VEM FRÅGAR OSS VAD VI TYCKER?! Utlämnade åt de råa marknadskrafterna existerar vi ännu ett litet tag innan vi slutligen vittrar bort i mörka förrråd...
Och snart kanske politikerna bestämmer att vi ska säljas. I så fall vill vi hem till Cypern som eg. inte har plats.
Läs Ola Wongs viktiga artikel här -
https://www.svd.se/ska-vi-smalta-salja-eller-spara-kulturarvet
Han är den ende som bryr sig då myndigheter och politiker vill kasta bort vårt kulturarv. Bokstavligen!
Bevara samlingarna eller gräv ner dem!
Vem orkar bry sig om museer i denna värld av terror och våld!? Och varför är det viktigt?
Kanske därför att även vårt samhälle drabbas av det som i övriga världen rubriceras som förnekande av fakta och kunskapsförakt. Detta är ytterst en demokratifråga och har sedan länge florerat inom museivärlden. Dessutom drabbar det i hög grad skattebetalarna som måste betala för kapitalförstöring i samband med misslyckad kulturpolitik.
Flera år av ekonomiska underskott gör att Statens museer för världskultur (SMVK) kan tvingas stänga två av sina museer i Stockholm.Kanske kan de återuppstå i ett senare skede då vårt samhälle är mer positivt inställt till kunskap. Många inlägg mot detta beslut har publicerats av forskare och journalister, men ingen av dem har haft närkontakt med de unika samlingarna.
Cypernsamlingarna på Medelhavsmuseet utgör ett kulturarv som tillhör oss alla. Föremålen måste bevaras för framtiden för framtida forskare, studerande och allmänhet. Detta angår alla eftersom verksamheten bekostas av statliga medel.
I magasinen förvaras oskattbara samlingar från äldre kulturer utan insyn. Det satsas stora summor på ”digitalisering” men vad gör man för de fysiska föremålen? Räcker det att se dem på en skärm?!
De överordnade tjänstemännen inom SMVK hade inget intresse av värdefulla museisamlingardå myndigheten bildades för 15 år sedan. De var/är byråkrater och administratörer. All sakkunskap avlägsnades medan administrationen i Göteborg och i Stockholm expanderat som om det gällt ett multinationellt företag. Ett ständigt problem för cheferna har förstås varit att verksamheten måste styras enligt de regleringsbrev från riksdag och regering man måste förhålla sig till. Men man behövde inte ha gjort sig av med all kompetens, inklusive de konservatorer utan vilka samlingarnas fysiska existens ständigt är hotad. Och nej, SMVK:s ledning har aldrig brytt sig om kunskap och har aldrig varit intresserad av att vårda de ”fantastiska samlingarna”.
Så har vi då föremålen. Ja, ska man överhuvudtaget behålla dem eller kanske till och med sälja dem som Marita Ulvskog föreslog 1999? Om samlingarna ska få finnas kvar, ska de vårdas eller få vittra sönder? Ord betyder tyvärr ingenting om det inte ligger handling bakom. Välvilliga löften saknar betydelse om kunskap och vilja saknas.
En lösning hade varit att lämna tillbaka föremålen till ursprungsländerna eller kanske gräva ned dem igen i jorden varifrån de flesta kommit.
.
...........
Museidebatten om Världskulturmuseerna (SMVK), där Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseet ingår, har flammat upp igen. Denna gång har vansinnet eskalerat så nu flyttas debatten även hit och mina resor finns i marginalen.
Ola Wong i SvD har skrivit flera initierade, insiktsfulla och framför allt kunniga inlägg. Från SMVK har vi mest fått snömos och visioner. Som vanligt.
Jag har skrivit mängder av artiklar, men man måste vara generaldirektör (GD), journalist eller professor för att få tillgång till spalterna. I och för sig logiskt, men ingen av skribenterna har decennier av erfarenhet i de mörka magasinen där 100 000-tals oskattbara föremål förvaras utan tillsyn eller vård. Underligt nog är det ingen som ens nämner föremål eller vikten av deras existens. I en lycklig forntid utgjorde de själva kärnan i museernas verksamhet. Numer är de mest i vägen eftersom det kostar pengar att förvara dem. Det räcker ju att de finns i en databas och på en bildskärm. Att originalen vittrar sönder intresserar ingen. Endast en journalist och en historiker verkar ha förstått detta.
Museibyråkraterna är bara intresserade av besökssiffror och budget. Och flashiga utställningar som bara retar upp besökare i sin totala brist på kunskap.
Fortsättning följer!
Var är allt förnuft och varför var allt bättre för 100 år sedan? Vad säger Cypernexpeditionen i sin himmel?!
Tyvärr, Ann Follin, Ola Wong har alldeles rätt.
År 2000 uppstod ett paradigmskifte då Statens Museer för Världskultur bildades, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. En skärande kontrast mot den tidigare verksamheten blev alltmer tydlig. Kunskap och erfarenhet betraktades med förakt och museimännen kände att de mest var i vägen. De intendenter som lyckades klamra sig kvar försökte förgäves hävda att föremålen, samlingarna väl ändå måste stå i fokus för museernas verksamhet? Det löste man raskt genom ett påbud att alla föremål skulle ”digitaliseras” (en mer korrekt benämning är att upprätta elektroniska databaser). I magasinen förvaras nu oskattbara samlingar utan någon som helst insyn. Det satsas stora summor på ”digitaliseringen” men vad gör ni för de fysiska föremålen? Räcker det att se dem på en skärm?!
Och ja, all sakkunskap avlägsnades medan administrationen i Göteborg och i Stockholm svällde till otymplighet. Vilket är logiskt; då ledningen saknar kunskaper är det mer praktiskt att sådan saknas på museerna så att inte intendenterna och andra kan komma med sakkunnig kritik.
Ett ständigt problem för cheferna har förstås varit att verksamheten måste styras enligt de regleringsbrev från riksdag och regering man måste förhålla sig till. Men man behövde inte ha gjort sig av med all kompetens, inklusive de konservatorer utan vilka samlingarnas fysiska existens ständigt är hotad. Och nej, Världskulturmuseernas ledning har aldrig brytt sig om kunskap och har aldrig varit intresserad av att vårda de ”fantastiska samlingarna”.
Jag brukar alltid framhålla de ekonomiska konsekvenserna av olika händelser. Även så i detta fall då det fatala föraktet för kunskap även det kan omvandlas i ekonomiska termer. Kunniga intendenter och konservatorer avskedades och deras kunskap och erfarenhet användes inte vilket är kapitalförstöring.
Sedan har vi då föremålen. Ja, ska man överhuvudtaget behålla dem eller kanske till och med sälja dem som Marita Ulvskog föreslog 1999? Om samlingarna ska få finnas kvar, ska de vårdas eller få vittra sönder? De utgör ett svensk kulturarv även om de kommer från andra länder.
Ord betyder tyvärr ingenting om det inte ligger handling bakom. Välvilliga löften saknar betydelse om kunskap och vilja saknas.
.........................
En exkluderande myndighet
För en tid sedan beskrev Ola Wong i SvD faran av den politisering som sedan länge drabbat kulturlivet. Denna politiska målstyrning är tydlig även inom museivärlden. De flesta bortser från att detta även innebär slöseri med skattemedel och fysisk förstörelse av föremål.
För drygt 15 år sedan uppstod en ny myndighet likt en fågel Fenix ur det förgångnas aska, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. I myndigheten ingår 4 statliga museer och dess ledning tillämpade omedelbart målstyrning och marknadsanpassning. Självutnämnda "experter" hade en hög uppfattning om sina meriter, vilka till stor del bestod av administrativa erfarenheter samt en förmåga att prata länge och mycket om ingenting.
”Idag ställs det nya krav på museichefer. Tidigare var vetenskapliga meriter viktiga. Idag behövs personer med ledarskapsförmåga.”
”Det överordnade kravet är att vederbörande är en god ledare.”
Det mesta hände alltid väldigt fort, utan förvarning eller information. Prestigefyllda planeringsmöten där människor utan kunskaper berättade hur ett museum egentligen skulle drivas. Administratörer som aldrig producerat en utställning eller arbetat tungt och troget med föremål i dammiga magasin berättade hur det egentligen skulle gå till. Erfarna museimän hade varit alldeles för länge på samma arbetsplats och inte förstått att det nu var dags för det berömda paradigmskiftet som ska inleda en ny era. De politiska målen är museernas ledsagare på vägen till en bättre och mer professionell värld.
De anställda fick veta att de måste följa med sin tid samt att de förväntades följa regeringens direktiv om hur de ska inrikta verksamheten samt till vilka målgrupper de skulle vända sig. Ledningen hade upptäckt att de lever i ett så kallat mångkulturellt samhälle och att svenska medborgare även består av människor från andra länder, ja, till och med världsdelar.
Som vanligt måste allt predikas av någon utomstående för att vara värt att begrundas. Mångkultur har blivit lika innehållslöst inom kulturvärlden som integration inom politiken. I myndighetens policy ingår bl a att värna om utlandsfödda m fl. Desto märkligare då att de anställda med utomeuropeisk bakgrund behandlas nedlåtande och exkluderande (sic!).
För att kväsa missnöje bland personalen ordnades dyra lekstugor med inhyrda konsulter, vilka framhöll att ”alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet” och på så sätt “stärka människans ställning i arbetslivet för att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.” Under ett antal år beordrades de underlydande deltaga i en tidsödande cirkus som expertisen döpt till Växtkraft. Olika projekt landet runt arrangerades för att ”stärka människans ställning i arbetslivet och på så sätt öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.” Kalaset betalades av Socialfonden och Integrationsfonden. Europeiska unionen och Sverige satsade hårt på att ”alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet.”
En konsultfirma hade utarbetat ett program för personalen för att alla på sikt ska må och arbeta bättre. Sammankomsten kallades för konferens och inleddes av en mängd analyser av viktiga områden, till exempel omvärldsanalys, nulägesanalys, kompetensbehov och kompetensutvecklingsplaner. Denna cirkus pågick under minst ett års tid i regi av ett företag skulle hjälpa de anställda, eller snarare cheferna, att ”Inventera och utvärdera sitt humankapital”.
De underlydande är ett humankapital. Ett kapital förräntar sig inte om man inte investerar eller förvaltar det väl. Denna fläkt från världen utanför SMVK kostade flera 100 000:- av externa medel.
Under lång tid ersattes konkreta resultat av vaga löften och egendomliga visioner från Ledningens sida. De nya ledarna hade nolltolerans inför motsägelser. Så småningom förstod museimännen att Ledningens ultimata önskan var att utplåna all samlad erfarenhet och kunskap. Många frågade sig hur man motiverade denna situation ur en krass ekonomisk aspekt. Decennier av samlad kompetens blev plötsligt värdelös eftersom den tillhör det förflutna. Den tillfördes ej myndigheten i samma ögonblick den föddes, utan följde så att säga med i boet.
En av museicheferna utnämndes plötsligt till chef över ännu ett museum, helt utanför vederbörandes kompetensområde. Museimännen och forskarvärlden chockades svårt, men informerades om Chefens eminenta egenskaper som ledare och strateg, visioner och idéspruteri. Därför behövdes ju inte heller några sakkunskaper. Staten spar ju då pengar på både utbildning och erfarenhet. Det gäller bara hitta rätt person. Med ledaregenskaper.
Detta är ju väldigt intressant. Någon som har utbildning inom ett område blir automatiskt expert inom en helt annan disciplin eftersom hon är ”visionär.” Man törs knappt tänka på vad som skulle hända om detta blev rutin även inom andra delar av samhället och inom andra yrkesområden.
Men personalen på alla de inblandade museerna morrade dovt i kulisserna och missnöjet stegrades. Det blev nu nödvändigt att anlita fler konsulter som kostade skattebetalarna väldigt mycket pengar. Konsulterna hävdade med skärpa att cheferna måste bättra sig om museerna ska ha en chans.
Museimännen var upprörda över den totala bristen på demokrati inom hela myndigheten och Ledningens patologiska behov av kontroll. Detta var något nytt för de flesta av dem och fick en fullkomligt förlamande effekt på verksamheten. De förundrade sig över att kontrollbehovet var så mycket viktigare än utställningar och annat som kan komma besökaren till del. Ledningen krävde bl a absolut lojalitet och hotade med sämre lön om detta ej infriades.
Ekonomin har alltid varit ett problem för alla kulturinstitutioner. Det är inget nytt och därför borde Ledningen från början ha varit mindre benägen i sitt exempellösa slöseri med skattemedel. Man behöver inte ha klippkort till andra världsdelar för att lära sig lite om museer. Man behöver inte heller trycka tusentals foldrar i fyrfärg om en ytterligt tunn verksamhet. Det förefaller som om Ledningen försökte dölja bristen på innehåll i sin verksamhet med en stilig förpackning.
Det undgick inte de anställda att nya ekonomiska svårigheter passade Ledningen ganska väl. Nu kunde de obehindrat göra sig av med kritisk och kunnig personal utan att behöva beröras av större protester. Människor utan yrkeserfarenhet saknar kunskaper att kritisera eftersom de inte förstår. Utan att riskera något kan Ledningen sparka obekväma personer och anställa nya lojala.
Riktigt besvärligt blev det när erfarenhet och kunskap ansågs vara ett hinder för effektivitet. När lojalitet mot en överordnad är ett mått på kompetensen.
Det blev alltmer tydligt hur Ledningen berikade sig själv utan hänsyn till samlingarna och museernas fortsatta existens. En mycket illuster skara av professorer, diplomater och forskare undertecknade en artikel i Svenska Dagbladet i avsikt att försöka rädda samlingarna i kraft av sina meriter och sin kompetens. Men dessa protester bemöttes med arrogans och okunnighet.
Ledningen har under alla år varit ängsligt angelägen om att vara politiskt korrekt i rädslan för att inte uppfylla de politiska målen och därmed mista anslag. Det är egendomligt att se hur man försöker få samlingarna att vara ”korrekta” och på ett artificiellt sätt anpassa varje liten utställning till politiska riktlinjer.
En del av problemet är kanske politikernas ökade makt över kulturinstitutionerna och deras styrelser. Sakfrågor och museernas bästa blir mindre viktiga än politiskt motiverade lojaliteter.
Visste ni förresten att museibesökare inte längre får kallas så? Numer ska de benämnas kunder enligt myndighetens direktiv.
Skadad Cyperngubbe