt går bra om folk är trevliga och förklarar situationen.

Men vår ridfröken är inte trevlig. Hon är ointresserad av kontakt och verkar väldigt nervös. Tvingar alla bilar att stanna då vi möter dem och skriker åt cyklister att göra detsamma. Jag får inte fota på hästryggen eftersom min häst Montana blir så nervös. Jag känner genast att hon är irriterad över att jag frågar efter andra gångarter än skritt.

 

Efter ett par dagar blir det svalare och sällskapet utökas med två ganska trevliga tyska damer. Vi rider på vackra vägar längs nedlagda koppargruvor, galopperar i bergen bland stenbrotten och ser den enorma Kalvassos-dammen som ligger nedanför oss nästan helt uttorkad. Vinterregnen har uteblivit och Cypern har akut vattenbrist. Tidningarna skriver om import av vatten från Grekland. En dagsutflykt inbegriper en enorm picnic invid en medeltida kyrka, Panayia tou Kambou, nära byn Choirokitia. Men det vet inte vår ridfröken. Vi skrittar i 4 timmar och galopperar en kort snutt. Vår ledare törs inte mer eftersom en av hästarna verkar pigg. Jag blir tvärsur och klagar. Mitt förhållande till ridfröken är nu ganska infekterat.

Kvällarna är förfärliga och jag försöker se upptagen ut med telefon och brev i matsalen. Personalen i köket är rumänsk och tysk, men jag träffar en äldre trevlig dam som lagar mat. Räddas 2 kvällar av en tandlös gubbe som bjuder på vin och låter sig intervjuas. Jag vill veta allt om Tochni som är en fd delad by och jag frågar honom om massakern 1974 då EOKA-B ska ha mördat 25 turkcyprioter. ”Nej, det var inte EOKA”, säger Nikolas, ”det var civila grekcyprioter som ville åt turkcyprioternas egendom och mördade sina granar då de såg att kriget var på väg. Men jag har sett värre saker”, sa Nikolas och halade fram en näsduk ur fickan för att torka tårarna som rann nedför hans kinder. ”Jag har sett andra grekcyprioter mörda sina turkiska grannar bara för att de ville ha deras möbler.”

Förfärligt, men varför skulle denne gubbe ljuga? Just sådana människor måste vara trovärdiga. Nikolas verkar ha bara en tand, åtminstone är det vad jag ser. Ofta har jag svårt att förstå hans dialekt. Och jag förstår inte hur han lyckas mala ned stora köttstycken och bröd med denna tand.

Nikolas berättar att en av dessa grekcypriotiska mördare ännu lever i byn men knappt vågar lämna sitt hem. Han måste stanna kvar för att bevaka sina egendomar, men lever i ständig skräck för att någon i de mördades familjer ska hämnas på honom. Då alla turkcypriotiska män i Tochni var döda, flydde deras kvinnor och barn till norra Cypern.

På 1950-talet var Nikolas själv aktiv i EOKA och började hjälpa till som liten grabb. Han gömde efterlysta soldater och agerade budbärare. Några gömde sig i åsnans foderbinge, varifrån en hemlig gång löpte ut på gården. Bland grekcyprioterna fanns många förrädare som hjälpte engelsmännen mot betalning och löfte om utbildning i England. En morgon kom en konvoj med britter till Nikolas by. Med sig hade de en person med rånarluva som skulle peka ut EOKA-män i byn. Lille Nikolas lade märke till de cigaretter som förrädaren rökte; en ovanlig sort. Han frågade i affären vilka i byn som rökte detta märke och snart visste han vem förrädaren var. Han berättade för EOKA som såg till att mannen sköts. ”Han hade ju förrått hela byn”, sa Nikolas förebrående när jag tyckte det lät ruggigt. Det var oxå en grekcypriot som hade förrått Grigoris Avxendiou, andreman i EOKA efter Grivas. En bra man, idealist och inte skoningslös som Grivas, menar Nikolas.

1971 beordrades han gå med i EOKA-B men vägrade. Alla visste att det nya EOKA var finansierat av CIA och samarbetade med den grekiska militärjuntan. Nikolas hade en god vän som stod Makarios nära och vågade kritisera honom. Hade sagt en gång att ”allt var Makarios fel och att det var han som tagit dit den turkiska militären”, men han blev inte fängslad. En annan god vän hade gripits och torterats på sträckbänk av britterna tills repen gick av. Han behövde inte dö, men en britt högg i stället av honom pekfingret för att markera. Nikolas är en prydlig man trots sin enda tand och en enorm näsa. Han har mycket att berätta, men jag avböjer en invit till hans hem där han har flera intressanta foton.

Skönast är de tidiga morgnarna då jag cyklar iväg till stallet. Hyr cykel i Kalavassos första dagen och lär mig snabbt vägen som är väldigt trevlig. Känner inte alls att jag cyklar en dryg mil varje dag. Stannar ett par gånger i Kalavassos och rastar. Dricker apelsinjuice hos en gubbe och börjar prata med honom om problemen. Han heter Roberto Georgiou och är flykting från Varosha, men har också bott ett år i Rinkeby då hans tre söner bodde i Sverige. Roberto berättar att Kalavassos alltid varit en delad by till 1963 då turkcyp tvingades fly till enklaver i norr. Han vet oxå att koppargruvorna i Kalavassos stängde 1977 då också allt liv upphörde i trakten. Till slut blir gubben alltför tillgiven och jag ursäktar mig och går. Klättrar upp till den välbevarade minareten en bit ovanför kyrkan, men invid den finns bara en liten verkstad. En annan dag är det marknad i byn inför nationaldagen och jag handlar pinfärska soutshoukos och lokoum i orm-form.

Segar mig hemåt uppför gräsliga backar och det är skönt att komma hem. Det bästa med mitt rum är varmvattnet och en bra spis. Lagar starkt kaffe o äter kringlor. Mår ganska bra innan ödsligheten inför kvällen lägrar sig över Tochni. Räknar dagarna innan jag får åka till civilisationen i Larnaka. Tvättar varje dag i det lyxiga varmvattnet o skriver långa brev hem. Sitter på terrassen så länge det går innan det blir för mörkt. En eftermiddag känner jag något varmt o vått på halsen o inser att en tjock, grå duva släppt sin last på mig. Den ultimata förnedringen. Huset är bebott av en stor koloni med ringduvor som uppvaktar varandra under intensivt kuttrande.

Till slut får jag åka hem och överraskar Christine under storstädning. Underbart få tala med någon och promenera bland kaféerna. Nu är det plötsligt ganska kallt och det har börjat regna. Dagen efter åker vi ut till marknaden utanför Larnaka. Ett enormt område med stora trafikproblem. Handlar billiga bomullsskjortor för 2 evro men hittar inget mer. Tycker utbudet är bättre i Chania. På kvällen far vi i regnet genom Pyla på väg till Ayia Napa. Har länge velat se den blandade byn Pyla med en ännu existerande FN-postering. En märklig syn. Kring det lilla torget trängs ett grekiskt och ett turkiskt kafé samt en blåvit, ganska sliten FN-kur. Förbjudet att fota förstås. Vi fortsätter till Sotiris restaurang Odin i Ayia Napa. Sotiris är kusin med Spyros och oerhört trevlig och sympatisk. Han är gift med en norska och pratar även norska, italienska och engelska. Jag frambär Spyros chokladask och min DVD. Vi äter underbart gott och pratar oxå med Sotiris fru. Jag berättar för henne om min hemsida och hon vill lära sig allt för att kunna göra en egen.

Vackert väder igen på måndagen och jag följer med Christine till Limassol där hon har ärenden på ett vineri och i en enorm olivtvåls-affär. Limassol är trevligare än jag trott och vi strövar i de äldre kvarteren. Besiktigar den medeltida borgen från utsidan eftersom vi är för snåla att gå in.

På hemvägen stannar vi i ett underbart kloster nära Kofinou, där man infört en annan tideräkning än vår. Deras almanacka ligger 13 dagar efter den vanliga, vilket även armenierna gör, får jag lära mig senare.

Vi purrar en liten munk som heter Savvas och är väldigt pratglad. Han är liten, skinntorr men har ganska många tänder och är lycklig över att få prata. Vi får en visning i kyrkan tillägnad Panayia Galaktrofousa och jag tänder mina 3 ljus för 2xChristos och Per. Broder Savvas berättar att han som 17-åring kom från Stavrovouni 1948 då detta kloster grundades och att han varit munk i 60 år. Nu bor här endast 4 munkar och en hushållerska. Han lagar kaffe åt oss och vi pratar. Jag frågar om han minns något av oroligheterna på 1960-talet. Jodå, han berättar att tkcyp sköt 5 skott mot klostret men att de i övrigt bara hade gott att säga om tkcyp. Munkarna hade fått tomten billigt av en tkcyp som därefter hade hjälpt dem att bygga klostret och även försett dem med mat. Detta kloster har inget stöd av den officiella kyrkan och de har inga tillgångar.

 En yngre civil man visar sig plötsligt och verkar väldigt intresserad av oss. Vi skulle båda kunna vara mamma åt honom och förstår inte denna uppvaktning. Han vill att jag följer med honom i bil så att han kan visa mig mkt vackrare och avlägsna kloster med målningar i. Minsann. Jag ger honom mitt mobilnr för att få vara ifred och i fortsättningen ringer han mig hela tiden. Christine fnyser.

Innan vi far, passar jag på att i smyg fota en enorm radiostation som ligger i en gömd dalgång intill klostret.

Nu börjar vattenbristen bli påtaglig på Cypern. Journalister och allmänhet rasar. Kunde inte myndigheterna förutsett detta?! Det har inte regnat under vintern och vattendammarna i bergen är inte ens halvfulla. Då vi red förbi Kalavassos-dammen i Drapia kunde jag själv se det låga vattenståndet. Cyprioterna baserar sin ekonomi delvis på turism och vattnet håller på att ta slut i mars. Jag retar mig återigen på britterna och deras gröna golfbanor; viktigare än törstande cyprioter. Regeringen tänker införa strikt vattenransonering, framför allt i Lefkosia och Limassol.

Jag är fortfarande sur över att inte ha fått rida tillräckligt och ringer upp ett stall i Dromolaxia, Salt Lake Stables. Snälla Christine kör mig dit dagen efter och det är svårt att hitta. Anläggningen ligger på ett stort kalt område nära Saltsjön. I olika hagar går hästar av olika ålder och ras. Nära det ruffiga ’kontoret’ vandrar en uttråkad skäckig häst. Jag tycker han är gullig och försöker kela och muta honom med gräs. Plötsligt lägger han öronen bakåt, hugger mig i bröstet och knuffar mig bakåt. Passar på att titta honom under svansen. Jaha, en hingst, det borde jag begripit. Såna kan man inte gulla med.

 Ägaren är en mkt burdus grekcypriot som äger och tränar galoppörer. Hans dotter sköter stallet med ridhästar. Hon heter Thalia och har engelsk mamma. Väldigt trevlig flicka och jag känner mig lättad efter den germanska ohövligheten i Drapia. Jag hoppas på en lång galopp över slätten, men den blir kort och tam. Flickan vågar inte; alltför många olyckor har hänt och folk är inte försäkrade. I stället rider vi till Åströms grävning i Tekké och det är väldigt trevligt att rida runt området till häst. Jag berättar för Thalia vad vi ser; en del av en stor och mäktig stad från 1200-talet f Kr. Nu har jag tröttnat på att leta stall. Nästa gång ska jag pröva hästarna vid den brittiska Dhekeliabasen där man får galoppera på pensionerade galopphästar. Får väl svälja mitt glödande hat mot den brittiska ockupationsmakten.

Samma dag är det 1 april och EOKA:s födelsedag samt en av Cyperns fyra nationaldagar. Militärparader från tidig morgon. Vi retar oss på ett överskott av grekiska flaggor överallt. I paraden syns först den blåvita grekiska och först därefter den cypriotiska tillsammans med kyrkans bysantinska flagga. Frågar oss ständigt om gkcyp glömt allt ont grekerna gjort dem av omtanke endast om sig själva och sin maktposition. Är gkcyp dumma eller bara glömska?! Sitter framför TV i 3 timmar och ser propagandafilmer om EOKA o dess kamp mot engelsmännen på 50-talet. Så många underbara och tappra människor som offrat sig i denna kamp, säkert ibland vilseledda av den maktgalne Grivas.

Nu pågår även förhandlingar om att öppna gränsposteringen vid Ledra i Lefkosia. Intensiva samtal och rykten men ingen vet exakt. Jag blir nyfiken och vill vara med.

Tar bussen tidigt nästa morgon för att inspektera Ledra för att se om något hänt. Frågar en journalist när gränsen ska öppnas. ”Har ingen aning”, säger han. ”Kanske i morgon eller i helgen, kanske nästa månad. Man vet aldrig!” Framför ett stort plank som markerar gränsen har man byggt upp en plattform och riggat kameror från olika länder. Arbetare lägger gatstenar tillrätta och människor har samlats för att diskutera. I vaktkuren står en ung soldat och ser förvirrad ut.

Tjyvlyssnar på några äldre män och blandar mig i efter att ha bett om ursäkt. Männen är sympatiska och berättar gärna. Efter en stund kommer en ung, vacker tkcyp kvinna och vill intervjua mig eftersom männen inte kan engelska. Hon är från Yeni Duzen och jag redovisar vad jag tror och har hört. De fotar fast jag avböjer. Ångrar mig nästan efteråt, tänk om de förvränger vad jag sagt? Inte heller skickar hon en tidning som hon lovat.

Jag fortsätter till Struggle Museum som handlar om EOKA:s kamp mot engelsmännen. Mängder av ganska oskarpa foton täcker väggarna. Gulnade dokument från grundandet och stora montrar med vapen, hemgjorda granater och krigarnas personliga föremål. I en monter står ett par ganska små, svarta sandaler som suttit på Makarios.

Mängder av foton på unga män som mördats eller torterats ihjäl av britterna samt en av de snaror där man hängt gkcyp. Usch. Horder av skolklasser med små barn rusar igenom rummen. Jag hör lärarinnan hylla Grivas och andra hjältar. Ruggigt att man låter så små barn se stora foton av massakrerade och brända kroppar av cyprioter. Allt i propagandans namn.

Hinner oxå in i Dragomanens hus och snackar mig förbi vakterna trots att mitt fototillstånd inte gäller här. Tar några foton inomhus men de blir inte bra. En av vakterna, Petros, vill bjuda på kaffe och prata och jag lovar återkomma.

Kastar mig iväg för att hinna till Moufflon Bookshop. Har med mig några gåvor till Ruth Keshishian som skickat mig fina böcker under åren och utan att jag betalat. Hon får älg-handdukar från Åhléns, kolor från Arlanda, affischer från museet och ett par DVD-filmer om Cypern. Jag begraver mig i hennes underbara bokhandel och hittar alla de böcker jag läst om och som behandlar Cyprus problem. Är sugen på ”Cyprus Conspiracy” men den är för dyr. Handlar en fotobok till Christine och ett par böcker om EOKA.

Nu är det snart dax för min träff med Christos Prokopiou från Morfou-episkopatet. Väntar på honom på ett kafé mittemot Cyprus Museum. Han är en alert och intelligent man, 45 år gammal säger han själv och har 2 döttrar. Så dänger han upp en underbar 5-kilos bok om kyrkorna i Morfou-distriktet. Jag blir stum och skäms över mina ynka gåvor. Kolor från Arlanda och en DVD. Jag lovar honom att bära den i famnen ända hem till Sverige. Vi diskuterar och han är öppenhjärtig, vidsynt och beläst. En sådan man skulle man snärjt för 30 år sedan. Känner att jag fått en riktig vän. Jag häpnar över hans generositet. Han säger då att han väldigt ofta hjälper främmande forskare med foton oa info kring kyrkorna, men aldrig någonsin har han fått ens ett tack. Ännu mindre har någon skickat en bok med de publicerade bilderna. Han har just bistått en tysk eller fransk kvinnlig forskare som fått massor av foton. Varpå hon skriver ett oförskämt brev till Christos att han måste fråga henne om lov ifall han vill använda något av hennes foton i framtiden. Jag är den enda som skickat metropoliten något och dessutom i förväg. Vi betygar varandra ömsesidig beundran och skils efter någon timme.

Hela torsdagen ägnar vi åt Troodos. Vårt mål är byn Kalapanyotis och klosterkyrkan Ayios Ioannis o Lampadistis. Jag ringer Christos samma morgon för att han ska förbereda prästen. På vägen dit stannar vi i den lilla byn Flasou där Christine stämt träff med en familj som odlar kryddväxter i stor skala och för export. En ung kvinna talar utmärkt engelska och visar oss runt. Hennes pappa ansluter och visar mig sina egna odlingar av kretensisk diktamo. Luften doftar av stora odlingar av diosmos och rigani.

Då vi kommer fram till Lampadistis pågår en TV-inspelning i den lilla kyrkan och vi får vänta. Jag känner igen samme präst som jag fotat 10 år tidigare, men då var han betydligt mer vresig. En kör av unga kvinnor är helt klädd i svarta nunnedräkter och sjunger vackert. Prästen spelar sig själv och det är mkt vackert. Förvånas oxå över att starka och mkt varma fotolampor får lysa på målningarna i flera timmar.

 Jag slinker in då de har paus och fotar, utan förhoppning om att min ynkliga kamera ska orka med dessa överdådiga och ibland högt belägna fresker. Färgerna lyser ännu efter 7/800 år. Vi är överväldigade och jag vill aldrig gå därifrån. Klostergården är oxå mkt vacker och välskött. Utanför området finns ett nyöppnat museum med ikoner från olika kyrkor; modernt, fräscht och klimatiserat. Vakten pladdrar oavbrutet och jag fotar några ikoner. Köper massor av små ikon-kopior eftersom de är så vackra. Får lära mig att Lampadistis själv är bra på att bota cancer och jag köper 1 till Per och 1 i reserv. Handlar oxå dyra affischer med ikoner av prästen. Jag smörar och smickrar och ger honom en artikel och 1 DVD, men får ingen rabatt.

Christine vill hitta ännu en liten kyrka i närheten, oxå den på UNESCO:s lista över världsarv. Vi hittar Pedhoulas, en underbar liten by som klänger på en bergssluttning. Kyrkan hukar under ett sluttande trätak i en sky av rosa mandelblommor. En ilsken man öppnar kyrkan åt oss och jag hinner uppfatta vackra fresker även här. Mannen fräser att han måste till Lefkosia och kör ut oss. Alldeles intill hittar vi en taverna och vi sätter oss i solen. Christines omelett är läckrare än min moussaka som knäar under ett berg av osmaklig vitsås.

Nästa morgon tar jag taxi till den snälle men velige Stelios Perdikis på Makarios forskningscentrum i Archangelos. Är oerhört nervös för vad han ska säga om mitt bokmanus. Han är väldigt vänlig och lite imponerad över att jag ridit en vecka. Säger oxå att mitt manus är intressant och att de gärna vill ge ut boken, men det behövs ju pengar! Jag känner att min haka ramlar ned i knät. Det fabulöst rika Kykko-klostret saknar pengar att ge ut en bok?! Vet inte vad jag ska säga, vill inte vara oartig mot den blide mannen. Frågar honom artigt om jag kan hjälpa honom att leta en sponsor. Stelios säger att han ska försöka men kan inget lova. På golvet i hans stora rum står en stor samling cypriotiska antika vaser. I ett glasskåp finns ovanliga plankidoler och fina bronsålderskrukor. Han erbjuder mig att publicera hela samlingen. Jag frågar då hur det ska finansieras om klostret inte kan bekosta utgivningen av en katalog. Stelios ler och ser blid ut, vad kan man göra. Utanför hans rum ligger en magnifik 3-meters golvmosaik som de köpt från Schweiz. Två blåskimrande påfåglar står runt en blå urna. Oxå opublicerad. Det vattnas i munnen på mig att få publicera samlingen. Och utan dansk censur.

Känner mig sur igen över att inte ha fått besked. Detta kunde han ju ha sagt i telefon. En anställd på Kykko vet nog inte vad det kostar att åka taxi.

Fortsätter till Ledra eftersom gränsen nu öppnat. Tusentals människor köar för att komma över. Enligt tidningarna passerar 100 000 gkcyp första dagen. Tkcyp ska ha dansat och spelat musik på gatorna och bjudit alla besökare på loukoum. Gkcyp är mer avvaktande; detta är ingen lösning på problemet, säger de. Kanske det, men har man varit isolerad i 40 år så kanske det är lättare att andas nu. De arma tkcyp kan ju inte protestera mot Turkiet som envist bitit sig fast i ön trots att ingen vill ha dem där.

Jag ser ett fåtal utlänningar och försöker prata med ett svenskt par. Men de svarar inte och vänder mig ryggen. Får en impuls och passerar gränsen, men stoppas av en ung tkcyp polis. Han skrattar och ser trevlig ut, han måste vara yngre än invasionen. Jag har glömt passet, vänder om och letar mig fram till Leventis-museet i Laiki Geitonia. Utställningarna är sponsrade av Leventis och är fräscha, moderna och snygga. Dessutom har de fungerande toaletter, en lyxvara i vattenbristens Lefkosia. På Cypernmuseet var de stängda.

Vilar i skuggan på en bänk och ringer en kontakt jag fått av Spyros. Läkaren Andreas Sismanis, pöt, fotograf och målare. Och med ett förflutet inom EOKA och därför viktig för mig i mitt sökande efter sanning eller åtminstone mer kunskap. Jag har stämt träff med honom dagen innan och bär med mig choklad från Spyros samt 1 kg anteckningar o frågor. Men Sismanis har ändrat sig och vill i stället mötas nästa dag. Jaha. Det är bara att släpa sig runt ett varv till med packningen. Nu har jag fått tid över och drar mig bort till Dragomanen för att dricka kaffe med snälle Petros. Donerar uppgivet en del av chokladen till vakterna som blir väldigt glada och gör gott kaffe. Egentligen vill jag besöka museet för att ta bättre foton, men fastnar i stället i en diskussion om politik innan de måste stänga. Kl. 14! Hur ska cyprioterna själva kunna besöka museer som är stängda på helgerna och tidiga eftermiddagar. Tittar in på det närbelägna turkiska badet nära Omeriye-moskén som är restaurerat och i full verksamhet.

Lördag morgon tar jag en tidig buss till Lefkosia och bär på ny ask choklad och samma kg anteckningar. Känner mig urlakad efter en vaknatt eftersom ett diskotek hållit igång utanför mitt fönster till kl. 4. Och kl 5 börjar någon vråla på ”Panayotis” alldeles nedanför, men jag sover lite före kl. 7 då klockan ringer. Är i stan före 9 och har nu med mig passet och kan passera gränsen. Tkcyp Lefkosia är minst lika prydlig och renskurad som andra sidan. Människorna är vänliga och alla hälsar. Går en promenad runt katedralen där ett par settler-kvinnor sitter och pratar i ett av valven. Hittar marknaden och handlar lite saker åt sonen.

Blir tilltalad av ett par gkcyp som tror att jag är grek eftersom jag alltid bär märket med Cyperns flagga. Vi börjar prata och återigen får jag uppleva hur roligt det är med dessa oplanerade möten och hur många intressanta människor det finns. En liten livlig man med skägg och glasögon pratar i ett, sekunderad av en blid man med videokamera. Vi börjar diskutera arkeologi och historia. Den livlige är Andros Pavlides, känd TV-producent från RIK, författare, historiker mm. Den blide förvånas över att jag inte känner denne megakändis i inom media. Nu har Andros kommit in på ämnet Karageorghis som han hatar gränslöst. K har under sin tidigare karriär gjort sig känd som en arrogant, maktfullkomlig och karriärgalen streber som ”endast talar med chefer”. Detta har jag hört förr, men det är ändå trevligt att få mina fördomar bekräftade. Jag har med mig en DVD med intervjun jag gjort 12 år tidigare med Paraskevas. Den skulle jag egentligen överlämnat till Sismanis, men jag bestämmer att den nog gör mer nytta hos en TV-man och historiker. De blir väldigt glada och vi byter kort och lovar hålla kontakten. Är ganska utmattad efter en timmes diskussion med den livlige, och dessutom i akut behov av en toalett. Ett problem i Lefkosia just nu. Det blir ett besök i Leventis-museet igen under täckmantel att jag behöver ta fler bilder. Vilket är sant.

Då jag sitter på en bänk för att städa i mina kassar hör jag vänstermusik och högtalare på Solomou. Måste dit och titta. Där pågår en demonstration, arrangerad av AKEL och miljöpartiet(?) Ganska mkt folk och massor av gröna och röda flaggor. Känner igen partiets representant Andros Kyprianou som jag intervjuat 10 år tidigare. Lika snygg nu, men gråhårig och lite tjockare. Demonstrationen ska gå till USA:s ambassad och jag bestämmer mig för att gå med. Träffar ett trevligt cypriotiskt par som känner Maria Palama i Uppsala eftersom deras dotter studerat där. Slagorden är bra – Ενας ειναι ο εκθρος, ο ιμπεριαλισμος! ΝΑΤΟ – ΣΙΑ, Προδοσια! Det blir en lång promenad innan vi når ambassaden i utkanten av innerstan. Vi släpps förstås inte ända fram utan hejdas av dubbla taggtrådsrullar och polis. Så fånigt, vad är de rädda för.

Det snälla paret kör mig till mötesplatsen och Sismanis som valt att träffa mig på ett gigantiskt brittiskt varuhus. Egendomligt för en man som stridit mot britterna 50 år tidigare. Han sitter redan vid ett bord i restaurangen och jag skräms först av hans utseende. Skarp näsa och utstående, kalla ögon. Likt en gammal ruggande örn. Han är oerhört vänlig och springer genast och hämtar kaffe. Jag är utpumpad efter morgonens alla äventyr och vill bara vila en stund. Försöker förklara att jag måste hämta mig, men han börjar genast prata om gkcyp klassiska arv, om Homeros och Herodotos och vad de har bevisat. Det börjar inte bra.

S talar en kraftig dialekt som jag annars älskar, men inte när det gäller argumentation i svåra saker. Dessutom pratar han väldigt fort. Matt försöker jag förklara att arkeologer av facket vet att H & H inte är helt tillförlitliga. Jag visar honom alla papper med frågor och notiser från nätet, men S fnyser ilsket och säger att allt är turkisk propaganda eller skrivet av folk som är betalda av Fienden. Flera källor jag använt är gkcyp men han menar att även dessa är uppköpta av Fienden. Jaha. S surnar till och menar att jag kan packa mig därifrån om jag inte tror honom; han var med och har levt och upplevt allt! Jag bedyrar att jag visst tror honom men jag behöver tid att omprogrammera mig. Så småningom tinar han upp och jag kan ställa mina frågor även om han ilsket fnyser åt det mesta. Egentligen vill han tala om sin poesi och sina talanger som fotograf. Han försöker ge mig 2 jättelika, inramade foton av händer som håller i varandra och i blommor. Jag måste avböja; har inte plats i bagaget. S ger mig oxå en underbar bukett med väldoftande, gula fresior från den egna trädgården. Jag känner mig åter överväldigad och överräcker skamset Spyros choklad och en ynka DVD. Förklarar att jag inte hade en chans att ta med mig nåt tungt.

Under vårt samtal ringer han upp vänner ett par ggr för att fråga om saker han glömt. Jag är korvstoppad av all info och kaffe, men S insisterar på mat och hämtar varsin stor sallad åt oss. Tjatar tills jag ätit upp allt. Nu känner jag mig som EOKA:s hemmagjorda bomb. Efter nästan 5 timmar skiljs vi åt och jag sitter kvar då S gått. Lovar att snart besöka honom igen och då ta med Spyros som även är ”lillebror” till S. Känner mig som ett trasigt ballongskal och huvudet värker. Efter en stund kommer service-taxi och jag är snart hemma i lugna Larnaka.

Vår sista dag på Cypern blir det utflykt till det märkliga Kormakiti, där maroniterna bor. Har alltid velat träffa några av dem för att få lyssna till deras snart utdöda språk; den maronitiska arabiskan blandad med grekiska och arameiska. Vår maronit Markos är god vän med Christine och en oerhört välartad och trevlig grabb. Hans gode vän och mor är med på utflykten så vi blir fem i bilen.

Modern är en stilig och välsminkad kvinna runt 60 år. Pratar oavbrutet på god engelska. Hon är uppvuxen i Lefkosias turkiska kvarter, ”eftersom hyrorna var billigare där.” Hon talar flytande turkiska och lotsar oss elegant över gränsen genom turkiska checkpoints. Jag försöker ställa några frågor men hon fnyser ilsket åt mig och hävdar att tkcyp och turk är samma elände. Alla är lata, initiativlösa och odugliga; spelar ingen roll om de har pengar eller ej. Kan så vara, försöker jag, men de arkeologer jag träffat i norr arbetar livet ur sig för att rädda monument och föremål, inte minst från tjuvgrävare. Där gör jag bort mig och jag känner hennes ogillande.

Det är intressant men oxå obehagligt att vistas på ockuperad mark. Turkiska militärförläggningar, turkiska soldater. Därefter enorma fält med stora tivoli-liknande anläggningar med lika obehaglig verksamhet. Jag har fått lära mig att Kabaré på Cypern är likvärdigt med bordell. I Larnaka har jag sett några, men här uppe avlöser de varandra i ett solkigt pärlband. Alla med fantasifulla namn som ”Pussy-cat”, ”Playboy” mm. Fruktansvärt; alla vet vilken hänsynslös trafficking som pågår, i sht från öststaterna. Christine berättar att hit kommer charterresor t o m från Isräl med sin lystna last av stenrika och förstås gifta israeler. Jag vet redan att både gkcyp och nationalturkar roar sig här sedan decennier. Pengarna stannar förstås inte på Cypern utan rinner ned i turkiska fickor; vidrigt.

Vi närmar oss familjens hemby Kormakiti och parkerar utanför ett stort kafeneion. Jag sätter mig bredvid några kortspelande gubbar och frågar dem om livet häruppe. Jag häpnar över att de är så positiva. De är oroliga över att alla unga reser till södra delen, men lider i övrigt inte av den turkiska närvaron. ”Men”, försöker jag, ”blir ni inte trakasserade? Stal inte turkarna er egendom då kriget kom?” ”Nej”, säger en vithårig man med glesa tänder, ”de gjorde oss ingenting. Vi är väldigt nöjda med de turkiska officerarna som håller ordning här.” Man häpnar. Är de skrämda, köpta eller är det jag som ätit propaganda igen?

 Vi promenerar genom den vackra byn där många gamla stenhus rasat samman, vilket de gjorde redan på 1950-talet, inte 1974 som jag trodde. I en backe står en gammal skolbuss av brittiskt märke, Leyland. Den ser ut som en leksaksbuss med sin vackra blå färg. Vi letar efter byprästen som kan släppa in oss i kyrkan, men han är på begravning i Lefkosia. Vi släpps in till slut ändå och jag häpnar över den helt katolska inramningen. I stället för krucifix vid altaret har de dock en stor bild av St Göran. Utanför kyrkan står en stor staty av Josef som äras eftersom han var far till Jesus. I kyrkan finns fler bilder av Josef i st för den ortodoxa kyrkans ikoner. Vi hittar en maronitisk liturgisk bok med parallelltext på maronitiska, dvs arabiska med latinska bokstäver, samt grekiska.

 Nu är det lunchdax och vi bänkar oss i en stor restaurang, eller snarare bysylta, som ägs av Markos morbror. Här vimlar av människor med olika ursprung och det är spännande. Fotar så mkt jag vågar utan att verka påflugen. Även härinne tronar Josef på väggen. Efter lång väntan kommer vår mat. Christine vågar sig på kleftiko; gammal get i folie med fetaost, hu. Jag prövar kycklingen som är ätbar men inte mer. Under måltiden smyger jag iväg för att betala; jag vill absolut bjuda gänget på detta. Får en chock då gumman i köket kräver 72 evro, vilket är väldigt dyrt för enkel mat och vatten på detta ställe. Ingen säger något och jag undrar oroligt om jag gjort bort mig. Nu promenerar vi genom byn till en äldre släkting där vi ska få kaffe. Gumman i huset är oerhört vacker och väldigt vänlig.

Jag lyssnar intensivt då de pratar; så vackert och suggestivt. Utanför hennes hus träffar jag en pigg, skinntorr farbror som är trevlig och pratsam. Han är änkling sedan många år och vill gifta om sig. Nu hade han funnit ett lämpligt offer. Jag sade honom att jag är väldigt hedrad men att det kom lite hastigt. Nu vill Markos mamma köpa en maronitisk almanacka och vi drar oss upp mot ett kafé invid muchtarens hus. Vi köper alla för de vackra gamla bildernas skull. Vi avslutar visiten i Kormakiti genom att handla nötter och mandlar. Inte billigt här heller. Jag har redan bunkrat mandlar i Tochni och Flasou åt Spyros, men dessa ser godare ut och jag köper ett kg.

Vi åker hela vägen ut till udden Kormakiti och häpnar över hela byar fulla med lyxvillor och fina radhus; en del med pool. Men det är inga bosättare som bor här, utan rika utlänningar. Lite tragiskt. Jag undrar om gkcyp förstått att de är utsatta för en annan typ av invasion som nästan är mer försåtlig än den turkiska. Vi hamnar längst ut på udden i ett fascinerande och dramatiskt klipplandskap. I en vik ligger en liten kyrka, Ai Giorkis tou Sporou, där maroniterna bad och tände ljus då de ville ha regn till sina skördar. Jag går förstås dit, men den är ordentligt igenbommad.

Vid en annan vik ligger en stor kvadratisk stenbyggnad, kanske 1600-tal, som användes att lagra charoupi-bönor innan de exporterades. Vi stannar en stund; luften är salt och frisk och utsikten hänförande.

Familjen vill åka hem över Kyrenia och längs vägen visar de mig ett gräsligt monument av sten som markerar platsen där turkiska soldater landsteg 20 juli 1974. Längre fram ser vi ett sorts friluftsmuseum med uttjänta turkiska stridsvagnar och det är mkt obehagligt. Arma turkcyprioter som måste leva med detta dagligen. Vi far igenom Kyrenia men hinner inte se så mycket.

Nu återstår bara att packa och förbereda hemresan. Jag har ett synnerligen nevrotiskt förhållande till min resväska som alltid blir blytung trots att jag föresatt mig att inte handla något alls. Tar på mig en del av ridkläderna för att minska vikten. Men vad hjälper det när man har ett par kg honung, loukoum, mandlar och flera kg böcker och papper. Jag är ordentligt nervös när vi kommer till flygplatsen. Vågar inte titta på vågen då vi checkar in, men sneglar ändå. Min väska väger nästan 28 kg; endast 15 är tillåtet. I ryggsäcken har jag alla böcker. En fullmatad bag knuffar jag iväg och låtsas att den inte är min. Men den cypriotiska flickan är oerhört vänlig och inget händer. Dessutom får jag plats längst fram i planet, där bara personal sitter. Flygvärdinnorna undrar misstänksamt om jag verkligen ska sitta där. 

Då jag kommer hem vill jag bara tillbaka till Cypern.