Cypern och Kreta. Arkeologi & konst  

Cypernproblemet

 Ön som blev ett problem

 

”..den turkiska invasionen var inte bara en konsekvens av kampen för en union med Grekland, utan även ett resultat av en rad oförsiktiga och arroganta politiska handlingar över vilka cyprioterna hade föga eller ingen kontroll.”

Christopher Hitchens, Cyprus, N.Y. 1984,10.

 

Att överträda en gräns för att besöka en annan värld är en stark upplevelse. I synnerhet om denna gräns alltid befunnit sig inom fysiskt räckhåll och ändå så avlägsen och bokstavligen i en annan världsdel.

Under några intensiva dagar i april befann jag mig på Cypern och var på plats då den omtalade gränsposteringen på Ledra Street i huvudstaden Lefkosia öppnades. Staden bytte namn officiellt 1995 från det brittiska Nicosia till det äldre och grekiska namnet Lefkosia. Denna eftergift kunde ske efter förhandlingar mellan Republiken Cyperns nye president Christofias och turkcyprioternas ledare Talat. Ledra Street är den största affärsgatan och löper som en livgivande ven genom hela Lefkosia. Dagarna före öppnandet arbetade man dygnet runt för att färdigställa gatan och riva den ganska bräckliga barrikaden mellan grekcypriotiskt område och FN:s buffertzon. Arbetare lade nya gatstenar, förstärkte raserade murar och stöttade förfallna hus i buffertzonen. Där har allting ostört fått förfalla sedan sommaren 1974. I över 30 år har soldater från de båda sidorna bevakat varandra, åtskilda av ett öde ingenmansland.

I tidningarna kunde man läsa om lyckliga turkcyprioter som spelat, dansat och bjudit de första hundratusen grekcyprioter som kom över till Lefkosias ockuperade del på, förstås, ­turkish delight.

Buffertzonen – eller Gröna Linjen som den heter i Lefkosia – är bara 80 meter bred på Ledra Street och det går snabbt att komma över till fots. Även Lefkosias norra del var pedantiskt prydlig med rensopade gator och nylagda gatstenar. Vänliga människor som hälsade och log. Naturligtvis är det beklämmande med den röda turkiska flaggan som är en ständig påminnelse om den pågående ockupationen. För den ovane är också grupperna av beslöjade kvinnor ett bisarrt inslag. Det känns tydligt att man inte längre befinner sig i Europa.

 

Divide and rule! Söndra och härska!

1878-1960

Ända fram till 1878  tillhörde Cypern det osmanska riket, vars regering fanns i Istanbul. Därefter överlämnades ön till Storbritannien som till en början arrenderade den av osmanerna. Britterna "behövde" ön av politiska, kommersiella och strategiska skäl. Storbritannien fick därmed en ständig bas för sin flotta för att säkra sjövägen till Indien via Suezkanalen i Egypten. Ön förblev en brittisk koloni under 82 år. Ännu idag har Storbritannien kvar två stora baser kvar på ön.

1800-talet var också den tid då grekerna på fastlandet kämpade för att bli fria från den osmanska ockupationen. Grekiska frihetshjältar blev viktiga förebilder för grekcyprioterna. Redan i slutet av 1800-talet hade grekcyprioterna förhoppningar om att förenas med Grekland och hoppades få stöd för detta av britterna. Cyprioterna välkomnade dem och förväntade sig att bli befriade från osmanska skattebördor, men detta skulle som så många gånger tidigare slå fel. Britterna behövde pengar, mycket pengar, för att betala hyra av ön till osmanerna.

Det blev åter cyprioterna som fick betala räkningen vilket pågick ända fram till 1930-talet då britternas "kontrakt" med turkarna för längesedan slutat gälla. Cyperns ekonomi befann sig åter i botten och situationen ändrades inte nämnvärt för befolkningen.

1914 annekterades ön av britterna eftersom Turkiet deltog i första världskriget på tyskarnas sida. Cypern fick status av brittisk kronkoloni 1925 och styrdes av en guvernör. Britternas största insats på Cypern var ett utbyggt undervisningssystem samt en oerhörd förbättring av öns infrastruktur. Under början av 1920-talet anlades järnvägar, broar, vägar och vattenledningar. I byar och städer byggde de polisstationer, fängelser, skolor och postkontor. Så småningom uppfördes även sjukhus. Britterna införde ett enhetligt myntsystem och nytt rättsväsende. De försökte även göra något åt ett omfattande system av mutor, korruption och svågerpolitik som fått florera under föregående regim.

Britternas civila insatser var alltså viktiga och blev av högst bestående värde, positiv även för vanliga cyprioter. Men i övrigt blev deras närvaro på ön ytterligt destruktiv. De brittiska koloniala institutionerna var alltid noga med att segregera grekcyprioter och turkcyprioter och på så sätt åstadkomma splittring för sina egna syften. De favoriserade separation och införde ett politiskt system som byggde på en permanent etnisk konflikt. I flera avseenden fullföljde britterna sin koloniala tradition och även skolsystemet segregerades enligt etniska linjer. Denna åtskillnad bidrog i hög grad till de blodiga stridigheterna på 1950-talet och gjorde ett gemensamt nationellt tänkande omöjligt. Under 1950-talet upprättade kolonialmakten också en polisstyrka enbart bestående av turkcyprioter, den s.k. Auxiliary Police, en sorts hemlig polis med syfte att bekämpa grekcyprioterna.

Kolonialregimen förtryckte befolkningen och undergrävde landets ekonomi. Många – och inte bara cyprioter – kritiserar britterna för att de lät befolkningen leva i ekonomisk misär. Bitterheten mot britterna är fortfarande stor på Cypern. De minns den forna kolonialmaktens brutala metoder för att kväsa cyprioternas längtan efter självständighet. Unga grekcyprioter som torterades och hängdes är nationalhjältar på Cypern.

Grekcyprioterna strävade hela tiden efter förening med Grekland, det s.k. enosis, som i över ett sekel blivit ett begrepp i grekcypriotisk politik. Britterna ville inte lyssna utan tvingade i stället folk att betala höga skatter. I början av 1900-talet fick Grekland ett flertal gånger erbjudande om att överta styret över Cypern, men backade ur, kanske efter påtryckningar från stormakterna. Britterna var villiga att överlåta Cypern till Grekland, på villkor att de senare anslöt sig till Storbritannien i första världskriget. Men den grekiske kung Konstantin avböjde. Kan undras om grekcyprioten i gemen någonsin fick veta detta.

Grekcyprioterna gjorde uppror 1931 och brittiska trupper kallades in från Egypten. I oktober 1931 satte grekcyprioterna eld på regeringsbyggnaden och krävde enosis. Oroligheterna spred sig över ön och britterna skärpte sin politik.

Trots dessa konflikter deltog fler än 30 000 cyprioter i 2:a världskriget på britternas sida och många utmärkte sig flera gånger. Men det också var ett sätt att livnära sig i den ekonomiska depression som rådde. Kolonialmakten passade på att stänga flera av gruvorna på ön där tusentals cyprioter ur båda folkgrupperna fick sin försörjning.

Storbritannien hade lovat grekcyprioterna enosis; ett löfte man omedelbart tog tillbaka efter krigsslutet.

1950 valdes Makarios III till ärkebiskop och blev även cyprioternas politiske ledare, en s.k. etnark.

 

Grekisk och turkisk terror

1955 bildades den grekcypriotiska organisationen EOKA, en militant och politiskt konservativ gerilla som ville genomdriva enosis med våld. Men redan 1952 hade EOKA börjat formera sig under Makarios ledning, som en nationalistorganisation med syfte att integrera Cypern med Grekland.

Förkortningen utläses Ethniki Organosi Kyprion Agoniston och betyder ungefär ”De Cypriotiska Kämparnas Nationella Organisation.” Deras kamp pågick till 1959 och var till stor del organiserad och finansierad av den inhemska ortodoxa kyrkan.

EOKA:s ledare Giorgos Grivas hade fått sin militära utbildning i Grekland. Han var en fanatisk antikommunist och bekämpade de demokratiska krafterna under inbördeskriget som utbröt på det grekiska fastlandet strax efter andra världskrigets slut. EOKA mördade hundratals grekcyprioter som de ansåg samarbeta med britterna; fler grekcyprioter än både britter och turkcyprioter tillsammans dödades. De dräpte människor utan urskiljning; även präster som vägrade framföra deras budskap i sina predikningar.

De turkcypriotiska nationalisterna å sin sida blev hjälptrupper åt britterna som grundade en antiterroriststyrka som till större delen utgjordes av turkcyprioter. Samtidigt byggde den unge Rauf Denktash upp den turkiska motståndsrörelsen TMT (Türk Mukavemet Teskilati), en underjordisk gerillaorganisation. Redan 1954 fördes grupper av terrorister över från Turkiet för att splittra de båda folkgrupperna. TMT bildades för att bekämpa grekcyprioternas strid för enosis, men syftade även till en delning av Cypern (taksim).

Men TMT angrep inte bara grekcyprioterna utan även turkcypriotiska arbetare som inte strävade efter en delning av ön, utan hellre såg fred och ett självständigt Cypern som sitt mål. Efter en massdemonstration där både grek- och turkcyprioter deltog,  började TMT systematiskt att mörda medlemmar i fackföreningar och andra förespråkare för samtal mellan folkgrupperna. Medlemmar av den gemensamma fackföreningen för grek- och turkcypriotiska arbetare på Cypern avrättades av både EOKA och TMT. Människor ville och försökte samarbeta, men hindrades av sina ledare. I april 1962 mördades två turkcypriotiska journalister, Hikmet och Gurkhan, vilka förespråkade interkommunalt samarbete.

En liten grupp av nationalistiska turkar och turkcyprioter tvingade sina landsmän att flytta till turkcypriotiska enklaver och skrämde folk till tystnad.

I juni 1958 mördades åtta oskyldiga grekcypriotiska civila av TMT i byn Kondemnos, nära den turkcypriotiska byn Geunyeli. Strax efter denna händelse fick TMT order av den turkiska regimen att spränga det turkcypriotiska presskontoret i syfte att lägga skulden på grekcyprioterna och förhindra förhandlingar.

Det upptrappade våldet efter 1960 samt grekernas strävan efter enosis, ledde till att den turkiska regimen drog in uppehållstillståndet för 12 000 grekiska medborgare som bodde i Istanbul. Samtidigt konfiskerades all deras egendom och tusentals av deras butiker förstördes. I september 1955 utbröt en våldsvåg riktad mot grekerna, sannolikt initierad av den turkiske premiärministern Menderes.

Denktash utsådde fanatism och hat gentemot grekcyprioterna, givetvis på anstiftan av Turkiet. Samme Denktash var till helt nyligen president i den illegala statsbildningen Nordcyperns Turkiska Republik.

Chauvinism och nationalism på båda sidor smulade sönder den gamla gemenskapen och cyprioterna började bekämpa varandra. Hus, kyrkor och moskéer brändes. Mord och andra illdåd begicks av båda sidor. Turkcyprioterna var i minoritet och kände sig ständigt hotade av grekcypriotisk milis.

Denna hänsynslösa patriotism är till stor del en följd av Storbritanniens politik. Genom att underblåsa etniska skillnader ökade de medvetet splittringen mellan de båda folkgrupperna som inte längre upplevde sig som ett folk i samma land. Därmed försvagades landet vilket var helt i linje med stormakternas intressen.

Turkcyprioterna och Ankara proklamerade nu taksim eller delning av Cypern, och Turkiet ville ha en federation. En kompromiss uppnåddes efter samtal mellan garantimakterna utan att cyprioterna tillfrågades. I februari 1959 undertecknade Grekland och Turkiet en deklaration som bekräftade att Cypern skulle bli en självständig nationalstat, det sk London-Zürich Agreement. Cypern blev formellt självständigt 1960 men stannade kvar inom brittiska samväldet. Garantimakterna Storbritannien, Grekland och Turkiet hade författat den nya konstitutionen. Dessa länder hade tidigare deltagit i en rad konferenser utan att cyprioterna själva tillåtits delta.

 

Självständighet?

Enligt den nya författningen skulle presidenten vara grekcypriot och vice presidenten turkcypriot. Båda hade vetorätt över lagar och beslut samt viss lagstiftning. Vice presidenten hade vetorätt i alla frågor som han ansåg vara till nackdel för turkcyprioterna. Detta system bäddade för konflikter och kanske var det också meningen. Ett splittrat och svagt Cypern kunde lättare utnyttjas av stormakterna.

Britterna ville inte släppa ön som nu blivit en viktig flygbas och strategisk punkt för operationer i hela Främre Orienten. De erkände öns suveränitet men behöll stora landområden i söder med baserna Akrotiri och Dekelia, samt på berget Olympos där de fortfarande har en radarstation. Sammantaget upptar dessa områden 2,74% av öns yta, men Storbritannien betalar fortfarande inte hyra. Britterna samarbetade även med USA som opererade från Cypern och bildade ett CIA-styrt nätverk för att samla information.

De brittiska militära installationerna, inklusive radarsystem, ger ofta upphov till konflikter mellan de båda länderna. Militärbaserna är de facto nationalstater med eget polisväsende och egna lagar på det i övrigt självständiga Cypern.

En allvarlig konflikt uppstod för drygt sju år sedan när Storbritannien krävde att cypriotisk militär skulle montera ned sitt eget nya radarsystem i Troodosbergen. Den cypriotiske försvarsministern blev förstås rasande. Britterna meddelade i en intervju att de ville ha monopol på luftrummet ovanför Egeiska havet. The Royal Air Force's 101 samkör nu med grekcyprioternas nya radarstation.

NATO:s och Storbritanniens intresse för Cypern följer en lång tradition. Britterna med Disraeli i spetsen förvärvade ön från osmanerna 1878 med avsikt att skydda rutterna till Indien från fransk och rysk inblandning. På 1950-talet betraktades ön som en brittisk bas för aktiviteter i Mellanöstern. Då hade oljan blivit så viktig för Storbritannien att landet måste kunna använda Cypern som bas eller ha militärbaser på ön.

Grekcyprioternas representation i förvaltningen uppgick till 70%, medan turkcyprioterna fick 30%, vilket inte var i proportion till befolkningsantalet. Turkcyprioterna hade stått på Storbritanniens sida i motståndet mot enosis – Cyperns förening med Grekland – och britterna angav att de ville skydda dem från att totalt domineras av grekcyprioterna, ett s.k. minoritetsskydd. Turkcyprioterna fick därför överrepresentation i Cyperns styrande organ vilket grekcyprioterna uppfattade som orättvist. Enligt flera källor var detta arrangemang inte så mycket en omtanke om turkcyprioterna. I stället var det en eftergift åt Turkiet som i sällskap med Grekland anslutit sig till NATO redan 1952.

Detta system bäddade för konflikter och kanske var det också meningen. Ett splittrat och svagt Cypern kunde lättare utnyttjas av stormakterna.

En oberoende Högsta Domstol inrättades med en icke-cypriotisk domare som skulle ha utslagsröst.

Avtalet innebar även att garantimakterna hade mandat att ingripa om Cypern hotades. Turkiet och Grekland skulle ha trupper stationerade på Cypern med några hundra man var i proportion till befolkningen.

Ön var en viktig strategisk punkt under kalla kriget eftersom den inte ansågs som pålitlig. Cypern fick namnet ”Medelhavets Cuba” p.g.a. sina goda förbindelser med Sovjet och Makarios kallades ibland ”den röde prästen”.

1963 föreslog Makarios en reviderad författning vilket reducerade turkcyprioternas rättigheter. Kanske det var en nödvändig åtgärd för att regeringen alls skulle fungera.

Följden blev att beslut fattades enbart i grekcyprioternas intresse. Makarios utnämnde även forna kämpar ur EOKA:s led till ministrar i sin nya regering vilket naturligtvis ökade turkcyprioternas känsla av utsatthet.

Ännu 1960 bodde såväl grek- som turkcyprioter utspridda över hela ön. De flesta städer och byar hade blandad befolkning. Flerspråkighet var snarare regel än undantag, i synnerhet bland turkcyprioterna. Före Turkiets invasion 1974 fanns 120 turkcypriotiska byar inkilade bland 393 grekcypriotiska och 106 byar hade blandad befolkning.

 

Julaftonsmassakern

Under julen 1963 utbröt oroligheter och stridigheter mellan grek- och turkcyprioter efter att civila turkcyprioter attackerats av grekcypriotisk polis. (Detta är en version. Andra källor uppger att konflikten startades av turkcyprioter. De flesta är dock eniga om att turkcyprioterna drabbades hårdast eftersom de var så få och dessutom saknade möjlighet att försvara sig.) De värsta striderna mellan de båda folkgrupperna utbröt den 21 december 1963 tidigt på morgonen. En grupp turkcyprioter på väg hem från hamnstaden Kyrenia till sina hem i Lefkosia stoppades på vägen av en grupp grekcyprioter i polisuniform. ”Poliserna” hävdade att de sökte efter illegala vapen. Nästa morgon samlades turkcyprioterna på gatorna i norra Lefkosia för att protestera. Omedelbart mobiliserades EOKA-aktivister, flera av dem i polisuniform, för att avväpna turkcypriotiska poliser vilka anklagades för att trotsa republikens lagar.

Båda sidor led svåra förluster, men turkcyprioterna for illa eftersom de var mycket färre och flydde i tusental till enklaver. 700 turkcyprioter togs som gisslan från norra Lefkosias förorter. Den beryktade Nikos Sampson ledde en grupp av grekiska irreguljära förband till den blandade förorten Omorfita och började skoningslöst mörda den turkcypriotiska befolkningen. 1964 dödades 193 turkcyprioter och 133 grekcyprioter, medan 209 turkcyprioter och 41 grekcyprioter ännu saknas och tillhör gruppen av de s.k. missing persons (saknade personer).

Både president Makarios och turkcypriotiske ledaren Kücük vädjade om fred, men bägge ignorerades av grekcyprioterna.

Makarios’ främste rådgivare, en turkcypriotisk läkare Ihsan Ali, berättar i sina memoarer om dessa händelser. Han menar att massakern var en välorganiserad komplott och ett samarbete mellan grek- och turkcypriotiska högerledare. Ytterst skulle dessa personer vara styrda av utländska intressen.

Julmassakern gav upphov till en infekterad stämning, full av misstänksamhet och rädsla. Detta underblåstes effektivt av ledarna från båda sidor.

Utländska observatörer noterade samfällt att grekcypriotisk polis hade utrustats med vapen av inrikesministern Georgadjis, medan deras turkcypriotiska kollegor hade avväpnats dagen innan attackerna inleddes. Grekcyprioter bildade även egna paramilitära privatarméer. Oftast attackerades civila turkcyprioter av grekcypriotiska irreguljära förband. De var ofta utrustade med vapen och ammunition de fått av den grekiska regeringen, vars avsikt det var att förändra status quo på Cypern.

Nu utbröt ett brutalt inbördeskrig.

Turkcypriotiska stadsdelar och byar rensades och många avrättades. 103 turkcypriotiska byar och fler än tusen hus och affärer förstördes. Tusentals civila tvingades fly under bara fyra dagar och många mördades. Befolkningen tvingades flytta till enklaver som skyddades av turkcypriotisk militär. Flera byar där befolkningen tidigare varit blandad och utan problem, blev nu enbart grek- eller turkcypriotiska. All trafik och distribution av livsmedel kontrollerades av grekcyprioterna. Turkcypriotiska flyktingar som bodde i tält i Nikosias norra förorter levde under miserabla förhållanden och saknade mat och mediciner. I mars 1963 eskorterade brittisk trupp en konvoj med förnödenheter från Röda Halvmånen då de stoppades av beväpnade grekcyprioter. Denna situation pågick ända till 1968.

Det är dock viktigt att notera att turkcyprioterna i de flesta fall tvingades bort från sina hem av nationalistiska turkar och deras anhängare på Cypern.

 

Gröna Linjen

En brittisk general tog befälet efter julaftonstragedin. Nyårsdagen 1964 hade han placerat ut sina trupper i Lefkosia och försökte åstadkomma eldupphör. Han studerade en karta över staden och markerade en linje tvärsigenom Lefkosia med en penna som råkade ha grönt bläck. Grekcyprioter skulle stanna söder om linjen och turkcyprioter norr om den.

 

 

	Del av originalkartan från 1964 med den Gröna Linjen utritad.

 

  

 

 

 

 

Det är denna gräns som fick namnet Gröna Linjen eller Green Line, och inte den buffertzon som idag löper tvärsöver hela ön.

Nu ville USA ville sätta in NATO-styrkor på ön, vilket avvisades av Makarios som var övertygad om att USA skulle prioritera Turkiet och NATO framför Cypern. Han hade förmodligen rätt. Situationen under kalla kriget utnyttjades av Makarios som använde sina goda kontakter med Sovjet för att uppväga NATO:s närvaro i området. Nu ingrep FN eftersom konflikten hotade den globala freden.

En internationell fredsstyrka från FN, den s.k. UNFICYP, anlände till ön i mars 1964 med förhoppningen om att kunna bistå de civila på båda sidor. Men de möttes ofta av motstånd från grekcypriotisk milis som hävdade att även förnödenheter var illegala. Ibland förstördes matvaror som fredsstyrkorna försökte leverera till en svältande turkcypriotisk befolkning. Vilken trist likhet har inte detta med den behandling palestinierna måste stå ut med från Israels sida. FN-styrkorna på Cypern hade inget mandat att ingripa vid stridigheterna och kunde i bästa fall bara upprätthålla status quo. De kunde inte hejda grekcyprioterna från att upprätta blockader mot turkcyprioter eller från att angripa dem. FN-soldater som försökte förhindra massakrer blev avväpnade och tvingades se på vad som hände för att därefter avlägga rapport. De kunde endast öppna eld om de själva blev attackerade och då endast som en sista utväg.

UNFICYP var där för att mäkla fred, observera, rapportera och försöka förhindra incidenter som kunde leda till krig. Drygt 28 000 svenskar tjänstgjorde i UNFICYP under åren 1964-1987. Två av dem har under åren blivit nära vänner till mig och under långa diskussioner har jag försökt komma till någorlunda neutral klarhet om dessa komplicerade händelser.

Sverige hade länge en bataljon i FN:s fredsstyrka på Cypern. Sedan 1987 fanns dock bara svenska officerare i FN-kommandots högkvarter samt en grupp svenska poliser som bland annat övervakat lag och ordning i byar som ligger i buffertzonen. Den sista svenska FN-enheten lämnade Cypern 1993 efter sammanlagt nära tre decenniers fredsbevarande verksamhet på ön.

1965 formerades det grekcypriotiska Nationalgardet, det s.k. National Guard, och stora mängder vapen importerades illegalt, inte bara från Grekland. Redan samma år anlände 20 000 grekiska soldater till Cypern. De styrdes från generalstaben i Athen. Ledningen och alla officerare var nationalgrekiska.

Andreas Papandreou, Greklands forne premiärminister, skrev 1970:

 

”Det Grekiska Nationalgardet och den hemliga importen av vapen från Grekland, Egypten och Tjeckoslovakien, sändningen av tusentals grekiska trupper från fastlandet med officerare och ammunition till Cypern, såsom överenskommet mellan Makarios och den grekiske premiärministern Papandreou, var inte något tecken på fred.”

A. Papandreou, Democracy at Gunpoint, 1970.

 

Turkcyprioterna å sin sida organiserade Turkish Cypriot Fighters, ofta kallade bara Fighters, vars verksamhet var mer defensiv eftersom deras främsta uppgift var att försvara turkcyprioter och deras enklaver.

Fram till den turkiska invasionen 1974 var det grekcyprioterna som inskränkte FN:s rörelsefrihet, därefter var det turkarna som upprätthöll denna funktion.

Stridigheterna fortsatte och i mars 1964 anfölls turkcypriotiska byar i Kyrenia av det grekcypriotiska Nationalgardet. Turkiet hotade intervenera om inte anfallen upphörde vilket avvisades av Makarios.

 

Inbördeskrig

Sommaren 1964 anföll Nationalgardet, under Grivas ledning, Kokkina-Mansoura-området i Tillyrien på nordvästra Cypern. Patrullbåtar öppnade eld mot de turkcypriotiska byarna där bara kvinnor och barn träffades, eftersom männen var grupperade på kullarna kring byarna. Den svenske FN-chefen ansåg att grekcyprioternas anfall syftade till etnisk rensning eftersom de hade hotat likvidera de turkcypriotiska byarna. Då Kokkina nästan fallit, anföll turkiskt flyg de grekcypriotiska patrullbåtarna. Dessa flyganfall hade föregåtts av flera varningar samt turkisk överflygning. Även den turkcypriotiska byn Limnitis belägrades och var omringat av 3000 man ur Nationalgardet. Byn försvarades av 200 turkcyprioter.

Nationalgardet hade ett alldeles eget knep för att undgå turkiskt anfall. Under flera år grupperade de sig i närheten av FN:s förband för att därmed skydda sig. Detta medförde att personal på de olika FN-posteringarna ofta skadades av flyganfall.

Den grekcypriotiska regeringen bytte taktik och genomförde ekonomisk blockad mot flera turkcypriotiska samhällen som hade brist på mat, vatten och el. I byn Kokkina bodde flyktingar i grottor under svåra förhållanden. Då FN började flyga in mat bröt Makarios blockaden.

1967 inträffade nästa tragedi, då Grivas grupperade nationalgardister nära den turkcypriotiska byn Kofinou på södra Cypern. UNFICYP attackerades själva av turkcypriotisk polis och Turkfighters då FN-personal uppmanat dem att visa återhållsamhet mot grekcyprioterna. Grekcyprioterna upprepade sitt anfall i november då 24 turkcyprioter dödades.

Turkcyprioterna hade nu fått nog och 1968 skapade de en organiserad självförvaltning.

Samtalen kring det s.k. Cypernproblemet fortsatte under flera år mellan den grekiska juntan och Turkiet, trots att båda parter i praktiken var mer intresserade av att underminera en lösning. CIA och NATO spred rykten att Makarios utgjorde det enda hindret mot en lösning. Ett hårt slag mot ärkebiskopen var då hans egna biskopar konspirerade mot honom, därtill uppmuntrade av den grekiska militärjuntan som krävde hans avgång och 1970 inledde en kampanj i syfte att störta honom.  

Makarios ville göra Cypern till en suverän och alliansfri stat, vilket mötte motstånd hos enosis-anhängare där nationalgrekiska officerare inom Nationalgardet spelade en ledande roll. Nationalgardet inledde 1970 en serie terrorhandlingar med bl.a. mordförsök på Makarios, vars politik gick emot den grekiska juntan.

Under början av 1970-talet var Cypern i praktiken en delad ö.

 

Grekisk terrorism

Militärjuntan i Aten ville nu införliva Cypern med Grekland, trots att majoriteten av grekcyprioterna övergivit tanken på enosis efter att Cypern blivit självständigt. Den grekiska juntan hjälpte till att återuppliva EOKA-gerillan på Cypern och 1971 bildades falangen EOKA-B som bestod av fanatiska enosis-anhängare. Deras metoder urartade nu till ren terrorism och var, till skillnad från det ”gamla” EOKA, infiltrerat och finansierat av USA och CIA. De flesta medlemmarna var grekiska – inte grekcypriotiska – nationalister.

Flera turkcyprioter drabbades också och deras byar brändes, även om attackerna i detta skede främst var riktade mot grekcyprioterna. EOKA-B fortsatte sin kamp för enosis, men på Cypern fanns nu flera vänstergrupperingar som föredrog ett självständigt Cypern framför en förening med Grekland. Flera av dess medlemmar förföljdes och mördades av EOKA-B med vapen de fått av CIA.

Hösten 1971 kom Grivas i hemlighet till Cypern, sänd av den grekiska juntan, med avsikt att bekämpa Makarios. Hans metoder var sabotage och terrordåd. Ärkebiskopen hade insett att enosis inte var någon omedelbar angelägenhet, i varje fall borde man undvika brutalt våld. Därför ansågs han vara en förrädare och måste avlägsnas. Grivas ville även placera Cypern under den grekiska militärjuntan i Athen.

De grekiska överstarna i Athen-juntan var oroliga för att konflikterna på Cypern skulle leda till krig mellan Grekland och Turkiet. Denna åsikt delade de med NATO, som i likhet med USA, Grekland och Turkiet förespråkade en s.k. dubbel enosis. Detta skulle innebära att grekcyprioterna anslöt sig till Grekland, medan turkcyprioterna tillhörde Turkiet. En lösning som kanske skulle ge stormakterna arbetsro, men som i gengäld skulle leda till att Republiken Cypern upphörde att existera. Vad cyprioterna ansåg saknade betydelse.

Då Grivas avled i en hjärtattack i januari 1974 kunde Makarios andas ut. Ärkebiskopen gav amnesti åt alla EOKA-B:s terrorister, vilket han blev kritiserad för. Kanske han tvingades han följa de grekiska officerarnas råd.

Interkommunala samtal i början av 1974 var positiva och samförstånd hade nåtts om en paketlösning. Turkcyprioter garanterades visst självbestämmande i utbyte mot ändringar i 1960 års konstitution. Samtalen upphörde i april 1974 efter negativa reaktioner i Athen och Ankara.

Man kan bara föreställa sig hur situationen skulle vara idag om andra stater låtit bli att lägga sig i utformningen av Cyperns framtid.

 

Turkisk invasion

Ärkebiskopen utsattes för flera mordförsök och tvingades till slut inse varifrån hotet kom. Våren 1974 förbjöd Makarios EOKA-B och krävde att Grekland tog hem all militär från Cypern. Pengar och vapen till EOKA-B kom nu direkt från överstarna i Athen och en hel armé av grekiska soldater anlände till Cypern utan Makarios’ vetskap. Det var bl.a. detta som till sist utlöste den Turkiets ockupation av norra Cypern. Turkarna såg den grekiska juntans agerande som ett försök att underlägga sig Cypern.

Den 15 juli 1974 störtades Makarios genom en kupp, iscensatt av EOKA-B i samarbete med CIA och den grekiska juntan i Athen. Tanks från det grekcypriotiska Nationalgardet körde in framför presidentpalatset i Lefkosia och öppnade eld. Ärkebiskopen flydde över Troodosbergen till Pafos för vidare transport till den brittiska Akrotiri-basen. Media annonserade hans död, men själv uttalade han i Radio Pafos att han levde och uppmanade grekcyprioterna att kämpa. Den grekiska juntans män ockuperade flygplatsen och radiostationerna. Tusentals av Makarios anhängare hamnade i fängelse.

Överstarna i Athen tillsatte Nikos Sampson som ny president. Denne man var en notorisk mördare och gammal EOKA B-terrorist samt, passande nog, nära vän till den nye juntaledaren i Athen, general Ioannides. Sampson varnade turkcyprioterna. När han väl hade gjort upp med Makarios’ anhängare så var det deras tur. Han skröt med att han skulle kunna förinta hela den turkcypriotiska befolkningen inom 48 timmar. Därefter skulle han utropa enosis med Grekland. Sampson avsattes efter en vecka men levde därefter i många år, oantastad och välbeställd på sin grekcypriotiska farm.

Ett fullkomligt inbördeskrig bröt ut under veckan efter militärkuppen. Grekcyprioterna bekämpade varandra. Tusentals människor dödades och fortfarande vet man inte exakt hur många.

Turkiet uppmanade nu Storbritannien att intervenera, men London tvekade. Av hänsyn till Turkiet och de egna NATO-baserna där, ingrep inte USA utan beordrade i stället Storbritannien att inte bistå grekcyprioterna.

Den 20 juli i gryningen 1974 angrep Turkiet Lefkosia från luften. Samtidigt landsteg turkiska trupper på norra kusten 8 km väster om staden Kyrenia. Efter drygt två dagar hade man tagit sig över bergen och anslöt till soldaterna i Lefkosia. Då turkarna hade besatt en fjärdedel av ön, föreslog de eldupphör på villkor att grekcyprioter och grekiska styrkor från fastlandet skulle upphöra med sina attacker mot turkcyprioter. Dessa dödades fortfarande, långt efter att vapenstillestånd införts.

Därför är det märkligt att grekcyprioter ännu hävdar att turkcyprioterna inte berördes av händelserna och att kriget var en intern grekcypriotisk uppgörelse

(t.ex. i Coufoudakis, V., Cyprus. A Contemporary problem in Historical Perspective, Minnesota 2006.)

Det är ännu märkligare att Nationalgardet och EOKA aldrig insåg att grekcyprioterna på norra Cypern skulle vara ytterst sårbara under ett eventuellt turkiskt anfall. Trakasserierna mot turkcyprioterna gav turkarna incitament till att mörda och misshandla civila grekcyprioter under ett anfall, vilket också skedde.

Turkiet kände troligen inte till den grekiska kuppen mot Makarios på Cypern i förväg. Vid ett möte i London efter det första skedet av den turkiska invasionen begärde dåvarande premiärminister Ecevit att garantimakterna Storbritannien och Turkiet skulle ingripa, vilket avvisades av hans brittiske motpart Harold Wilson. För att avstå ännu en invasion, krävde Ecevit att Sampson skulle avgå, att de grekiska officerarna skulle bort och att Turkiet skulle få militärbas på ön.

Athen förnekade all inblandning i kuppen.

Då utfärdade Turkiet ett ultimatum ­– om inte attackerna mot civila turkcyprioter upphörde, skulle invasionen fortsätta. Men grekisk milis framhärdade i sina anfall på turkcyprioter och Turkiet höll sitt löfte. I augusti kom den slutliga dödsstöten mot Cypern – Attilalinjen, den turkiska gränsen, sköts fram och den ockuperade delen av ön kom att omfatta 38 %. De turkiska styrkorna avancerade och inom fyra dagar hade de säkrat den norra tredjedelen av Cypern. Under denna andra invasionsfas intogs Famagusta och Karpassos, Morfou och Lefke i norra Troodos.

En turkcypriotisk källa menar att innan EOKA bildades, hade Turkiet aldrig intresserat sig för turkcyprioternas välbefinnande och att landets intresse för Cypern alltid varit strategiskt.

I juli var Famagusta fortfarande i händerna på Nationalgardet. Turkcyprioterna hade övergivit sina enklaver runt Famagusta och sökte skydd innanför de gamla venetianska murarna i den gamla stadsdelen. Där hölls de instängda i en månad innan den turkiska invasionen kom. Turkcypriotiska byar var också omringade av Nationalgardet och saknade i regel mat, vatten och el.  Flera tömda byar hade plundrats.

 

 

Makarios är tillbaka i sitt sönderskjutna presidentpalats i december 1974.

 

Under en aprilvecka i år bodde jag i den lilla byn Tochni på södra Cypern. Jag var där i ett annat ärende, men var också medveten om byns tragiska förflutna. Tochni hade varit en delad by före 1974 med både grek- och turkcyprioter. Den 14 augusti 1974 hade alla män i byn, mellan 13 och 74 års ålder, förts bort och skjutits. 25 personer avrättades och 18 personer lyckades fly och klarade sig.

Jag hade turen att hitta människor som ville berätta, på villkor att jag inte hade mikrofon med mig. Flera kvällar tillbringade jag med en äldre man som jag intervjuade i flera timmar.

Jag frågade den gamle mannen om massakern 1974 då EOKA-B skulle ha mördat 25 turkcyprioter. ”Nej, det var inte EOKA”, sade N, ”det var civila grekcyprioter som ville åt turkcyprioternas egendom och mördade sina grannar då de såg att kriget var på väg. Men jag har sett värre saker”, sa N och halade fram en näsduk ur fickan för att torka tårarna som rann nedför hans kinder. ”Jag har sett andra grekcyprioter mörda sina turkiska grannar bara för att de ville ha deras möbler.”

Förfärligt, men varför skulle denne gubbe ljuga? Just sådana människor måste vara trovärdiga. Enligt andra källor var det dock Nationalgardet som sköt turkcyprioterna i Tochni.

N berättar att en av dessa grekcypriotiska mördare ännu lever i byn men knappt vågar lämna sitt hem. Han måste stanna kvar för att bevaka sina egendomar, men lever i ständig skräck för att någon i de mördade turkcyprioternas familjer ska hämnas på honom. Då alla turkcypriotiska män i Tochni var döda, flydde deras kvinnor och barn till norra Cypern.

En kväll i Tochni tog jag en cykeltur runt byn och närmade mig ett stort inhägnat område. Jag häpnade då jag förstod att detta var en turkcypriotisk gravplats med något hundratal gravar. Jag parkerade cykeln och beträdde försiktigt området som var försummat och förfallet. Det var svårt att avgöra om någon vandalisering skett eller om det var ”normal” försummelse, även om några gravar verkligen föreföll att vara uppgrävda och gravstenarna kullvälta. Andra var intakta och försedda med foton och prydliga inskrifter på vita marmorstenar. Påfallande många av de avlidna var väldigt unga och de flesta verkade ha dött redan 1968. 

På 1950-talet var N själv aktiv i EOKA och började hjälpa till som liten grabb. Han gömde efterlysta soldater och agerade budbärare. Några gömde sig i åsnans foderbinge, varifrån en hemlig gång löpte ut på gården. Bland grekcyprioterna fanns många förrädare som hjälpte engelsmännen mot betalning och löfte om utbildning i England. En utfästelse som inte alltid infriades. En morgon kom en konvoj med britter till N:s by. Med sig hade de en grekcypriot i rånarluva som skulle peka ut EOKA-män i byn. Lille N lade märke till de cigaretter som förrädaren rökte; en ovanlig sort. Han frågade i affären vilka i byn som rökte detta märke och snart visste han vem förrädaren var. Han berättade för EOKA som såg till att mannen sköts. ”Han hade ju förrått hela byn”, sa N förebrående när jag tyckte det lät ruggigt. Det var även en grekcypriot som hade förrått Grigoris Avxendiou, andreman i EOKA efter Grivas. En bra man, idealist och inte skoningslös som Grivas, menade min nyfunne vän. 1971 beordrades N gå med i EOKA-B men vägrade. Alla visste att det nya EOKA var finansierat av CIA och samarbetade med den grekiska militärjuntan. N hade en god vän som stod Makarios nära och vågade kritisera ärkebiskopen. Hade sagt en gång till denne att ”allt var Makarios fel och att det var han som tagit dit den turkiska militären”, men vännen blev inte fängslad. En annan god vän hade gripits och torterats på sträckbänk av britterna tills repen gick av. Han hade tur och avrättades inte, men en britt högg i stället av honom pekfingret för att markera hur sitt missnöje med mannen.

De militära förlusterna 1974 uppskattas till ca 2000 man på vardera sidan. Som alltid vid krigshandlingar drabbades det civila samhället hårt – antalet döda och "saknade personer" beräknades efter eld upphör uppgå till mer än 900 turkcyprioter och nära dubbla antalet grekcyprioter. Trots FN:s närvaro utfördes på ömse sidor grova övergrepp och massakrer, som starkt bidragit till att öka fiendskapen mellan de bägge befolkningsgrupperna.

Militärkuppen och invasionen gav eko även i andra delar av Grekland. Sommaren 1974 var jag på Kreta som deltagare i de Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chania. Jag minns tydligt Makarios dramatiska radiotal på en knastrig kanal från Pafos där han dementerade alla rykten om sin död. Det var en mycket varm eftermiddag och alla arkeologer satt runt köksbordet och lyssnade. Jag kände mig oerhört nedstämd, anade att något förfärligt hänt som skulle få svåra konsekvenser. I tidningarna läste vi om massakrer på civila från både turkiskt och grekiskt håll. Båttrafiken stördes och min avresa till Athen fick uppskjutas i ett par månader. I tidningarna läste jag också att tre plan från Kreta med soldater omgående hade gett sig iväg för att bistå grekcyprioterna, men sköts ned innan de kom fram till Cypern. En god vän, anställd i den grekiska marinen, var närvarande då planen for iväg och berättade långt senare vad som egentligen hände. USA hade förbjudit all grekisk inblandning på Cypern, men kretensarna ville ändå bistå trots att juntan i Athen var styrd av USA. Planen sköts ned av grekcyprioter som inte hade någon radiokommunikation med kretensarna och därför trodde de var fiendeplan. Kretensarna hade varit tvungna att ge sig iväg på natten i lågtflygande Dakotaplan. Det gick inte att se skillnad på vän eller fiende i mörkret. En annan vän hade nyligen besökt de gravar på Cypern där dessa soldater ligger begravda. Så fruktansvärt onödigt.

Då kriget var över bildades på norra Cypern en egen stat på 37 % av öns yta och med 20 % av dess befolkning. I krigets spår följde en stor folkomflyttning vilken blev så mycket mer smärtsam eftersom Cypern endast hade ca 650 000 invånare. En stor del av befolkningen blev flyktingar i sitt eget land och jagades bort från de hem och den mark där de bott i århundraden. 180 000 grekcyprioter flydde från områden i norr som Turkiet ockuperat, samtidigt som 60 000 turkcyprioter från södra Cypern flyttade till de ockuperade områdena i norr. En tredjedel av Cyperns invånare övergav sina hem för att inte återse dem mer under 1900-talet.

Idag kontrollerar FN buffertzonen mellan norra och södra Cypern, som består av området mellan de båda styrkornas främsta ställningar. Den löper 80 kilometer tvärsöver ön och upptar tre procent av landets yta. Zonen börjar på nordvästkusten nära Kokkina, slingrar sig över Troodos-bergen och fortsätter genom några av öns mest bördiga områden och citrusodlingar tills den når den östra delen av Lefkosia.

 

Politisk delning

Jordbruk och turism var Cyperns huvudnäringar vid krigsutbrottet 1974. Delningen av ön öppnade en klyfta mellan den grekcypriotiska delen i söder och den turkcypriotiska delen i norr. Cypern fick två ekonomier, som i stort sett var avskurna från varandra.

Republiken Cypern i söder återhämtade sig förbluffande snabbt och lyckades snart arbeta sig upp till ett ansenligt välstånd med blomstrande ekonomi, näringsliv och turistindustri.

Det främsta hindret för en återförening uppstod 1983, då den turkcypriotiska staten Turkish Republic of Northern Cyprus (TRNC) utropades. Resultatet blev att norra Cypern utsattes för ett internationellt embargo och blev därmed till stor del ekonomiskt beroende av Turkiet. TRNC, som endast erkänts av Turkiet och på många sätt fungerar som en turkisk lydstat, anger i författningen att norra delen av Cypern är "en integrerad del av den turkiska nationen". Självständighetsförklaringen stämplades av FN:s säkerhetsråd som olaglig. Turkiet erkänner å andra sidan inte – till skillnad från FN och EU – den grekcypriotiska regeringen i söder.

För alla cyprioter är det även frustrerande och kännbart med de drygt 40 000 turkiska soldater vilka ännu är stationerade på ön.

Nästan värre är den stora inflyttningen av s.k. bosättare (settlers) från Turkiet vilket har bidragit till att tusentals turkcyprioter valt att emigrera. Invasionen 1974 iscensattes officiellt för att skydda dessa, men många har nu i stället valt att lämna landet. Av ekonomiska skäl, men också därför att de – enligt egen utsago – inte känner sig hemma i ett land av bosättare som inte talar ett språk de förstår och har en helt annan kultur. Bosättarna från det fattiga Anatoliens högslätter har fått politiska rättigheter och har förstås röstat i enlighet med de styrande som försett dem med bostad och försörjning.

Europarådets ministerråd har uppmanat Turkiet att upphöra med att skyffla över bosättare till Cypern eftersom det är en illegal handling. Artikel 49 i Genève-konventionen slår fast att ”Ockupationsmakten får ej deportera eller föra över delar av sin egen civilbefolkning till området de ockuperar.”

Antalet bosättare anses uppgå till 160 000 (år 2004). Enligt en beräkning var turkcyprioterna 115 900 år 1974 men endast 87 900 år 2005. Oenighet råder om dessa siffror, men alla parter verkar vara överens om att nationalturkar systematiskt har förts över till norra Cypern.

En annan viktig principsak för grekcyprioterna har varit problemet med deras egendomar i norr. Turkcyprioterna som flydde söderifrån har förstås bosatt sig i många av dem. Men i alltför många av husen bor välbeställda britter och andra välfärdsturister. Grekcyprioterna rasar även mot dessa och mot turister som besöker det ockuperade Cypern och bor på f.d. grekcypriotiska hotell. Mrs Loizidou, en grekcypriotisk kvinna bosatt i London, har blivit ett välkänt fall eftersom hon i åratal hävdat sina rättigheter till hus och egendom i Kyrenia. Turkiet riskerar nu att få betala miljontals dollar i ersättning till grekcyprioter som förlorat sina egendomar i norr. Men då infinner sig en annan fråga, om man nu utgår ifrån att grek- och turkcyprioter är likvärdiga och har samma rättigheter.

Vad händer med turkcyprioternas hus och egendomar som gick förlorade under åren mellan 1963 och 1974? Ingenstans talas det om deras rättigheter och vilka krav på kompensation även de kan ha.

En annan ännu mer infekterad fråga är problemet med de s.k. missing persons eller saknade personer. Det handlar främst om de grekcyprioter som ansågs ha försvunnit under den turkiska invasionen. Grekcyprioterna har i alla år envist hävdat att de ännu sitter i turkiska fängelser eller de mördats av turkar. År 2004 bildades Committee on Missing Persons, dvs Kommittén för Försvunna Personer. De började omedelbart sitt arbete med att söka upp massgravar, gräva fram och identifiera de olika individerna för att slutligen överlämna kvarlevorna till de anhöriga. Projektet sker i samarbete mellan arbetslag från de båda folkgrupperna. De består av arkeologer, antropologer och genetiker. Fram till slutet av år 2007 hade 57 individer kunnat identifieras och återbördats till sina familjer. Egendomligt nog verkar aldrig den turkcypriotiska ledningen ha efterfrågat sina egna missing persons. De verkar ha betraktat de försvunna som avlidna och därmed ett avslutat kapitel. Å andra sidan hade det varit klädsamt om grekcyprioterna erkänt att det finns turkcypriotiska missing persons, varav många naturligtvis blivit mördade av greker eller grekcyprioter. Den grekcypriotiska regeringen har i alla år använt dessa missing persons som ett propagandaverktyg i kampen mot Turkiet. De senaste åren har ett envist rykte florerat att dessa försvunna grekcyprioter egentligen inte alls är försvunna utan ligger i massgravar på södra sidan. Skandalen består i att detta varit känt sedan länge, men att regimen i söder trots detta framhärdat att de funnits i turkiska fängelser och att Turkiet i sin ofattbara ondska vägrat att låta dem återvända. Detta finns beskrivet i böcker och artiklar vilka enligt den grekcypriotiska regeringen är skrivna av personer köpta av den turkiska regimen och därmed fullkomliga lögner. Trots att rapporterna ofta är skrivna av s.k. oberoende organ och grekcypriotiska journalister.

 

Framtiden

Förhandlingar om en utväg ur det s.k. cypernproblemet har ägt rum till och från sedan 1964. Mellan 1974 och 2002 betraktades turkcyprioterna av internationella samfund som hindret i vägen för en lösning. Men detta gäller nog snarare deras ledare, alla styrda med hård hand från Turkiet. Efter 2002 är situationen däremot den omvända och det ansågs vara grekcyprioterna som bromsade utvecklingen.

2004 blev Republiken Cypern fullvärdig medlem i EU och i januari 2008 ersatte euron det cypriotiska pundet. En vecka före inträdet den 1 maj 2004, röstade grekcyprioterna på södra Cypern nej till att återförenas med turkcyprioterna i norr. De kunde inte acceptera de nya villkor som FN föreskrivit. Grekcyprioterna uppmanades med emfas att rösta nej av dåvarande president Papadopoulos, men även av den grekisk-ortodoxa kyrkan. FN hade utarbetat en fredsplan, den sista s.k. Annan-planen, där man bland annat föreslog att Cypern skulle få en gemensam regering för sina "två ingående stater". Turkcyprioterna däremot röstade ja, men det räckte inte för att återföreningen skulle bli verklighet. Till skillnad mot förut får de nu exportera sina varor till alla delar av EU, även om exporten måste ske via södra Cypern. Pengar som EU avsatte för att hjälpa turkcyprioterna att komma i kapp ekonomiskt efter Cyperns återförening ska användas till att stimulera norra Cyperns ekonomi, trots att återföreningen inte blev av. 2004, då Cypern blev medlem i EU, blev det också fritt fram för alla EU-medborgare att resa mellan södra och norra Cypern. Ön förblir delad även som medlem i EU. Unionens lagar gäller enbart på södra Cypern, som kontrolleras av den erkända, grekcypriotiska regeringen. Hela Cypern är officiellt med i unionen, men Republiken Cypern styr inte öns norra del och EU:s regelverk tillämpas inte där. De officiella cypriotiska myndigheternas kontroll sträcker sig bara till stilleståndslinjen. Detta är viktigt att veta för besökare som väljer att resa till den ockuperade delen av ön, vilket numer är ganska enkelt.

Jordbruket är viktigare i norr än i söder men tappar även i där betydelse. Sedan kasinon förbjöds i Turkiet 1998 har norra Cypern blivit ett populärt resmål för både spelsugna turkar, grekcyprioter och israeler. Den bördiga Mesaoriaslätten borde prydas av – om inte vajande vetefält, så åtminstone andra grödor till gagn för befolkningen. I stället ser vi enorma tivoli-liknande anläggningar, med tvetydiga namn som ”Pussycat”, ”Playboy” och det är inte svårt att inse att därbakom döljer sig både bordeller och kasinon. Jag lärde mig också att bakom namnet ”kabaré” döljer sig en helt annan typ av verksamhet där inte bara pengar utan även människor är insatsen. Varför bryr sig ingen om trafficking på norra Cypern?! Och vilket magnifikt hyckleri att överlåta sina synder på det lilla Cypern, medan samma synder är förbjudna i Turkiet och Republiken Cypern. Dessa solkiga nöjespalats är många på det ockuperade Cypern och de grova förtjänsterna därifrån hamnar naturligtvis i nationalturkiska fickor.

Redan år 1997 kunde turkcypriotiska pilgrimer korsa gränsen för att besöka moskén Hala Sultan Tekké strax utanför Larnaka. Enligt en artikel i DN samma år hälsades 500 turkcyprioter vid gränsen av grekcyprioter med olivkvistar. Därefter tilläts grekcyprioter att besöka S:t Andreas kloster på Karpassos under den ortodoxa påsken i april varje år.

I april 2003 lät den turkcypriotiska regimen öppna gränsen mer stadigvarande och enligt uppgift passerade då över två miljoner människor de första dagarna. Turisterna måste ha varit många det året. Grekcyprioterna blev varmt mottagna av sina landsmän i norr. Sedan dess har även turkcyprioterna fått en del av det grekcypriotiska välståndet. Även de är medborgare i Republiken Cypern och har i princip samma rättigheter. Några turkcyprioter har även fått grekcypriotiska pass (EU-pass). En rad åtgärder från den grekcypriotiska regeringen syftar till att förbättra turkcyprioternas levnadsstandard. Tusentals turkcyprioter har fått officiella dokument från södra Cypern och betraktas därför som EU-medborgare. Ungefär 3000 arbetar där och ännu fler passerar gränsen varje dag.

Cypern har varit en hemvist för olika minoriteter ända sedan bronsåldern, men under de senare åren har dessa folkgrupper ökat mer än vad som borde vara nyttigt. Cyperns starka ekonomi och landets anslutning till EU i maj 2004 har gjort ön mer attraktiv än någonsin. Cypern har tagit emot tusentals flyktingar från Mellanöstern samt ekonomiska invandrare från Asien, Ryssland och Ukraina m fl länder. Samtidigt kommer lika många välfärdsturister från Europa för att bosätta sig här mer eller mindre permanent. Kritiker menar att även dessa på lång sikt kommer att förändra den demografiska balansen på den lilla ön, även om denna fara inte är lika överhängande i söder som i norr.

Kriminaliteten är förhållandevis låg på Cypern men har ökat på senare år genom invandring av bl.a. den ryska maffian som använder ön som en gigantisk tvättmaskin för alla sina svarta pengar. Cypern hyser även 45 000 ryska utlandsbaserade företag och flera av deras anställda är f.d. KGB-tjänstemän medan andra är direkt kriminella. Å andra sidan ägs många av vanliga affärsmän vilka flytt anarkin i Ryssland till en mer ordnad tillvaro på Cypern.

Den så kallade Cypernfrågan har mer än ett halvsekel varit en oerhört infekterad fråga. Många tror att problemet började 1974 med den turkiska invasionen, men så är det alltså inte. Invasionen hade ett långvarigt och djupt tragiskt förspel. Flera insiktsfulla grekcyprioter, några i hög officiell ställning, har medgivit att den egna folkgruppen delvis är orsak till problemet och att behandlingen av turkcyprioterna varit djupt orättvis. Det är också viktigt att komma ihåg att den från början rasistiska inställningen gentemot turkcyprioterna sannolikt var ett officiellt påbud från grekcypriotiska myndigheter, kyrka och militär och knappast omfattades av vanligt folk. Numer finns hundratals böcker om händelserna som utspelade sig före invasionen 1974 samt om turkcyprioternas situation, författade av journalister och forskare, en del av dem grek- och turkcyprioter samt fastlandsgreker.

Turkcyprioterna är ett eget unikt folk med samma rättigheter som sina grekcypriotiska medmänniskor, trots att de är muslimer och i minoritet. De har en egen kultur, ett eget språk och egna traditioner, skilda från de turkiska. Turkiet måste ta hänsyn till att turkcyprioterna faktiskt valt att lämna sitt eget land emedan de inte står ut med denna invasion av främmande folk till Cypern. Av någon anledning verkar ingen respektera åsikter från denna folkspillra som riskerar att försvinna. Detta borde också kunna kallas etnisk rensning. Turkcyprioterna har bittert fått lära sig att inte lita på grekcypriotiska politiker. Kanske kan detta förändras om Cypernfrågan får sin lösning och även norra sidan blir EU-medlem, vilket nu blockeras av Grekland.

Många utländska forskare betonar den orättvisa behandlingen av turkcyprioterna under nästan fyrtio år; oförrätter begångna även av internationella samfund som inte velat se eller åtgärda dessa missförhållanden. Kanske är det inte heller så uppenbart att Turkiet under så lång period underminerat samvaron mellan de båda folkgrupperna med brutala metoder och ren terrorism. Den grekcypriotiska regimen i söder har ända sedan 1964 behandlats som hela öns enda lagliga regering och turkcyprioter har varit uteslutna från alla internationella fora och diplomatiska kanaler. Republiken Cypern har åtnjutit en i stort sett obegränsad goodwill efter den illegala turkiska ockupationen av öns norra del.

En forskare menar att det Brittiska Samväldet bär den största skulden till situationen då det konsekvent uteslutit turkcyprioter från alla möten och i stället låtit grekcyprioter dominera förhandlingarna om Cypern. Turkcypriotiska talesmän och vanliga innevånare behandlas som andra klassens medborgare, oavsett deras åsikt om den illegala statsbildningen i norr. Alla turkcyprioter är inte positiva till denna och framför allt inte till närvaron av turkiska soldater. Deras situation är dubbelt svår eftersom de inte heller kan rikta sin kritik och frustration mot någon. Den turkcypriotiska ledningen anses vara helt osjälvständig mot Turkiet men vad har de egentligen för val?

En känsla av hopplöshet florerar bland intellektuella, konstnärer, idrottsmän, akademiker och andra som hindras att deltaga i evenemang utomlands genom embargot mot deras del av landet. Å andra sidan förekommer sanktioner mot minoriteter som lever i enklaver på det ockuperade norra Cypern. Dessa inbegriper främst grekcyprioter, men även maroniter, armenier m fl. Grekcyprioterna har äntligen fått en skola på Karpassos, men maroniterna är hårt trängda och deras antal minskar.

Men oavsett vad som tidigare hänt, är det oacceptabelt att en hel armé av turkiska soldater ännu befinner sig på Cypern. De fler än 40 000 soldaterna från Turkiet utgör i praktiken en ockupationsarmé på ett EU-lands territorium. Detta har också utlöst omvärldens embargo som fått en fullkomligt förlamande effekt på norra Cyperns ekonomi, näringsliv och utbildning. Ingen demokratiskt tänkande individ kan rättfärdiga de övergrepp som begåtts mot landet. Med rätta hävdar grekcyprioterna sin rätt att existera utan att ständigt påminnas om hotet från norr genom de turkiska soldater som bitit sig fast i landets ockuperade del. Just därför tycker man att Republiken Cypern kunde visa sin generositet genom att även erkänna sina egna misstag i det förflutna. I en uppsjö av böcker, broschyrer och annat informationsmaterial matas man med information som till slut blir tröttsam eftersom den avviker från den verklighet som var turkcyprioternas vardag.

 

• Cypern behärskades av osmanerna 1570-1878. Redan 1571 måste tusentals turkar att bosätta sig på ön, tvångsförflyttade av Höga Porten (regeringen) i Istanbul. Turkcyprioterna har inte varit på Cypern lika länge som grekcyprioterna, men länge nog för att få kalla sig cyprioter.

 

• Konflikten mellan grek- och turkcyprioter började inte 1974. Den inleddes på 1950-talet då EOKA bildades för att främja enosis – förening med Grekland. Till en början anslöt sig faktiskt några hundra turkcyprioter till enosis men stöttes snabbt bort.

 

• EOKA var inte ensamt om att bekämpa kolonialmakten Storbritannien. Detta gjorde även intellektuella turkcyprioter, vilka i sin tur påverkade sina församlingar.

 

• Ingenstans kan man läsa om de fruktansvärda brott mot turkcypriotiska civila som begicks av grekcyprioter, antingen de nu var anslutna till Nationalgardet, EOKA eller andra grupperingar. Man får intrycket att turkcyprioternas liv inte var viktiga, eller i alla fall oerhört mycket mindre viktiga än grekcypriotiska liv.

 

• Turkiet utövade påtryckningar mot turkcyprioterna redan på 1950-talet och turkiska officerare deltog i bildandet av terroriststyrkan TMT. De förtryckte sina egna och hindrade dem att samarbeta med grekcyprioter. Turkcypriotiska patrioter som ville vara cyprioter och inte turkar mördades av TMT. Men detta kan man läsa om i böcker skrivna av turkcyprioter. Där finns en vilja till självrannsakan och ärlighet.

 

• Grekcyprioterna talar ofta om de sk ”saknade personerna” som ännu anses befinna sig i turkiska fängelser. Men varför nämns inte de turkcyprioter som också försvann?

 

• Julmassakern 1963 säges i alla officiella dokument och i flera böcker vara anstiftad av turkcypriotiska terrorister. Trots att de flesta observatörer, bl a FN, menar att tragedin utlöstes av grekcypriotisk milis. Om detta finns det alltför många åsikter, men att grekcyprioter var inblandade torde stå utom tvivel.

 

• Giorgos Grivas hyllas idag som en nationalhjälte och gärna samtidigt som ärkebiskop Makarios. Grivas var en högerextremist som upphöjde våldet till en lag. Har grekcyprioterna glömt den terror han utövade mot sina landsmän och de mordförsök han anstiftade mot ärkebiskopen?

 

• Cypern slår gärna ihop sina nationaldagar med Grekland. Men även under specifikt cypriotiska nationaldagar dominerar den grekiska inslaget. I militärparader syns den blåvita grekiska flaggan främst. Därefter bär man den cypriotiska flaggan jämte den grekiska kyrkans gula med dubbelörnen, ett bysantinskt emblem. Inte roligt att vara turkcypriot dessa dagar.

 

Dessa exempel kan mångfaldigas. Det skulle öka trovärdigheten hos grekcyprioterna om de även i skrift kunde uttrycka självkritik samt fördömande av de brott som begåtts i det förflutna även om grekcyprioten i gemen också drabbades av grekiska och grekcypriotiska terrordåd. Det har man råd med. Det står också i skarp kontrast till vad man kan höra under samtal med grekcyprioter, både civila, politiker och tjänstemän. De allra flesta uttrycker en önskan till fredlig samvaro med sina forna landsmän och många är förfärade över de övergrepp som begicks mot turkcyprioterna före den turkiska invasionen.

Att inte erkänna historien och vilja bearbeta den ger inga tydliga signaler till turkcyprioterna om en vilja till en fredlig samvaro. Många andra europeiska länder gör det idag, t ex Spanien som ventilerar problem och brott begångna mot demokrater under spanska inbördeskriget.

Å andra sidan måste man fråga sig om en lösning överhuvudtaget är sannolik då Cypern inte haft möjlighet att bestämma över sitt öde sedan bronsåldern. Redan under 1200-talet f Kr började greker från fastlandet att bosätta sig på Cypern. Därefter har en strid ström av främmande makter koloniserat, ockuperat, utnyttjat, förtryckt och påverkat den lilla ön i östra Medelhavet. Det är svårt att säga vilka som orsakat befolkningen störst skada – romare, franker, venetianare, osmaner, engelsmän eller andra.

Att försöka bringa ordning i den s.k. Cypernfrågan är ett omöjligt företag om man inte råkat vara på plats då dessa händelser utspelade sig. Jag har haft turen att kunna intervjua några grekcyprioter som var där då det hände; både under 1950-tal, 1960-tal och 1974. Samtal med grekcyprioter på norra Cypern och diskussioner med grekcypriotiska ”flyktingar” på södra sidan har också varit väldigt informativa. Flera av dem bodde grannar med turkcyprioter i norr och har i alla år haft kontakt över gränsen. I något fall vaktas ännu ett grekcypriotiskt hus på andra sidan gränsen av en turkcypriot, så att ingen ska bosätta sig där. Å andra sidan har jag också haft tillfälle att ställa frågor till grekcypriotiska politiker som stod regeringen nära och dessa menade att de inte alls är intresserade av någon återförening. De drog en parallell till det delade Tyskland och menade att något liknande ville man inte vara med om på Cypern. Varför intressera sig för det fattiga norra Cypern när ekonomin står på topp i Republiken Cypern?

Någon turkcypriot att intervjua har jag aldrig lyckats finna utan jag har i stället läst flera böcker och intervjuer av och med turkcyprioter.

Själv har jag hållit mig på mattan i mer än trettio år innan jag kunde besöka norra Cypern eftersom min lojalitet mot grekcyprioterna var total. Ovanstående reflektioner är ett resultat av ett omfattande läsande och diskuterande och eventuella fel och missuppfattningar bör endast belasta mig själv. Denna artikel är en sammanfattning av de artiklar och böcker jag funnit balanserade nog att ta på allvar samt intervjuer med ”dem som var med”.

Politisk propaganda är ett effektivt och destruktivt instrument och har använts av båda sidor. Oerhört mycket material finns att läsa på internet, men det är tveksamt om något kan sägas vara tillförlitligt. En överhettad hjärna finner då svalka i redogörelser och böcker som handlar om den svenska FN-bataljonens insatser på Cypern.

Ett bestående intryck blir till sist att Cypern aldrig upphör att fascinera med sin mångfacetterade och dramatiska historia. Det är också obegripligt att så stora delar av dess kultur fortlevat under alla århundraden och att cyprioterna i många avseenden lyckats behålla den intakt och unik. Samt att cyprioterna alls lyckats överleva sina egna tragedier.

 

Arkeologi på ockuperad mark

Då invasionen kom 1974 pågick en mängd utgrävningar på norra Cypern, vilka alla hastigt fick avbrytas. Sedan dess har det varit strängt förbjudet för arkeologer av alla nationaliteter att besöka den ockuperade norra delen av landet. Den som ändå försökt har fått svidande efterräkningar av det grekcypriotiska Riksantikvarieämbetet. Turkcypriotiska arkeologer har uteslutits från konferenser och sammankomster utomlands. Annars straffas arrangörerna av dessa med uteblivna grävningstillstånd på södra Cypern. Turkcypriotiska forskare har också utestängts från utbildning utomlands. Utländska arkeologer måste även ha en officiell grekcypriotisk uppfattning om Cypernfrågan för att inte hamna i onåd. Ibland är det svårt att veta om detta beror på okunskap eller ängslan. Troligen det förra. På senare år har turkcyprioter återupptagit de grävningar som avslutades 1974 eller startat nya. De viktigaste utgrävningarna måste hållas efter för att inte växa igen. S.k. nödgrävningar måste utföras även här då nya hotell eller andra hus ska byggas. Tjuvgrävare, inte nödvändigtvis turkcyprioter, nosar fram fantastiska fynd vilka kommer att föras utomlands om inte arkeologerna ingriper och utför en normal utgrävning. Ibland dristar sig någon enstaka utländsk arkeolog att deltaga i en undersökning och straffas därmed omedelbart av de inflytelserika grekcypriotiska myndigheterna med kontakter både i Grekland och andra länder. Det är ibland obegripligt att de lägger ned så mycket energi och medel på att stoppa människor att utföra ett nödvändigt arbete. Det viktigaste borde vara föremålen och fornlämningarna, inte kortsiktig politisk propaganda.

Det turkcypriotiska Riksantikvarieämbetet har endast en bråkdel av de resurser som sin grekcypriotiska motpart i söder. Denna fattiga administration har att ta hand om hundratals övergivna kyrkor, bland mycket annat. En viktig del av budgeten i norr baseras på intäkter från besökare. De ska räcka till utställningar, konservering, akuta åtgärder, rengöring och skydd av lämningar. Allt beror på hur många besökare som kommer.

Bojkotten mot TRNC har förstås även påverkat arkeologernas arbete. De har inte kunnat deltaga i internationellt arbete och landet får ingen ekonomisk hjälp p.g.a. embargot från grekcyprioterna. Alla utgrävningar i norr har avstannat och de utländska expeditionerna har inte kunnat återvända för att informera om hur ruinerna ska skyddas.

marie-louise.winbladh@comhem.se

 

Att läsa i urval:

• Dr Ihsan Ali, My memoirs, Ihsan Alis Foundation 2000.
• Coufoudakis, V., Cyprus. A Contemporary problem in Historical Perspective, Minnesota 2006.
• Jakobsson Hatay, A.-S., ’Konflikten på Cypern’, Världspolitikens Dagsfrågor nr 8 2002, Stockholm 2002.
•  Christopher Hitchens, Cyprus, N.Y. 1984.
•  
• Holmberg, P., Svensk polis på Cypern: 29 års FN-insatser för fred 1964-1993, Stockholm, Probus 1998.
•  
• Joseph, J.S., Cyprus. Ethnic Conflict and International Politics, London 1997.
•  
• Linge, L., Cypern i historiens spegel, Göteborg 1997.
•  
• O'Malley, B. & Craig, I. , The Cyprus Conspiracy: America, Espionage and the Turkish Invasion, London 1999.
•  
• Stavrinides, Z., The Cyprus Conflict, National identity and Statehood, (Nicosia, 1975)
• Waern, J., Cypern. Svenskarnas inledande FN-aktion 1964, Stockholm 1995.
• Gustaf Welin & Christer Ekelund, FN på Cypern. Den svenska fredsbevarande insatsen 1964-1993, Stockholm 1999.