Palatset i öknen
Såsom en hägring, mitt ute i Palestinas öken, finns ruinerna av ett palats utsmyckat med en av de största mosaikpanelerna i världen. På golven i den väldiga badanläggningen skimrar mosaiker i de klaraste färger, till synes intakta efter nästan 1500 år.
Hishams palats vid Khirbat al-Mafjar är en ökenborg på Västbanken i nordöstra Palestina cirka 5 km norr om staden Jeriko. Palatset är ett av de kvarvarande så kallade ökenborgarna i Mellanöstern och ett viktigt exempel på tidig islamisk konst och arkitektur. Där finns det största och mest fulländade mosaikgolvet av tidig islamisk design. Palatsområde vid Khirbat al-Mafjar byggdes under kalif Hisham Ibn Abdelmaliks regeringstid mellan 724-743 e.Kr., ungefär ett sekel efter profeten Muhammeds död. Hisham tillhörde den umayyadiska dynastin som grundades 661 och styrde det islamiska riket till 750 då de störtades av abbasiderna.
Mosaikläggarna i Hishams palats skapade en ny estetik med invecklade geometriska motiv samt växter. Mosaikerna var gjorda av färgad kalksten och mönstren är abstrakta och baserade på textilkonst och freskomålning. Den islamiska arkitekturen och konsten präglas av abstrakta drag och bygger vidare på persiska och grekiska traditioner.
Palatsområdet öppnades för allmänheten i oktober 2021.
Den försupne kalifen
I denna väldiga ökenborg på 827 kvadratmeter härskade kalif al-Walid al-Yazid (743-744), en brorson till Hisham och känd för sin extravaganta livsstil. Han beskrivs som något av en playboy, ointresserad av förvaltning, politik och affärer men en passionerad idrottsman, jägare, poet och musiker. Han omgav sig gärna med poeter, musiker och dansare. al-Walid var mycket impopulär bland umayyaderna som kritiserade hans sedeslösa leverne, och han lät fängsla många av sina släktingar. Hans generositet var gränslös; han tömde statskassan och delade ut stora summor till de behövande, vilket gjorde eliten upprörd. Men han var omåttligt populär bland sina undersåtar. Hisham blev alltmer missnöjd med sin brorsons passion för poesi och sex. Han förebrådde al-Walid för hans alkoholmissbruk, minskade underhållet och uppmanade honom att vara mer respektfull i religiösa frågor. Kalifens livsstil ledde till att han blev mördad, 35 år gammal. Trots detta dystra eftermäle framstår han dock som en betydande poet, känd för sina nyskapande hyllningsdikter till vinet och kärleken.
Hishams palats fungerade som ett vinterresidens för kalifen, och var en del av en rad andra palats (qusur) i hela Syrien, Jordanien och Palestina vilka även utgjorde handelsstationer och säkerhetsutposter i det stora islamska imperiet.
Anläggningen bestod av flera enskilda byggnader. Den största var ett två våningar högt palats med en moské samt ett badhus med ett angränsande musikrum. Där fanns även en vattenreservoar, en akvedukt och andra sofistikerade bevattningssystem kopplade till sötvattenkällor. Byggnaderna var uppförda i sandsten och tegelsten med en omgivande mur och två vakttorn. Området mäter cirka 265 x 265 meter och är uppdelad i tre områden kring en borggård med fontän. En rad små bostadshus i komplexets norra del kan ha ingått i en karavanseraj.
Badet och den publika hallen (auditoriet) i anslutning till badet är de bäst bevarade och mest anslående. Anläggningen är ett av de största och mest magnifika baden som finns i den muslimska världen. Badets ytterväggar har halvcirkelformade absider med mosaiker. Väggarna och absiderna var täckta med snidade sten- och stuckaturpaneler - den tidigaste kända användningen av stuckatur i regionen.
Badhuset, ett hamam, har romerska förebilder. Där fanns små “eldkammare” och den heta luften därifrån leddes via varmluftsrör i väggarna ner under golven. Denna konstruktion kallas för hypokaust och är en genial teknik för att förse de badälskande besökarna med varmvatten och bastuvärme. Badhuset består av en cirka 30 x 30 meter stor hall med mosaikgolv och en kupol med 16 pelare, dit vattnet kom via kanaler från en källa längre bort.
Nära badet finns auditoriet, en s.k. diwan, med ceremoniell funktion. Det fungerade troligen som ett mottagningsrum (majlis) för gäster eller affärsmän samt för musikaliska evenemang. Kalifen kunde där träffa sina rådgivare i mer avskild atmosfär, där de satt på mjuka kuddar med ett glas te.
I en halvcirkelformad absid och på ett upphöjt golv låg den berömda mosaiken som kallas Livets träd och är den mest kända av umayyadernas mosaiker. Motivet går tillbaka till romerska och bysantinska förebilder, men har här fått en unik utformning. Under ett fruktträd med äpplen eller kvitten betar två gaseller men till höger attackerar ett lejon en flyende gasell. Det är den enda mosaikpanelen i palatset som är smyckat med figurer vilket tyder på att den hade stor symbolisk betydelse. Lejonet kan vara en metafor för kalifen; i arabisk och annan litteratur är djuret en symbol för styrka och mod. Motivet förekom i det forntida Mesopotamien och Persien. Forskare menar att det luxuösa badet med dess överdådiga utsmyckningar är ett uttryck för kalif al-Walid och hans smak för överflöd. De antyder även att han omgav sig med damer i alkoven, rusig av alkohol och poesi.
Under 1950- och 1960-talen utfördes undersökningar på området och viss restaurering ägde rum under jordanskt styre. Platsen övergavs dock under israelisk ockupation från 1967 till 1994. 2008 återställdes Hishams palats tillsammans med UNESCO och med ekonomiskt bistånd från den italienska regeringen.
Arkeologernas problem
Dr. Hamdan Taha har varit huvudansvarig för arbetet i Hishams palats. Han har även varit chef för Palestinas kulturarvsmyndighet som inrättades 1994. Dr. Taha var också som samordnare för världsarvsprogrammet i Palestina. Han betonar att kulturarvet representerar det palestinska folkets historia och utgör en del av folkets identitet och han är orolig för framtiden. Arkeologernas arbete har successivt försvårats. Tidigare arbetstillstånd och licenser drogs in efter kriget 1967. En militär order rev upp delar av den gamla fornminneslagen. Istället placerade hela det antikvariska ansvaret under den militära befälhavaren och hans funktionärer. En åtgärd som förefaller något udda för en västerländskt skolad arkeolog.
Hundratals platser har plundrats under år av ockupation och det har pågått en illegal handel med kulturförermål i stor skala. Sedan oktober 2000 har kulturarvet i Palestina utsatts för bombanfall och granatattacker, säger Dr. Taha. Skadorna går inte att reparera, särskilt i historiska städer som Betlehem, Hebron, Jenin, Gaza, Rafah, Nablus m. fl. Ett annat allvarligt hot är den avskiljningsmur som Israel har låtit bygga på ockuperat palestinskt territorium, även i och omkring Jerusalem. Ett stort system av betongmurar, taggtråd och skyttegravar skär in i Västbanken och Gaza. 462 israeliska bosättningar på palestinskt område kontrollerar mer än 900 fornminnesplatser. När utbyggnaden av muren är klar kommer Israel att ha kontroll över mer än 4500 fornminnesplatser.
Palestinsk-svenska utgrävningar i Gaza
Det internationella samarbetet är oerhört viktigt för Palestina och har fungerat bra. Ett exempel är den palestinsk-svenska utgrävningen vid Tell el-Ajjul i Gaza i södra Palestina som pågick under flera säsonger 2000 och 2003. Arbetet leddes av Dr. Peter Fischer från Göteborgs universitet och Dr. Moain Sadeq vid den antikvariska myndigheten i Gaza. Projektet bekostades av svenska SIDA men avbröts då Gaza belägrades av Israel.
Gaza har sällan förknippats med vare sig arkeologi eller en lång och rik historia. I tusentals år var platsen ett handelscentrum och en förbindelselänk mellan Asien, Afrika och Europa. På 1300-talet f.Kr. fanns här en av det faraoniska Egyptens yttersta utposter på gränsen mot Kanaan. Ruinerna av en stor bronsåldersstad har grävts fram i Gaza och har visat sig vara ett stort handelscentrum från omkring 1650 till 1300 f.Kr. Fynd av guldsmycken och importerad keramik från Tel el-Ajjul visar på de kanaanitiska invånarnas välstånd. De verkar ha bytt krukor med olja och vin samt rökelse mot keramik. Föremålen tyder på mer än 500 års obruten handel mellan staden vid havet och andra medelhavsfolk, särskilt de forntida cyprioterna. Tell el-Ajjul var ett handelscentrum med täta förbindelser till Cypern, säger Dr. Peter Fischer.
Bibeln och arkeologerna
Hatte Furuhagens bok Bibeln och arkeologerna (2010) väckte enormt intresse. En av de frågor som dryftas är hur trovärdig Bibeln egentligen är som arkeologisk handbok. Författaren visar att den historieskrivning som är så viktig för den judiska staten och det sionistiska Israel är ett falsarium. När staten Israel bildades 1948 fick den bibliska arkeologin genast hög prioritet. Bibeln var den ”historiebok” som berättigade judarnas anspråk på det heliga landet. Den bibliska världsbilden har kunnat upprätthållas då judiska och kristna fundamentalister i över hundra år finansierat arkeologiska projekt, genomfört utgrävningar samt med ensamrätt tolkat fornfynden.
Arkeologi har alltid varit politik. De viktigaste finansiärerna av grävningarna i Jerusalem är Shalem Center och Elad, två organisationer på högerkanten, som enligt Furuhagen öppet arbetar med att fördriva palestinier.
Den bibliska arkeologin har blivit en miljardindustri och en ultrareligiös, amerikansk specialitet, präglad av bedrägerier och forskningsfusk. En del av det evangeliska samfundet anser att det judiska folkets återkomst till sina förfäders land är nödvändig för Messias återkomst. Arkeologiska fynd används i ett politiskt och ideologiskt sammanhang som teoretiskt bevis för det judiska arvets betydelse över palestinska kopplingar till landet.
2019 beslutade Högsta domstolen i Israel att man inte är skyldigt att lämna ut information om arkeologiska utgrävningar på Västbanken.
Emek Shaveh är en israelisk NGO (icke-statlig organisation) som arbetar med att försvara kulturarvet ”som tillhör medlemmar från alla samhällen, religioner och folk”. Den bildades 2008 och består av israeliska arkeologer som motsätter sig att arkeologin används i politiska syften. De menar att man ignorerar nyare historia om muslimer och kristna och bara fokuserar på den bibliska perioden.
I Israel är arkeologi ett i högsta grad politiskt verktyg som påverkar den historiska anknytningen och därmed markrätten för de kristna, muslimska och judiska folken. Yonathan Mizrachi är en av de israeliska arkeologer som oroas över det låga europeiska stödet för Unescos resolution av år 2017. Sverige var det enda europeiska land som röstade ja till resolutionen, där Israel uppmanas att upphöra med utgrävningar i den ockuperade östra delen av Jerusalem.
– Arkeologi handlar inte om nationer, eller att framhålla en kultur före någon annan. Det handlar om världsarv, och det ville Unesco värna i sin resolution. Där kritiserades de illegala aktiviter som förändrar karaktären på staden, säger Mizrachi, ledare för Emek Shaveh. De illegala aktiviteter han syftar på är de olika byggen av parkeringsplatser, höghus och tunnlar som Israel genomför i östra Jerusalem, mark som enligt internationell lag ockuperas av Israel. Emek Shaveh vill istället föreslå en alternativ, vidare tolkning av arkeologin som vetenskap och framförallt öppna en diskussion om arkeologin som religiöst och politiskt verktyg.
"Israel använder arkeologi som ett politiskt verktyg i östra Jerusalem och på Västbanken för att försöka rättfärdiga sin närvaro”, säger Mizrachi. "Evangelikaler forskar inte till förmån för lokalsamhället utan för sin egen skull och för att stödja ockupationen."
En europeisk specialist som har arbetat i Mellanöstern i årtionden fördömer biblisk arkeologi och ifrågasätter dem som tror att Bibeln var avsedd att förstås bokstavligen.
"Den israeliska armén måste stoppa den arkeologiska massakern i de ockuperade
områdena”säger specialisten, som vill vara anonym.