Varför är Makten så viktig? Och vad kostar den?   

Diktaur eller demokrati inom Statens museer för världskultur (SMVK)?

 

 

Kanske är det ingen slump att det är just denna morgon som allt brister. Idag står delar av regeringen till svars inför KU pga. sin bristande hantering av händelserna kring den förfärliga Tsunami-katastrofen i Thailand under julhelgen 2004. Den offentliga lögnen passerar obehindrat, personer i ledande position beskyller varandra, ingen känner ansvar. En maktfullkomlig statschef har förlamat verksamheten och indirekt förhindrat att någon vågat agera på eget initiativ. Om en chef kräver full kontroll i alla led blir resultatet förstås att ingen agerar i väntan på att Makten ger sin tillåtelse. Detta så mycket värre om det gäller människoliv. Makten har även blivit kritiserad för att omge sig med inkompetenta och räddhågade medarbetare, vilket naturligtvis är en förutsättning om man kräver blind lydnad.


En intressant frågeställning är om denna nygamla ordning så till den grad genomsyrat vårt samhälle att många statliga institutioner imiterat detta mönster, eller om denna ledarstil vuxit fram på egen hand. En växande arbetslöshet gynnar chefers maktfullkomlighet och gör det omöjligt för den anställde att våga säga ifrån.
Denna snöiga morgon i februari möter jag en god vän utanför UD. Jag frågar om ett möte dit jag var kallad men som inte blev av. Mötet skulle handla om nytryck av en av mina böcker, och min närvaro ansågs självklar. Jag hade förberett noga med material och idéer. Men min chef föredrog att träffa övriga inblandade utan mig och ändrade hastigt tid och plats. Hon hade samtidigt informerat mötesdeltagarna om att jag var införstådd med att ej deltaga. Då jag frågade henne om mötet visste hon ingenting. Samtidigt satt jag och väntade på min arbetsplats. En detalj, javisst, men i sitt sammanhang blir det betydligt mer.


Detta var ej första gången. Oändligt många gånger har jag blivit utsatt för liknande händelser. För varje gång blir jag lika förbluffad över hur en chef kan sätta sig högt över de moraliska normer vilka gäller för varje normal människa som lever i ett socialt sammanhang. Detta borde i hög grad gälla en chef med personalansvar. Kanske har Sanningen blivit omodern; kanske ligger det i tiden att handskas hur man vill med verkligheten. Kanske ingår det i ett modernt ledarskap att inte sky några medel för att nå målet. Att verbalt eliminera besvärliga anställda, att felinformera, utesluta. Detta brukar med ett ord kallas för mobbing, men får märkligt nog inte användas. Medarbetare kan utöva hänsynslös mobbing mot underordnade, en chef kan trakassera utan påföljder. Men det är ej tillåtet att tala om det. Att utpeka någon för mobbing är att kränka vederbörande. Att anställda går under psykiskt och fysiskt såsom en följd härav är ointressant. En anställd saknar helt rättigheter då ord står mot ord, som det heter.


Men vad är då målet som helgar dessa medel? I fallet med Medelhavsmuseet har det varit att öka antalet besökare; att uppfylla de mål vår myndighet uppställt. Målet är x antal tusen besökare, vilket egentligen borde sakna betydelse. Museet har alltid bemödat sig om att attrahera besökare, oavsett uppställda mål. Skillnaden är nu att ett påbud utgått att museet tvångsmässigt måste uppfylla dessa mål och att inga krav längre ställs på kompetens och kunskaper. Dessa egenskaper har sedan flera år ersatts av något man kallar för lojalitet. Chefen är okränkbar och får och kan ej kritiseras. Chefen är Den Store Ledaren som kräver omedelbar underkastelse. De underlydande kan ha arbetat i decennier, men deras kunskaper är ogiltiga; kanske rent av en belastning. I chefsrollen ligger att veta allt utan kunskaper samt att alltid ha rätt. En underordnad som är dumdristig nog att ha en avvikande åsikt. Straffas med omedelbar utfrysning och utesluts från verksamheten. Varför kollegorna inte reagerar? De är rädda eftersom de ser vilka följderna blir då någon vågar ifrågasätta det som sker. Andra ser sin chans att gå Ledaren till mötes för att uppta Den Fallnes mantel. Personal kan uppnå positivt resultat för alla om den är enig. Men inbördes stridigheter och konkurrens gynnar alltid de synbarligen Starka Utan Skrupler. Fackföreningar? De finns och är beredda att agera, men deras medel är begränsade gentemot en oförsonlig arbetsgivare.


Vad får då detta för följder? Eftersom Ledningen har Makten så segrar den. Obekväma personer elimineras, de svaga underkastar sig och De Lojala får sin belöning. Utställningar och verksamhet präglas av Ledarens idéer då inga andra tolereras. Eftersom kompetens stavas Lojalitet mot Ledaren kan ingen kontrollera eller korrigera eventuella fel i informationen kring utställda föremål. Dessa eventuella fel - och de har varit många - förmedlas till besökare som sällan har kunskaper att sålla. Dessutom har de rätt att ställa krav på korrekt information, förmedlad av s.k. experter som de avlönar med skattemedel. I ett längre perspektiv måste man också fråga sig om inte denna obönhörliga hierarki måste sätta sin prägel på allt som produceras inom museet. Utställningar och verksamhet handlar inte bara om fakta kring föremål och historiska händelser. De bör även kunna förmedla tankar på ett djupare plan, funderingar och eventuella fakta kring religiösa föreställningar och ritualer, människors livsvillkor och framför allt - vad vi kan lära av dem.

Detta är något som växer fram i dialog med besökare och kräver ödmjukhet från dem som förmedlar. Man måste kunna förmedla till besökaren att detta angår även henne/honom och man måste ge spelrum för fria associationer. Ledningen kan nog locka besökare med ytlig glassighet - men besökaren kommer inte tillbaka om hon/han inte känner sig berörd på ett djupare plan. Detta borde vara själva hjärtat i verksamheten och kan aldrig uppnås med tvång och inbördes stridigheter. Politiskt korrekt är att anlägga genusperspektiv. Jag hävdar - och har alltid hävdat - att detta borde vara en självklar utgångspunkt för en bra forskare och utställare. Men som alltid ska det alltid fokuseras på det som för tillfället är politiskt korrekt. På 1970-talet samarbetade jag med s.k. invandrare, dvs. människor från andra länder än Sverige. Jag deltog i olika arrangemang samt gjorde utställningar om deras verksamheter i Sverige. Det var mina idéer och utgick ej från något departement. Jag fick mottaga både hån och kritik av kollegor; det ansågs dessutom vara otillbörligt vänstervridet, som det hette då. Nu 30 år efteråt är även detta politiskt korrekt.


Varför då gå ut med denna ankdammskritik? Bitterhet och hämnd? Kanske har det blivit en av drivkrafterna. Det är oundvikligt efter åratal av förtryck. Men mycket viktigare är att ställa olika frågor, om än så retoriska. Hur kommer det sig att Det Stora så tydligt avspeglar sig i det lilla? Att det som händer på regeringsnivå i samhället imiteras av mindre institutioner? Beror detta på de så hårt kritiserade politiska tillsättningarna av statliga tjänster på hög nivå och inom olika områden? Eller beror det på att det som är tillåtet i stort blir även tillåtet i smått? En maktpyramid med en viljelös, förtryckt bas som utför arbetet åt den Enväldige Ledaren i toppen? Som sällan eller aldrig är medveten om att även andra arbetar?


Skillnaden är påtaglig för den som stannat länge på samma arbetsplats. Före millennieskiftet var museet en relativt frigående institution med möjlighet att forma sin egen framtid. Cheferna förstod att använda sig av de anställdas kompetens och kände sig aldrig hotade av olika individers kunskap. Det ansågs främja verksamheten att de anställda hade kunskaper och idéer. Plötsligt ingick det lilla museet i en stor myndighet och nu skulle allting likformas. Den största vikt - och oerhört mycket pengar - lades vid yttre ting. Korrekt grafisk profil, enhetligt färgval för varje institution, mängder av påkostat informationsmaterial som östes över allmänheten - för att övertyga om hur nödvändig den nya myndigheten var. En närmast total hierarki på olika nivåer som aldrig har tillåtit några enskilda åsikter eller initiativ. Centralmakten har alltid varit onåbar och kommunikation har skett enbart genom den egna institutionschefen. Ett mer komiskt inslag har varit den närmast parodiska blanketthysterin. Verksamheten har i detalj reglerats genom dessa blanketter, självklart centralt utformade och med korrekt profil och färg. Formellt, korrekt och oerhört stelbent. Ett ständigt protokollskrivande där allt måste anges i detalj. Och redovisas centralt - lästes de någonsin? Och stiliga brevpapper, kort och kuvert i finaste papper och med fyrfärgstryck. Tusentals fakturor på tjockt papper. Blev adressaten gladare av det? Samtidigt urholkades museerna inifrån eftersom viktig kompetens ofta saknades. En naturlig följd eftersom kompetens nu stavades lojalitet. Ordet professionalitet fick nu en för mig ny innebörd, även om jag aldrig riktig lärde mig förstå vad det betydde.


Vi fick ofta höra hur viktig besökaren är för museerna. Självklart, de är våra uppdragsgivare, vilket jag hävdat i 35 år. Men detta var nu något helt nytt som man upptäckt. Ofta talades om behovet av information i utställningarna och de ansvariga skickades på konferenser och dyra kurser i denna konst. Själv har jag under ett långt yrkesliv alltid sett till att det funnits tvåspråkiga texter i de utställningar jag producerat. Utan påkostade kurser, eftersom det är en självklarhet. Men de som nu blev ansvariga kunde aldrig förmå sig till detta och besökarna, skolklasserna, lärarna klagade. Många skrev brev till De Ansvariga, men dessa hamnade mestadels i papperskorgen. Förgäves anhöll jag om tillstånd att producera texter, men plötsligt ansågs jag inkompetent, ej tillräckligt professionell. Bättre då att information i utställningarna uteblev.


Museet har funnits och frodats i varierande grad sedan 1950-talet. Men vi förstod snart att det mest sannolika var att det förflutna egentligen aldrig funnits och att det var först nu, från 2000 e Kr, som museet började sin existens. Tidigare hade museet varit likvärdigt med sina fina samlingar och de anställdas kunskaper. Nu är det Organisationen som står i centrum med sina Ledare och sitt tydliga budskap. Aldrig har museet haft så mycket resurser i form av anslag, relativt sett, och personal. Häpen betraktar jag dessa arbetsgrupper och olika experter med uppgifter som jag tidigare utförde ensam, utan assistans. Skicka föremål på utställning - numer kräves konservator, föremålsansvarig, tekniker, assistent och fotograf. Packa och flytta skärvor till externt magasin - numer kräves föremålsansvarig, externt anställda arkeologer, assistenter, konservator. Arbetet varvas med möten, minutiöst protokollförda. Massor av papper - vem läser dem? Förgäves försöker jag bidra med egna erfarenheter för att spara tid och pengar, men ingen är intresserad.


Egentligen borde ju allt detta stå i skärande kontrast till EU:s subsidiarieprincip om decentralisering mm. Här ser vi i stället en likriktning och centralisering som är allt annat än demokratisk.
Varför hamnar man då så lätt på fel sida i denna interna kamp och beror då allt på chefen? Nej, det gör det inte, men i denna nya odemokrati som råder är chefen enväldig och den anställde rättslös. Inte helt lätt att förstå om man i decennier arbetat i en miljö med en relativ yttrandefrihet och där man inte blev hårt straffad pga. avvikande åsikter. En anställd klarar sig bäst om hon/han anpassar sig och aldrig har egna åsikter om de inte sammanfaller med chefens. Egna initiativ är också farligt. Dessa bör uteslutande komma från chefen. Då regimskiftet ägde rum hade jag en mängd egna projekt, avsedda att gynna verksamheten och samlingarna. Jag ådrog mig Ledningens ogillande och vrede för att jag vågat ta dessa initiativ, trots att de skedde innan museet fick ny chef. Konflikten trappades successivt upp då jag inte utan protester kunde acceptera att bli fråntagen mina arbetsuppgifter. Mitt arbetsliv raserades fullkomligt och trots detta avkrävdes jag lojalitet. Ingen får tala med någon utomstående om de problem som finns - klagomål får endast framföras till chefen.

Min yrkesroll som museiman hade varit mycket stark under 30 år - jag hade producerat utställningar, organiserat arbete i de enorma magasinen, skrivit böcker och mängder av artiklar. Samt genom envetet arbete bidragit till att göra Cypernsamlingarna mer kända över världen. Inte minst hade jag sedan 1970-talet sett som min viktigaste uppgift att se till att föremålen inte fysiskt förintades pga. bristande tillsyn och frånvaro av det som idag kallas föremålsvård. Och mycket annat. Allt detta förnekades av Ledningen och ingen var intresserad av vad jag kunde förmedla, trots att jag ständigt erbjöd mina tjänster. Jag kände mig å andra sidan tacksam över att jag hunnit skriva dessa böcker innan vår nya Ledare bestämt att jag inte mer skulle skriva; inte ens en lite föremålsetikett. Och eftersom ingen kan uttrycka sig skriftligen så måste extern personal anlitas för att skriva om museets samlingar.


Även vårt museum har alltid varit drabbat av den klassiska avundsjukan. Det fanns alltid någon eller några som försökte stoppa den som ville göra något annorlunda, t ex skriva böcker. Förtal, intriger och angiveri har varit en stående ingrediens. Gärna i kombination med privat umgänge med cheferna på fritiden. Men så länge en chef har någorlunda känsla för integritet så kan det fungera ändå och en anställd kan någonstans finna ett hörn att skriva i.
Vad kan man då dra för slutsatser av detta, dvs. om man alls vill? I den mån de ansvariga på en myndighet överhuvudtaget anser att personalen bör betraktas som en resurs, så ska man även agera därefter. Mobbning och trakasserier leder alltid till - om man så vill - ekonomisk förlust för all parter. Att betrakta en chef som okränkbar är både oetiskt och farligt och är dessutom ett föråldrat synsätt. Finns ingen opartisk kontrollfunktion att vända sig till kan en chef bokstavligen agera hur hon/han vill. Det kommer alltid att finnas en svans av anhängare som vill befinna sig nära Makten.
Vad gör man då som vanlig löntagare då allt brister? Då man inget hellre vill än att arbeta, men kan inte pga. ett mångårigt yrkesförbud? Vad gör man då chefen mobbar men ändå alltid får rätt - eftersom ord står mot ord?

Nedskrivet i februari 2005