Libyen i repris på Cypern?
Journalist mordhotad på Cypern
Norra Cypern den 25/2 2011
En sen fredag eftermiddag för en dryg vecka sedan, utsattes en tidningsredaktion för ett attentat då skott avlossades. Ett kvarlämnat brev lovade att chefredaktören skulle dödas om han fortsätter sin kritik mot den turkiska ockupationen av norra Cypern.
Den turkcypriotiska tidningen Afrika på norra Cypern har i åratal gjort sig känd för sin orädda och vassa kritik mot den turkiska regimen i Ankara. En bomb förstörde tidningens tryckpressar år 2001. I juli 1996 mördades den turkcypriotiske journalisten och författaren Kutlu Adali av samma orsaker. Mord och attentat utövas av fanatiker på den turkiska högerkanten. Grå Vargarna är en gruppering som i åratal utfört politiska mord och andra terrorbrott, även på Cyperns södra grekcypriotiska del och andra delar av Europa. På 1990-talet avslöjades deras samarbete med den turkiska regeringen.
Kutlu Adalis brott var att han förespråkade ett enat Cypern där båda folken kan leva tillsammans i ett demokratiskt samhälle.
I januari 2011 demonstrerade 50 000 turkcyprioter, organiserade av fackliga organisationer i norr. Nästan 2/3 av den turkcypriotiska befolkningen på norra Cypern. Frustration och missnöje har jäst i åratal bland turkcyprioterna som är trötta på en hopplös ekonomisk situation och den turkiska närvaron på ön.
Den 2 mars arrangerades en ännu större demonstration i Turkiet och på Cypern. Oron var stor över att deltagarna skulle mötas med våld och vapenmakt då flera av dem hotats i förväg. Mellan 50 000 och 70 000 människor från 30 olika fackföreningar deltog. (Någon räknade ut att det skulle motsvara 50 miljoner demonstranter på Tahirtorget i Kairo, i proportion till befolkningsantalet i landet). Turkiet håller turkcyprioterna i ett järngrepp och har aviserat lönesänkningar med 40 %. Detta kommer att tvinga stora delar av befolkningen att emigrera, säger de själva. Åtgärderna kommer att eliminera turkcyprioternas möjlighet att styra sitt eget land.
Under demonstrationen vädjade Lärarnas Fackförbund till EU och till sina grannar i söder om hjälp att upphäva delningen av ön. Men framför allt vill människor återförenas med sina grannar i söder. Tvärtemot vad man kan tro och vad den turkiska regimen anbefaller. Mer förvånande är kanske att starka politiska och ekonomiska krafter i grekcypriotiska Republiken Cypern inte heller är särskilt intresserade av en återförening. Men även det grekcypriotiska Cypern har sina kritiker vilka hävdar att landets ledning och en majoritet av befolkningen inte vill ha ett enat Cypern. Denna uppfattning har jag själv stött på under resor till Republiken Cypern då jag för drygt tio år sedan mötte flera politiker och ekonomiskt inflytelserika personer.
Den turkcypriotiska staten TRNC utropades 1983. Resultatet blev att norra Cypern utsattes för ett internationellt embargo som fått en förlamande effekt på norra Cyperns ekonomi, näringsliv och utbildning. TRNC blev ekonomiskt beroende av Turkiet och fungerar som en turkisk lydstat. Drygt 40 000 soldater från Turkiet är en ockupationsarmé på ett EU-lands territorium. Den stora inflyttningen av bosättare (f.n. 180 000) från Turkiet har bidragit till att tusentals turkcyprioter valt att emigrera. Bosättarna från det fattiga Anatoliens högslätter har fått politiska rättigheter och har röstat i enlighet med de styrande.
Konflikten mellan grek- och turkcyprioter började inte 1974, då Turkiet invaderade för att undsätta turkcyprioterna, vilka i decennier behandlas som andra klassens medborgare av grekcyprioterna. Allt började på 1950-talet då kampen inleddes för att uppnå enosis – förening med Grekland. Turkcyprioterna har funnits på Cypern sedan 1571 och borde haft samma rättigheter som grekcyprioterna. Ingen – och i synnerhet inte Turkiet - respekterar denna folkspillra som riskerar att försvinna. Detta borde också kunna kallas etnisk rensning. Turkcyprioterna har också bittert fått lära sig att inte lita på grekcypriotiska politiker.
Brittiska Samväldet bär den största skulden till situationen då det konsekvent uteslutit turkcyprioter och låtit grekcyprioter dominera förhandlingarna.
Å andra sidan måste man fråga sig om en lösning överhuvudtaget är sannolik då Cypern inte haft möjlighet att bestämma över sitt öde sedan bronsåldern.
I min nya bok - Cypern: kärlek, krig och kult, Sekel förlag 2010 – försöker jag analysera bakgrunden till den sk Cypernfrågan, inte minst mot bakgrund av det arkeologiska och historiska arvet.
Marie-Louise Winbladh
Arkeolog, författare, cypernexpert
http://cypernochkreta.dinstudio.se