Dubbel bestraffning drabbar turkcyprioterna 2012

Konflikten mellan grek- och turkcyprioter började inte 1974. Den inleddes på 1950-talet då EOKA bildades för att främja enosis – förening med Grekland. MEN – ett lika stort problem var att Turkiet redan då påbörjade sina ansträngningar med att splittra grek- och turkcyprioter. Man kan aldrig nog betona vikten av detta, då vi alltför ofta ser uppgifter om att Cypernkonflikten har sin upprinnelse i Turkiets invasion av ön i juli och augusti 1974.

Å andra sidan, det som idag är det största problemet för hela Cypern, började ta form redan under slutet av år 1974. Den stora inflyttningen av s.k. bosättare från Turkiet har bidragit till att tusentals turkcyprioter valt att emigrera. Invasionen 1974 iscensattes officiellt för att skydda dessa, men många har nu i stället valt att lämna landet. Av ekonomiska skäl, men också därför att de – enligt egen utsago – inte känner sig hemma i ett land av bosättare som inte talar ett språk de förstår och har en helt annan kultur. Bosättarna har fått politiska rättigheter och har förstås röstat i enlighet med de styrande som försett dem med bostad och försörjning.

Europarådets ministerråd har uppmanat Turkiet att upphöra med att skyffla över bosättare till Cypern eftersom det är en illegal handling. Enligt uppgifter från i år (juni 2012), kan det finnas mellan 500.0000 – 800.000 bosättare idag på norra Cypern. Man behöver inte vara något snille för att inse vilka allvarliga konsekvenser detta får och har fått för den demografiska omvandlingen av ett helt land. Eftersom det inte existerar någon oberoende folkräkning i den ockuperade zonen så är uppgifterna inte officiella. Men klart är att turkcyprioterna endast utgör en bråkdel av norra Cyperns befolkning.

Enligt likaledes färska uppgifter finns det två nationalturkiska soldater på varje turkcypriot, i den händelse de skulle behöva skyddas mot sig själva eller varandra.

 

Från och med 1983, då den turkcypriotiska staten Turkish Republic of Northern Cyprus (TRNC) utropades 1983, har norra Cypern varit utsatt för ett internationellt embargo. Den ockuperade delen av ön är därmed till stor del ekonomiskt beroende av Turkiet, som i författningen anger att norra delen av Cypern är "en integrerad del av den turkiska nationen". Självständighetsförklaringen stämplades av FN:s säkerhetsråd som olaglig.

Cypern är viktig som ett exempel på hur ett mycket litet land med en oerhört komplex, sammansatt och intressant kultur nu är på väg att försvinna som nation pga. omgivande stormakters “behov” av ön. Dessa stormakter (läs Turkiet, Storbritannien, USA m fl) “behöver” Cypern som avstjälpningsplats för icke önskvärda folkgrupper samt som strategisk bas för aktiviteter i Mellanöstern.

 

Vi har nyligen kunnat följa ett intressant replikskifte på Newsmill mellan Cyperns ambassadör och Erika Aldenberg, statsvetare och frilansskribent.

Jag har själv haft motstridiga åsikter och en kluven inställning i åratal, men en omfattande forskning och mängder av diskussioner med både grekcyprioter och turkcyprioter har givit resultat och jag har nu landat i en åsikt. Att tala flytande grekiska öppnar oanade möjligheter; även politiker på s.k. hög nivå öppnar sig för någon med kunskaper i deras eget språk samt landets historia och arkeologi. Men inte bara grekcyprioter; de flesta turkcyprioter talar utmärkt grekiska. De berättar minnen och har åsikter de kanske aldrig skulle yttra inför en professionell journalist eller politiker.

Många turkcyprioter är inte så intresserade av att diskutera tidigare övergrepp från grekcyprioternas sida. Flera jag har talat med minns förföljelser, mord, rasism, begångna av terrorister i EOKA-B.s banditgäng. Men de vill hellre tala om sin frustration och förtvivlan över att de inte längre har något fosterland.

Och vad värre är – det ockuperade Cypern håller på att sakta men säkert islamiseras. Turkiets president Erdoğan låter uppföra nya moskéer och inrättar koranskolor. Undervisning i islam betonas i skolorna trots turkcyprioternas våldsamma protester, i den mån de tillåts. Att påpeka detta är inte detsamma som att hysa fördomar mot en världsomfattande religion med långt mer sympatiska inslag än kristendomen. Motbjudande avarter inom islam betyder inte att läran i sig bör bekämpas. Vad som nu sker är något helt annat. En nation, ett helt folk, påtvingas åsikter de inte har. Deras barn får en undervisning i skolan de inte önskar. Människors mentalitet ska likriktas för att passa Turkiets syften.

Eller kanske är det inte Turkiet? Kanske är det i stället USA som ligger bakom islamiseringen av Cypern? Om jag inte hade hört detta av en initierad turkisk källa hade jag kanske fnyst. Men inte nu.

 

I maj i år reste jag runt på den norra, ockuperade Cypern med en internationellt känd grekcypriotisk filmproducent. Han har sina rötter i en liten by i norr och de turkcyprioter som numer bor i hans barndomshem har blivit hans nära vänner. Vi åkte runt i några dagar i norr och den grekcypriotiske filmproducenten visade mig alla de nya moskéer som Erdoğans folk låtit bygga. De är lätta att känna igen; alla har Ayia Sofia i Istanbul som arkitektonisk förebild. Deras glänsande kupoler blixtrar i solen, i kontrast mot de äldre, vackra moskéerna uppförda under den osmanska tiden. Jag passade på att tala med några äldre turkcyprioter i byarna; om livet förr och nu. “Vi vill inte ha dem här”, säger de om bosättarna. “Vi lever vårt liv och de bor utanför byarna. Vi förstår inte vad de säger, deras kvinnor är täckta och vi förstår inte deras kultur”

I samma by kunde vi se en rest från det förgångna. På kyrkans mur hade någon målat med enorma vita bokstäver – EOKA-B. Tydligen väldigt bra färg då det inte gått att tvätta bort.

 

Erika Aldenberg har rätt i allt hon skriver, men det kunde kanske modifieras. Ja, invasionen 1974 var legitim. Det har inte kunnat bevisas att innehållet i Akritas-planen verkligen gick ut på att turkcyprioterna skulle utsättas för etnisk rensning, d.v.s. förintas. Men turkcyprioterna var oerhört hårt trängda av grekcypriotiska terrorister OCH – observera! – nationalgrekiska soldater från juntans Grekland. Detta skedde dock knappast av omtanke om turkcyprioterna. Turkiet har aldrig bekymrat sig om deras välbefinnande, utan såg sin chans att bita sig fast på Cypern. Detta bevisas av att de fortfarande vägrar lämna ön.

Grekcyprioterna röstade nej till Annan-planen, vilket de fått mycket kritik för. Denna är dock delvis oberättigad. Syftet med planen var att upprätta en "United Republic of Cyprus", en federation av två stater, visserligen med gemensam regering. Den officiella grekcyp inställningen är att man vill ha en återförenad ö, inte en federation.

 

(TA BORT? HELST INTE - Det är förstås svårt att veta vad som egentligen rör sig i huvudet på en grekcyp politiker. På Cyperns politiska arena har under de senaste åren funnits en ny politisk gruppering på yttersta högerkanten, snarlik de grekiska nynazisterna som fick stor framgång i det senaste valet i Grekland. Detta nya grekcyp parti kallar sig ELAM och omtalas – med en rysning – av grekcyprioterna som “De Svartklädda”. De ägnar sig åt att misshandla demokratiskt sinnade cyprioter som vill leva i fred med varandra. Dessa ömsinta personer är förhoppningsvis det enda politiska parti som fortfarande förespråkar ENOSIS eller förening med Grekland. Såsom av en händelse åtnjuter detta fascistiska parti mycket generösa bidrag från den grekcypriotiska kyrkan. När ska någon skriva om detta intrikata och intressanta ämne?

Man tycker ju annars att grekcyprioterna för längesedan borde ha dragit öronen åt sig inför utsikten att bo ihop med ett land som systematiskt ljugit sig igenom alla fördrag med EU och nu står inför total bankrutt.)

 

Det är också sant att Apollo inte kunde organisera sina resor i norr. Å andra sidan tänkte de hysa sina gäster i hus som de facto tillhör grekcyprioterna, vilket också respekteras av de turkcyprioter som lever i sådana hus. De är medvetna om att de grekcypriotiska bostäderna är lånade, vilket även Apollo borde respektera.

Å andra sidan igen behöver turkcyprioterna så väl de inkomster man kunde få från turismen, vilket är ett dilemma. Det är en dubbel bestraffning som drabbat turkcyprioterna, som sitter i en rävsax. Här kunde man förvänta sig en mycket större förståelse från grekcyp som i sin aversion mot Turkiet framför allt straffar turkcyp.

 

Republiken Cypern har helt rätt i att det största problemet ligger i Turkiets illegala ockupation av inte bara ett annat land, utan ett land som är medlem i EU. Å andra sidan vore det väldigt klädsamt om grekcyprioterna någon gång – även officiellt och inte bara “off the record” kunde erkänna de fruktansvärda övegrepp de begått mot turkcyprioterna. Dessa är lika mycket cyprioter som grekcyp och har lika stor rätt till sitt eget land där de bott sedan 1570. Turkcyprioterna är ett eget unikt folk med samma rättigheter som sina grekcypriotiska medmänniskor, trots att de är i minoritet. De har en egen kultur, ett eget språk och egna traditioner, skilda från de turkiska. Turkiet måste ta hänsyn till att turkcyprioterna faktiskt valt att lämna sitt eget land emedan de inte står ut med denna invasion av främmande folk till Cypern.