Språngbräda mellan öst och väst

Afroditeklippan i Palaipafos

Cyperns historia och kultur upphör aldrig att fascinera och förvåna. Rik på mineral och bördig jord har ön sedan förhistorisk tid stått i centrum för omgivande länders intresse. Många folkslag kom som handelsmän, kolonisatörer och senare – ockupanter. Cypern har genom historien varit en mångkulturell tummelplats. I modern tid blev ön viktig för stormakterna genom sitt strategiska läge och som en språngbräda mellan öst och väst.
Cypriotisk arkeologi har under de senaste decennierna hamnat i fokus för ett alltmer växande intresse hos forskare och allmänhet. Öns läge i korsningen mellan tre världsdelar har alltid präglat den politiska och kulturhistoriska utvecklingen. Cypern är ett litet land – ungefär tre gånger så stort som Gotland – och såsom ö ett avgränsat kulturområde vilket medfört en viss kulturkonservatism.
Människor fanns på Cypern redan cirka 8000 f Kr och kanske ännu tidigare. Arkeologerna har hittat spår av jägare som slaktat och ätit upp hundratals miniflodhästar och kanske utrotat dem. Tretusen år senare var folk bofasta runt hela ön. De bodde i bastanta runda hyddor, samlade i byar. Man levde av fiske, jordbruk och mjölk från tama dovhjortar.
Omkring 2000 f Kr hade människorna lärt sig att bearbeta koppar, som blev ett viktigt komplement till det traditionella åkerbruket. Städer byggdes och hamnar anlades vid kusterna. Cirka 1500 f Kr var utrikeshandeln i full gång med bland annat Grekland och Syrien.

Levde sida vid sida
Invandrare kom för att bo och arbeta i de stora städerna, där till exempel egyptier, mykenska greker och syrier levde sida vid sida med infödda cyprioter. Med sig hade de sin kultur och sin religion. Så småningom fick dessa kontakter en mer fientlig prägel och en lång rad främmande stormakter avlöste varandra på Cypern: det mykenska Grekland, Assyrien, Egypten, Persien, Grekland igen och slutligen Rom.
Cypriotisk keramik var starkt influerad av den grekiska alltsedan 1200-talet f Kr. Då fanns grekiska kolonister på ön, som slagit sig ned i olika städer där de ägnade sig åt handel och konsthantverk.
Cypern var en fri nation under knappt ett sekel på 600-talet f Kr, då konst och kultur blomstrade. På 300-talet f Kr befriades ön från den persiska ockupationsmakten av Alexander den store och hans armé. Men Cypern blev nu istället en del av den hellenistiska kulturen. Den cypriotiska konsten hade sedan länge förlorat kontakten med sina rötter i sin iver att efterlikna den grekiska.
Cypern hade redan under forntiden stor politisk betydelse. Dessutom var ön en viktig handelsled mellan öst och väst och kom därigenom att fungera som en kulturell förmedlare mellan olika länder. I detta sammanhang har Cypern ofta bestått av en västlig del öppen för inflytande från Grekland och sydvästra delen av Anatolien (där Turkiet ligger i dag), samt en östlig del av mer orientalisk karaktär.

Under tidig bysantinsk tid (400–600-talen e Kr) upplevde Cypern en blomstringstid, som fick ett abrupt slut vid mitten av 600-talet då ön flera gånger invaderades av araberna. Ön blev en provins i det bysantinska riket under åren 965–1185 och gynnades av de konstnärliga impulserna därifrån. Kyrkor med sällsamt vackra fresker och mosaiker uppfördes. Från slutet av 1100-talet och fram till 1400-talets slutskede kom Cypern att styras av frankerna under den mest intressanta perioden av medeltiden. Ön blev en mellanstation för korsriddare på väg österut till Palestina och Jerusalem.

Del av det osmanska riket
Från 1489 tog venetianarna över styret tills de själva besegrades av turkarna år 1571. I över 300 år förblev Cypern en del av det osmanska riket.
Turkarna lämnade formellt över styret till britterna år 1878. Britterna tilllämpade därefter medvetet en politik som syftade till att splittra grek- och turkcyprioter. 1960 lämnade engelsmännen Cypern. Sedan juli 1974 är öns norra del ockuperad av Turkiet.

Hyddgrunder i Chirokitia, 5000-tal f Kr