Idalion – kärlek, krig och kult
Crocus Veneris...
Den antika staden Idalion var en betydande stad för ungefär 3000 år sedan med två akropoler eller borgklippor från vilka stadsmuren löpte ned runt bebyggelsen. Platsen är fortfarande under utgrävning och ligger helt nära det moderna Dhali, en välmående by omgiven av grönska och fruktträdgårdar. Idalion var en rik stad redan under forntiden, vilket sannolikt berodde på utvinning av koppar och hande med kuststäderna Enkomi och senare Kition. Utanför den forntida stadsmuren fanns en stor begravningsplats. Idalion var också under antiken ett viktigt religiöst centrum med flera helgedomar tillägnade Afrodite. Mängder av terrakotta-statyetter frammanar bilden av kvinnlig fruktbarhet. De föreställer nakna gudinnor eller kvinnor med hög huvudbonad; några håller fåglar i händerna. Duvan var Afrodites heliga fågel. Afrodite-helgedomen i Idalion uppfördes på stadens östra akropol under cypro-arkaisk tid (ca 700-500 f Kr), men ingenting finns kvar av den idag. En tysk amatörarkeolog, Max Ohnefalsch-Richter, fann där under 1880-talet en hel skog av skulpturer i terrakotta och kalksten.
I dalgången mellan de båda borgklipporna låg en kultplats tillägnad Apollo-Reshef under samma tid. En tvåspråkig inskrift med cypriotska och fenikiska tecken tyder på detta.
Förbjuden kärlek i helig lund
Arkeologerna menar att Idalion-borna även kan ha dyrkat en lokal gud som åkallats under namnet Herren eller Härskaren, vilket blev Adoni på det fenikiska språket. För drygt tio år sedan fann arkeologer ett inhägnat heligt område, ett s.k. temenos, där Adonis dyrkats i sin egenskap av gemål till Den Stora Gudinnan. På ungefär samma plats kan det ha funnits en helgedom åt Den Stora Modern. Grekerna kallade henne långt senare Afrodite. Myten om kärleken mellan Afrodite och Adonis kan ha uppstått just här i Idalion.
Ohnefalsch-Richter skriver att han “upptäckte” Afrodites tempel på Idalions östra akropol. Han ansåg att templet hade legat i anslutning till den heliga lund där gudinnan hade sina hemliga möten med Adonis.
I den grekiska mytologin var Adonis son till kung Kinyras på Cypern och hans dotter Myrra, som blivit gravid med sin egen far genom att förföra honom. Efteråt ville Kinyras döda henne i sin förtvivlan över att ha låtit sig förföras. Men gudarna ingrep och förvandlade flickan till ett myrra- eller myrtenträd. Efter drygt tio månader klövs trädet och ur hennes stam föddes så Adonis.
Då Afrodite mötte den vackre unge mannen blev hon handlöst förälskad. Det blev sådan uppståndelse bland Olympens övriga gudar, att Artemis sände ett vildsvin för att döda honom. Afrodite var ju trots allt fortfarande gift med smidesguden Hefaistos, som visserligen var ful och halt, men en mästare i att tillverka skulpturer och juveler. Detta inte var dock inte första gången. Gudinnan hade redan bedragit sin man med krigsguden Ares strax efter bröllopet, och fick med honom barnet Eros. Men nu var det kärleken till Adonis som uppfyllde gudinnan och hon blev otröstlig vid älskarens död. Med upplöst hår och bara fötter sökte hon den unge guden i berg och dalar. Afrodites tårar blev gul ranunkel (anemoner) och Adonis blod förvandlades till rosor och vild vallmo.
Då Afrodite till slut fann sin Adonis, kysste och omfamnade hon honom med sådan hetta att han väcktes till liv av hennes kärlek. Då den unge guden vaknade, fylldes naturen av liv och glädje, sång och ljus. Uppståndelsen symboliserade naturen och dess vitala krafter. Efter sin död tillbringade han sex månader i dödsriket Hades och sex månader i Afrodites armar. Adonis var en vegetationsgud och i kulten försäkrade man sig om att naturens krafter regelbundet förnyades.
Svenska arkeologer
En av de många platser som undersöktes av den Svenska Cypernexpeditionen var just Idalion. På stadens västra akropol, den s.k. Ampilerí, grävde Erik Sjöqvist ut resterna av en försvarsmur och flera hus sommaren 1928.
Arkeologerna kunde urskilja fler än sex byggnadsperioder. Perioderna 1-3 daterades till sencyprisk III (ca 1200-1050 f.Kr), och perioderna 4-6 till cypro-geometrisk III-cypro-arkaisk II (ca 850 – 475 f.Kr). Den äldsta bebyggelsen kunde sålunda ha börjat redan omkring 1200 f Kr. På Ampilerís norra sida undersöktes en befästning från sencyprisk III, omgiven av murar. Innanför murarna fanns en boplats med små hus, anlagda runt ett kulthus med två rum. I ett av rummen låg ett altare av sten, omgivet av votivgåvor, bl a fem tjurar av terrakotta.
Bosättningen från bronsåldern på Idalions västra akropol förstördes under slutet av denna period. Kulten överlevde, men de yttre formerna förändrades. Nu uppfördes ett mindre kulthus och ett altare på en öppen muromgärdad gård, d.v.s. den vanliga typen av temenos på Cypern. Helgedomen var belägen mitt bland bebyggelsen på akropolen. De äldsta lämningarna där var från slutfasen av sencyprisk tid, ca 1200 f Kr. Fynden tyder på att man då utövade en kult av en fruktbarhetsgud som dyrkades i form av en tjur. Kulten överlevde in i cypro-arkaisk tid, då den heliga platsen utgjordes av ett öppet temenos med altare av sten i stället för bronsålderns täckta kapell.
Dubbelkult – Anat-Athena
Denna helgedom utökades och berikades under den cypro-arkaiska tiden (ca (750-475 f.Kr), då den var tillägnad Athena av Idalion, stadens skyddsgudinna. Fenikerna kallade henne Anat, men det var samma gudinna som dyrkades av den cypriotiska befolkningen i Idalion. Fyra inskriptioner från Idalion från 500/400-talen f Kr bekräftar att Anat-Athena vördades i samma helgedom. Athenas namn finns också nedskrivet på en bronsplakett med cyprosyllabiska tecken, funnen under sent 1800-tal i närheten av helgedomen. Den anses vara en av de längsta inskrifter med cyprosyllabiska tecken som påträffats. Texten innehåller en begäran att bronsskivan ska ”lämnas i Athenas tempel, som är i Idalion.”
Anat-Athena har tydliga drag av en krigisk stadsgudinna, som gärna uppträder i sällskap med en häst. I sin boning uppe på akropolen hade hon god uppsikt över staden och dess omgivningar.
Templet omgavs av en kraftig mur vilken även fungerade som ett försvar. Votivgåvorna till gudinnan var helt annorlunda från de gåvor man funnit på andra platser. Här fanns väldigt få skulpturer, men i stället mängder av vapen såsom svärd, dolkar, spjut, sköldar, pilar och yxor samt hjälmar av brons och järn. Vapnen var upphängda på murarna kring altargården och på väggarna till olika byggnader. Här fanns även keramik, dekorerad med utsökt tecknade lotusblommor och knoppar, rosetter och palmetter, men även fåglar och människor.
Några statyetter med uppsträckta händer fanns också av typen Gudinnan med Uppsträckta Händer (även om undertecknad menar att hon snarare är en prästinna).
På kultplatsen hittades även en unik brynja från ca 500 f Kr. Den bestod ursprungligen av fler än 6000 järnfjäll och ytterligare några i brons, som alla var sydda eller snörda på ett underlag av läder eller tyg. Denna brynja, eller fjällpansar, är en av de få som finns bevarade från denna period. De 6800 järnfjällen var ursprungligen arrangerade i horisontella rader och överlappade varandra. Där fanns inga spår av spikar eller nålar så de måste ha varit fastsydda på ett mjukt underlag. Brynjan hade grävts ned i en grop tillsammans med keramik och andra votiver. Fjällpansar av samma typ förekom i Främre Orienten och Egypten från ca 1500 f Kr. Denna berömda brynja finns på Medelhavsmuseet i Stockholm.
Kulten i Idalion upphörde troligen då staden inte längre var oberoende. Idalion intogs av den fenikiska staden Kition omkring 470 f Kr och fick en fenikisk kung. Belägringen och erövringen av Idalion finns belagt på mynt och genom inskriptioner.
På den västra akropolens norra sluttning gräver nu arkeologer från det cypriotiska Riksantikvarieämbetet. De undersöker den antika staden Idalion och har bl.a. funnit en stor byggnad som de tror kan vara kungapalatset. Många rum har fina golv med kalkstensplattor, klädda med stuck. I ett av dem hittades mängder av skärvor med fenikiska inskriptioner, troligen från 400-talet f Kr. De var skrivna med bläck som kan vara tillverkad av ”färg” från järnoxid. Troligen bodde fenikerna i palatset under större delen av dess existens. De flydde från Idalion undan den egyptiska härskardynastin ptolméerna, som på 300-talet f Kr kom från Egypten till Cypern.
Då jag besökte Cypern för tio år sedan, inviterades jag till Cyprus Museum då en forskare från Israel skulle undersöka de fenikiska inskrifterna från Idalion. Han var oerhört entusiastisk och konstaterade att de många skärvorna utgjorde den största samlingen med fenikiska inskrifter i världen näst efter dem från Karthago. Forskaren menade att de utgör ett arkiv med uppteckningar av ekonomisk och administrativ karaktär.
Jag besökte även byn Dali där många av innevånarna har släktingar som arbetat med de svenska arkeologerna på 1920-talet. Det kändes märkligt och högtidligt att besöka de gamla grävningarna högst upp på den västra akropolen. Man kan ännu se håligheterna i marken och det går att följa den antika stadsmuren som en vit sträng av kalksten runt akropolen. Platsen för Athena-templet (där brynjan och massor av keramik hittades) låg i en sänka i marken nära stadsmuren.
Härifrån ser man över till den andra akropolen där ”arkeologer” grävde illegalt i slutet av 1800-talet. Fler än 35 000 föremål transporterades då till utlandet och lagras fortfarande i fuktiga magasin på British Museum i London och Metropolitan Museum i New York.
Marie-Louise Winbladh
1971-2001 ansvarig for Cypernsamlingarna i Stockholm.
marie-louise.winbladh@comhem.se
http://cypernochkreta.dinstudio.se
Läs mer!
Gjerstad, E., Sekler och Dagar. Med svenskarna på Cypern 1927-31. Stockholm 1933.
Karageorghis, J., Kypris. The Aphrodite of Cyprus. Ancient sources and archaeological evidence, Nicosia 2005.
Winbladh, M.-L., Möte mellan kulturer, Stockholm 1992.
Winbladh, M-L., Den skäggiga Gudinnan. Forntida kulter på Cypern,
Stockholm 1995.
Ålin, P., ’Idalion pottery from the excavations of the Swedish Cyprus Expedition’; in XXV, Op.Ath., vol. XII 1978.