Det politiserade museet

Publicerad: 7/10 2020 i tidningen Kulturen

https://tidningenkulturen.se/utgavor/kulturens-kronikor-debatt/23898-det-politiserade-museet

Artikelförfattaren har under en rad av år följt debatten om Statens museer för världskultur (SMVK) i media. Förvandlingen från ett litet museum med världsberömda samlingar till en mer eller mindre anonymiserad institution inom SMVK har varit dramatisk, i synnerhet om man hela tiden befunnit sig i stormens öga där det dock inte varit särskilt lugnt. Detta har självfallet påverkat både utställningarnas utformning och deras innehåll. Möjligen är detta inte något som besökarna märker men en faktakunnig måste uppröras över att relevant information inte längre kan erbjudas allmänheten. Å andra sidan angår detta alla som med sina skattepengar avlönar all irrelevant personal som knyts till myndigheten såsom byråkrater, konsulter och politiskt styrda tjänstemän. Utan kunskaper om museernas innehåll och uppdrag.

Eftersom dessa händelser i hög grad drabbat både anställda, föremål och besökare finns mycket att berätta. Men ingen finns nu kvar att redogöra för hur ett fåtal personer ett par decennier tidigare kunde producera stora utställningar med många besökare samt förvalta och vårda tiotusentals föremål i magasin och förråd. Utan några moderna hjälpmedel. Debatten i media har förts av journalister och byråkrater som saknar kunskaper och erfarenhet av museiarbete och samlingar. För en anställd som upplevt detta oerhörda paradigmskifte har aldrig funnits något forum.

Museernas roll att samla, studera och visa föremål har alltid varit den traditionella kärnan i deras verksamhet. Museernas huvuduppgift har tidigare varit att bevara, visa, studera och tolka föremål. Besökarna erbjöds utställningar och professionell vägledning.

Men under de senaste decennierna har flera museer i stället blivit ett säte för politisk korrekthet och opportunism. Verksamheten har populariserats, vilket i sig kan vara positivt men inte då de används som ett instrument för propaganda. En av de mer förödande konsekvenserna är att professionella museimän har tvingats lämna sin arbetsplats och marknadskriterier har införts som en utvärdering av deras arbete.

Statens museer för världskultur (SMVK) är en statlig myndighet under Kulturdepartementet och sedan år 2000 uppdelat i fyra museer och en administrativ sektor. Förutom Medelhavsmuseet ingår även Etnografiska museet och Östasiatiska museet i Stockholm samt Världskulturmuseet i Göteborg. Byråkraterna var från början angelägna om att avlägsna särarten för varje museum och tvinga dem att underordna sig en centraliserad budget. Årtionden av samlad kunskap samt ansvar för museer och magasin har ödelagts. Detta blev väldigt tydligt på Medelhavsmuseet då konservatorer och intendenter tvingades lämna sin arbetsplats. Vid millennieskiftet fanns ett tiotal sakkunniga föremålsintendenter; idag finns ingen. Ämnesexperter har ersatts av inhyrd personal, ofta helt okunniga om museets samlingar som de ska presentera för besökarna. Ytliga PR-jippon, avsedda att väcka tillfällig uppmärksamhet, har ersatt intressanta utställningar med syfte att förmedla djupare kunskap.

Utställningen om Cypern i Medelhavsmuseet är bara ett exempel på vad som händer när man väljer att lägga resurser på inramning och yta, på arkitektfirma och scenografi. I stället för kunskaper. Den berömda Cypernsamlingen har visserligen fått en påkostad och stilig inramning i den stora bankhallen, men arkitekterna saknade information om föremålens ursprung och innehåll. Kanske fanns det ingen att fråga. Synen av de enorma kilformade blocken som reser sig under takfönstret på innergården är anslående. Den stora gruppen av terrakottaskulpturer från Ajia Irini är innesluten i en enorm blockliknande konstruktion; en sju meter hög monolit och som väger åtta ton. Men den forntida Ajia Irini-helgedomen på Cypern saknade i stort sett byggnader och ritualerna genomfördes i det fria. I utställningen får besökaren i stället en känsla av att vara instängd i en grotta i stället för på en kultplats i under bar himmel.

 Det stora kilformade blocket med figurerna från Ajia Irini

Figurerna från Ajia Irini i den gamla utställningen 1989 - 2001

Besökaren informeras här om att han "kliver in på en rekonstruerad kultplats", vilket saknar all relevans med den verkliga fyndplatsen. Kulten utspelade sig under bar himmel, men här har man valt att fösa in både folk och föremål i en mörk grotta. I taket blinkar små lampor. En enorm spegel täcker ena väggen och det är svårt att urskilja vad som är riktiga skulpturer och vad som är spegelbild. Kanske är detta typiskt för vårt tid; effekten är mycket viktigare än innehållet som mera blir en illusion.

Spegel i grottan med terrakottaskulpturerna. Kultstenen har blivit en blinkande fyr ovanför ett gytter av figurer

De stora blocken är ganska vackra, men dominerar för mycket och motsäger själva innehållet av Cyperns kulter och kultur - solljus från en blå himmel, smala byggkonstruktioner av trä och vit kalksten samt helgedomar i det fria där så många skulpturer i utställningen hittades.

Tyvärr finns en rad faktafel i utställningen eftersom det inte fanns sakkunnig personal på plats när utställningen producerades. En tidigare ansvarig intendent tvingades tidigare lämna museet pga. ”brist på arbetsuppgifter” som det brukar heta. Det viktiga var i stället en effektfull inramning som förväntades locka besökare. Museer har å andra sidan en viktig uppgift i att förmedla kunskap till besökarna men möter här bara tomhet i stället för en genuin upplevelse av föremålens ursprungliga sammanhang.

Kultstenen i den gamla utställningen 1989-2001 och den nya

Världskulturmuseernas generaldirektör har valt att avskaffa museicheferna och ersätta dem med platschefer. Hon har kritiserats på grund av sina åsikter om professionalism och innehåll. En journalist noterade att hon hade beslutat att avskaffa museicheferna för att ersätta dem med byråkrater och en växande marknadsavdelning. Den nya generaldirektören förklarade att museet nu skulle fokusera mer på att främja "migration, integration, demokrati och mänsklig kreativitet" (Wong, DN 20/10 2016) i linje med det nyliberala politiska paradigmskifte som hade brett ut sig i Sverige. Generaldirektörens avsikt var också att ”fördubbla antalet besökare” genom att gå från vad “vi tycker är viktigt för vad publiken tycker är relevant “.

Politiseringen av museer har lett till att museerna ibland används som "politiska" verktyg för regeringen, bl.a. för att "stärka tolerans för mångkultur" (Wong DN 8/9 2016). Relevanta akademiska kvalifikationer, expertkunskap och erfarenhet anses bara vara i vägen.

En annan journalist påpekade att världskulturmuseer kan vara ”extremt politiserade” och han jämförde situationen i Sverige med museer i andra länder. Metropolitan Museum i New York och British Museum har styrelser med expertis som ska förhindra okunniga politiska infall.

Världskulturmuseerna har kritiserats hårt i media, i ett antal debatter, av politiker och av forskarsamhället. Kungliga Vetenskapsakademin och Svenska Akademien har slagit larm. Framstående forskare vittnar om en "förlust av vetenskapligt tänkande". Svenska Akademien ansåg att "Sveriges ansvar som förvaltare av ett internationellt kulturarv hotas" (Publikt 19/9 2017).

Politisering av museer är förödande. Att prioritera identitet istället för merit är oftast katastrofalt med inkompetens och brist på expertkunskap som en följd. Den tidigare kulturministern var okunnig om museernas verkliga syfte och fokuserade istället på normkritik och multikulturalism. Sakkunninga har ersatts av experter på könsfrågor och multikulturalism för att ge en politiskt korrekt prägel på verksamheten. Ett sekel av mödosamt uppbyggd kunskap har snabbt eliminerats.

Kulturarvspolitiken förmedlas till allmänheten bl.a. genom museerna. Några av dem har använts till att föra ut en identitetspolitisk agenda, och museichefer med en avvikande åsikt har uppmanats att lämna sin tjänst. Denna utveckling yttrar sig även på andra plan inom museerna: kommunikatörer och politiskt korrekta tjänstemän har ersatt akademisk kunskap. Interaktiva utställningar om normkritik har fått ersätta föremål, vilka förpassats till magasinen.

Identitetspolitik innebär bl.a. att verksamheten måste anpassas till behov hos olika grupper. Man väljer t.ex. att inrikta sig på grupper med avseende på hudfärg, kön, sexuell läggning eller liknande (Smedjan 2017).

Peter Luthersson från Lunds universitet har beskrivit den aktuella situationen i en sorgligt aktuell artikel. Han är bl.a. ledamot av Vetenskapssocieteten i Lund och har haft en rad uppdrag i kultur- och utbildningssektorn. Hans artikel har rubriken ”Bildningshatet bubblar i Sverige” och inleds med de famösa förslagen regeringen lade fram om nedläggning av de svenska medelhavsinstituten i Istanbul, Aten och Rom. I artikeln hävdas att förslaget uppvisar avlägsna men likväl otvetydiga likheter med Mellanösterns monumentkrossare. Samhället hotas av en godtycklig nedmontering av de bildningsrester och kulturfragment som ännu existerar.

Luthersson skriver vidare om Världskulturmuseet som han anser vara Marita Ulvskogs groteska skapelse. Artikeln nämner också Tommy Svensson, myndighetens förste generaldirektör och utnämnd av tidigare kulturministern Marita Ulvskog. Luthersson hävdar att Svensson rekryterade Ann Follin, myndighetens nuvarande generaldirektör, som han anser vara propagandachef och inte tycker att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet har så stort propagandavärde. Artikelförfattaren menar att Världskulturmuseernas ideologi kvarstår och att målet är att myndigheten fortsätter att vara storskaligt, likriktat, ideologiskt och hemsökt av fanatism och utan respekt för kunskap.

En annan tänkvärd artikel är skriven av Christer Lindberg, professor i socialantropologi vid Lunds universitet och docent i religionsvetenskap vid Åbo Akademi (Lindberg 2016). I artikeln redovisar han sin syn på kulturpolitiken och museernas framtid. Lindberg beskriver den chock han fått några år tidigare då en museipedagog tyckte att museerna borde sluta med utställningar och låta publiken roa sig i magasinen på egen hand eftersom det skulle vara mer demokratiskt. Kort innan Lindberg skrev sin artikel hävdade en intendent att museet inte borde ha några föremål alls eftersom de ändå bara var en belastning. Artikelförfattaren betonar vidare att Världskulturmuseerna från början erkänt att deras uppdrag var politiserat och på intet sätt handlade om att förvalta ett kulturarv.

På Världskulturmuseet i Göteborg skulle mångfalden plötsligt mötas och integreras i samhället och publiken lockas med shower, underhållning och installationer. Tyvärr är ingen, varken varken politiker eller ledning, intresserad av det kulturarv som museet förvaltar. (Detta borde egentligen betraktas som tjänstefel i stället för att premieras med svindlande löner som en arkeolog bara kan fantisera om. Förf.:s komm.) Lindberg hävdar att det vore bättre att lägga ned Statens museer för världskultur vars otympliga administration av chefer, mellanchefer och högste chef bromsar varje aktivitet i de fyra museerna. Förutom att de kostar skattebetalarna enorma summor till ingen nytta alls.

Påkostade installationer, arkitektur och design framhävs på bekostnad av innehållet. Lindberg framhåller även ett annat allvarligt hot som består av brist på kunskap om föremål och samlingsbestånd. Follin vill tillsätta globaliserings- och genusintendenter så länge de är politiskt korrekta. Artikeln avslutas med att påminna de ansvariga om att museernas primära uppdrag är ”att förvärva, bevara och främja sina samlingar till skydd för kulturarvet”. Artikelförfattaren menar att Sverige är ett ”kulturellt U-land där verksamheten är centralstyrd och måste vara politiskt korrekt för att få anslag.”

Så rätt så. Så synd att ledningen för myndigheten inte läser och beaktar dylika kloka synpunkter. Möjligheten finns förstås att de inte kan tolka innehållet i artikeln eftersom de inte förstår betydelsen av samlingar, föremål eller ens innebörden av sitt uppdrag. Arbetsbördan för politiker och tjänstemän är oerhörd och ingen kan kräva att de ska vara tyngda av vare sig utbildning eller kunskaper.

Världskulturmuseerna har hela tiden ignorerat behovet av specialkunskap och konservatorer har avskedats, dvs. de personer som är nödvändiga för att vårda samlingarna. Alla utställningar inom SMVK var från början förknippade med enorma kostnader eftersom bristen på innehåll måste ersättas av en spektakulär inramning.

Det finns emellertid andra typer av skador och icke-ekonomiskt mätbara förluster, omätbara på kort sikt, men på lång sikt är de ännu mer förödande. Det ena är museets rykte som säte för kunskap och världsberömda samlingar. Den andra är själva samlingarna, som riskerar att förstöras genom otillräcklig eller obefintlig övervakning. Eftersom allt ska mätas i pengar kan man hävda att unika antika föremål skulle vara värda tiotals miljoner, kanske mer, på marknaden. Men deras värde är högre än det eftersom de utgör en viktig del av det svenska kulturarvet.

I tider av kulturell snålblåst är det fullkomligt ofattbart att enorma summor förslösas på s.k. konsulter vilka inte åstadkommer någonting mer än att berika sig själva. Byråkrater och tjänstemän, gärna politiskt tillsatta, har höga löner som en museiintendent bara kan fantisera om. Men det riktigt tragiska är alla de anställda som helt saknar kunskaper om de samlingar de ska förvalta.

Stockholm anses allmänt ha de viktigaste samlingarna i världen av antikviteter från Cypern näst efter Cypern själv, och genom dessa politiska dogmer är ett stort kulturarv nu i fara. Det är uppenbart att varken kulturministern eller myndigheten förstår eller uppskattar dessa cypriotiska skatter, inte värda att visa eller vårda. Museets huvuduppgift är nu att vara en modern, professionell institution där varken kunskap och erfarenhet har något värde. Cypernsamlingarna förvaras i ett avlägset magasin, långt borta från personal och museum, utlämnade till högre makters omsorg. Samlingarna som helhet är fortfarande till stor del gömda för både den svenska allmänheten och internationella besökare.

Marie-Louise  Winbladh

Arkeolog, författare, forskare och reseledare

Intendent för Cypernsamlingarna 1971-2001

http://cypernochkreta.dinstudio.se

Författaren har just utkommit med tre nya böcker

The Origins of The Cypriots. With Scientific Data of Archaeology and Genetics, Galeri Kültür, Lefkoşa 2020

Arkeologens eskapader. En museikvinnas memoarer, Ultima Esperanza Books

Adventures of an archaeologist Memoirs of a museum curator, AKAKIA Publications, London

Titlar i texten

Lindberg, C. 2016, 'Vad händer egentligen på museerna?', Kvartal Vol. 3

Luthersson, P. 2016, 'Bildningshatet bubblar i Sverige', Barometern 28/12 2016

Kritiska mot hur museet styrs, Publikt 19/9 2017

”De hetaste kulturpolitiska frågorna inför valåret”, Timbros webbtidning Smedjan 12/11 2017

Wong, O., ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”, DN 8/9 2016

Wong,O., ”Rapporterna om museernas framtid bör kastas i papperskorgen”, DN 20/10 2016