Resa till Norra Cypern i maj 2003

Resa till Norra Cypern i maj 2003 med AA Travel och Populär Arkeologi

Syftet med resan var att besöka de platser där Den Svenska Cypernexpeditionen grävt 1927-31. AA själv hade under årslånga vedermödor lyckats lokalisera flera av de platser där svenskarna grävde, vilket han väl borde medaljeras för av berörda parter. En viktig insats.  Alla deltagarna på vår resa var oerhört pålästa och kunniga och hade läst bådeSekler och Dagar samt mina böcker, så diskussionerna blev långa och intressanta. Vi besökte förstås även platser som SCE inte hade grävt ut, men de blev ett intressant komplement.

Dag 1 gick vi igenom de romerska ruinerna efter den stora och mäktiga staden Salamis på östkusten. Där har både cyprioter och fransmän grävt under decennier och frilagt ett gymnasium med palaestra, flera romerska bad, forum, mängder av tidigkristna basilikor med underbara mosaiker (opus sectile) mm. Teatern är gigantisk och används ännu till föreställningar. Mest intressant var de oerhört välbevarade hypokausterna invid de romerska baden. Den omfångsrika toiletten med 44 platser och ett sinnrikt spolsystem var också intressant. Vi mötte en stor grupp med grekcypriotiska präster bland statyerna invid entrén. Gränsen hade öppnats och grekcyp hade börjat välla över till norra Cypern. De fräste ilsket när jag artigt bad att få fota dem.

Salamis är gigantiskt och endast en bråkdel är synlig för besökaren. Vi åkte buss runt staden för att se en del utgrävda ruiner, men numer igenväxta. T ex granitforum med enorma kolonner hämtade från Egypten. Flera av dessa fanns nu inbyggda i Famagustas palats och kyrkor (moskéer) från den frankiska tiden. Vi avslutade besöket i de levandes Salamis med visit i den lilla kyrkan Kampanópetra, kraftigt övervuxen av buskar och gräs. Alldeles outstanding var ett fantastiskt mosaikgolv med geometrisk dekor i opus sectile som dekorerade golvet i ett av de 2 baden.
Lite längre bort ligger de berömda kungagravarna i Salamis samt Cellarka-området där vanligt folk begravdes. Av kungagravarna återstår endast gravkammare uthuggna och byggda i klippan, samt en enorm dromos som leder dit. I denna dromos fann man de arma hästarna som slaktats på platsen sedan de dragit sin kung till graven på en rikt utsmyckad vagn – omkr 600 f Kr. Ett litet skabbigt museum visade foton av fynden och rekonstruktion av en kunglig vagn. Alla fynden finns i Nikosia på södra sidan.


Vi hann även med  ruinerna av den mäktiga staden Enkomi (12/1100-tal f Kr), som för mig var en höjpunkt. Vi bredde ut stora planer på marken och studerade stadsplan, arkitektur, enskilda hus samt de olika helgedomarna. Vi fann Sanctuary of the Ingot-god, Sanctuary of the Horned God, House of the Pillars och Batiment 18. Beundrade de vackert huggna kvaderstenarana och de raka gatorna. Ofta fanns där skyltar med gravnummer som angav platser där de berömda kammargravarna under husen grävts fram. Tyvärr blev vi anfallna av aggressiva knott och var tvungna att fly fältet. Gunvor V föreslog att det var erinyerna som även uppträder i flug-form. Undrar vem som var förtörnad på oss? Cyprioter i söder?
En chock var det också att se hur övervuxna ruinerna är. Buskage, macchia och gräs. Jag frågade senare Hasan Tekel om detta, och han sade att även detta finns inom den plan som skall verkställas när de någon gång får pengar att åtgärda.


På kvällarna hade vi s k seminarier då dagens äventyr analyserades. Frågor ställdes i mängd och kunde ibland besvaras. Ofta fick åtminstone jag lära mig mer än vad jag kunde delge folk. Lite pinsamt, men väldigt trevligt. Torsten var en fullkomlig auktoritet på det medeltida Cypern som ju nästan dominerar sevärdheterna i norr. Våra seminarier blev så populära att utmattade reseledare ibland bad att få ledigt, vilket ej beviljades av alerta, intresserade och oerhört bildade deltagare. Ibland avhölls de i svart medelhavsmörker, under angrepp av hungriga myggor eller i närvaro av berusade och vämjeliga tyskar. De senare lyckades Torsten tämja, men ej de förra.

Dag 2. Äntligen ut på Karpassos som så vackert beskrives i Sekler … Handtaget på ön som skjuter ut i öster och där många byar ännu inte fått elektricitet. Men där naturen är så vacker och stränderna så vita och orörda att de egentligen inte kan finnas. Leonarisso var första byn vi passerade och där SCE varit på 20-talet. Vacker med sina gamla hus och arkader. Vi stannade vid kaféet och pratade med folk. Torsten ville nu träffa gamla vänner och det blev många fantastiska möten.


Strax därpå passerade vi en ensam och mycket vacker kyrka på vänster sida. Bussen tvärstannade och det bestämdes att vi skulle stanna. Vi stod framför Panaghia tis Kanakarias som nu för engångs skull var öppen. Härifrån stals de underbara absidmosaikerna som föreställer apostlarna och Maria. De dateras till 5/600-tal och finns utställda i ett ikonmuseum invid presidentpalatset i Nikosia. De hackades loss från kyrkans väggar efter invasionen 1974 och dök upp i konsthandeln i USA på 1980-talet. Efter en berömd rättegång i Haag återbördades de så småningom till Cypern. En obeskrivlig känsla att få beträda det ljusa kyrkorummet, som nu står tomt men ändå bevarat. Runt kyrkan finns olika förråd och bostäder eftersom där en gång funnits ett kloster.
Nästa by var Yalousa (Yenierenköy) som nu bestod av flyktingar från enklaven Kokkina (Erenköy) i väster. Civila turkcyprioter hade stängts inne där under striderna på 1960-talet och lyckats fly efter en mkt svår belägring under flera år. Även här blev Torsten omkullsprungen av kärvänliga turkcyp som ville pussas, se foton ochprata. På Karpassos (Karpaz) finns även flera kyrkor från tidigkristen tid. En av dem var Aghia Trias i Sipahi med vackra mosaiker, bl a med sandaler som motiv vilket symboliserar pilgrimsfärder.


Vi fortsatte långt ut på Karpassos och till den största byn - Rizokarpassos - där vi stannade på den grekiske Andreas kafé. Jag satte mig hos en grekcypriotisk familj som rest hit för att hälsa på Aposteln Andreas i hans kloster. De berättade att alla nu vill åka norrut sedan Denktash öppnat gränsen. Jag träffade flera andra greker där som var bofasta. Efter kriget 1974 flydde grekcyp från Karpassos och i stället kom turkcyp från södra sidan. Några hundra grekcyp föredrog att stanna kvar. Den man jag talade med berättade att han aldrig haft problem med vare sig turkcyp eller de sk bosättarna från Turkiet. Strax efter vapenstilleståndet hade det varit en del skjutande men i övrigt hade det varit lugnt. Några påstod att turkcyp behandlade de kvarvarande grekcyp betydligt bättre än vad de själva varit utsatta för i söder ett par decennier tidigare. I en tidning stod att läsa att de tusentals bosättare som nu fösts hit av regimen behandlades med förakt av turkcyp eftersom de är så annorlunda. De talar ett annat språk, är outbildade och åtminstone kvinnorna avviker med sina vida byxor och sjalar som ibland täcker hela ansiktet.

Efter en lång paus styrde vi mot Aposteln Andreas kloster - även vi for dit med stora förväntningar på denna vackra plats. Men det blev ingen stilla andakt i en tyst klosterkyrka, utan klostret liknade mer en glad och rörig kampingplats. Den stora parkeringen fylldes på av muntra greker som åt sin matsäck i skuggiga arkader. I kyrkan fotades och väsnades det. Klostret är varken särskilt vackert eller gammalt - uppfört på 1800-talet. Alldeles under klostret ligger ett litet kapell från 1400-talet, som uppfördes över den källa som Aposteln Andreas slog fram ur klippan. Där köade grekerna med sina flaskor och jag frågade oroligt en dam om det var drickbart. Hon såg medtagen ut men påstod att vattnet var rent. Även jag fyllde en flaska som jag sedan envist släpade överallt. Drack upp det välsignade vattnet först i Stockholm och blev förstås oerhört magsjuk. (Hur dum får man bli? Men vattnet skulle ju vara heligt ...) Omgivningen var alltså ganska stökig men utsikten var vacker från klostrets högsta punkt. Man kunde ana Karpassos yttersta spets där franska arkeologer för längesedan grävt fram en märklig neolithisk boplats.


Efter denna visit besökte vi den berömda Turtle Beach, en helt orörd sandstrand där jättesköldpaddor häckar och lägger sina ägg. Invid stranden bor Turistfällan Hassan som har uppfört en restaurang med små strandstugor intill där folk bor. Hassan är en stilig turkcypriot som själv häckar i en av sina stugor. Jag gick en oskyldig promenad för att inspektera denna ödemark, och fann mig plötsligt inknuffad i Hassans Hus. Han bedyrade sina varma känslor och ville absolut hälsa på i Sverige. Stackars Hassan som inte kan hitta något roligare än en förgrämd gammal arkeolog. Han hade för öängesedan blivit utkastad av sin fru efter att ha uppvaktat alltför många damer. Rätt åt honom att vara förvisad hit.  Vi bestämde oss för ett dela på en gigantisk fisk som legat i Hassans generatordrivna frys. Den hackades i bitar av Gamber och grillades. Efter Rizokarpassos finns ingen el och allt drivs med generatorer. Även Hassans restaurang. Ända fram till 1985 var halvön avspärrat militärt område och är därför helt orörd av turismen. Här finns även ett stort reservat för vildåsnor som springer hur de vill.
Man fasar för den dag då Vingresor smackar upp sina hotell här. Då kommer här att springa helt andra åsnor.


Dag 3 vandrade vi i Famagustas gamla stadsdel med byggnader från medeltid och venetiansk tid. Stadsmuren från 1500-talet med bastioner och tjocka murar, delar av ätten Lusignans vackra palats i gotisk stil samt mängder av kyrkoruiner från korsriddarnas tid, mestadels i gotisk stil. Den berömda Aghios Nikolaos-katedralen, som redan 1571 byggdes om till moskén Lala Mustafa Pasha - vackrare än på alla bilder. På ruiner och murar fanns uthuggna vapensköldar från olika perioder. Markuslejonet i helfigur var utplacerat här och var längs murarna - samma lejon som vakar över museiträdgården i Chania på Kreta. Vi gick längs stranden invid den forna grekcypriotiska stadsdelen Varosha tills vi stoppades av taggtråd och beväpnad vakt. På andra sidan låg den långa raden av hotell som tillhört grekcyp före 1974. Utbrända, bombade kolosser. Varosha är en helt stängd stadsdel dit ingen har tillträde. Längre bort ligger FN:s buffertzon som jag en gång sett från andra sidan vid Dherynia och Paralimni. Kusligt och onödigt.

Dag 4 blev en höjdpunkt trots ansenliga fysiska vedermödor. Den dagen döptes AA Travel till AA Strapatsresor (Trouble Travel?). Bussen lämnade oss en bit in på Karpassos, strax före Korovia. Vi stapplade fram många km över åkrar och på knöliga stigar under brännande sol. Landskapet är väldigt vackert med gula fält, trädbevuxna kullar och det blå havet i fonden. Tänkte att här släpade svenskarna sina spadar, skottkärror och proviant - för inte kunde väl Volvo åka här? Hoppas de åtminstone hade mulor.

Målet var Nitovikla, den mäktiga borgen som uppfördes under sent 1500-tal f Kr och övergavs drygt 100 år senare. Här fanns även boplatser på sluttningen nedanför samt en nekropol. Vi snubblade mödosamt uppför kullen och förstod hur ointaglig borgen en gång måste ha varit. Muren som omgärdade borgen kunde man bara ana i terrängen. Borgen är nästan helt övervuxen av vassa buskar, gräs och blommor. Vi kunde se köket, tröskplatsen och en av de bastanrta dörrposterna, nu ikullvräkt på marken. Badet efteråt blev resans höjdpunkt i det renaste hav jag någonsin sett. Här svalkade sig Sjöqvist efter de ansträngande utgrävningarna för drygt 70 år sedan och här åt han sin matsäck bestående av oliver, bröd, challoumi och vin.
Samtliga var utmattade, hade högröd ansiktsfärg och orkade knappt kravla upp i bussen. Alla är ju inte 25 år (som AA) och det måste anses vara en prestation att ha överlevt denna ökenvandring.  Under falsk förespegling av en enkel promenad. Vi skuffades ut ur bussen vid en övergiven  och jättelik raststuga vid havet, där våra vänner Tahir och Gamber rafsade ihop vår lunch. Dessa försökte sedan gömma våra sopor i en annan stuga, då någon miljömedveten deltagare såg dem. Under vilda skrin förklarade vi för dessa barbarer att man inte gör så i Sverige - man tar med sig avfallet för källsortering. AA såg konstig ut - hade han kanske även i detta avseende turkifierats?


Efter lunch drack vi kaffe i byn Galinoporni (Kaleburnu), som alltid varit en turkcypriotisk by.  Ett långt kapitel i Sekler ... handlar om denna mytomspunna by, dit svenskarna red med sina arbetare då dessa höll på att ledas ihjäl under grävningar i ödemarken. Av en lycklig slump hade jag på morgonen nappat åt mig kopior av gamla foton och några sidot ur Sekler … i kopia. På kafeneion frågade jag om någon kunde grekiska, vilket alla kunde. Men det visade sig att de hellre talade engelska. Ett stort gäng med turkcyp befann sig just nu på semester i Galinoporni – annars bodde de i London. En av dem såg ut som en välbärgad cypriot från sen bronsålder – han hade guld överallt utom i öronen. Rasslande guldkedjor, enorma guldringar ….. De mest sympatiske av dem, Huseyin, hade flyttat hem för gott – han trivdes inte i London. Jag bredde ut ett stort foto på kafébordet och det blev uppståndelse, kommentarer ….

Alla kände igen någon på fotot och Huseyin kunde genast peka ut kafélokalen där fotot var taget för 70 år sedan. Han förde oss till densamma som nu var igenbommad och ägd av byns muchtar.  I Sekler … nämns både muchtarer (turk., ung. borgmästare) och zapthies (poliser) och ännu är det alltså muchtaren som är den mäktigaste mannen i byn. Jag översatte avsnittet om Galinoporni till engelska, vilket alla förstod, och det blev jubel. De olika persoerna i kapitlet kunde identifieras och en av dem  bodde numer i London och var 80+.

Det var ett underbart möte och vi kunde knappt slita oss för att fortsätta till de märkliga tumulus-gravarna i Paleoskoutella. Även där hade Sjöqvist grävt och funnit ett 20-tal gravar som var och en markerades av en liten kulle, en s k tumulus. I närheten av gravarna fanns hål i marken vilka identifierades som kultgropar där cyprioterna sannolikt placerat offergåvor till de döda. En sorts dödskult, under 17/1600-talen f Kr.

Dag 5 hade jag träff med Famagustas länsantikvarie, Hasan Tekel. En oerhört vänlig, nästan blyg man. De hade sina kontor i en gammal brittisk kolonialbyggnad, som i sin tur var uppförd inne i en medeltida ruin. Hasan visade oss en mängd fynd från en romersk grav de nyligen grävt ut i Salamis. I ett annat rum fanns äldre fynd – massor av geometriska vaser av den sort som är välkänd för oss. I 3 plastkassar fanns väldigt trevliga små stridsvagnar av terrakotta – de påminde om fynd från Mersinaki snarare än A.Irini. Dessa hade beslagtagits av polis eftersom det är förbjudet för privatpersoner att ha antikviteter hemma.  (På södra sidan däremot verkar det  finnas i varenda hem – åtminstone hos de rika). Hasan lät oss fota vad vi ville och ringde och ordnade möten åt oss med andra museimän och arkeologer. Alla är oerhört glada och taxamma att få möta utländska arkeologer och överhuvudtaget människor som intresserar sig för deras arbete. Likt en sovjetstat har de levt isolerade i 30 år utan möjlighet till vetenskaplig dialog och ännu mindre att besöka andra länder.

Dag 6 lämnade vi vår sköna boplats vid havet och for till Kyrenia. Passerade Peltenburgs gamla grävningar vig Ag. Epiktitos-Vrysi på nordkusten - han hade där grävt ut en kalkolithisk boplats med runda hyddor. Stannade några timmar i det gotiska klostret Bellapais som är så vackert att det inte går att beskriva. Gracila spetsbågar, arkader med kryssvalv och blågröna cypresser, inramade av en trädgård med rosor. I byn finns även Durrells gamla hus och hans Lättjans Träd (från romanen Bitter Lemons) som ännu står kvar även om det ser väldigt spretigt ut. Bellapais är fullt med brittiska och tyska turister, rika och övermätta.

Nästa anhalt var den mytomspunna ”riddarborgen” St Hilarion, som fått sitt namn av en eremit från Jerusalem. Borgen uppfördes under Isaac Komnenos under byzantinsk tid (800-tal), men det man ser idag är byggt under 12/1300-tal av ätten Lusignan. Borgen är fördelad på flera etager och vi undrade hur de kunde bygga på dessa hissnande höjder. En liten kyrka fanns ännu kvar med spår av vackra fresker.

På det lilla kaféet träffade jag en grekcyp och en turkcyp chaufför. Greken hade kört hit några turister från A.Napa på södra sidan och de hade hade tillstånd att bara stanna en dag. Han var ganska ung och hade inte så många minnen av kriget. Hans turkcyp-kollega berättade mer och var väldigt vänlig. Betonade att ingen osämja finns mellan folken och att de vill leva tillsammans. Vilket ju tyvärr inte räcker eftersom befolkningen sällan kan styra sina liv. (Nästa dag hade ryktet om vårt samtal spritt sig till Famagusta. Ön är mkt liten.)  Framåt kvällen nådde vi vår boplats i Kyrenia som låg någon mil utanför staden, och var en osannolikt luxuös anläggning av en mängd småhotell. Mellan dessa fanns tropiska trädgårdar med palmer, egendomliga fåglar och stora dammar med näckrosor och grodor. Dessa förde sån’t väsen nattetid att vi nästan inte kunde prata.

Dag 7 blev fylld av märkliga händelser som inleddes med utflykt till den lilla byn Akdeniz. Där samlades upprörda bybor kring bussen eftersom de trodde att vi var grekcyp som kom för att återta sina hus. Byn hette före 1974 Ajia Irini där Sjöqvist och hans arbetare 1929 gjorde det kanske viktigaste fyndet under Expeditionens tid. En liten ful by med torftiga hus och fattigt folk – åtminstone vad vi kunde se. Den lilla vita kyrkan stod kvar, avbildad på många äldre foton med den präst som bad svenskarna gräva här 1929. AA hade gjort stora ansträngningar för att kunna lokalisera kultplatsen från 6/500-talen f Kr. Själva utgrävningen torde ha ägt rum på en ganska stor öppen plats framför kyrkan ned mot havet. Här fanns nu bara lerjord och en stor vassrugge.

På andra sidan vassruggen mötte oss en stor inhägnad med högväxta getter – en egendomlig ras med enorma hängande öron. De glodde förnärmat på oss och bräkte oupphärligt. På håll kunde man ana havet – inte så nära som jag trott.


Vi lämnade getterna och styrde mot Soli som började grävas ut redan 1927. Alfiros avslutade det hela på våren 1930 då övriga i Expeditionen redan åkt hem. Vi såg ingenting av det omskrivna templet tillägnat Isis, Sarapis m fl. Den romerska teatern däremot är i gott skick och helt restaurerad. Den är mkt mindre och ett par århundraden yngre än teatern i Salamis, men har ett mkt vackrare läge. Varenda sten, som fordom utgjort sittplatser, hämtades av britterna till bygget av Suezkanalen under 1800-talet.  På håll kunde man ana resterna av ett Athena-tempel, men inget mer. Längre ned finns ruinerna av en enorm kristen basilika (Auxibius) från 400-talet med liggande kolonner som vräkts omkull av en kordbävning. Där fanns även mkt vackra men dammiga mosaiker (bl a den berömda svanen).

Lunch avåts i byn Karavostassi, som enligt Gjerstad 1927 var en ”rutten liten håla” vilket ju låter väldigt elakt. Expeditionen bodde där en period 1927 och ingen verkade trivas där. Även nu var det en ganska trist håla. I hamnen låg ett s k paternoster-verk som lastat väntande fartyg fulla med kopparmalm från Skouriotissa och Mavrovouni. Det hade tillhört ett amerikanskt gruvbolag som upphörde med sin verksamhet 1974.
Vår restaurang i Karavostassi heter Mardin och drivs av en man från just Mardin i SÖ Turkiet. Maten på Norra Cypern är säkert utmärkt om man äter lamm, får och get i alla former. Gör man inte det är man hänvisad till torra kycklingar eftersom ju grisar inte är välkomna på här. I enstaka fall kan man få fisk som är ganska dyr och ganska trist tillagad. Till slut smakade även den kyckling.
Från Solis sluttningar kunde vi se Berget och föremålet för våra drömmar – berget Vouní med Palatset på toppen. Dit styrde vi efter lunch. Vägen dit är ännu ganska svindlande och jag tänkte på Volvon Jacob som stånkat sig uppför berget för 70 år sedan. Och hur svenskarna släpat dit skottkärror, spadar, tält, proviant … Utsikten från palatset är hänförande och en bit ute i havet ligger Petra tou Limniti, kanske ruvande på ännu fler neolithiska hyddor än vad svenskarna hittade 1929.

Efter en lång stund hade vi hämtat andan och det var dags att analysera planerna och arkitekturen. Vi följde de båda entréerna in i palatset och fann gårdar, audienshallar, bostäder, magasin, badrum och toiletter. Köksavdelning och diskrum var svårare att finna. Man kunde ännu se håligheterna i marken efter vinamforor som förvarats i västra magasinen. Vatten- och avloppsledningarna var fullt synliga och de 2 stora cisternerna fanns ännu kvar. Palatskapellet i norr låg på en oväntat mkt lägre nivå än palatset och Athenatemplet ligger som väntat på klippans högsta punkt. Slottets byggmästare måste ha varit skickliga - båda helgedomarna hade uppförts på en mkt ojämn kalkstensklippa och på olika nivåer. Öster om palatset låg en gång 3 små kulthus, men de var nu svåra att identifiera.


Två vakter bevakade platsen och ruinerna var förvånansvärt välskötta och –bevarade. En av vakterna bodde i samma lilla hus där Alfiros en gång suttit med sina planer över Vouni. Vatten fick man ännu genom en cistern som samlade upp regnvatten på taket. Samma system som i palatset 500 f Kr!! Då vi gått igenom palatset gick jag länge och funderade över hur skulpturerna varit uppställda i de olika rummen i palatskapellet och hur palatset kunde ha sett ut när folk bodde där. Enorma mängder av skulptur påträffades i palatskapellet i norr - det måste ha varit helt belamrat med statyer trots att det var en relativt liten byggnad. Det mkt större (och viktigare?) Athena-templet i söder däremot, innehöll färre fynd och inte alls så mkt skulptur. Några statyetter i kalksten som föreställde gudinnan själv, några vapen i brons mm.


Dag 8 besåg vi Kyrenia - berömd för sitt läge vid den lilla hamnen och den enorma venetianska borgen. De många turisterna är alltid ett besvärande inslag, men viktiga för öns ekonomi. Nu fanns här oxå horder av grekcyp som svärmade i hamnen, glada över att få besöka denna del av sin ö. Vi stannade länge i det lilla museet, inrymt i borgen. Här fanns fynd från Peltenburgs grävningar i Vrysi och man hade byggt rekonstruktioner av hyddor i den kalkolithiska byn med föremålen snyggt utställda intill. Där fanns även rekonstruktioner av tidigcypriska kammargravar med rödpolerad keramik.

Det berömda Kyrenia-skeppet från ca 300 f Kr var monterat i ett klimatiserat rum och kunde beskådas endast uppifrån. Det var litet men väldigt välbevarat. I ett par rum intill hade man gjort väldigt pedagogiska utställningar med fynden, en rekonstruktion av skeppets inre med vinamforor samt några väldigt fula målningar med miljöbilder. I en monter ligger några av de 9000 mandlar som fanns på skeppet. Analyser av dem gav oxå dateringen av skeppet. Kvarnstenar från Kos och en mängd hellenistisk keramik fanns oxå på skeppet.

Vi sökte även upp museichefen i Kyrenia, en ung och ganska bister dam. Jag överlämnade ett rekommendationsbrev från Hassan Tekel i Famagusta och hon släppte in oss i ett magasin med tusentals figuriner i terrakotta. De kommer från en bothros eller kultgrop som påträffades 1996 inne i Kyrenia. I denna grop grävde arkeologerna upp fler än 7000 figuriner i terrakotta. De flesta var grupper av dansande figurer på en rund platta. Några dansade runt en lyrspelare, andra runt ett heligt träd. De var mindre än "våra" ringdansare från Ajia Irini, men oerhört välbevarade. Några kvinnofigurer var större till formatet och magnifika i sina målade dräkter och mängder av smycken. Troligen föreställer de Artemis-prästinnor och var offergåvor till gudinnan i hennes tempel. Figuriner och grupper fanns överallt - på golvet, i lådor på hyllor, i korgar ... De verkade vara otvättade och de flesta behövde lagas. Men Norra Cypern har varken konservatorer eller klister så det verkar vara ett svårt projekt. Jag fick en oerhörd lust att fara hit för att "hjälpa" till och verkligen göra nytta. Arkeologerna är taxamma för all assistans men pengar saknas till allt.


På kvällen var det stort kalas på vårt luxuösa hotell. En gigantisk festsal som hyste en överdådig buffé. Som vanligt valde jag kyckling för att undslippa får-dieten. Förmögna turkar från fastlandet vällde in med sina juvelprydda och överviktiga fruar och barn, festklädda och sminkade.

Dagen därpå for vi till Nikosia för ett möte med en museichef och arkeolog i Famagusta. En oerhört spännande och intelligent kvinna som pratade oavbrutet om situationen för arkeologer på norra Cypern - de har inte tillgång till litteratur, de får inte åka på kongresser och de kan inte publicera sina artiklar pga den politiska situationen. Om något land skulle ta emot dem så får arkeologerna därifrån besöksförbud på södra delen av ön. Lex Karageorghis. Kvinnan berättade att de behöver allt, från fyndpåsar och lim till aktuell litteratur. De har stort behov av kunniga arkeologer men inga pengar.


For därefter till det omtalade arkeologiska museet i Morfou, men det blev en besvikelse. En del fina fynd, bl a exakta paralleller till vår keramik från Stylli, men föremålen så hopplöst utställda att det var svårt att se något. Dammigt, mörkt, åldrigt. Kyrkan Ajios Mamas intill blev däremot en upplevelse. Skall vara den bäst bevarade på norra sidan och den var mkt välskött. Inredning från olika perioder och vackra ikoner på väggarna. Apostelns byzantinska sarkofag dominerade ena väggen och man såg tydligt den heliga oljan som sipprade fram under locket. Helgonet var hemma.

Vi fortsatte därefter till Kormakiti eftersom jag alltid velat se maroniternas hembygd på öns yttersta nordvästkust. Landskapet var märkligt öde och det föreföll vara väldigt glest mellan byarna. Maroniternas by verkade ganska fattig och inga människor syntes på bygatan. Men de har en väldigt stor och och välbyggd kyrka - såg nästan ut som en stor kubformad fästning med små fönster. En Kristusgestalt i vit marmor framför kyrkan skvallrade om deras katolska religion. De lär utöva sin religion på arameiska, men vardagsspråket är arabiska. Vi for nästan ända ut på udden och såg på avstånd en nyuppförd semesterby med vita hus vid havet.

På väg till kvällsmaten körde vi runt i Lapta eller Lapithos, där svenskarna måste ha bott 1929 då de grävde fram den enorma nekropolen i närheten. Gjerstad säger själv i Sekler... . att det är den vackraste byn på Cypern. Vackra gamla hus vid foten av Pentadaktylos. Frodig grönska bäddar in den lilla byn och måste betyda att här ännu finns källor med färskvatten. Nekropolen med bronsåldersgravar heter ju Vrysi tou Barba och ligger i närheten (Farfarskällan som AA så ofta talade om). På bergssluttningen vakar ett magnifikt kloster över Lapithos och i närheten ligger det berömda Lambousa, en stad som grundades under antiken, där den stora silverskatten från 600-talet e Kr hittades. Föremålen är nu delade mellan British och Cyprus Museum.

Nästa dag ägnades åt att försöka hitta cyprioternas senaste utgrävning, vid kusten i närheten av Akanthou/Tatlisu. Där har man funnit spår av den hittills äldsta kända bosättningen på Norra Cypernoch kanske hela ön. En enkel hyddby med stenverktyg och massor av obsidian som troligen hade hämtats från Anatolien. Vi letade och for vilse länge innan vi lyckades lokalisera stället under stora plastpresenningar. Platsen är ganska högt belägen med en hänförande utsikt över havet. Man förstår de forna byborna. Fyndet hade gjorts av en hönsfarmare som ville gräva ned en mängd hönsskit i marken. Vi hann även med en lunch på en märklig liten restaurang (Eagles Nest), oxå den högt över havet. Ägaren var en trevlig turkcypriot som flytt hit efter att ha jagats bort från enklaven Kokkina under kriget. Han hade sammanställt foton från inbördeskriget på 60-talet då grekcyp angrep och belägrade turkcyp i Kokkina. Birgitta och jag såg oss tvungna att riskera våra liv före lunch genom att utmana det klippiga badet, djupt under restaurangen. Även det var oförglömligt, men väldigt taggigt.


Dagen avslutades med ett hisnande besök i den byzantinska borgen Kantara, den vildaste och vackraste av de platser vi hade besökt. Välbyggd väg, som ändå kändes livfarlig, leder ända upp till entrén. Även denna uppfördes under byzantinsk tid, men byggdes på och ut av ätten Lusignan på 1200-talet. Borgen såg verkligen ut att ha vuxit fram ur den grå klippan, vackert inramad av grönska och rosa stockrosor. Utsikten härifrån var osannolikt vacker och man kunde se långt både åt Karpassos-hållet och Kyrenia-kusten.

Kantara invaderades av flera grekcyp då vi var där, samt ett sällskap turkar och turkcyprioter som flyttat till Cypern 1974. Birgitta och jag firade besökte och Cyperns framtida förening med att skåla i medförd raki. Vi var tvungna att gardera oss för nedfärden, som inte alls kändes otäck efter lite raki. Stackars AA var vår chaufför och kunde inte deltaga, men å andra sidan kunde han oxå köra som en hel turk (komplimang från fru Gustafsson) och var van vid livsfarliga vägar. Nedanför Kantara-borgen fanns en liten by med samma namn och i omgivningarna låg stiliga villor som en gång tillhört rika grekcyp. Miljön påminde om Troodos-bergen på södra sidan, med de enorma barrskogarna och rinnande källvatten, men här var vackrare och mer varierat landskap. Mer dramatiskt. Och inte så utslitet.

Dagen därpå gjorde vi vår sista betydelsefulla insats och besökte Famagusta för en träff på universitetet (grundat 1986) med en ass. professor i arkeologi. Professor Müge S, visade sig vara en ung, charmerande och mkt intelligent kvinna. Hon leder grävningarna i Tatlisu och berättade om alla fynd. Var väldigt informativ och gav oss allt material hon hade - artiklar, bilder mm. Även hon berättade om den svåra situationen på ön och isoleringen från omvärlden. Turkcyp arkeologer får inte publicera sig i utländska tidskrifter och kan inte åka på kongresser. Vår egen Paul Åström hade försökt hindra henne att komma till kongressen i Göteborg 1991 med motiveringen att det inte fanns hotell eller mat. Karageorghis hade där hindrat henne att tala, men hade sama kväll bjudit henne på middag. Ensam. Müge hade varit elev till Peltenburg som under flera år grävt i Vrysi-Ajios Epiktetos. Då Karageorghis fått kännedom därom hade han tvingat Peltenburg att kasta ut henne - annars hade han varit tvungen att sluta gräva på södra delen av ön. Müge hade tvingats ta sin Ph.D. i Polen och var nu installerad på universitetet i Famagusta. Hon hade försökt tala vid en konferens i Nikosia nyligen och lansera sin bok, men blev utmotad av Karageorghis. Müge använder både grekiska och turkiska ortnamn men fick veta att de turkiska är olagliga. Därför refuserades hennes bok. Å andra sidan var hon vid ganska gott mod. Hon är väldigt god vän med Sofoklis Hadjisavvas, den grekcyp riksantikvarien, och de har haft ständig kontakt under de senaste åren. Hon känner oxå Pavlos Florentzos, som hon senast talade med i USA. Den människosyn som Karageorghis företräder verkar snart bara stå för honom själv och tillhöra ett förstelnat förgånget.


Efter vårt samtal om grävningarna i Tatlisu visade hon oss till ett lab där en tysk geolog arbetade med de stora mängder obsidian som grävts fram. Han var helt isolerad där och uppskattade vårt besök. Visade oxå ett par små amuletter eller hängsmycken i pikrolit.
Universitetscampus var stort, imponerande och nybyggt. Här finns studenter från arabvärlden, Mellanöstern och förstås närliggande länder österut. Lärarnas löner finansieras av studenternas avgifter. De flesta studerar data och elektronik och de institutionerna har oxå mest pengar. Ämnet arkeologi samsas med konsthistoria och är förstås mkt mindre, men Müges avdelning verkade ändå luxuös i jämförelse med övriga tjänsterum vi sett.
Efter denna intensiva professor var vi helt utmattade och pustade ut på en restaurang där de serverade fisk och inte bara fårtarmar.
Sista dagen på Cypern besökte vi till sist den närmaste sevärdheten - det lilla klostret St Barnabas med ett arkeologiskt museum inrymt i de forna klostercellerna. Vi blev imponerade av museet som bestod av flera rum med fantastiska föremål - från kalkolithisk tid fram till medeltid. Snygg utställning med ordentliga skyltar. Kyrkan var oerhört vacker och välskött. Väggarna var fullbehängda med ikoner - ganska fula - målade av de 3 bröderna som bott här fram till 1976. Svenskarna träffade munkarna här på 1920-talet och de var redan då kända som de målande bröderna.  De finns även avbildade i Sekler - 3 prydliga unga män i munkdräkt och svart skägg framför en av sina målningar. I ett av valven, strax intill kaféet, ligger deras mamma begravd. Klostergården är fridfull och vacker, med stora hibiskusträd fulla av röda blommor. Utanför klostret ligger den helige Barnabas själv, nere i en mörk och fuktig krypta där allt kan hända. 

AA, Biggan och MLW i ödemarken

 

Husseyn och ML i Gallinoporni