På Montana i de cypriotiska bergen
Våren 2008


Jag ska rida en vecka på ranchen i Drapia och på kvällarna bor jag i den lilla byn Tochni på södra Cypern. När jag anländer till Tochni på kvällen inser jag att jag hamnat på ett hotell enbart bebott av tyskar; några av dem cyklister medan andra bara vilar. Ingen talar engelska. Anläggningen heter Cyprus Villages och innefattar en mängd vackra stenhus som restaurerats och bebos av turister. Personalen är tyskar eller schweizare och talar engelska om de måste. Jag inser snart att jag kommer att förbli ensam under veckan och det är ganska gastkramande. Äta middag ensam varje kväll medan cykelgängen har kul för sig och familjerna gullar enskilt. Vidrigt. Av den brittiske arrangören har jag blivit lovad transport till stallet varje morgon, men detta har ingen hört talas om. De försöker övertala mig att hyra bil eller cykel, vilket blir svårt eftersom cykelbutiken inte talar engelska.

Får skjuts nästa morgon av en irriterad dam i receptionen och anländer till stallet i den övergivna f.d. turkcypriotiska byn Drapia. Det är fortfarande varmt de första dagarna och vi bara promenerar med hästarna. Vår unga, kvinnliga instruktör är från Österrike och pratar ganska obegripligt. Snart förstår jag att även stallet gästas av enbart tysktalande. Efter ett par timmars skritt törs jag fråga efter lite trav. Men det går inte, hästarna kan bli rädda för fåglar och ormar. Dessutom är det för varmt. Jaha. Detta är en ridvecka enbart för avancerade då man måste klara tuffa galopper. Enligt info från arrangören. Det kan ju också gå bra om folk är trevliga och förklarar situationen. Men vår ridfröken är inte trevlig. Hon är ointresserad av kontakt och verkar väldigt nervös. Tvingar alla bilar att stanna då vi möter dem och skriker åt cyklister att göra detsamma. Jag får inte fota på hästryggen eftersom min häst Montana blir så nervös. Jag känner genast att hon är irriterad över att jag frågar efter andra gångarter än skritt.

Efter ett par dagar blir det svalare och sällskapet utökas med två ganska trevliga tyska damer. Vi rider på vackra vägar längs nedlagda koppargruvor, galopperar i bergen bland stenbrotten och ser den enorma Kalvassos-dammen som ligger nedanför oss nästan helt uttorkad. Vinterregnen har uteblivit och Cypern har akut vattenbrist. Tidningarna skriver om import av vatten från Grekland.

En dagsutflykt inbegriper en enorm pinic invid en medeltida kyrka, Panayia tou Kambou, nära byn Choirokitia. Men det vet inte vår ridfröken. Vi skrittar i 4 timmar och galopperar en kort snutt. Vår ledare törs inte mer eftersom en av hästarna verkar pigg. Jag blir tvärsur och klagar. Mitt förhållande till ridfröken är nu ganska infekterat.
Kvällarna är förfärliga och jag försöker se upptagen ut med telefon och brev i matsalen. Personalen i köket är rumänsk och tysk, men jag träffar en äldre trevlig dam som lagar mat. Räddas 2 kvällar av en tandlös gubbe som bjuder på vin och låter sig intervjuas. Jag vill veta allt om Tochni som är en f.d. delad by och jag frågar honom om massakern 1974 då EOKA-B ska ha mördat 25 turkcyprioter. ”Nej, det var inte EOKA”, säger Nikolas, ”det var civila grekcyprioter som ville åt turkcyprioternas egendom och mördade sina granar då de såg att kriget var på väg. Men jag har sett värre saker”, sa Nikolas och halade fram en näsduk ur fickan för att torka tårarna som rann nedför hans kinder. ”Jag har sett andra grekcyprioter mörda sina turkiska grannar bara för att de ville ha deras möbler.”
Förfärligt, men varför skulle denne gubbe ljuga? Just sådana människor måste vara trovärdiga. Nikolas verkar ha bara en tand, åtminstone är det vad jag ser. Ofta har jag svårt att förstå hans dialekt. Och jag förstår inte hur han lyckas mala ned stora köttstycken och bröd med denna tand.
Nikolas berättar att en av dessa grekcypriotiska mördare ännu lever i byn men knappt vågar lämna sitt hem. Han måste stanna kvar för att bevaka sina egendomar, men lever i ständig skräck för att någon i de mördades familjer ska hämnas på honom. Då alla turkcypriotiska män i Tochni var döda, flydde deras kvinnor och barn till norra Cypern.
På 1950-talet var Nikolas själv aktiv i EOKA och började hjälpa till som liten grabb. Han gömde efterlysta soldater och agerade budbärare. Några gömde sig i åsnans foderbinge, varifrån en hemlig gång löpte ut på gården. Bland grekcyprioterna fanns många förrädare som hjälpte engelsmännen mot betalning och löfte om utbildning i England. En morgon kom en konvoj med britter till Nikolas by. Med sig hade de en person med rånarluva som skulle peka ut EOKA-män i byn. Lille Nikolas lade märke till de cigaretter som förrädaren rökte; en ovanlig sort. Han frågade i affären vilka i byn som rökte detta märke och snart visste han vem förrädaren var. Han berättade för EOKA som såg till att mannen sköts. ”Han hade ju förrått hela byn”, sa Nikolas förebrående när jag tyckte det lät ruggigt. Det var också en grekcypriot som hade förrått Grigoris Avxendiou, andreman i EOKA efter Grivas. En bra man, idealist och inte skoningslös som Grivas, menar Nikolas. 1971 beordrades han gå med i EOKA-B men vägrade. Alla visste att det nya EOKA var finansierat av CIA och samarbetade med den grekiska militärjuntan. Nikolas hade en god vän som stod Makarios nära och vågade kritisera honom. Hade sagt en gång att ”allt var Makarios fel och att det var han som tagit dit den turkiska militären”, men han blev inte fängslad. En annan god vän hade gripits och torterats på sträckbänk av britterna tills repen gick av. Han behövde inte dö, men en britt högg i stället av honom pekfingret för att markera.
Nikolas är en prydlig man trots sin enda tand och en enorm näsa. Han har mycket att berätta, men jag avböjer en invit till hans hem där han har flera intressanta foton.
Skönast är de tidiga morgnarna då jag cyklar iväg till stallet. Hyr cykel i Kalavassos första dagen och lär mig snabbt vägen som är väldigt trevlig. Känner inte alls att jag cyklar en dryg mil varje dag. Stannar ett par gånger i Kalavassos och rastar. Dricker apelsinjuice hos en gubbe och börjar prata med honom om problemen. Han heter Roberto Georgiou och är flykting från Varosha, men har också bott ett år i Rinkeby då hans tre söner bodde i Sverige. Roberto berättar att Kalavassos alltid varit en delad by till 1963 då turkcyp tvingades fly till enklaver i norr. Han vet också att koppargruvorna i Kalavassos stängde 1977 då också allt liv upphörde i trakten. Till slut blir gubben alltför tillgiven och jag ursäktar mig och går. Klättrar upp till den välbevarade minareten en bit ovanför kyrkan, men invid den finns bara en liten verkstad. En annan dag är det marknad i byn inför nationaldagen och jag handlar pinfärska soutshoukos och lokoum i orm-form.
Segar mig hemåt uppför gräsliga backar och det är skönt att komma hem. Det bästa med mitt rum är varmvattnet och en bra spis. Lagar starkt kaffe o äter kringlor. Mår ganska bra innan ödsligheten inför kvällen lägrar sig över Tochni. Räknar dagarna innan jag får åka till civilisationen i Larnaka. Tvättar varje dag i det lyxiga varmvattnet o skriver långa brev hem. Sitter på terrassen så länge det går innan det blir för mörkt. En eftermiddag känner jag något varmt o vått på halsen o inser att en tjock, grå duva släppt sin last på mig. Den ultimata förnedringen. Huset är bebott av en stor koloni med ringduvor som uppvaktar varandra under intensivt kuttrande.

Salt Lake Stables

Tillbaka i Larnaka är jag fortfarande sur över att inte ha fått rida tillräckligt och ringer upp ett stall i Dromolaxia, Salt Lake Stables. Min snälla väninna kör mig dit dagen efter och det är svårt att hitta. Anläggningen ligger på ett stort kalt område nära Saltsjön. I olika hagar går hästar av olika ålder och ras. Nära det ruffiga ’kontoret’ vandrar en uttråkad skäckig häst. Jag tycker han är gullig och försöker kela och muta honom med gräs. Plötsligt lägger han öronen bakåt, hugger mig i bröstet och knuffar mig bakåt. Passar på att titta honom under svansen. Jaha, en hingst, det borde jag begripit. Såna kan man inte gulla med.
Ägaren är en mkt burdus grekcypriot som äger och tränar galoppörer. Hans dotter sköter stallet med ridhästar. Hon heter Thalia och har engelsk mamma. Väldigt trevlig flicka och jag känner mig lättad efter den germanska ohövligheten i Drapia. Jag hoppas på en lång galopp över slätten, men den blir kort och tam. Flickan vågar inte; alltför många olyckor har hänt och folk är inte försäkrade. I stället rider vi till Åströms grävning i Tekké och det är väldigt trevligt att rida runt området till häst. Jag berättar för Thalia vad vi ser; en del av en stor och mäktig stad från 1200-talet f Kr. Nu har jag tröttnat på att leta stall. Nästa gång ska jag pröva hästarna vid den brittiska Dhekeliabasen där man får galoppera på pensionerade galopphästar. Får väl svälja mitt glödande hat mot den brittiska ockupationsmakten.

Montana och jag var inte alltid överens

 

Montana med westernsadel som var väldigt obekväm