CYPERN - KYPROS – KIBRIS Maj 2012   

G/C = grekcyp. T/C = turkcyp. SCE = Swedish Cyprus Expedition

Mitt korta besök på Cypern i mars kändes alldeles otillräckligt. Efter hemkomsten bestämde jag mig för att åka tillbaka under våren för att undersöka om jag skulle kunna stanna en längre period utan att ha något fast program. Jag var vettskrämd inför utsikten att bli sittande ensam på ett kallt hotellrum utan att träffa någon, bara med min lilla PC, en tyst mobil, vinslattar och cigaretter... Jag var orolig för att ingen skulle ha tid eller lust att träffa en gammal avdankad musei-intendent. Annat var det för 15 år sedan med föreläsningsserier, TV-intervjuer, röda mattan... Det var före den danska invasionen av museet.

Över en månad letade jag kontakter på nätet, försökte väcka upp gamla och nya vänner, fundera ut nya intressen. Det enda jag visste var att jag absolut ville nästla mig in i organisationer som arbetar för en gemensam framtid med G/C och T/C.

Hade oxå bestämt mig för att hyra cykel under de 3 veckor jag tänkte stanna och fick leta länge innan jag hittade Mike Hadjioannou från The Cyprus Cycling Federation som hyrde ut. Dyrt var det, 200 euro, men cykeln var fantastisk och höll för vilda utflykter i omgivningarna. Mike lovade dessutom att försöka hitta ett pingisbord, vilket han dessvärre aldrig gjorde. Ibrahim hade lovat mig en tuff pingismatch och jag letade förgäves i veckor innan jag fick napp på Cyprus Table Tennis Federation (ΠΙΝΓΚ ΠΟΝΓΚ på grek....). Ibbe sa att han inte spelat sedan 1958 i sin by Potamias så jag trodde honom förstås inte.

Jag mailade förstås till alla arkeologerna på Cyprus Museum som jag kände sen tidigare då de besökt Cypernsamlingarna. När de hade nytta av mig så höll de förstås kontakten, men nu var det ingen som svarade. Kan man ju förstå.

Ett oväntat vänligt svar fick jag däremot från Mustafa Elmas, Turkish Cypriot Friends of Music Association. Tänkte mig lyssna på musik och få nya vänner, men fick sedan aldrig tid.

Försökte oxå hitta en lägenhet som var billigare än den jag redan hittat genom Ledra Properties, som renoverat och hyr ut massor av fastigheter och rum i Old City. Men allt är lika dyrt, även långt från City. Bestämde mig för en mkt liten sk studio på Arsinois, strax innanför murarna. Jag fick betala 700 E + vatten och el, men då fick jag oxå full service på allt som inte fungerade. Så småningom fick jag elräkningen; 150 euro för 3 veckor. Säkert var den saltad.

Jag läste oxå böcker för att vara ordentlig förberedd inför de politiska diskussioner jag hoppades på. Tänkte oxå imponera på Ibbe m fl, men denna effekt uteblev. Bl a läste jag Αιματηρή Αλήθεια - Bloody Truth, utgiven av Movement for FREEDOM & JUSTICE IN CYPRUS. Bra titel, men tryfferad med G/C propaganda, lögner och demagogi. Sorgligt. Inte mkt bättre var en ny bok, fokuserad på T/C problematik - Restrictions, isolations and vendettas.The lot of the Turkish Cypriots since 1963: a White Book. Published 2007 by DEKAP Lefkoşa, Democracy House. Jag kontaktade båda organisationerna för en diskussion, men ingen svarade. Någon adress hade de inte heller.

Hann med en intensiv korrespondens med Yiannis Papadakis (Assistant Professor at the Department of Social and Political Sciences of the University of Nicosia). Jag hade hittat en av hans artiklar på nätet och blev oerhört upphetsad. Tänkte, att den mannen vill jag träffa. Den upphetsande artikeln heter Aphrodite delights, publicerad i Postcolonial Studies, Vol. 9, No. 3, 2006 (Där står bl a “British imperialists together with Greek nationalists in Cyprus used mythology in a literal historic manner, as they each made Aphrodite speak in support of their opposed political ideologies.”) Rekommenderas varmt till främst nationalister och vänner till GB.

Yannis mest kända bok som fått flera priser är Echoes from the Dead Zone: Across the Cyprus Divide, 2005. Den fick jag av honom lite senare. Det visade sig vara en underbar bok, den bästa jag läst. Boken är skriven som en roman om en ung man som söker sitt - och Cyperns - förflutna. Rekommenderas till alla som är det minsta intresserade av ön!

(Info om Yannis och organisationen PRIO, Peace Research Institute Oslo som jag oxå fann på nätet.

He has been project leader at the PRIO Cyprus Centre during 2005-2006. Project Leader: History Education in Cyprus

The PRIO Cyprus Centre. Founded in 1959, the Peace Research Institute Oslo (PRIO) is an independent research institution known for its effective synergy of basic and policy-relevant research. In addition to such research, PRIO conducts graduate training and is engaged in the promotion of peace through conflict resolution, dialogue and reconciliation, public information and policymaking activities.

PRIO has been committed to facilitating dialogue between Greek Cypriots and Turkish Cypriots. Initially a group of businessmen from both sides had the main initiative in this dialogue, in the form of regular meetings. Similar initatives have later been joined by representatives of the political and civil society on the island with the establishment of the Dialogue Forum and the Cyprus Contact Group. In late 2002, a team of two Turkish Cypriots and two Greek Cypriots initiated a ‘Public Information Project’ with the aim of providing easily understandable, objective and accurate information on the UN proposal for a settlement in order to  enable the citizens take   an informed decision.)

 

Yannis svarade hjärtligt att han just beställt Bearded Goddess och gärna ville träffas. Han ville oxå ordna en föreläsning i Lefkosia på universitetet.

 

På nätet hade jag oxå hittat House for Cooperation (H4C) som bl a hyser The Association for Historical Dialogue & Research (AHDR).

(Mer info - The H4C is located in the UN Buffer Zone, opposite Ledra Palace Buffer Zone. It was in 2003, that a number of educators and researchers, with an active interest in the teaching and learning of history, decided to establish a non-governmental, non-profitable, multi- communal organisation in Cyprus. Since then, the AHDR has organised and developed a range of projects and activities, such as teacher training workshops and the creation of supplementary materials, in order to work towards its greater aims.

For more than 30 years, the building was deserted and falling into ruin in the buffer zone that divides the Cyprian capital, Nicosia. Situated in an area that used to be inaccessible for people from both north and south of the buffer zone, it represents a unique meeting place.

The centre is to be an arena for young people, students, teachers, researchers and others who want an opportunity to meet and take part in dialogues and discussions. The renovation is funded by Iceland, Liechtenstein and Norway through the EEA and Norway Grants. The building has become the Home for Cooperation, a project initiated by a local NGO, the Association of Historical Dialogue and Research (AHDR). Through the EEA and Norway Grants, Norway has provided most of the financing (NOK 6 million).

‘The Association’s mission is to defend and promote productive dialogue and research on issues regarding history and history teaching, to develop historical thinking and strengthen peace, stability and, democracy and critical thinking.’ The visible presence of the building’s wounds due to past conflict in Cyprus reflects the Association’s view that education towards a peaceful future does not mean whitewashing past conflicts away, but learning from them and learning to live with them.)

Det där lät perfekt i mina öron och precis det jag ville deltaga i, i sht ville jag möta T/C. Senare skulle jag bli mkt hånad för att jag kunde tro att någonting på Cypern kunde vara “non-governmental”, NGO, alltså stå fritt från partipolitik. Ibrahim var först med att påpeka detta och jag tyckte han var en gammal surgubbe. Men allt fler höll med honom, även yngre forskare. Man kan inte ta sig fram någonstans utan att ha ett parti bakom sig, suckade Yannis senare. Han hade själv haft stöd av AKEL (kommunisterna) men lämnat partiet och har nu problem med sina projekt.

Flög till Larnaka på kvällen 28/4 och hade beställt servicetaxi till Lefkosia. Irrade länge med mkt tung väska eftersom alla visade fel väg. Hittade i sista minuten Kapnos Shuttle som em.tid öste av sina passagerare utanför stan då de inte har tillstånd att köra folk ända fram. Ilskna taxichaufförer har gjort uppror. Åkte taxi sista biten med ung, desillusionerad ryss som berättade om Cyperns undre värld. Han hade lockats till Grekland i egenskap av framstående kampsportare, men blivit lurad. Han omskolade sig till livvakt och hade i flera år vaktat stormrika, ryska oligarker på Cypern. Han bekräftade att de verkligen var skurkar som gjort sig rika på vanliga ryssars bekostnad under den turbulenta övergången omkring 1990.

 

Roman Abramovich, rysk skurk och oligark med en förmögenhet på 60 miljarder kronor. En av ryssens kunder...

Arbetet var livsfarligt, han hade blivit beskjuten och nu körde han taxi eftersom han har fru och barn. Cypern är en av världens största tvättmaskiner för svarta pengar. Han menade att cyprioterna är idioter som inte begriper faran i att ön äts upp av kriminella som inte är välkomna någon annanstans.

Vid 22-tiden kom jag fram till Arsinois där min lägenhet låg. Jag möttes av en späd ung man, Kabir från Bangladesh, som uträttar allt av vikt där och i andra fastigheter.

Dagen därpå träffade jag Noni Kari, Ledra Properties Rentals Manager. En äldre kvinna, men yngre än jag, vänlig och mkt vimsig. Både hon och hennes man är maroniter och har sitt hus kvar i Kormakiti. Hon avkrävde mig genast 400 E i deposition, vilket jag missat. Hon krävde oxå att jag genast skulle pricka av en ”inventory list” med varenda liten sked och alla vämjeligt fula kuddar och ”konstverk”. Eftersom brödrosten m fl saker inte fungerade så vägrade jag. Måste ju testa allt först. Hade blivit lovad trådlöst internet, men det fungerade inte heller. Dag 2 fick jag balkongdörren i huvudet.

Redan nästa dag hade jag ett mail från Yannis som ville diskutera ett föredrag. Kristian från MM hörde oxå av sig, han hade redan varit i Lefkosia en vecka. Vi hade en fantastisk kväll i T/C Lefkosha på kvällen, som så många andra utlänningar föredrar han den delen av stan. Bättre och billigare mat, underbart turkiskt vin och trevligare människor. Om man bortser från extremhöger och turkiska poliser. Vi pratade länge och inspirerat om arkeologi och politik alldeles intill Selimiye-moskén som var extra vacker i månskenet. En annan kväll sökte vi oss lite längre bort, satt på en smal trottoirkant och åt İmam Baıldı. Bättre än nåt jag ätit i söder. Jag försökte med min mkt bräckliga turkiska, men det gick bra. Vin fick de gå och köpa, lika gott här oxå. En väldigt stor kackerlacka skuttade plötsligt ned från taket, landade på Kristians tallrik och studsade vidare. Vi funderade över vad detta kan betyda, en G/C som hämnas att vi äter på fel sida?!

Ett par veckor senare satt jag på restaurang på Karpassos och upptäckte en stressad tvestjärt under en tallrik. Inte kul det heller.

Måndag morgon fick jag min cykel med hjälm, men utan pakethållare och stöd. Cykellysen och reflexväst hade jag med mig, sånt verkar inte vara uppfunnet här.

   

T/C minaret och frankisk kyrkoruin i Lefkosha

Tog en härlig provtur i Lefkosha och utforskade allt innanför murarna, inkl den vackra stadsdelen Arabhamet där det nu bara bor settlers i fallfärdiga ruckel. Många vackra unga kvinnor i shalvar, slöja och med en svans av barn efter sig. De flesta husen i andra kvarter var vackert restaurerade och gatorna mindre skräpiga än på G/C sidan.

   

Vackert trähus på G/C sidan vid gränsen

Tog en skön cykeltur nästan varje kväll men mest på G/C sidan. För jobbigt att visa pass varje gång. Jag följde gränsen genom gamla stan och fotade vackra hus och förfallna dito. Pratade med ensamma pojkar som sitter i vaktkuren. Hade oxå med mig akvarellgrejor för att måla, men hittade inga motiv på G/C-sidan. Lefkosha är mkt vackrare. En annan kväll återvände jag till Lefkosha och cyklade runt på måfå för att hitta motiv.

  

Armenier i forna hemkvarter

 

   

Stiliga armeniska damer från Syrien

 

I en smal gränd i Arabhamet mötte jag en liten folksamling som visade sig vara armenier.

 

 

De berättade att just detta kvarter hade varit deras före 1974. De flesta var födda här, men två mkt stiliga damer visade sig komma från Syrien dit deras anhöriga flytt undan massakern 1915. Alldeles intill låg deras kyrka på avspärrat område, men de bara fnös och bröt sig in. Jag följde såklart efter.

 

Armeniernas kyrka i Arabhamet

Kyrkan var mycket vacker, men de berättade att under golvet låg många armenier begravda, nu övermurade av turkarna. Ikoner och kyrkliga inventarier var borta. En ung turkisk konservator kom in och en arg diskussion på turkiska utbröt. Flickan försäkrade att alla föremål fanns i förvar, men ingen trodde henne. Utanför kyrkan finns en stor gård, skuggad av väldiga palmer. Mittemot ligger två stora gula byggnader där armenierna hade gått i skolan. Byggnaderna hade bekostats av armeniska donatorer.

Hade bestämt sen länge att jag ville delta i 1/5-demonstrationen i Lefkosha och hoppades få sällskap av Ibbe, men han är trött på sånt. Har väl deltagit i 60 år eller så. Jag cyklade över på eftermiddagen till parken vid Girne Gate där en massa ungdomar samlats.

  

Dansande kurder från Turkiet (?)

De spelade trummor och dansade, vecklade ut banderoller. En ung man närmade sig och ville prata. Han var kurd från Syrien och studerar på universitetet i Lefkosha. Vågade inte prata om Syrien, men berättade vilka som var araber, kurder och T/C. På Cypern vågar kurderna säga vad de vill men inte kan i Turkiet. Någon timme senare bildades ett stort tåg med blandade budskap – arbetare, syndikalister, kulturfolk, T/C som ville kasta ut Turkiet (de angreps av polis, men jag såg inte).

 

 

Jag vågade inte lämna cykeln utan kryssade med den i tåget. Utanför Turkiets ambassad stod 3-dubbla rader av beväpnad kravallpolis. Jag tog närbilder och hoppades de skulle gripa mig. Tryckte upp kameran i nosen på flera turkiska poliser, men de bara skrattade åt en röd, svettig och patetisk tant med hjälm. Vad skulle de göra...

 

   

Fienden ...

 

     Fy...

 

 

Förutom busslaster med poliser fanns där civilklädda, grovhuggna unga män. Många av dem säkert Grå Vargar. En liten gubbe drällde omkring på gatan och jag kände igen honom.

Det var den turkiske journalisten Arslan Mengüc som bott åratal i Sverige. Jag ställde frågor om Grå Vargar (finns inga), kurder i Turkiet (de har inga problem!), attentaten mot tidningen Afrika (inget bevisat, har nog inte hänt). Gubbens svar var så absurda att jag blev arg och ett storgräl utbröt, men på svenska. Fredrik på svenska ambassaden hade rekommenderat honom och jag blev orolig. Senare skulle jag få bekräftat av Ingemar Lindahl att Mengüc är en obehaglig medlöpare på högersidan.

 

    Slem turkisk spion

 Jag upptäckte så småningom att en storväxt turkisk fotograf fotade mig, vilket jag återgäldade. Efter ett par timmar kom vi fram till Atatürk-torget där det blev kurdisk musik och dans. Där ligger oxå det stora Saray Hotel, numer bordell. Säkra källor har sett mkt unga damer frekventera hotellet i en aldrig sinande trafik. Arma flickor.

 

Favorithus för rika turkar och israeler

Umgicks flitigt med rara Ann Bergqvist Pattihis som tog sig tid från arbete och familj. Vi gick ut och åt och Ann följde med på flera aktiviteter. Underbart att få skvallra på svenska. Ann tog oss till en underbar restaurang nära Famagusta Gate, där jag oxå lyckades stjäla ett kg basilikakvistar som mådde bra ända tills de kom till Sverige. Har planterat dem, men de verkar ge upp och nu har de flesta avlidit.

Kristian visade mig en syrisk restaurang, ganska långt från Old Town, gömd på en liten bakgata. Dit hade jag aldrig gått ensam, men med sällskap gick det bra. K kunde oxå använda sin arabiska från Libyen och det fungerade. Han beställde in underbara mezedes och gott vin. Ett uppsminkat fruntimmer satte sig alldeles inpå Kristian för att röka. Efter en stund bad jag henne blåsa åt ett annat håll, vilket hon ilsket fräsande gjorde.

Kristian hade skrivit flera mail till Cyprus Museum för att besöka dem och träffa någon intendent. Inget svar där heller. Jag ilsknade till och skrev ett skarpt brev där jag påpekade att MM alltid hyst gästforskare som jag assisterat i decennier. Jag ville oxå att de skulle läsa Bearded och sälja den i alla museibutiker på ön. Nu kom det genast ett svar från Despo Pilides och vi besökte museet och henne samma vecka. Despo var oerhört vänlig och betonade hur mkt de har att göra efter som Cypern blir EU-ordförande i EU 1/7 i år. Hon fick mutor och vi kaffe. Därefter vandrade vi i timmar i den delvis nya utställningen och jag fotade mkt. När vakterna anföll oss behövde vi bara säga “Stockholm” för att mötas med vördnadsfulla gester och vi fick göra vad vi ville. 

En eftermiddag lyckades jag hitta till CAARI (The Cyprus American Archaeological Research Institute) på 11 Andreas Demitriou Street, efter att ha cyklat vilse i ett par timmar. Kristian öppnade och visade mig biblioteket där forskare satt med sina böcker. En mager, blond karl tryckte längst in, som visade sig vara en av mina forna idoler Bernie Knapp.

     Bernie Knapp

Enligt Kristian var han tidigare något av en hippie och hade hästsvans till helt nyligen. Nu var han mer lik en rödlätt och blond råtta. Jag hälsade på ständige sekreteraren Vathoulla Moustoukki som jag oxå kontaktat från Sverige. Vi umgicks för 20 år sedan, men hon verkade inte så intresserad nu så jag föreslog inget.

Lördag samma vecka var det arkeologisk konferens Basileis and poleis on the island of Cyprus. Hade jag aldrig gått på om inte Kristian tipsat. Konferensen handlade om den grekiska, klassiska tiden på ön, och det mesta var ganska tråkigt. Men det var roligt återse gamla och nya kändisar, klappade om gamle Vassos som klagar över att han är gammal. Kan man ju hålla med om. Stötte på den käre Stavros Papageorghiou, Cypriot film producer/director, som jag samarbetat med i mars. Blev imponerad över att han är SÅ seriös. Jag skolkade någon timme och gick noga igenom salarna i Museum of the George and Nefeli Giabra Pierides, inhyst i Bank of Cyprus Cultural Foundation där oxå konferensen ägde rum.

 

De gamla cyprioterna hade betydligt mer humor än de nutida...

 

 

Fantastiska föremål från alla perioder, underbar mykensk keramik, arkaiska terrakottor och en radda temple boys. Jag fotade flitigt tills vakterna upptäckte och stoppade mig.

Träffade oxå den rara Maria Hadjicosti som nu äntligen är Director of Department of Antiquities. Hon berättade om sina grävningar i Idalion, där hon numer mest håller till, även på vintern. Despo hade berättat att Maria snart ska pensionera sig; man anade en lite förhoppning här. Jag frågade Maria om hennes grävningar och nämnde i en bisats att en person som hon väl egentligen aldrig går i pension. Så rätt så.

Flera gånger cyklade jag oxå till väninnan Ruth Keshishian på Moufflon Bookshop, som är en oas i denna rastlösa stad. Jag hämtade böcker om körkort åt Fatosh, min nya underbara T/C väninna i Stockholm, samt böcker åt mig själv. Ruth vägrade ta emot pengar, så jag lovade henne att skicka affischer med Ajia irini som alla älskar. Jag hittade 2 svindyra turkiska språkkurser på DVD (51 Euro/st!!) som jag inte heller fick betala.

 

Moufflon Bookshop

Caroline Enegren hann jag bara träffa en gång då hon följde med på middag hem till Ann. Vi pratade länge och gick vilse på väg till Ann i vackra, lummiga kvarter utanför murarna. Men livsfarligt gå över gatan även här, övergångsställen och trafikljus är sällsynta. Maten var underbar, det mesta Anns skapelser. Fick träffa Loukis kusin, en läcker cypriot i svart och lite maffia-stuk. Han var väldigt trevlig och kan sin historia trots att han bott större delen i sitt liv på Irland. Jag satt bredvid Lily Michelides, en vacker och späd varelse som skriver dikter och ordnar kulturträffar.

Kvällen därpå, den 11/5, hade jag mitt föredrag på H4C. Då jag kom dit bestämde Yiannis att vi först skulle gå på vernissage strax intill, där en utställning om turkar och armenier skulle öppna på Goethe-institutet. Massor av folk, mat och vin utplacerade på små bord. Jag svor över att jag just ätit, attans oxå! Jag såg oxå att maten kom från en T/C cateringfirma... Utställningen var mkt vacker, med foton och andra dokument som vittnar om massakern 1915 och armeniernas påtvingade landsflykt. Katalogen var gratis så den tog jag förstås. Efter en stund måste vi gå, föredrag skulle hållas. Yannis var nervös, han trodde nog inte att jag var särskilt seriös. Hade inte hunnit förbereda så mkt, men hoppades ändå, jag borde ju kunna detta.

 

 

Strax innan satt massor av folk utanför och fikade. Upptäckte till min fasa Jaqueline Karageorghis, vad 17 gjorde hon där?! Den främste forskare i Afrodite-genren och författare till en magnifik bok om densamma. Jag kastade mig till hennes fötter, bedyrade min dyrkan och att jag är en simpel amatör och epigon i hennes kölvatten. Hennes vänner, en samling obskyra britter och cyprioter, hade väldigt roligt och tyckte jag var fånig. Men jag blev hemskt nervös. Kändes skönt att kunna tillägna henne min föreläsning. Hon var vänlig, ödmjuk och mkt berömmande. Massor av folk strömmade till och allt gick bra. Yiannis var moderator och satt med vid bordet. Han var oerhört positiv och sa att folk borde lära sig att prata såhär. På forskarnivå (?!) men ändå populärt. Men det var skönt att höra, känns som revansch efter alla tidigare angrepp på mitt gamla museum där jag var så värdelös.

Efteråt blev det massor av frågor, vi kom aldrig därifrån. Kyriakos Pachoulides, President, för H4C var mkt nöjd och sa att det kommit folk han aldrig sett förut. Tro det. En liten tjej visade sig vara Evi Tselika som jag oxå brevväxlat med. Hon och Chrystalleni Loizidou har ett projekt de kallar Re Aphrodite (http://www.reaphrodite.org/) (an on-going collaborative project that means to dig broadly and deep into Aphrodite-related tropes). Det mesta är flum, men ger de mig jobb så duger allt.  Den mest spännande kontakten var Maria Hadjipavlou, ass. prof. vid universitetet (social & political sciences) med inriktning på genusfrågor. Hon vill oxå ha föreläsningar till hösten om Bearded.

Ann och jag stod utanför och pustade då en ung kvinna kom dragande med en stilig G/C i min ålder. Hoppet tändes... Mannen var Panikkos Chrysanthou, enligt Yannis Cyperns bäste filmproducent. För flera år sen hade jag sett hans film Muren i Stockholm, en underbar film om cypernkonflikten. Panikkos hade hört talas om föredraget och ville träffas. Vi bestämde att ses nästa dag.

Berättade för Ibbe om Panikkos och han blev genast sur. Sa att Panikkos var opålitlig och bara arbetade för sig själv. Snor idéer och foton. Mig gör det inget, mitt mål är att sprida kunskap om Cypern och dess forntid och framtid. Nästa dag sågs vi på ett kafé och utbytte idéer. Han föreslog en resa till Karpassos (Karpási på G/C) för att försöka hitta anhöriga till dem som arbetat med SCE. Jag slog till, trots att Yiannis aviserat flera föreläsningar i Limassol. Vid lunchtid följde jag med Paniken över gränsen till Büyük Han, där G/C och T/C träffas varje lördag och dricker ayran (youghurt, salt & vatten) eller lemonad. Det blev ett underbart möte! Det var omöjligt att se vilka som var vad. Alla pratade engelska, turkiska, grekiska. På min kant satt ett italiensk par som såg lite rädda ut. En G/C, Andreas, var väldigt dominerande, skrek och gestikulerade. Efter nån timme gick alla till ett fantastiskt lunchställe, vägg i vägg med Selimiye-moskén. Kvinnan som serverade oss växlade hela tiden mellan båda språken.

  Panikkos

Innan jag reste hade jag mailat med Chara Makriyianni nästan varje dag.  Hon är chef för The Association for Historical Dialogue & Research (AHDR) på H4C och jag blev väldigt glad över att hon ville träffas. Hon och flera andra i ett projekt som fokuserar på arkeologi hade flera gånger kontaktat museet och även varit i Stockholm för att diskutera ett samarbete. De hade träffat en dam som kunde bra franska (en av flickorna är fransyska) men i övrigt var helt ointresserad. Just detta AHDR-projekt baseras på Ajia Irini-figurerna så de hade hoppats på kontakt. Därför blev Chara galen av lycka när jag berättade vad jag gjort. Jag skickade henne mina gamla artiklar och sa att jag gärna hjälper till. Jag blev oxå kallad till ett möte med flera damer involverade, de flesta från andra länder. De har gett ut böcker om Ajia Irini och det medeltida Lefkosia, riktade till G/C och T/C skolbarn. Ingen av dem hade fackkunskaper, och jag tyckte det hela var ganska förvirrat.

En dag firade H4C 1-års jubileum med en stor fest. Föredrag, debatter, gratis mat + vin (hur har de råd?), diskomusik och mängder av gratisprylar som ingen ville ha. Ganska stökigt, men jag träffade massor av intressanta människor. Yannis presenterade mig för Kristina Lambrou, en ung, vacker svanliknande flicka som är kulturjournalist på G/C största tidning Politis. Hon gillade Bearded och ville göra en artikel så vi bestämde att ses på ett lugnt kafé efter några dagar. Tyvärr var hon stressad så det blev bara någon timme, men artikeln var mkt bra. Hon hade egna idéer och skriver vackert, men tyvärr bara på grekiska. Men en helsida var mer än jag väntat, länken är här om nån vill se - http://www.parathyro.com/?p=11670   

Nu borde väl förläggarn vara nöjd, men inte ett ljud...

Lika intressant var att träffa Ingemar Lindahl, pensionerad ambassadör. Jag har inte velat träffa honom sedan bråket med Sanne, jag tyckte han bar sig illa åt, men nu var det oundvikligt. Han och Machi kom och satte sig och vi pratade länge. Efter en stund vågade jag fråga om fotoboken eftersom ingen ännu har kunnat svara mig om den är nyutgiven eller inte. Jag möter hela tiden folk, även T/C, som vill ha boken så det känns hopplöst. Att en enda människa ska bestämma över detta. Jag tror att jag ska ansöka om tillstånd och en förklaring. Händer inget ger jag ut den på egen risk så får de stämma mig. Ett kulturarv tillhör alla.

Ett par dagar senare ville Yiannis träffas på kvällen. Jag försökte göra mig representativ, men Yiannis kom i jeans och T-shirt och ville bara stanna en stund på ett kafé på Ledra. Tänka sig, en ass. professor... Eg. gillar jag hans avspända stil, men det är lite udda att bjuda en tant på middag och sen vilja bli bjuden själv. Först ville han att vi skulle äta så billigt som möjligt, sen hade han glömt pengarna i bilen. Därefter behövde han låna till sin egen mat. Han avslutade med att dricka upp mitt vin. Men jag fick hans underbara bok Echoes from the Dead Zone som jag varit för snål att köpa. Han var väldigt rastlös och hade hela tiden ärenden åt olika håll. Men han hade oxå bra idéer och tyckte att jag borde skriva en ny bok om arkeologi och politik på Cypern. Hur den politiska situationen har påverkat forskningen och även styrt den.

  Ser väl snäll ut...?

Men jag umgicks oxå mycket med gamle vännen Ibrahim Aziz, tidningen Afrikas ankare och huvudskribent. Han berättade att han just nu publicerade en serie ettriga artiklar, riktade mot Turkiet, så han var orolig för överfall. Måste ha ledsagare över gränsen och går aldrig dit på kvällen.

(Mer info om Afrika -

Turkish Cypriot Afrika Newspaper

The outspoken editor of Afrika newspaper Sener Levent has told Turkey’s EU affairs minister Egemen Bagis exactly what he thinks about the idea of Turkey annexing north Cyprus with the front page title ‘Haş tir’, which basically translates into ‘go screw yourself’. Så skulle inte Ibbe uttryckt sig.)

En morgon ville jag försöka hitta till Armida Publications som publicerat The Bearded. Varför ska man ta taxi när man har cykel.  På väg ut ur stan gick jag försiktigt över gatan i en kurva, såg mig noga om. Så från ingenstans kom en bil i vansinnesfart och körde på min cykel som jag höll framför mig. Hade jag suttit på den hade jag kanske inte klarat mig. Eländiga galningar. Det kändes skakigt, men jag fortsatte cykla på trottoirer där det fanns. Armida ligger ute i Engomi och där fanns plötsligt inga trottoirer så jag måste vända. Lite rart med alla skyltar som uppmanar bilisterna att vara snälla mot cyklisterna.... Ibrahim körde mig till Armida nästa morgon eftersom Haris Ioannides, Managing Director, ville ha ett möte. Han var sträng och uppmanade mig att börja skriva artiklar för att marknadsföra boken. Den var svindyr att trycka och nu måste han sälja. Jaha. Jag tycker jag gjort tillräckligt med alla föredrag och recensioner i olika tidningar. Jag måste gräva fram någon auktoritet som kan recensera boken så att Cyprus Museum vill sälja den. Jag lovade förstås och vi fick kaffe.

    Taggad förläggare

Ibrahim överlämnade sin bok och fick ett tjog andra böcker av Haris. Bearded är slut, men nya kommer i juni. Men hur kan han då säga att den säljer dåligt?

 

  

Kyrka i Kofínou, 1200-tal?

Efter Armida fortsatte vi mot Kofinou, inte långt från Choirokitia, där Ibbe ville visa mig en vacker kyrka från tidig medeltid. Det var redan fruktansvärt varmt och jag var glad över min jättelika hatt. I Kofinou hade en förfärlig massaker ägt rum på 60-talet; EOKA angrep T/C bybor och FN fick ingripa. När vi kom fram till kyrkan fanns där ett gäng arbetare och en arkeolog från Riksantikvarieämbetet. De glodde misstänksamt och svarade först inte på tilltal så Ibbe trodde att de var utlänningar. Men de tinade upp när han berättade att jag är arkeolog (nåja) och kommer från Sverige. Arkeologen visade fresker från 1200-talet de hade hittat, delvis nedrasade på golvet. Vackra fresker i 3 lager på varandra med tjocka lager av stuck däremellan. Under kyrkans golv hade de funnit senromerska gravar som de visade oss, men de var odekorerade och jag kunde inget säga.

 

   

Arameisk skrift på väggen

Så ville arkeologen visa nåt och föste in oss i ett hörn där han funnit arameisk inskrift på väggen! Han frågade om jag kunde läsa och tillät mig fota. Jag lovade höra mig för om någon kunde översätta. De grävde oxå runt kyrkan på utsidan och hade hittat fler romerska gravar. Ibbe hae rätt, det var intressant. På väg därifrån hittade vi mamma Åsna och hennes föl och Ibbe blev förtjust.

    G/C kompisar

Nu var det lunchdax och vi åt underbara småfiskar på en taverna vid vägen. De var vänner till Ibbe och han berättade att stället ägs av G/C flyktingar från Karpassos. Vi fortsatte sedan till Ibbes hemby Potamia, som ligger nära gränsen i ett vackert och bördigt landskap. Strax utanför by på ett fält reser sig ruinerna av ett stort frankiskt palats från Lusignangernas tid och byggt i slutet av 1300-talet. Det raserades av de arabiska mamluckerna på 1400-talet, men restaurerades och inreddes för Caterina Kornaro, Cyperns sista drottning.

 

 

Ibbe visade mig ruinerna redan 1996 och klagade över att ingen bryr sig om detta vackra palats. Vi besökte byns T/C borgmästare och träffade hans trevliga fru och dotter. De växlade hela tiden obehindrat mellan turkiska och grekiska, fascinerande. Potamia har i århundraden varit en mixad by och folk har aldrig haft några problem. Det finns en grekisk borgmästare och både G/C och T/C begravningsplats. Ibbe besökte familjegraven, en stor och välskött marmorskapelse med foton av föräldrarna. Ibbe själv är ateist och vill anlägga en ogudlig begravningsplats utanför byn på mark som han äger. Han vill oxå rusta upp sitt föräldrahem och inreda ett litet museum om Potamias historia, men saknar pengar. Jag sa att han åtminstone kan använda en äkta intendent alldeles gratis...

 

      Ayios Sozomenos

 

 

Raserade hus sedan 60-talet. Obs! sandsäckarna

På hemvägen for vi till Ayios Sozomenos alldeles intill, en gång en vacker och välmående by med palatsruiner från frankisk tid. Byn står tom och raserad sedan 1964 och kallas för Agios Sozomenos Abandoned Village. Före 1964, då konflikterna kulminerade, var den bebodd mest av T/C. Säkerligen orsakades striderna oxå av de turkiska terroristerna i TMT som gjorde allt för att separera T/C från G/C. Filmen "A Detail in Cyprus" spelades in 1987 i Ayios Sozomenos av Panikkos Chrysanthou. Platsen är mycket vacker och värt ett besök trots vemodig stämning och en påtaglig känsla av förgängelse som platsen förmedlar. De raserade husen, de vackra medeltida ruinerna och den påtagliga ödsligheten. Bara 3-4 människor bor ännu kvar här. Då vi kom pågick en filminspelning, men konstigt nog kändes det ännu mer övergivet med en stor husvagn, glada ungdomar och en massa kameror. Ibbe ville oxå visa en liten kyrka inrymd i en grotta alldeles ovanför byn på en sluttning. Vägen var usel och Ibbes kärra höll på att fastna, men helgonet beskyddade oss.

En måndag vid lunchtid var jag inbjuden av Loukis Patichis, Anns G/C man, att hålla föredrag på Rotary. Jag ställer upp på det mesta om jag får gratis mat så jag accepterade glatt. Klädde mig så anständigt jag kunde; detta var ju gedigen G/C överklass. Hade inga förväntningar på publiken, sådana människor brukar vara uttråkade, dästa och bortskämda. Vi samlades i ett stort rum på Hilton (var annars..) där ett gäng kostymnissar och ett par kvinnor hade bänkat sig. Det hela var mkt högtidligt och jag introducerades mkt trevligt av Loukis. Före mötet var det lunch och underbar mat serverades vid en buffé. Åt så mycket jag kunde peta i mig. Goda viner fanns oxå, men jag vågade inte. Typiskt. För sent upptäckte jag en hel vagn med efterrätter och jag hade just grävt mig ned i en gräddtårta när Loukis började prata. Jag blev strängt tillsagd att bara prata en kvart. För att knäcka dem pratade jag bara grekiska och höll på nästan en timme; körde samtidigt min powerpoint med Prehistory and Globalization, tyckte det kunde passa dessa räknenissar som bara beklagade sig över situationen i Grekland och sina pengar. Underligt nog hade de roligt, i sht när jag pratade om förhistoriska falliska figuriner och så småningom om The Bearded Goddess. En prydlig ung man i kostym och slips blev mkt upprörd och ansåg det sinnesjukt att jag menade att det fanns hermafroditer på det forntida Cypern. Det måste vara ett missförstånd!!! Tvärtom, försökte jag, det var ett välutvecklat samhälle utan fördomar och annat elände. Den unge mannen morrade och lämnade rummet. Det hela avlöpte annars bra och jag fick tacktal, diplom och vinflaska. Väldigt trevligt, trots mina egna fördomar. Men sedan fick alla bråttom och jag hann inte med någon påfyllning av efterrätter....

Ett par dagar före min hemresa var det dax för utflykten till Karpassos. Där var jag 2003 som guide på AA:S resa som vi gjorde i “SCE:s fotspår”. Jag har minnen av ett fullkomligt paradis, obesudlat av turism, kommers och skräp. Samtidigt var det lite skakigt att åka iväg med en fullkomligt okänd man. Visserligen är jag ju åldrad och knappast användbar till något, men ändå. Men Panikkos är ju en känd person och jag halvkänd så jag tog risken. Blev hämtad tidigt en morgon av P i hans stora 4-hjuliga terrängbil som mer såg ut som ett vrak. Vi lämnade stan och passerade gränsen vid Dometios, enda stället där bilar får passera. Alltid en massa pyssel med pass och försäkringar, att de orkar.

 

Vår första anhalt blev Kythrea, Panikkos födelseby men även ett tillhåll för SCE. P hade sett en gammal bild med SCE i den gamla volvon på en bygata i Kythrea där de urgamla stenvalven var synliga. Vi stannade länge och fotade de vackra broarna som för längesedan välvt sig över de framforsande vattenmassorna. Här hade funnits ett par hundra vattenkvarnar för 50 år sen när Panikkos var liten pojke. Nu hade myndigheterna avlett vattnet och byn är torrlagd.

 

 

Vi besökte oxå en vacker kyrkoruin där fresker fanns kvar i flera lager på väggarna. Panikkos pratade med gamla vänner, T/C som kan lika bra grekiska. Jag stannade kvar ett tag vid kyrkan och pratade med en bybo. Han berättade att alla T/C bor inne i Kythera medan settlers bor utanför. T/C vill inte ha med dem att göra, förstår inte vad de säger eller deras kultur. Alla deras kvinnor är beslöjade. Alla är förtvivlade över ockupationen, men ingen lyssnar. På kyrkväggen fanns spår kvar av G/C terrorism.

 

Någon hade målat ENOSIS i blått som nu var överkalkat men fullt synligt. Så respekterar G/C nationalister sina kyrkor. Vi fortsatte mot Panikkos föräldrahem, ett vackert stenhus inbäddat i apelsin- och citronträd. Han berättade att de T/C som nu bor där är hans vänner, de träffas ofta.

Nu körde vi mot Kaléburnu el. Galinoporni där Panikkos hade stämt träff med en T/C god vän från Famagusta. Hittade rolig info om byn på nätet –

"It was always exclusively populated by Turkish Cypriots. The origin of the name Galinoporni is obscure. Some claim that it derives from Greek name for French prostitutes: Galia (French) porni (prostitute). It is also claimed that during the Lusignan period, the village was used as a place of banishment for prostitutes who had diseases"

På kaféet samlades alla männen när vi kom. Jag höll mig i bakgrunden i väntan på P, här måste man bete sig. Norra Cypern är ung. som Kreta. P frågade efter äldre män som kan tänkas ha minnen av SCE på 20-talet. En farbror på 90+ föstes fram och intervjuades. Jodå, han mindes men hans dialekt var svår och tänderna glesa så jag uppfattade inte vad han sa.

 

 

Panikkos spelade in och jag försökte intervjua. Så småningom kom vännen Huseyin som jag träffat med AA 2003.  Kärt återseende som oxå filmades. P riggade upp sin Mac och visade bilder på SCE och den berömda bilden från kafeet, taget av SCE 1929. Denna bild visade sig sitta precis överallt i byn; kaféer, en taverna mm. Undrar hur de fått tag i den. Borde de inte ha ansökt om tillstånd från SMVK? Tänk om de får reda på detta !

”Kafeneion. Gallinóporni. "Det kom inbjudan till oss från bypamparna. En söndag redo vi dit. Gallinopornis glada turkar hälsade oss välkomna. Poupalik, byns muchtar, fet och grandios, kom oss till mötes... Han omfamnade oss och lovade att slakta alla sina höns och får till vår ära." "Alla vilja bjuda, och till alla måste vi gå."

"Ammanammanam - turkarna kasta huvudet tillbaka, sluta ögonen och pressa fram dessa entoniga, gälla skrik i yrsel och extas. Den sedlige Simeon småler förnöjt. Detta är Karpassos."

Gjerstad 1931

Alla männen, en del unga, var förbluffande språkkunniga. Många hade bott i London i åratal och alla kunde bra grekiska. Alla var väldigt trevliga och vi ville inte gå, men jag var som vanligt halvdöd av hunger. Vi fortsatte till en restaurang i utkanten av byn och åt god kycklingkebab, sallad och syltade oliver (!) till efterrätt. Panikkos blev tokig i dessa och påstod att han aldrig sett sånt förr. Som vanligt hade jag med mig mutor vilka fördelades på alla ställen. Det var T-shirts med Sweden i brodyr, sedvanliga linnehanddukar med älgar och renar samt chokladaskar som inte mådde bra i solen.

 

    

Gubben t v är den flirtige...

Efter maten stannade vi i Kuruova (Korovia) på ett riktigt gubb-kafé. Där var det ingen som kom ihåg SCE, men vi hade roligt ändå. Alla talade bra grekiska, mkt märkligt, det borde vara 40-50 år sedan de talade det sist. En gubbe var särskilt rolig, dessutom var han lite flirtig. Jag frågade om de inte fick ha 4 fruar här uppe i norr och då blev det ett liv. Men nej, det var inte brukligt här sa gubbarna.

Vi fortsatte mot sydkusten och den stackars bilen vältrade sig över sanddynerna. Plötsligt befann vi oss på stranden nedanför Nitovikla-borgen där SCE grävt 1929, en oerhörd känsla. Huseyin var med oss i bilen och visade vägen. De båda männen klättrade uppför sluttningen mot borgen, men jag kände plötsligt att jag måste bada. Jag gömde mig bakom ett klippblock och kröp sen ut i vattnet i bara underkläder. Det var lika underbart som då vi badade här 2003. Rent hav, tom strand, bara naturen och luften mättad av arkeologi och minnen av svenska arkeologer.

 

Nu var det äntligen dags att uppsöka vår boplats i Yenierenköy (Yalousa), bebodd av forna flyktingar från enklaven Kokkina där T/C utkämpat en hopplös kamp mot G/C EOKA-terrorister.

Ur min artikel

Sommaren 1964 anföll Nationalgardet, under Grivas ledning, Kokkina-Mansoura-området i Tillyrien på nordvästra Cypern. Patrullbåtar öppnade eld mot de turkcypriotiska byarna där bara kvinnor och barn träffades, eftersom männen var grupperade på kullarna kring byarna.

Den grekcypriotiska regeringen bytte taktik och genomförde ekonomisk blockad mot flera turkcypriotiska samhällen som hade brist på mat, vatten och el. I byn Kokkina bodde flyktingar i grottor under svåra förhållanden. Då FN började flyga in mat bröt Makarios blockaden.

 

United Nations Peacekeeping Force in Cyprus (UNFICYP)

General view of the UNFICYP Swedish 1st Company camp at Kato Pyrgos, east of Kokkina.

16 November 1964

Kato Pyrgos, Cyprus

 

 Kokkina idag

T/C hade gömt sig i grottorna i åratal under fruktansvärda förhållanden, delvis understödda av turkiska sympatisörer som kämpade med dem. Idag finns endast turkisk militär i Kokkina.

 

 

Hotellet ligger bland det gröna längst bort. Billigt o bra

Vårt hotell Theresa ligger vid havet och ägs av Erdogan, en flykting från Kokkina och mkt god vän med Panikkos. Rummen är mkt enkla, men rena och utsikten mot havet fantastisk.  Det var skönt att äntligen få duscha och byta. Satte mig i restaurangen och väntade på filmproducenten som ville bada. Pratade med den unga T/C personalen som oxå kunde grekiska.  Så småningom dök Panikkos upp och jag började tycka att han var lite tråkig. Dök ner i sina tidskrifter och ville bara dricka te. Jag ville ha mer mat och gärna vin, men P var inte hungrig. Men snart kom ägaren Erdogan, en underbar människa och lätt att prata med. Han beställde in massor av mat och vin, nat.vis bjöd han på allt. Mina mutor kom till användning oxå här.

Senare skulle jag förstå varför Panikkos var så återhållsam; han är helt enkelt utfattig. Han har gjort flera prisbelönta filmer, men har svårt att få anslag till fler. Före 2003 hade han samarbetat med en T/C kollega, men de kunde inte träffas på Cypern utan måste mötas i Italien. Hans filmer skildrar konflikten även ur T/C:s perspektiv och därför har de förbjudits på södra sidan. G/C har kallat Panikkos för förrädare... Det kan man kalla vidsynthet. Han klagade oxå på sina ex-fruar som bara ville bli försörjda. De ville inte leva med en fattig konstnär. Usla slampor. Jag kände mig taxam att jag var för gammal för Panikkos. Det blir ändå trist i längden med någon som bara pratar om sig själv. Men jag bestämde mig för att stå för alla våra utgifter framöver. Nästa morgon fiskades det nära stranden och jag blev orolig för hur jag skulle lyckas bada i underkläder igen utan att vara synlig för männen på stranden. Jag ålade mig ner igen bakom en sten och kröp ner i vattnet, det kan väl inte väcka anstöt. Nu var havet iskallt men det var ändå skönt. Erdogan själv hade dragit upp lite fisk och höll på med sina nät på stranden. Panikkos filmade dem hela tiden. Vi stannade och åt en härlig fisklunch. Killen ville bara ha 10 euro, men jag tvingade på honom 15. Medan Paniken simmade runt halva ön så tog jag en lång promenad bort till en liten halvö med två kyrkor. En mycket gammal och vacker liten kyrka låg vid stranden och är troligen bysantinsk. Mörk och sotig inombords och med massor av ikoner. Det märktes att någon varit där nyligen och tänt ljus och rökelse. Den är tillägnad Ayios Thyrsos, ett tidig bysantinskt helgon. En större och mkt yngre kyrka låg vid vägen och var i ett bedrövligt skick.

 

Det hade nu hunnit bli fruktansvärt varmt, man förstår att detta är en oas i augusti då turisterna trängs som sillstim i vattnet. Hörde att det kan bli över +45 C då.

Vårt mål var nu att besöka de sista kvarvarande G/C på Norra Cypern, och de finns bara här på Karpassos. Här finns heller inga settlers, säger de, men jag minns att jag såg några i Rizokarpasso 2003. I den lilla byn Ayios Andronikos (Yeşilköy) stannade vi för att besöka några vänner till Panikkos. Före 1974 hade den oxå alltid varit delad och T/C hade varit illa åtgångna under 1964.

 

  Milia och Andreas

 

 

Deras tak påminner om det i Lemba-hyddorna från 3000 f Kr...

Ett mycket gammalt par bor ännu kvar i sitt ruckel, som mer såg ut som en rekonstruktion av ett neolithiskt hus. På väggarna gamla jordbruksredskap och korgar, samt foton på släktingar och några helgon. En stor, mkt nersutten säng upptog större delen av golvytan. På en hylla stod några klibbiga pinnar och jag frågade misstänksam vad de användes till. Jodå, det var fångstverktyg för småfåglar, fortfarande en delikatess över hela Cypern. Naturligtvis förbjudet. Jag frågade Andreas hur de hade upplevt invasionen 1974. Han berättade hur turkiska soldater invaderat by och hur alla männen bakbundits, fått ögonbindlar och satts på en båt till Turkiet. Där hade de suttit i fängelse, troligen i Adana, i 2 månader men sedan blivit hemforslade. Han var mkt upprörd över alla minnen, men ville ändå berätta. Situationen är dock bättre nu och de får ofta besök av yngre släktingar. Två av dem kom förbi när vi satt där.

Vi fortsatte till Huseyns hem i Kaleburnu, Panikkos ville filma en intervju med honom. De hade dagen innan talat om vad som hände den förfärliga sommaren 1974 då Turkarna ockuperade Cypern. Hur en soldat ville skjuta några småbarn som hade kastat sten på soldaterna men Huseyn räddade dem genom att hänvisa till soldaternas egna barn.

Ockuperad hibiskus

Nu fortsatte vi hemåt, Panikkos skulle på ett möte i Ayia Napa och jag vill gå på vernissage på Cyprus Museum på kvällen. De invigde ny utställning, Anthropos, om ansikten och människor från neolithisk tid och framåt. Despo hade oxå sammanställt en vacker fotobok med Dikaios foton från 1930-40tal, som nu lanserades. Jag studerade den länge och måste konstatera att vår fotobok om SCE är oändligt mycket bättre och fotona av mkt bättre kvalité. Väldigt mycket folk trängdes och i museiträdgården bjöd museet på gratis vin, ost och kex. Hur har de råd. Ann och Loukis kom oxå och det blev väldigt trevligt. Vi satte oss en bit bort under en palm, glodde på folk och skvallrade.  

Min sista dag i Lefkosia ville jag besöka fängelset och se platsen där de unga motståndskämparna mot den brittiska ockupationen av Cypern ligger begravda. De var alla med i EOKA A på 1950-talet och hade ett hopplöst uppdrag mot de välutrustade och övertaliga engelsmännen. Britterna tillät inte att de begravdes på kyrkogården, de ville inte att folk skulle kunna vallfärda dit. Därför skyfflades ungdomarna ned i gravar på fängelsegården och därför kallas dessa minnesmärken för Fylakismena Mnimata,  Fängslade Minnesmärken.

 

  Evagoras Pallikaridis, 18 år

 

  Mihail Karaolis, 22 år

Många var bara tonåringar men var oerhört modiga och med en stark övertygelse. Tusentals unga G/C fängslades, torterades och avrättades under vidriga former. Den mest kände, Grigoris Auxenthiou, brändes ihjäl i sitt gömställe uppe i Troodos.

  

 

Grigoris Afksendiou, uppeldad av britterna

 

  Här ligger hjältarna

 

 

Andra hängdes i fängelset och vi besökte rummet där snarorna ännu hängde i taket. Engelsmännen hade tagit en snara med sig hem som “souvenir” för att minnas sitt hjältedåd när de hängde en tonåring. Vi besökte en lång korridor med cellerna där fångarna satt innan de hängdes. I cellerna fanns allt kvar – några plankor och en smutsig filt till säng. En plåthink samt ett vattenkrus i lera.

 

Ibrahim var med mig och vi tvingades lyssna på en “guidning” av renodlade EOKA-fascister. En av dem skrek ut sin läxa, han lät som en sämre kopia av Hitler. De fyller väl ut sina egna tortfiga liv genom att beskriva andras hjältedåd. Jag försökte diskutera med de tre männen, men det var hopplöst. En av dem, Vryonides, påstod att han var arkeolog. Han kunde berätta att Cypern varit grekiskt sedan 3000 f Kr. En annan ville inte höra talas om att G/C hade skadat några T/C, någonsin. Mördaren Grivas var deras hjälte och den grekiska juntan i Athen säkerligen deras förebild. Som avslutning föstes vi in i en butik full med EOKA-propaganda; böcker, små otäcka skulpturer med Grivas, affischer och dekaler. Vryonides fru, en syster till den verkligen hjälten Pallikarides, ansvarade för eländet. Jag frågade henne vilket EOKA de talade om, men hon ansåg att det bara fanns ett EOKA. Och att man inte fick tala politik här.

Jag var svettig, chockad och ilsken efteråt. Ibrahim var lugn och sammanbiten. Sa att det inte är någon idé att tala med inbitna anhängare av ENOSIS och EOKA. De har ingen förmåga att ta in andra åsikter än dem de är programmerade för. Vi svalkade oss med ännu en tråkig lunch på Debenham. Kommer aldrig att förstå cyprioternas förkärlek för dessa ställen, men just nu behövde jag bli avsvalkad.

Under eftermiddagen så packade jag klart, lämnade tillbax cykeln och pratade länge med Kabir, vår trevlige fastighetsskötare, medan jag väntade på servicetaxin. Jag bad honom berätta om livet som invandrare från Bangladesh och det var inte roligt. Alla asiater diskrimineras ohyggligt; barnen på dagis och i skolan sätts i separata rum så att inte de fina vita cypernbarnen ska behöva besudlas. Kabir själv måste ha 5-6 olika arbeten för att klara sig. Ledra Properties tjänar massor av pengar på oss hyresgäster, men betalar usla löner. Kabir verkar mer intelligent än de G/C som jobbar på kontoret och som jag träffar varje dag. Han bor i ett ruckligt råtthål med bulgarisk fru och liten son, men ingen hjälper honom. Om jag bråkar med Noni så mister han jobbet.

Ett verkligt demokratiskt land som blir ordförande 1/7 2012.

 

 

Bönsyrsa, en egendomlig insekt. Deras honor äter upp sin man när de tillverkat nya syrsor...Hittade honom på flygplatsen i Larnaka, kanske han rymt från frun?

En exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig. Klicka på "X-knappen" för att ta bort.