Gran Canaria 28/3 – 4/4 2013
Ja, här trodde jag aldrig jag skulle hamna, men den lilla ön blev en fantastisk överraskning. Lämnar man de kontaminerade kusterna med sina turistgetton, så väntar oerhörda upplevelser för t ex geologer och mineraloger. Och en skön kontrast till Grekland.
Gran Canaria ligger i Atlanten ca 21 mil från Afrikas kust och 125 mil från Cádiz. Ön är vulkanisk fast det senaste vulkanutbrottet skedde för ca 3000 år sedan. På öns mitt ligger de högsta bergstopparna. Långa uttorkade vattendrag och raviner sträcker sig därifrån mot kusten. Ön kallas ofta för en minikontinent på grund av variationer i klimat och i landskap. Den norra delen har lägre medeltemperatur med mer regn och betydligt mer grönska än den södra, som är varmare, har fler soltimmar och nästan inte har någon vegetation. Öns ostkust är platt med många stränder och den västra delen är mer kuperad och bergig. Klimatet på Gran Canaria är väldigt speciellt eftersom ön skapar sitt eget vädersystem, vilket resulterar i varierat klimat på olika platser runtom på ön.
De största exportprodukterna är bananer och tomater. Tomaterna odlas på den sydöstra delen av ön. Odlingarna ägs av stora bolag som hyr in arrendatorer. Kanariska bananer odlas på norra delen av ön, medan så kallade "EU-bananer” i "rätt" storlek enligt EU:s förordningar odlas i växthus runt hela ön. Onödigt att påpeka att de små kanariska var MYCKET godare.
Den största prekoloniala invandringen till öarna sker på 700-talet, då arabiska styrkor invaderar Afrikas nordliga områden. Många av Berberstammarna som då och än idag lever i Atlasbergen tvingades fly västerut för att undkomma araberna. Det är dessa berber som kom att prägla öarna med sin kultur, sitt språk och sin religion, och det var ättlingar till dessa som européerna mötte när man återupptäckte öarna. Urinvånarna uppkallades efter öarna de bodde på. Guancherna på Teneriffa är de mest kända, och ordet Guanche används ofta idag lite missvisande som samlingsnamn för alla öarnas olika urbefolkningar.
Kanarieöarna ligger utanför EU:s tullregler men politiskt inom EU, vilket innebär att det torde vara den billigaste platsen inom EU. Inte bara rom och kubanska cigarrer, utan allt, även att äta på fiskrestaurang. Att åka taxi var nästan gratis.
Hotellet låg i Puerto Rico, en badort och värsta sortens getto på Gran Canarias sydkust. Här är bergssluttningarna fulla av hotell och semesteranläggningar, många är nästan bofasta. Hur de nu får tiden att gå här.
Torsdag
Ännu svag efter sviterna i en månadslång förkylning, kravlade jag mig ur bädden vid 3-tiden i gryningen. Begriper inte att jag alls kom upp. Å andra sidan hade jag inte behövt spela pingis eller gå på kurs i turkiska dagen innan. Resan gick smidigt och bra; pluggade spanska hela resan. Landade mitt på dagen på ett mulet och lagom varmt Gran Canaria. Vårt lyxhotell Revoli Playa ligger högt över havet på en bergssluttning och mitt rum hade fin utsikt över gyttret av hotell och Atlanten långt bort.
Tog lång promenad för att se oss om och för att leta matställe. Jag anföll 2 vänliga norrmän som genast visste var vi kunde finna en bra restaurang. Den heter Grill Costa Mar och ligger lite avsides och saknar inkastare och har bra mat. De föräkrade att min fisk var fångad samma morgon, är det möjligt?! Till efterrätt fick vi honungsrom och is, vansinnigt gott.
Fredag
Puerto Mogán
Jag kände mig ännu småförkyld och vågade inte bada, dessutom är Atlanten väldigt kall. I stället tog vi en turistbåt till Puerto Mogán, egentligen en fiskehamn där man än kan se lokalbornas flotta av fiskebåtar.
Men Mogan domineras av turism och redan nu i mars var det ganska gräsligt med alla affärer och matställen och horder av turister. Vi hamnade oxå på en gigantisk marknad längs fiskekajen, säkert ett par km lång med massor av skräp. Jämförde med marknaden på Kreta som är mkt bättre. Till slut hamnade vi på ett litet ställe i hamnen för glasspaus. Blev oxå anfallna av en kille som sålde rom med honung och jag köpte 2 plastflaskor; ångrade mig nästan genast även om rom med is visade sig vara mkt gott.
Lördag
Cruz de Tejeda och Pico de las Nieves
Centrala Gran Canaria består av ett bergigt landskap och man åker dit på trånga vägar med härlig utsikt förbi små byar och smala odlingsterrasser, höga platåer, djupa raviner och märkliga formationer av basaltsten (4 miljoner år gamla). Vägen går förbi frodig, subtropisk grönska med exotiska frukter och eukalyptusträd, som högre upp på ön ersätts av tallar och buskvegetation.
Varje morgon smugglade jag med mig smörgåsar och goda kanariska bananer för att överleva långa bilfärder. Blev utskälld på spanska av en ohängd kypare på hotellet; mkt pinsamt. Jag borde ha påpekat att jag bara dricker kaffe på morgnarna medan de smällfeta turisterna vräker i sig lagad mat och massor av godis.
Vi fortsatte uppåt mot Parador Cruz de Tejeda, beläget 1 560 meter över havet, och en enorm anläggning och kurort med hotell och restauranger. Vi vandrade runt och beundrade utsikten över berg och blommande natur.
Jag hittade en intressant stig, omgiven av blommande träd och växter som bl a påminde om enorma smörblommor.
Från terrasserna såg vi öns två näst högsta bergstoppar, Roque Bentayga (1 412 meter) och Roque Nublo. Roque Nublo på 1 813 m. är en symbol för ön, och har ett 80 meter högt upprättstående finger av basaltlava på toppen. De ansågs vara heliga platser av guancherna, de första invånarna på Kanarieöarna, som efterlämnat inskriptioner, offerplatser och sädesförråd i området.
Vid klart väder kan man oxå sikta Spaniens högsta berg Teide på grannön Tenerife.
Fortsatte sedan mot Pico de las Nieves (Snötoppen) som är Gran Canarias högsta bergstopp på 1 949 m ö.h. och ligger centralt på ön. På berget finns det en militär väderstation och hela området var avspärrat och fotografering förbjudet.
Märkligt nog kändes det inte alls kallt på toppen och blåste knappast alls. Behaglig vårvärme och massor av blommor.
Söndag
Barranco (=ravin) de Guayadeque
Vi styrde nosen mot staden Agüimes på östkusten, för att därifrån komma in i ravindalen Barranco de Guayadeque. Inne i ravinen stötte vi först på en Informationscentral och ett sorts naturhistoriskt museum i en byggnad som delvis är uthugget i berget (Museo de Guayadeque och Centro de Interpretación Arqueológica.) Här fanns lite info, om än väldigt skral och mest på spanska, om öns tidiga historia då erosion och vulkanisk aktivitet formade landskapet. På Agüimesberget finns arkeologiska fyndplatser med bevarade grottmålningar och grottbostäder från urinvånarnas tid. Den viktigaste platsen är Morro del Cuervo med en samling hällristningar. Min behållning av museet var en osedvanligt fräsch toalett. F ö var jag imponerad över alla fina toaletter vi hittade, rent och snyggt och vilken skärande kontrast till Grekland där man ännu befinner sig på grottnivå ur hygienisk aspekt.
I ravindalen Guayadeque ligger den grottbyn Cueva Bermeja, Aposteln San Bartolomé kapellet, samt flera restauranger som är uthuggna direkt i berget. Längs ravinens branta sluttningar växer kaktus, agave, vallmo, palmer, kanarisk tall och mandelträd och över 80 olika endemiska arter. Grannorterna Ingenio och Agüimes får sitt vatten från ett vattendrag som rinner genom den här ravinen.
Dalen var den mest befolkade under förspansk tid och här fanns en av de mest betydande förhistoriska begravningsplatserna, där de döda begravdes i otillgängliga grottor. Guancherna – Kanarieöarnas ursprungsbefolkning – använde sig också av grottor som bostad, som matförråd och för fruktbarhetsriter. Under 1800-talet började lokalbor plundra gravarna och sälja de arkeologiska fynden till Museo Canario i Las Palmas och efter det gjordes området om till naturreservat, så det skulle skyddas mot att bli ännu mer förstört.
Här finns också en av världens största ödlearter, Lagarto Canarión. Vi såg dessa ödlor precis överallt och de är verkligen stora, ungefär som en av råttorna på Södermalm.
Vi fortsatte sedan på en stig runt berget där massor av turister gick runt för att titta in i de grottbostäder där folk ännu bor. Snyggt, prydligt och med gatuadresser och brevlådor, tänka sig. Vi besökte en souvenirbod i en grotta, men där var som vanligt bara skräp. Orkade inte klättra upp till kapellet i hettan utan fortsatte hemåt.
Måndag
Puerto de Las Nieves
Dagen ägnades åt västkusten som visade sig vara vackrare och mer intressant än östkusten. Här fanns mest hav, klippor, berg och livsfarliga vägar. Körde förbi några märkliga klippor med kraftiga gröna utfällningar (Cu, azurit – vad?), mkt vackert mot det röda berget. Fortsatte genom staden La Aldea de San Nicolás och stannade på en utsiktsplats, Mirador El Balcón, där vi blev angripna av en farbror som matade oss med kryddiga brödbitar. Han hade en kiosk alldeles intill och hoppades förstås att vi skulle handla. Utsikten var oerhörd och vi såg tydligt Tenerife med dess vulkan, långt borta i diset. Klippkusten påminde väldigt om Sfakia på södra Kreta.
Tenerife med dess vulkan Teide
Nästa mål var staden Agaete och det lilla kustsamhället Puerto de Las Nieves (Snöhamnen). Jag hade velat se den berömda kyrkan med dess triptyk av den flamländske konstnären Joos Van Cleve från 1500-talet, men den var stängd. Men vi såg stenformationen Dedo de Dios (Guds finger), en klippformation som ser ut som ett finger. Den totalförstördes vid en tropisk storm för några år sedan. Nu ser man en 30 meter hög och smal spira av basaltsten som skjuter upp ur havet, alldeles framför de monumentala klippor där Pinar de Tamadaba ligger (en stor furuskog).
Vi hittade en väldigt fin fiskerestaurang vid havet och vandrade sedan runt i hamnen och på stranden där folk badade i det iskalla vattnet. Sanden är svart och vulkanisk; den vita sanden man annars ser är troligen importerad. Väldigt varmt här och det var skönt att komma iväg.
Bestämde oss för att köra runt ön på hemvägen och för att få se något nytt. Hittade staden Arucas som är en förortskommun till Las Palmas. Här finns en romfabrik som tillverkar mörk rom och honungslikören Ron Miel i flera olika varianter.
Kyrkan i mitten
Staden är även känd för San Juan-kyrkan som byggdes mellan 1909 och 1977 i mörk vulkanisk sten från Arucas (basalt?) och av lokala stenhuggare. Vi irrade runt ett bra tag i de smala och backiga gränderna, inte lätt detta för en plågad chaufför med en ständigt skrikande och vettskrämd tant som passagerare.
Tisdag
Caldera de Bandama och Telde
Jag hade läst en del om denna berömda vulkan och ville absolut klättra i kalderan.
Bandama är en vulkankrater som mäter 1000 m i diameter och är 200 m djup. Vi körde till högsta toppen, Pico de Bandama och 569 m.ö.h. Här finns en utsiktsplats med en enastående utsikt över hela norra delen av ön, östra kusten och öns bergiga mitt västerut.
Bandamas krater
Denna krater har fått sitt namn efter en holländsk köpman vid namn Daniel Van Dame, som planterade vindruvor i kratern på 1600-talet. I botten ligger en övergiven bondgård och man kan se spår efter terrasserade odlingsmarker. Hela området är överväxt med palmer, apelsinträd och fikonträd och på kraterns sluttning trivs eukalyptus och agave i buskvegetationen.
På hemvägen stannade vi i Telde där jag hade hoppats vi skulle kunna handla presenter, men tänkte då inte på att folk förstås tar siesta. Vi hittade genast ett trevligt bokkafé inrymt i ett 1700-talshus och med väldigt bra kaffe. Alldeles intill ligger torget Plaza Mayor och kyrkan San Juan Bautista som vi oxå besökte. Det mest sevärda i San Juan kyrkan är sidokapellet, Capilla Mayor, med sina två altartavlor. En är gotisk-flamländsk och den andra, som utgör bakgrund till den tidigare, är i barockstil, från 1700-talet. I Capilla Mayor finns även Kristus på korset som härstammar från Latinamerika. Statyn är tillverkad i ett majsmaterial enligt en metod som indianerna använde.
Promenerade sedan länge i den vackra gamla stadskärnan San Francisco (?) med sina trånga och kuperade gator som leder upp till det högt belägna Santa María området.
Bebyggelsen i San Francisco består av låga hus med brutna tak, vitkalkade väggar och stenlagda gränder. Långsträckta hus med hopsjunkna tegeltak, en del vitkalkade, andra i grönt, gult eller rött.
Onsdag
San Bartolomé, Fataga och Mundo Aborigen
San Bartolomé de Tirajana hade vi redan åkt igenom men jag ville gärna se mer, så vi åkte norrut igen. Tirajana är namnet på en grönskande dalgång nära de högsta bergstopparna mitt på Gran Canaria. I dalen ligger den lilla staden San Bartolome, som grundades redan på 1500-talet av de första invandrarna från spanska fastlandet. Trots sin blygsamma storlek på cirka 20 000 invånare är San Bartolome centralort för Gran Canarias största kommun. Här var väldigt kallt med regn och blåst så vi gick snabbt genom staden längs gator med små torg, hantverksbutiker, bagerier, vinbodegor, konstgallerier, två kyrkor och bostadshus. Vi stannade framför ett egendomligt hus vars fasad var helt klädd med rundade strandstenar och tegel.
Fataga är en liten by i El Valle de las Mil Palmeras (De tusen palmernas dal), i vackra omgivningar med höga klippor, palmer och fruktträd. Denna bergsby ligger på en klippavsats som nästan verkar falla ner i ravinens djup och byn har rykte om sig att vara den vackraste på hela ön. I närheten av byn ligger två presas (vattenfördämningar): de Chira och Las Niñas. Det var lite varmare här än i San Bartolomé och vi satte oss på ett trevligt kafé och försökte bli varma.
Promenerade länge i byn, längs vattendrag och i gränderna. Här fanns oxå alldeles för många och påtagligt usla konstnärer, mestadels tyska, som försökte sälja tavlor, keramik och krams. På väg från Fataga och söderut fanns en kamel-farm i en stor palmdunge där turisterna förväntas rida på deras ök. Man får hoppas att kräken mår väl.
Vårt sista mål var nu ett sorts friluftsmuseum om det förhistoriska Gran Canaria och en rekonstruktion av en forntida by som helt ägnas åt den dåtida lokala befolkningens sätt att leva.
Hyddorna påminde starkt om dem på Cypern från 6000-talet f Kr
Med utsikt över ravinen Barranco de Fataga, den största och mest dramatiska dalgången på hela ön, ligger Mundo Aborigen, som är en rekonstruktion av en gammal kanarisk by där man ser hur guancherna levde. Parken ger information om den förhistoriska kulturen och här finns mer än 100 olika figurer i full storlek, som arrangerats i vardagliga scener.
Man följer en markerad stig med beskrivningar av allt, en slaktare som slaktar en get, en doktor som opererar, en bonde som sår ett fält och en fånge som stenas. Figurerna visar den sociala hierarkin, en värld av magi och religion, riter, sociala vanor, olika typer av bostäder, prydnader och mat.
Den officiella beskrivningen låter ju väldigt fin, men egentligen är rekonstruktionerna taffliga, interiörerna gamla och dammiga och beskrivningen av 0 värde. Inte heller får man nånstans veta vilken period som beskrivs, men i en liten folder står att guanchernas storhetstid var 3000-2000 f Kr. Dessutom ligger en ljudmatta över hela det enorma området; gräsliga ljud (musik?) som ska associera till förhistoria. Ljudet förmedlades via trasiga högtalare gömda i buskaget.
Min stora behållning var ett gäng med stora, svarta suggor som vilade i en inhägnad. De låg där med sina kultingar och grymtade när bebisarna hela tiden ville dia. Jag associerade genast till hotellgästerna runt poolen på hotellet, det var oundvikligt... Vi hittade oxå getter och arga ankor som fräste. Men naturen är storslagen och vacker även om rekonstruktionerna bara var fåniga. Kalaset kostade 20 euro, en oerhörd summa för att vara här.
Vi konstaterade att vi måste ha sett mer än de flesta som bott här i 10 år! Så synd om dem som bara pressar vid poolen, undrar hur de lever och varför.
Varje kväll åt vi ute, de 2 sista kvällarna på ett ställe i Puerto de Escala med fantastisk fisk. Behövde inte heller se så många packade skandinaver, men de kommer väl senare. För mig var det oxå en stor överraskning att min 35 år gamla spanska ännu fungerade, jag klarade enkla konversationer och förstod vad folk sa.
Flygresan hem gick oxå den väldigt bra och jag är alltid lika förvånad över att jag dels inte blir bötfälld för övervikt, dels för att jag överhuvudtaget överlever. Hjälpte en kvinnlig, mkt lättklädd sjöelefant att hitta till planet. Hon hamnade bredvid mig och jag kunde inte låta bli att fascinerat glo i smyg på denna uppenbarelse som hinkade coca-cola och tryckte i sig mat och godis. När vi sedan skulle gå av knuffade hon till mig för att hinna ut först och fräste att jag varit så otrevlig under hela resan. Tydligen lyckades jag inte dölja mitt intresse för Damen.
Nöff