Grå Vargar på Cypern 2011
Kerstin Ulusoy har skrivit en tankeväckande artikel om Turkiet och hur de styrande behandlar människor som envisas med att uttrycka åsikter som inte passar landets regim. Hon säger bl a att Turkiet ”använder terrorlagar för att tysta oliktänkande, och i de allra flesta fall personer som tillhör landets minoriteter” samt att det ”enligt artikel 301 är olagligt att på något sätt kränka den turkiska staten”.
På Cypern behövs inte någon artikel 301. Det är mycket enklare att betala lättledda fanatiker på yttersta högerkanten som gärna utför politiska mord mot betalning. De Grå Vargarna opererar ogenerat, öppet och mitt på dagen. Polisen arbetar i samråd med turkisk militär och gör självfallet ingenting. Mord och mordförsök är ju sanktionerade av Turkiet så det vore ändå meningslöst. Grå Vargarna är en ökänd fascistorganisation som i decennier utfört politiska mord och andra terrorbrott, även på Cyperns södra grekcypriotiska del och andra delar av Europa. För något decennium sedan debuterade(?) de i Malmö med att misshandla svenska kommunister. Organisationens politiska gren sitter i turkiska parlamentet. I somras besökte jag byn Karaoğlanoğlu nära Girne (Kyrenia) i norr och mina vänner pekade ut en stor neonskylt på en stor byggnad som berättar där har De Grå Vargarna ett av sina många kontor.
I egenskap av arkeolog, historiker och f.d. museiintendent har jag tyvärr bara ytliga kunskaper om dagens politiska landskap i Turkiet. Men mina erfarenheter av det lilla landet Cypern är desto större efter decennier av arbete och resor på södra delen av ön, som officiellt kallas Republiken Cypern. Under senare år har jag pga. det förbättrade politiska läget tillåtit mig att även göra flera resor på den norra delen som ännu ockuperas av Turkiet. Jag kom hem från min senaste resa för några månader sedan, uppfylld och omtumlad efter många och långa samtal med turkcyprioterna i norr. De flesta jag talade med talar ännu grekiska och kunde öppet uttrycka sin frustration. Turkcyprioternas land har varit ockuperat av Turkiet sedan 1974 och situationen har länge varit akut. Hjälplösa måste de se på när deras rättigheter tas ifrån dem. Turkcyprioternas måste finna sig i att leva på allmosor från det stora grannlandet i norr. Det värsta är allt – de har inga politiska rättigheter och deras land styrs de facto av Turkiet.
Konflikten mellan grek- och turkcyprioter började redan på 1950-talet då grekcyprioterna kämpade för att uppnå enosis – förening med Grekland. 1955 bildades den grekcypriotiska organisationen EOKA, en militant och politiskt konservativ gerilla som ville genomdriva enosis med våld. Samtidigt byggde den unge Rauf Denktash upp den turkiska motståndsrörelsen TMT (Türk Mukavemet Teskilati), en underjordisk gerillaorganisation. Redan 1954 fördes grupper av terrorister över från Turkiet för att splittra de båda folkgrupperna. Denktash utsådde fanatism och hat gentemot grekcyprioterna, givetvis på anstiftan av Turkiet. Samme Denktash var till helt nyligen president i den illegala statsbildningen Nordcyperns Turkiska Republik. Chauvinism och nationalism på båda sidor smulade sönder den gamla gemenskapen och cyprioterna började bekämpa varandra. Medlemmar av den gemensamma fackföreningen för grek- och turkcypriotiska arbetare på Cypern avrättades av både EOKA och TMT. Människor ville och försökte samarbeta, men hindrades av sina ledare.
Det främsta hindret för en återförening uppstod 1983, då den turkcypriotiska staten Turkish Republic of Northern Cyprus (TRNC) utropades. Resultatet blev att norra Cypern utsattes för ett internationellt embargo och blev därmed till stor del ekonomiskt beroende av Turkiet.
Drygt 45 000 soldater från Turkiet ockuperar idag norra Cypern och de märks överallt. Den stora inflyttningen av bosättare (f.n. 200 000 enligt turkcyprioterna själva) från Turkiet har tvingat tusentals turkcyprioter valt att emigrera. Bosättarna från det fattiga Anatoliens högslätter har fått politiska rättigheter och har röstat efter Turkiets anvisningar. Europarådets ministerråd har uppmanat Turkiet att upphöra med att skyffla över bosättare till Cypern eftersom det är en illegal handling.
Turkcyprioterna är ett eget unikt folk med samma rättigheter som sina grekcypriotiska medmänniskor, trots att de är i minoritet. De har en egen kultur, ett eget språk och egna traditioner, skilda från de turkiska.
En annan och mycket smutsig följd av den politiska situationen är en omfattande trafficking och en mycket rik flora av s.k. kasinon. I somras lärde jag mig att ett kasino är inget kasino; det är en bordell vilket alla känner till. Med mina turkcypriotiska vänner besökte jag flera städer och byar i norr; de allra flesta begåvade med karamellfärgade byggnader av olika omfattning. Alla hade en lysande neonskylt på taket med texten ”kasino”. Den bördiga Mesaoriaslätten i öns mitt pryds av enorma tivoli-liknande anläggningar som ser fullkomligt absurda ut i den öde och stäppliknande omgivningen. Arma kvinnor. Dessa solkiga nöjespalats är många på det ockuperade Cypern och de grova förtjänsterna därifrån hamnar naturligtvis i nationalturkiska fickor. Lite märkligt är det också att de flitigaste kunderna kommer från Israel. Man berättar för mig om hela plan som chartras på helgerna av förmögna israeler som villig spenderar sina pengar på bordellerna. De verkar inte bry sig om den pågående permafrosten mellan Erdogan och Netanyahu. Bordeller och trafficking frodas naturligtvis även i Republiken Cypern, men där förekommer åtminstone på ytan en viss kontroll för att situationen inte ska bli alltför eländig.
Turkcypriotiska talesmän och vanliga innevånare behandlas som andra klassens medborgare, oavsett deras åsikt om den illegala statsbildningen i norr. Turkcyprioterna är inte positiva till denna och framför allt inte till närvaron av turkiska soldater. Deras situation är dubbelt svår eftersom de inte heller kan rikta sin kritik och frustration mot någon. Den turkcypriotiska ledningen anses vara helt osjälvständig mot Turkiet men vad har de egentligen för val?
I januari 2011 demonstrerade nästan 2/3 av den turkcypriotiska befolkningen på norra Cypern. Frustration och missnöje har jäst i åratal bland turkcyprioterna som är trötta på en hopplös ekonomisk situation och den turkiska närvaron på ön. Turkiet håller turkcyprioterna i ett järngrepp och har aviserat lönesänkningar med 40 %. Detta kommer att tvinga stora delar av befolkningen att emigrera, säger de själva. Åtgärderna kommer att eliminera turkcyprioternas möjlighet att styra sitt eget land
Turkcyprioterna har funnits på Cypern sedan 1571 och bör ha samma rättigheter som grekcyprioterna. Ingen – och i synnerhet inte Turkiet - respekterar denna folkspillra som riskerar att försvinna. Detta borde också kunna kallas etnisk rensning. Turkcyprioterna har under de senaste 50 åren bittert fått lära sig att inte lita på grekcypriotiska politiker. Trots detta vill de återförenas med sina grannar i söder. Tvärtemot vad man kan tro och vad den turkiska regimen anbefaller. Jag blev ständigt förvånad över denna oerhörda längtan från turkcyprioternas sida att återförenas med Republiken Cypern. De vill glömma och gå vidare. För dem är det turkiska förtrycket värre än de forna grekiska terror dåden.
Efter min senaste resa var jag nästan chockad men även fylld av beundran inför turkcyprioternas oerhörda mod och styrka gentemot en hopplös övermakt. Jag besökte flera gånger vänstertidningen Afrika i norra Lefkosa. Den har i åratal gjort sig känd för sin fullkomligt orädda och vassa kritik mot den turkiska regimen i Ankara. Dess chefredaktör Shener Levent har blivit utsatt för mordförsök flera gånger. En bomb förstörde deras tryckpressar för 10 år sedan. I våras utsattes Levent för ännu ett attentat och de visade mig djupa spår i dörrposterna där kulorna gått in.
En mycket het eftermiddag satt vi i Levents rum då någon ringde på dörren. Ytterporten mot gatan har en kamera där man måste visa sig för att journalisterna ska kunna identifiera folk. En av dem gick ned för att öppna. På gatan stod en ung och mycket nervös man som talade turkiska från fastlandet. Han ville tala med Shener Levent men kunde inte identifiera sig. Journalisten tvekade eftersom han misstänkte att mannen var beväpnad. Instinktiv kastade han sig mot väggen innan skottet brann av. Kulan gick förbi honom och in i väggen. Den unge turken sprang iväg. Poliserna två gator längre bort ingrep förstås inte. Alla vet var tidningen Afrika har sin redaktion.
Av detta märkte vi andra ingenting utan fick veta det senare på kvällen.
En annan kväll var jag på Afrika jag med min gode vän Ibrahim Aziz, välkänd människorättskämpe, journalist och poet. Han bor i det grekisk-cypriotiska Lefkosia (Nikosia) men arbetar varje natt på tidningen i det turkcypriotiska Lefkosha.
Då vi var på väg till redaktionen sent på kvällen i mörkret berättade han att han måste ha eskort varje kväll fram till gränsen. Han har varit utsatt för otaliga mordförsök och i nattens mörker finns inget hinder. Jag rös av obehag och såg plötsligt okända skuggor i gränderna.
Marie-Louise Winbladh
Arkeolog, författare, cypernexpert
http://cypernochkreta.dinstudio.se