VIRGINIA WOOLF VAR ALDRIG PÅ CYPERN. Skulle hon ha besökt Statens museer för världskultur (SMVK)?

I förra numret av UEForum kritiserar bloggaren Fitzgeraldo samtidsterrorn i arkeologiska utställningar, dvs att museerna lägger nutida genus och andra politiskt korrekta perspektiv på föremålen i stället för att låta demvittna om sin egen tid och de platser där de var i bruk. Cypern genom tiderna på Medelhavsmuseet lider av samma trendkänslighet enligt arkeologen och cypernkännaren Marie-Louise Winbladh. Hon har studerat texterna och förvånar sig över hur frikopplade de är från föremålen i montrarna.

Foto: Ove Kaneberg

I entrén till Medelhavsmuseets nya Cypernutställning möter i en mycket stiligt arrangemang fyra stora statyer i terrakotta. De höjer handen i en hälsning till den gud som dyrkades i Mersinaki där de grävdes fram för 90 år sedan. I texten påstås att gesten för samman dessa statyer med s k Gandhara-skulpturer från Indien och Kina. En aning halsbrytande teori om Cyperns förbindelse med Kina som återkommer även senare i utställningen.

Dessa damer från stenålder och bronsålder (ca 3000 och 1800 f Kr) kunde vara utgångspunkt för resonemang om kopplingen mellan religion och ekonomi på Cypern, men texten bredvid ägnas Afrodites betydelse i konsten under renässansen.

Skulpturer av gravida och födande kvinnor berättar att cyprioterna redan under 3000-talet f Kr sannolikt dyrkade en fruktbarhetsgudinna. För den forntida cyprioten var det livsviktigt med åkrarnas, människornas och djurens fruktbarhet. En modergudinna kunde även fungera som garant för ett liv efter detta. Figuriner av sten med sexuella attribut av båda könen var extra kraftfulla fruktbarhetssymboler. Idoler från stenåldern kan ha avbildat anmodern för en klan i byn. Ny forskning framhåller kvinnans betydelse i dessa äldsta kulturer, där arbetet var baserad på jämställdhet och där kvinnan även kan ha ansvarat för religiösa riter. En uråldrig modergudinna fick så småningom namnet Astarte efter sin orientaliska syster Inanna eller Ishtar, med rötter i det gamla Mesopotamien. Alla tre var fruktbarhets- och kärleksgudinnor. Senare påverkades religionen av den ekonomiska utvecklingen, under sen bronsålder baserad på handel med koppar. Kontakten med Främre Orienten medförde nya religiösa idéer vilket inspirerade utformningen av religiös skulptur. Astarte var både mor och maka, och förenades med sin son i ett heligt bröllop där naturens fruktbarhet upprätthölls på magisk väg. Afrodite fick sitt namn först under 300-talet f Kr på Cypern.

Inget av detta berättas. I stället presenteras den mycket senare Afrodite och hennes romerska motsvarighet Venus och deras betydelse för Europa under renässansen och senare epoker, och fotografierna av konst från vår tid är helt utan relevans för de utställda föremålen.

Det utsökta kvinnohuvudet från Vouni står trångt i en monter med rubriken Rituella kärl - länkar mellan Cypern och Kina.

Palatset i Vouni var den mest imponerande arkitektoniska anläggningen, som utgrävdes av de svenska arkeologerna för 90 år sedan. I montern samsas små figurer och keramik, med monumentala huvuden, vilka inte kommer till sin rätt i detta gytter. Det berömda Vounihuvudet, museets vackraste, har suttit på en stor staty och borde monteras på ett högt podium för att dess skönhet ska komma till sin rätt.

I montern finns även ett offerkärl, ett s k rhyton, bredvid ett liknande kärl från Iran. Information om och foton på motsvarande kärl från Kina, det senaste från Tang dynastin 618-907 e Kr, finns på skärmen intill. Det hade varit intressant att läsa mer om dessa antydda förbindelser mellan Cypern och Kina, tämligen okända för forskningen.

Koppar och krig är en bra alliteration men järnet blev betydligt viktigare är kopparen för krigsföringen.

Strax efter 1200 f Kr övergav cyprioterna delvis kopparn och började använda järn för vapen och verktyg. Cypern spelade en viktig roll för att förmedla denna nya teknik till västvärlden, något som inte är så känt. Det äldsta kända föremålet av härdat stål är en kniv funnen på Cypern från omkring 1100 f Kr och ägs av Medelhavsmuseet men är inte utställt. Mycket intressant står att läsa vid denna monter, men inte detta faktum som än en gång visar på Cyperns unika plats i historien.

Kultstenen i Ajia Irini så som den var utställd i Medelhavsmuseets Cypernutställning 1989-2004 och så som den exponeras i dag. I bildens nedre högra hörn ser man huvudena på två minotaurer.

En väldig terrakottagrupp grävdes fram av arkeologerna i Ajia Irini år 1929. De fann en orörd tempelplats med 2000 terrakottastatyer uppställda runt ett altare av sten. Intill låg den heliga kultstenen i basalt. Skulpturerna tillverkades huvudsakligen under 650-500talen f Kr. Kultplatserna från arkaisk tid bestod av en öppen gård, omsluten av en mur. Gudarna ärades genom offergåvor på eller nära altaret, där folk lämnade statyetter av sten och terrakotta i alla storlekar.

Besökaren informeras här om att han "kliver in på en rekonstruerad kultplats", vilket saknar all relevans med den verkliga fyndplatsen. Kulten utspelade sig under bar himmel, men här har man valt att fösa in både folk och föremål i en mörk grotta. I taket blinkar små lampor och vem vet – kanske utspelade sig riterna nattetid? En enorm spegel täcker ena väggen och det är svårt att urskilja vad som är riktiga skulpturer och vad som är spegelbild.

Kanske är detta typiskt för vårt tid; effekten är mycket viktigare än innehållet som mera blir en illusion.

Värre är det med den berömda kultstenen; det sakrala föremålet runt vilka de troende cyprioterna samlades för 2500 år sedan. Den ovala flodstenen är formad av naturen och användes i riterna under de 700 år kultplatsen var i bruk. Stenen är en inkarnation av guden och en symbol för hans kraft. Då figurerna hittades 1929 var de placerade på behörigt avstånd från stenen för att markera dess betydelse. Här ser vi i stället hur tjurar och gubbar trängs, bligandes mot himlen i förvirring över vad som hänt dem eftersom deras kultföremål nu hänger i luften. Kultstenen är inkilad i spegelväggen och har dessutom fått en slinga med blinkande ljus i olika färger kring magen.

En annan märklig, specifikt cypriotisk figurin är en blandning av hermafrodit och tjur, och brukar benämnas minotaur. Kanske ska den betraktas som en korsning av manligt och kvinnligt, symboliserat av ett fantasiväsen. Här kallas den kentaur, vilket är något helt annat.

Är också de här skulpturerna från Cypern? Montrarna de står avviker både i form eller färg från övriga utställningens och typsnittet på etiketterna är ett annat än inne i utställningen.

Längst bak i utställningshallen och bakom den enorma "monolithen" står en grupp med vackra och mästerligt utförda skulpturer i full skala, bland annat en arkaisk kvinnobild från 450 före vår tidräkning och en imponerande drygt 200 år yngre man (Bilderna ovan). De är svåra att upptäcka, vilket är synd eftersom de visar originalskulptur från olika perioder i Cyperns historia och vi vet dessutom var de hittades.

Medelhavsmuseets nya utställning om Cypern är bitvis väldigt vacker, även om föremålen nästan mals sönder under de enorma gröna montrarna. Associationerna går knappast till Cyperns bländande sol och de forntida kulter som utspelade sig under bar himmel.

De viktiga cypernföremålen har återfått en central plats i museet, vilket de förtjänar. Men presentationen är bristfällig och texterna ibland helt felaktiga – till exempel hade besökaren nog varit gladare över klarare information om Cyperns ekonomi och religion än de egendomliga estetiska (eg. ikonografiska) kopplingarna till Asien. Utställningen är en basutställning som kommer att stå – på den mest framträdande platsen i museet - under många år framåt. Därför borde texter korrigeras eller ersättas med en katalog. För dem som vill fördjupa sig i en av vårt lands märkligaste museisamlingar (dock inte världens främsta Cypernsamling som det står på utställningsaffischen, ty den finns i Cyprus Museum i Nikosia) saluförs nu bara äldre böcker, några författade av undertecknad.

Avsaknaden av kunskap, kompetens och expertis blir alltmer flagrant inom Statens museer för världskultur (SMVK). Detta är å andra sidan något som dess ledning aldrig eftersträvat. Det tråkiga är att besökarna fortsätter att sväva i samma okunnighetens dimbankar som de anställda.

Text och foto: Marie-Louise Winbladh (Texten dock redigerad av Eva Persson/MLW)

Arkeolog, författare, forskare, hemsida
1971-2001 ansvarig för Cypernsamlingarna i Stockholm