Jättemöss och miniflodhästar

Livet på öarna i Medelhavet för 8-10.000 år sedan skilde sig mycket från nutiden. Innevånarna torde ha varit lätträknade, naturen såg annorlunda ut och faunan var uppochnedvänd. De "stora" däggdjuren bestod bl a av ponnyelefanter och miniflodhästar. I gengäld fanns hasselmöss och s k sovmöss i jätteformat, då inga köttätande rovdjur fanns som kunde hota dem.

För ungefär 10 000 år sedan fick Cypern sin nuvarande form då t ex Mesaoria steg upp ur havet. Mesaoria är den bördiga slätt som - vilket anges av namnet - ligger "mellan bergen", dvs Kyrenia och Troodos. Cypern stod aldrig i geografisk förbindelse med fastlandet. Under den period som kallas Pleistocen låg ön dock närmare Syrien-Anatolien än idag. Karpassos-halvön var då förlängd och det var endast 4 mil till Syrien.  Cypern hade mycket skog under forntiden som senare  gick åt vid kopparhantering och skeppsbygge. Nu finns skog endast uppe i Troodos-bergen.
(Pleistocen inföll för ungefär 2-3 miljoner år sedan. Därefter följde Holocen som innefattar modern tid. Den sista istiden tog slut ca 10.000 f Kr, vilket också är den ungefärliga gränsen mellan Pleistocen och Holocen.)

Cypern var såsom ö helt isolerad. Öns "oceaniska" karaktär belyses av att djurarterna var så få i jämförelse med fastlandet. Där fanns under Pleistocen 120 däggdjursarter, medan Cypern hyste knappa 5. I likhet med förhållanden på andra medelhavsöar så var rollerna ombytta inom djurvärlden. Däggdjur som på fastlandet var mycket stora, utvecklades till miniatyrdjur på öarna. På Cypern fanns under Pleistocen t ex stora elefanter, vilka så småningom blev mindre då de tvingades anpassa sig till öns begränsade resurser för att överleva. I slutet av utvecklingskedjan står en liten dvärgelefant med ynka ca 1 meter i mankhöjd. Ön hyste även flodhästar av miniformat, inte större än ett stort svin. Även de måste ha varit större och kan då simmande ha kommit från södra Anatolien. Där fanns på slätterna i Kilikien  stora elefanter och flodhästar under Pleistocen.

Ovanstående betraktelse är föranledd av märkliga fynd från grävningar under sent 1980-tal på södra Cypern. Amerikanska arkeologer har på Akrotiri-halvön påbörjat undersökningar av den hittills äldsta platsen på ön med spår av mänsklig aktivitet.

Platsen heter Aetokremnos (Örnklippan), ett passande namn på en smal, utskjutande klippavsats ca 40 m över havet. Fynden består hittills bl a av drygt 1000 fragment från stenverktyg. Dessa tidiga inbyggare verkar mest ha använt sig av skrapor. Man har även hittat pärlor av sten och s k dentalium-snäckor. Det mest anslående fyndet är emellertid de enorma mängder djurben (ca 100.000 st) man funnit på en så begränsad yta. 95 % av benen har tillhört pygmé-flodhästar och man har kunnat konstatera att där funnits lämningar av mer än 200 individer. Flera ben är brända. Man har också hittat ben efter 3 st pygmé-elefanter. På Site E har man även funnit ben av gås, duva, sköldpadda och orm. Rapporterna avslöjar inte om de var middagsmat eller sällskapsdjur.

Dessa fynd  har åstadkommit viss uppståndelse då det är första gången man hittat lämningar av för länge sedan utdöda djur tillsammans med spår av människor. Utifrån detta kan man dra slutsatser och göra analyser, om t ex människans roll i utrotandet av infödda djur under Pleistocen.
Genom flera C-14 dateringar, gjorda på bl a flodhästben och snäckor, har man fått fram en genomsnittlig datering på ca 8500
f Kr för Aetokremnos (även kallad Site E).
Denna datering gör platsen till den äldsta på Cypern, och en av de tidigaste överhuvudtaget på någon medelhavsö. En forskare menar att Aetokremnos är ett av de tidigaste ex på befolkningsspridning   under postglacial tid.
Människorna kan ha kommit österifrån på en resa som i så fall skulle vara längre än någon annan så tidig dokumenterad sjöfart. Som jämförelse kan nämnas att bosättare nådde spanska Antillerna under tidigt 6000-tal f Kr. De första turisterna invaderade Mallorca under tidigt 5000-tal f Kr.

Site E är ännu inte färdigutgrävd och platsen är svår att definiera. Man har t ex inte hunnit undersöka kulturlager under den utskjutande klippan, ett sk klipp-överhäng. Fanns en boplats, är det troligt att den låg där även om den bara användes säsongsvis. Aetokremnos var dock sannolikt en slaktplats e dy, dit man släpade kropparna. Kanske var det i stället en fälla. Kanske jägarna helt enkelt knuffade de arma djuren nedför klippan i likhet med nordamerikanska buffeljägare.

Då de första människorna började etablera sig under yngre Pleistocen blev ofta följden att många djur dog ut. Klimatförändring hade en viss betydelse, men megafaunan, dvs de  större djuren, skulle ha klarat sig om inte människorna kommit. Jägare använde eldar för att driva djurflockar framför sig. Brändernas inverkan på miljön var på lång sikt av större betydelse än jakten. Människan blev en omedveten miljöförstörare. Djurens storleksminskning kan även ses som ett förebud till utdöende. Djur som var mindre hade större chans att överleva längre när den yttre miljön och därmed deras levnadsförhållanden ändrades.

Flera fossilfynd av ben och betar från andra delar på Cypern, tyder på att stora elefanter levt på ön under Pleistocen. Dessa är emellertid inte så välbevarade som dem från Site E och betydligt mer fossiliserade.
Även flodhäst-fossil har påträffats i grottor och vid kusterna, men aldrig så högt över havet som vid Aetokremnos. Pygmé-flodhästen måste även den ha utvecklats ur ett större djur för att lättare anpassa sig till ö-miljön. Såsom liten  kunde den lättare klara sig på ett mindre utbud av mat och bättre klättra omkring på bergiga öar.
Site E bör enligt utgrävarna betraktas som unik och inte representativ för något annat. Perioden bör kallas för "Akrotiri-fasen" och inte "proto-neolithisk". Platsen är 2 årtusenden äldre än Khirokitia, den mest kända neolithiska boplatsen på ön.
Folket som åt upp de 200 flodhästarna i Aetokremnos verkar inte ha haft kontakt med paleolithiska kulturer på fastlandet. Akrotiri-fasen är nästan samtida med den s k Natufiska kulturen i Levanten ca 10 000 - 8300 f Kr på Israels och Libanons kust, Jordan-dalen
m fl platser i den "bördiga halvmånen". Där fanns vilda sädesslag, gaseller och persisk dovhjort (den senare återfinns på Cypern omkr 6000 f Kr).

De neolithiska bosättare som senare anlände till öarna i Medelhavet medförde djur som successivt ersatte den äldre faunan. "Vilda" däggdjur som idag lever kvar är ättlingar till dessa tidigt, importerade djur, som t ex "vildgeten" på Kreta (agrimi eller kri-kri) och mouflon-fåret på Korsika, Sardinien och Cypern. Båda djuren liknar förhistoriska får och getter med sina stora horn och
långt hår i stället för ull.

Fynden från Aetokremnos och utgrävarnas analyser därav har visat sig vara kontroversiella. Några tvivlar på att arkeologernas slutsatser är riktiga och menar att det inte är bevisat att fynden av ben och mänskliga spår hör samman. Man har vidare haft stora svårigheter att få rapporter och artiklar publicerad i vetenskapliga publikationer.

I ett vidare sammanhang blir den sorgliga slutsummeringen att människan redan tidigt var en fara för sin omgivning och troligen var ansvarig för utrotandet av pygmé-flodhäst och ponny-elefant i Medelhavsområdet. Till skillnad mot nutida miljöförstöring skedde det dock helt medvetet.  
En mer positiv slutsats av grävningarna på Site E är att Cypern blir bara äldre, märkvärdigare och mer intressant ju mer man gräver.

Litteratur:
Josef Benes, Urtidens djurvärld. Stockholm 1980
Björn Kurtén, Istidens djurvärld. Stockholm 1964.
R.J.G. Savage, Mammal Evolution. London 1986
Anthony J. Sutcliffe, On the track of the Ice Age Mammals.
British Museum, london 1985
Report of the Department of Antiquities in Cyprys (RDAC) 1988 and 1989
New Scientist, 3 January, 1985
Current Anthropology, Vol.31:2, April 1990 (Bernhard Knapp, Production, Location and Integration in Bronze Age Cyprus)

Henry Hippo