För ungefär 2 år sedan fick jag en lysande idé. Jag översatte min bok Archaeology as a Weapon: Long-lasting legacies of colonialism and nationalism in Israel, Palestine, Cyprus and Greece till svenska och sände manus till ett tiotal förlag. Ingen var intresserad utom ett. Ett välkänt och trevligt förlag i Gamla Stan där jag varit tidigare. Då hade Förläggaren antagit ett manus om Cyperns historia. Av detta blev intet men boken kom ändå ut på ett akademiskt förlag i Lund. Heder åt dem.

Nu var sagde Förläggare översvallande och entusiastisk över mitt manus och ville absolut ge ut det. Jag skrev och skrev, gjorde listor över bilder som alla måste vara gratis. Vi träffades flera gånger, drack kaffe och pratade om allt. mest Förläggaren som ville prata om Grekland och sina upplevelser. Så när manus var klart för tryckning så fick jag en mycket saltad faktura på över 130 000:-. Chocken var total. Och varför hade han inte nämnt detta tidigare?! 

Senare fick jag höra att detta numer är närmast en regel hos seriösa förlag. De försörjer sig till stor del på anslag och bidrag från disputerade forskare med meriter. Men jag hade inte publicerat något i Sverige på 15 år och var ovetande.

Nästan 2 års arbete förgäves och jag var förkrossad. Började dock söka pengar genast för att inte gå under. Konkurrensen är numer oerhörd pga obefintliga anslag från statligt håll. Publicering av böcker verkar uteslutande bero på privata donationer och fonder, inte minst från kungligt håll. Välsignade vare de. 

Jag lyckades skrapa ihop ett ansenligt belopp och hoppas nu på annat, mer pålitligt förlag. Andra har dock drabbats hårdare av sagde förläggare som gjort sig skyldig till värre svek.

During my 37 years at the Museum of Mediterranean and Near Eastern Antiquities, I experienced an indescribable ignorance and a non-existent interest in the world-famous Cyprus collections. However, they are now called the collections of the World Culture Museums.

The university in particular showed such reluctance that it should almost be considered misconduct. I had 6 students who wanted to be supervised but they were not allowed to continue because the university professors wanted them to write about Greece and Rome; Cyprus was too marginal.

My years at the museum could have been many more but the new director who took office in 2000 chose to spend millions of taxpayers' money on dismissing a curator who became inconvenient. Or too old. The staff had to be younger because the museum's target group was supposed to be 18-44 years old.

The Cypriots themselves have always used archaeology and the Cyprus collections for political purposes, but they were at least interested in the collections. Not mocking and ignorant like many of those in power. It was always heartbreaking to come home from my trips to Cyprus where I lectured and presented my books. I was met with incredible warmth and interest, unlike the reception from Swedish colleagues.

Under mina 37 år på museet upplevde jag en obeskrivlig okunnighet och ett obefintligt intresse för de världsberömda Cypernsamlingarna. De heter dock numera Världskulturmuseerna collections. Särskilt universitetet uppvisade en sådan avoghet att det närmast borde betraktas som tjänstefel. Jag hade 6 studenter som ville ha handledning men de fick inte fortsätta för universitetets professorer som ville de skulle skriva om Grekland och Rom; Cypern var för marginellt. 

Mina år på museet kunde blivit många fler men nya chefen som tillträdde år 2000 e.Kr. valde att lägga miljoner av skattepengar på att avskeda en intendent som blev obekväm. Eller för gammal. Personalen måste ju vara yngre eftersom museets målgrupp skulle vara 18-44 år.

Cyprioterna själva har i alla år använt arkeologi och Cypernsamlingarna i politiskt syfte men de var i alla fall intresserade av samlingarna. Inte hånfulla och okunniga som flera av de styrande. Det var alltid hjärtskärande att komma hem från mina resor till Cypern där jag föreläste och presenterade mina böcker. Jag möttes av en oerhörd värme och intresse till skillnad från bemötandet från svenska kollegor.

This Week in Palestine is a most interesting magazine, focusing on culture and human rights. And it's free online - https://thisweekinpalestine.com/

Also read - A Culture Can Never Be Replaced. Archaeology is being used to erase Palestinian existence By Marie-Louise Winbladh - 

https://thisweekinpalestine.com/a-culture-can-never-be-replaced

A small museum with priceless collections in a beautiful setting. Employees who are dedicated to conveying knowledge to the public and school classes. The Museum of Mediterranean and Near Eastern Antiquities is a medium-sized museum in the city center, actually far too small for its magnificent collections of objects from different countries. The client is the public, who pay their salaries and finance the operation with their tax money. It is the task of the officials to serve up as attractive and educational exhibitions as possible in order to enlighten, teach and open up for conversation.

Their next big task is – or has been until now– to preserve the treasures that linger in the dark storerooms. The employees' fervent desire has always been to someday show visitors more objects than those currently on display in the various rooms above ground. Stingy government funding does not allow for lavish exhibitions, but the museum's objects have their own brilliance and that is often enough to give them an appealing environment for visitors.

Lots of ancient objects are hidden in the storerooms. How unnecessary it was to dig them out of the ground when they now seem to be the most in the way. Transformed from unique cultural treasures and a global common cultural heritage into an annoying and extremely bulky burden.

Closing museums also means responsibility for thousands of objects from historical times, which are far too important to be handled by people with no interest in these priceless treasures. Do politicians plan to sell them or what will happen to the 12,000 objects acquired through excavations, donations and purchases? It also costs large sums to store them in storehouses that also need to have a suitable climate and supervision.

 We are shocked that political power can literally erase something we thought was permanent overnight – a museum with thousands of objects and well-attended exhibitions. The halls with exhibitions and sculptures have been an important part of education for children and young people and a resting place for adult visitors. A political decision now throws everything over the edge.

A far-reaching politicization of our state museums has led to a contempt for knowledge. Merits and expertise have become disadvantages rather than advantages. It becomes really difficult when experience and knowledge are considered an obstacle to efficiency. Knowledge is replaced by marketing and administration.

The world-famous Cyprus collections at the museum have been visited by foreign researchers from the US in the West to Japan in the East since the 1950s. There, the objects are considered indispensable for research and teaching. Not so in Sweden, not even at universities.

During the Second World War, Winston Churchill was criticized in Parliament for spending so much money on culture. He gave a very insightful answer: “Otherwise, what would we have to fight for?”

It seems to be like a miracle to be published by an academic publishing house in the US and Europe. At least if you are an old, retired museum curator with a retained passion for archaeology, heritage and politics. I have written a number of books on archaeology in Cyprus and Crete, and also about my private adventures, published in Cyprus and Sweden but never of this importance.

It's a bit sad that this didn't happen many years ago, but when working in the Medelhavsmuseet I was forbidden by the previous director to write books and even articles. She considered my books to be under all criticism even though some were used by students at the universities. But she didn't manage to remove them from the bookstore in the museum where they sold very well. The reason was that there are not many books in Swedish on the archaeology of Crete and Cyprus although the Swedes have been involved in archaeological excavations since long; in Cyprus since 1927.

My book has so far been reviewed by two prominent scholars - one in Norway and one in Israel.

Review by Chemi Shiff, Independent Researcher,

Emek Shaveh (NGO), Israel, chemi@emekshaveh.org. Link: https://share.google/W4hjG9PdetcNdlUhp

-------

Book Review: Archaeology as a Weapon

By: Ghattas J. Sayej, Agder County Council, Norway - reviewed Autumn 2025.

Impact

Marie-Louise Winbladh’s Archaeology as a Weapon is a landmark contribution to critical heritage studies. It dismantles the assumption that archaeology is a neutral science, revealing how it has been instrumentalized to legitimize nationalist ideologies, colonial expansion, and territorial claims.

The book’s impact resonates across multiple disciplines - archaeology, history, archaeogenetics, political science and museum studies - and it makes a significant contribution to debates on cultural heritage protection, particularly in conflict zones.

Winbladh’s documentation of looting, destruction, and ideological manipulation of archaeological sites in Israel/Palestine, Cyprus, and Greece is highly relevant to international legal frameworks and heritage ethics. Her call for a decolonized archaeology is both legitimate and urgent.

Review

Archaeology as a Weapon is structured into four regional chapters and is thoroughly illustrated and supported by hundreds of references. The author combines field experience with critical analyses, offering a compelling narrative that is both scholarly and accessible.

Winbladh’s central idea - that archaeology has been weaponized - is supported by many case studies, genetic research and institutional critique. The book is a valuable reference for those who are interested in cultural heritage, as well as students, scholars and politicians.

Archaeology and Power

Winbladh situates archaeology within a global framework of colonialism and nationalism. Drawing on scholars such as Yannis Hamilakis, Rafi Greenberg, Israel Finkelstein, Susan Pollock, and Neil Asher Silberman, she explores how archaeology has been - and continues to be - used to construct national myths and suppress alternative histories.

The book also exposes the misuse of archaeogenetics to support racial purity narratives, while highlighting shared ancestry among groups such as Israeli Jews and Palestinian Arabs, Cypriots and Greeks.

Museums and heritage institutions are also examined for their role in perpetuating biased narratives and displaying looted artefacts.

Israel and Palestine

Chapter One critiques biblical archaeology’s role in legitimizing Zionist claims. Winbladh documents how settler organizations and evangelical Christian groups fund excavations in East Jerusalem and the West Bank, often violating international law and excluding Palestinian archaeologists. The excavation in Silwan, East Jerusalem, is presented as a case study in nationalist archaeology, where Zionist organizations such as Elad attempt to manipulate evidence to proclaim the discovery of “the City of David.”

Many excavations in Israel are promoted with the explicit aim of reinforcing a Jewish historical narrative. Several prominent Israeli scholars have criticized this nationalist archaeology, arguing that biblical narratives lack historical evidence. These critiques have been known for decades but remain largely ignored by the Israeli public and political establishment.

The author also addresses looting and highlights the role of the U.S. art dealer Hobby Lobby in supporting Zionism and smuggling artefacts from Iraq, Syria, Jordan, and Palestine - a scandal that underscores the ideological dimensions of the antiquities trade.

Chapter Two turns to Palestinian archaeology, noting efforts by some intellectuals to establish a direct link to the Canaanites as evidence of pre-Israelite presence - a narrative that does not fully reflect the complex realities on the ground.

The chapter concludes by emphasizing DNA analyses that reveal a shared origin among Israelis and Palestinians - Jews, Christians, and Muslims alike.

Cyprus

Chapter Three examines how archaeology in Cyprus has been used to assert Greek identity while marginalizing Turkish Cypriot heritage. Winbladh critiques the legacies of British colonialism and the Turkish invasion, as well as the politicization of museum narratives. She documents also the looting of over 60,000 artefacts from Northern Cyprus since 1974, to finance rebel groups.

Greece

Chapter Four explores how Classical archaeology in Greece has been appropriated by far-right movements such as Golden Dawn. Winbladh analyses rituals at Thermopylae, the glorification of Spartan militarism against the Persians in 480 BCE, and the use of ancient symbols to promote racial purity.

Museums are criticized for ignoring Ottoman and Albanian contributions to Greek history, reinforcing narratives of Christian Greek superiority. The misuse of archaeogenetics is exposed as a tool for nationalist propaganda.

Ethical Imperatives

In her conclusion, Winbladh identifies recurring patterns across these regions: archaeology is used to assert national legitimacy, erase alternative identities, and suppress opposition. She calls for a decolonized archaeology - one that acknowledges shared histories, promotes ethical standards, and includes marginalized voices.

The book commends initiatives such as Emek Shaveh (based in Jerusalem) and Forensic Architecture (based in London), for promoting inclusive heritage and documenting destruction, while condemning the global antiquities trade and provenance fraud.

Conclusion

Archaeology as a Weapon is courageous and intellectually rigorous work that confronts the discipline’s political entanglements. It is essential reading for students, scholars, and policymakers engaged in cultural heritage in conflict zones.

Winbladh’s scholarship is meticulous, her critique fearless, and her message unequivocal: archaeology must serve truth, not power.

Om att stänga ett museum – eller fler

Skrev detta inlägg till flera tidningar men som väntat svarade ingen.

Underligt att de aldrig publicerar texter från människor som faktiskt arbetat på museer - dvs de som vågar - utan bara från 'utomstående'.

Ett litet museum med oskattbara samlingar i vacker miljö. Anställda som hängivet strävar att förmedla kunskaper till allmänhet och skolklasser. Denna arbetsplats är ett medelstort museum i stadens centrum, egentligen alldeles för litet för sina magnifika samlingar av föremål från olika länder. Uppdragsgivaren är allmänheten som med sina skattepengar betalar deras löner och finansierar verksamheten. Det är tjänstemännens uppgift att servera så attraktiva och pedagogiska utställningar som möjligt för att upplysa, undervisa och öppna för samtal. Deras nästa stora uppgift är – eller har varit - att bevara de skatter som ruvar i de mörka magasinen. De anställdas heta önskan har alltid varit att någon gång få visa besökare flera föremål än dem som nu är utställda i de olika rummen ovan jord. Snåla statliga anslag tillåter inga överdådiga utställningar, men museets föremål besitter en egen lyskraft och det räcker oftast att ge dem en tilltalande inramning för att besökarna ska komma.

I magasinen göms mängder av uråldriga föremål. Så onödigt det var att gräva upp dem ur jorden när de nu mest verkar vara i vägen. Förvandlade från unika kulturskatter och gemensamt kulturarv till en besvärande och ytterst skrymmande belastning.

Att stänga museer innebär även ett ansvar för tusentals föremål från förhistorisk tid, vilka är alldeles för viktiga för att hanteras av personer utan intresse för dessa ovärderliga skatter. Planerar politikerna att sälja dem eller vad ska hända med 10,000-tals föremål som förvärvats genom utgrävningar, donationer och köp? Det kostar stora summor även att förvara dem i magasin som dessutom måste ha ett lämpligt klimat och tillsyn.

Yrvaket måste vi konstatera att den politiska makten bokstavligen över en natt kan radera ut något som vi trodde var beständigt – ett museum med tusentals föremål samt välbesökta utställningar. Salarna med montrar och skulpturer har varit en viktig del i undervisningen för barn och ungdomar och en vilopunkt för vuxna besökare. Ett politiskt beslut kastar nu allt över ända.

En långtgående politisering av våra statliga museer har lett till kunskapsförakt. Meriter och sakkunskap blev snarare nackdelar än fördelar. Riktigt besvärligt blir det när erfarenhet och kunskap anses vara ett hinder för effektivitet. Kunskaper ersätts av marknadsföring och administration.

De världsberömda Cypernsamlingarna på museet har ända sedan 1950-talet fått besök av utländska forskare från USA i väst till Japan i öst. Där betraktas föremålen som omistliga för forskning och undervisning. Så ej i Sverige, inte ens på universiteten.

Under Andra Världskriget fick Winston Churchill kritik i parlamentet för att han lade så mycket pengar på kultur. Han gav ett mycket insiktsfullt svar: ”Vad skulle vi annars ha att slåss för?”

Fullkomligt otroligt att jag inte orkat skriva här på så länge!

Min nya bok - Archaeology as a Weapon: Long-lasting legacies of colonialism and nationalism in Israel, Palestine, Cyprus and Greece - tog 3 år att fullborda, kanske inte så konstigt med tanke på ämnets komplexitet. Det var oxå ett stort arbete att försöka hitta nästan 100 bilder av hög kvalitet som dessutom måste vara gratis att ladda ned. Bilden på det vackra omslaget hittade jag på någons Twitter! Jag hade många egna bilder från Cypern men ändå.

Sedan är det ju viktigt med pingis och min nya hobby Taekwondo som tagit upp mycket tid. Detta är något som rekommenderas alla som sitter hemma och skriver. Fysisk aktivitet är ett måste om man sitter limmad vid datorn så lång tid. 

Det sista halvåret var intensivt och väldigt jobbigt. Det tar enorm tid att göra index, korrekturläsa, redigera mm. Det var underbart att ha ett helt förlag med 6 personer som arbetat med min bok, en lyx! Men den brittiska damen som korr.läste var slarvig så jag fick rätta hennes rättelser, skumt. Nu drabbades vi även av en mycket ilsken cypriotisk professor som skrivit ett förord i boken. Förlaget hade gjort ett misstag och hon var som en arg terrier. Jag hade påpekat detta misstag innan boken trycktes vilket damen inte noterat och inte uppmanat mig att ändra. 

Jag har oxå haft funderingar kring att detta överhuvudtaget har lyckats, jag har ju inte ens disputerat! Mitt manus granskades noggrant av 6 (!!) peer reviewers eftersom ämnet är så svårt. De 2 sista var översvallande och menade att boken är 'banbrytande', jag kunde inte tro att det var sant. Inte kan väl jag...

Tänker ofta på Medelhavsmuseets dåvarande danska chef som under 7 års tid var noga med att påpeka hur inkompetent och värdelös jag var. Mina böcker var urusla och skulle inte få säljas i butiken. Överhuvudtaget kunde jag ingenting. 

Ännu får jag förfrågningar från forskare utomlands då komptetens om Cypern saknas på museet.

Vår danska chef är nu styresman på Nordiska Museet där man nog inte kan bete sig hursomhelst.

Men mina fasansfulla sista 7 år på museet sätter ännu spår. Skrev om detta i Mobbning i statens tjänst. Om maktmissbruk i museivärlden som kom ut för nästan 10 år sedan.

Den 27/1 är det Förintelsens minnesdag 2022 vilket aldrig bör glömmas bort.

Men varför talas det aldrig om Al Naqba eller 'Katastrofen' då nästan en miljon palestinier drevs från sina hem när staten Israel bildades 1948. Området hade tilldelats palestinierna i samband med FN:s delningsplan.

Nästa år är det 75 år sedan en majoritet av araberna i det brittiska mandatet Palestina blev flyktingar. Idag lever miljoner av palestinier i kringliggande arabländer i hopp om att få återvända till sitt land. De lever som flyktingar utan rättigheter. Tio palestinier av sex befinner sig på flykt utanför sitt hemland. Efter 1967 års krig behärskar Israel både hela Jerusalem och Västbanken. En kontinuerlig israelisk kolonialisering av Västbanken och östra Jerusalem pågår genom bosättningarna. Muren som har byggts mellan Israel och Västbanken finns på palestinsk mark.

Även arkeologiska fynd används i ett politiskt och ideologiskt sammanhang som bevis för det judiska arvets betydelse över palestinska kopplingar till landet. Se­dan oktober år 2000 har även kulturarvet i Palestina utsattsför bombanfall ochgranatattacker.

När staten Israel bildades 1948 fick den bibliska arkeologin hög prioritet. Bibeln var den ”historiebok” som berättigade judarnas anspråk på det heliga landet. Den bibliska världsbilden har kunnat upprätthållas då judiska och kristna fundamentalister i över hundra år finansierat arkeologiska projekt, genomfört utgrävningar samt med ensamrätt tolkat fornfynden. Den bibliska arkeologin har blivit en miljardindustri och en ultrareligiös, amerikansk specialitet, präglad av bedrägerier och forskningsfusk.

USA har varit och är Israels viktigaste allierade och handelspartner. Utan detta stöd skulle ockupationen av Palestina varit omöjlig.

Fick plötsligt tid över till sånt jag aldrig hinner annars.

Sitter i soffan med svår förkylning, trol en släng av omikron. Känner igen symptomen från 3e sprutan. 

Orkar inte spela fiol inte heller måla. Pingis uteslutet. Och varför är jag jämt hungrig trots detta stillasittande?! 

Artikel till Pop.Ark. är klar, filar nu på artikel till FiB/K med mer politisk inriktning. Känns skönt. Mitt ynka bidrag till en bättre värld (??). 

Jag kan omöjligt förstå att människor inte engagerar sig i något. I st f att gnälla över småsaker. De flesta har ett snävt synsätt som endast inbegriper familjen, närområdet mm. 

Och varför alla dessa förfärliga inlägg och matbilder på FB, har folk inget att göra?!

Detta kommer ingen att läsa så nu kan man spilla över...

Har alltid undrat varför det är illlegitimt och suspekt att stödja vissa länder då dessa är utsatta för flagranta övergrepp. 

Är jag antisemit då jag stödjer Palestina, åtminstone de moderata krafterna, folket och arkeologerna som bara vill arbeta ifred?

Palestinas fall stöds av Unesco, resolutioner från FN:s säkerhetsråd och Haagkonventionen från 1954, ett internationellt fördrag som fungerar som en ram för att skydda kulturarvet i tider av väpnad konflikt. Men det vet inte folk.

Illegala byggen av parkeringsplatser, höghus och tunnlar genomförs av Israel i östra Jerusalem, mark som enligt internationell lag ockuperas av Israel. 

Arkeologi har alltid varit politik. De viktigaste finansiärerna av grävningarna i Jerusalem är Shalem Center och Elad, två nationalistiska organisationer på högerkanten, som öppet arbetar med att fördriva palestinier.

Silwan är ett av åtta områden i östra Jerusalem som är hårt ansatt av israeliska bosättningar, illegala enligt internationell rätt. Palestinier tvångsförflyttas från sina hem. ”Elad”, driver den mycket kontroversiella nationalparken ”City of David”.

Men även israeliska arkeologer menar att ”City of David” inte fanns öht. Intervjuer med nationalistiska arkeologer menar att "det känns i hjärta och mage"att de har rätt.

Tänk om normala arkeologer i väst skulle använda dessa argument. Kunde bli ganska komiskt.

Men i Israel styrs arkeologin av armén, Bibeln och fabulöst rika israeliska judar i Väst. Och därmed faller alla argument. Våld över förnuft.

Känner nån igen det?

Eftersom Cypernfrågan är olöslig och jag behöver engagera mig har jag fått ett viktigare intresseområde.

Genom en bekant har jag fått anledning att skriva om Palestina där situationen är så oändligt mkt värre. Påminner lite om konflikten på Cypern där Turkcyp varit utsatta för förföljelse och mord sedan 1950-talet. Men för palestinierna kvarstår en grotesk apartheidpolitik ända sedan 1948.

Det började med att jag läste arkeologiska artiklar och skrev en artikel för Populär Arkeologi som kommer snart -  Palatset i öknen om ett Umayyadpalats (700-tal e Kr) utgrävt av en palestinsk arkeolog, Dr. Hamden Taha. Han var oerhört hjälpsam och skickade mig underbara bilder på mosaiker mm. Taha har skrivit mängder av artiklar och böcker, inte minst om de fruktansvärda problemen för arkeologer på ockuperat område.

Se­dan oktober 2000 har kulturarvet i Palestina utsattsför bombanfall och granatattacker och skadorna går inte att reparera, särskilt i historiska städers om Betlehem, Hebron, Jenin, Gaza m. fl. Ett annat allvarligt hot är den avskiljningsmur som Israel låtit bygga på ockupe­rat palestinskt territorium, även i och omkring Jerusalem. Ett system av betongmu­rar, taggtråd och skyttegravar skär in i Västbanken och Gaza. 462 israeliska bosättningar påpalestinsktområdekontrollerar mer än 900 fornminnesplatser. När utbygg­naden av muren är klar kommerIsrael att ha kontroll över mer än 4500 fornminnesplatser.

Nytt år och nytt engagemang!

För engagera sig måste man ju. Cypern har varit mitt stora intresse hela livet, även politiskt sedan 1974. Cypernfrågan kommer aldrig att lösa sig. Grekcyp hade en chans 2004 (Annan referendum) men de försummade den. Grekcyp hotades med helvetet om de röstade ja i omröstningen. Den fasisctiske president Papadopoulos hetsade mot Turkcyp som däremot röstade ja till en lösning.

Under 6 år hade jag vandringsresor över hela Cypern samt Grekland och Kreta. Därefter stämplades jag som fiende av Grekcyp eftersom våra resor även gick till norra Cypern. I böcker och artiklar har jag kritiserat Turkiet för dess ockupation av Cypern. Ergo är jag illa sedd även av Turkiet.

Men jag är Turkcyprioternas "idol" och har kära vänner där. Men i Stockholm finns inga och de få som finns är förstås inte välkomna i Svensk-Cypriotiska föreningen. 

Toleransen frodas.

Nu har mer än ett år gått sedan vi alla stängdes in i våra hem. På sommaren går det ju bra men vintern har varit lite seg. Tur då att man kan ägna sig åt lite skrivande. Men nu är det färdigt och rastlöshet gör sig påmind. Jag fick idén att lägga ut  MANNEN FRÅN KRETA på några FB sidor med anknytning till Kreta och det blev napp. Roligast var ändå att få kontakt med gamla och nya vänner. Någon tyckte boken var usel. En ung kretensare blev ledsen. Men många tyckte mycket om den, så roligt. 

Ljuset har kommit och därmed kan jag måla lite. Som vanligt åtföljs det av ilska, frustration och besvikelse över att allt blir så dåligt. Det enda som fungerar någorlunda, det är att måla hästar. Men ska man då inte kunna åstadkomma något annat?! 

Att bara få se barnbarnen på Skype är oxå sorgligt, även om det blir elektroniska pussar. De som bor nära sin familj vet inte hur bra de har det.

Å andra sidan är vi alla privilegierade, ofta tänker jag på olika flyktingläger i Libyen och Syrien. Det är förbjudet att gnälla.

Påsken var förfärlig men snart är det vardag och då börjar pingis igen och vad gjorde jag utan den...

För 5 år sedan publicerade jag Mobbning i statens tjänst. Om maktmissbruk i museivärlden.

En sorglig bok som jag hoppades snart skulle bli inaktuell. Men jag blir hela tiden påmind om att många läser den och att situationen i museivärlden bara blir värre. Nu handlar det om Västarvet och några lokala museer i landet. Chefer som döljer sin inkompetens med att göra sig av med ambitiösa anställda som vill uträtta något. Konservatorer som hindras i sitt arbete.

NPM infördes i Sverige för flera decennier sedan. Byråkrater och politiker har infört marknadsekonomi inom de flesta sektorer i samhället. Till stora kostnader. Att människor går under bekymrar dem inte. Anhöriga och skattebetalare tar kostnaderna.

Men det som egentligen är märkligt är denna oerhörda enfald som präglar de människor som låter detta styra våra liv. Likriktning, byråkrati, linjestyrning. Och varför låter människor sig styras?

Ja, därför att de som inte är i maktposition kastas enkelt bort.

I maj 1974 for jag för första gången till Kreta och mitt liv förändrades. 

För alltid. Jag blev medlem av teamet i Greek-Swedish excavations i Chania och arbetet med detta kom att pågå i decennier. Ett äventyr och en fröjd. Att få arbeta utomlands är det roligaste man kan göra. Om man bortser från att arbetsdagen började kl. 5 pga. värmen. Och middag fick vi inte förrän kl. 22. Det blev några underbara år tills jag gifte mig med en grek (från Makedonien) som inte tyckte om att jag for till Kreta. Han menade att kretensarna är farliga. Så rätt så.

Arbetet pågår ännu och 5 volymer har utkommit. Återstår 2. Jag upptäckte mina pärmar för ett par veckor sedan och upptäckte att mycket ännu fanns att göra. Därefter försvann jag i ett svart hål och har ännu inte kravlat mig upp. Intressanta fynd måste sättas in i sammanhang, paralleller måste hittas. Och det kan man göra på nätet, det är alltså möjligt att ligga på rygg i soffan och "forska". Märkligt.

Denna vackra fot måste definieras vilket är svårt. Till vad, varför och för vem?

Detta arbete vore omöjligt utan obegränsad tid och andra saker som eg. är roligare, t ex pingis. 

Egentligen är det väldigt slött att starta en blogg och sedan inte orka med att fylla på. 

Men om nu ingen läser, är det viktigt?! Ja, det vore roligare men ändå ett trevligt sätt att ha en monolog när det finns så få att prata med - i dessa tider. Inte heller bör man på något sätt glädja sig åt corona när så många har det svårt. Men för mig har det plötsligt uppstått en massa tid som det ju gäller att använda. Hela sommaren förvandlades min balkong till ateljé där målningarna staplades. Har aldrig målat så mycket och det var fantastiskt. Det blev en massa hästar som i september ställdes ut och jag mötte en mängd trevliga hästmänniskor jag inte visste fanns. 

En underbar känsla att folk gillar det man gör! Jag målade oxå landskap från Kreta och Cypern och kunde förmedla min längtan till dessa öar då man inte längre kan åka dit. Inte många som var intresserade av dem men det gjorde mindre. 

På kvällarna möblerades balkongen om till skrivarstudio och jag kunde färdigställa ett par manus som legat ofärdiga i många år. Jag skrev om mitt långa liv på Medelhavsmuseet vilket ju fick ett dramatiskt och abrupt slut 2007. Jag kunde arbetat många år till men den nya diktaturen och dess hantlangare hade bestämt att kunskap och kompetens var helt onödiga. I synnerhet som jag kände det vara nödvändigt att kritisera detta vidunder som heter SMVK. 

Denna bok - The Origins of The Cypriots. With Scientific Data of Archaeology and Genetics  skrev jag egentligen förra sommaren och den kom ut på turkiska redan i november och på engelska i maj i år. Men jag skrev oxå några artiklar i kölvattnet av boken.

Vad man bör veta, om kärlek på Kreta. Om hedersmord, kärlek och vendettor skrev jag för längesen men har inte tidigare hunnit redigera och infoga mina egna teckningar. 100 stycken! Första gången jag skriver om något riktigt personligt med roande och förskräckande inslag om livet på Kreta. En bok jag själv hade behövt innan jag inledde en passion med en fascinerande man från Kreta. Det hela fick en förfärligt slut och jag lärde mig något.

Nedanstående brev skickade jag till kulturministern hösten 2017. Självfallet kommer ingen att läsa detta men ärendet är diariefört och är därmed offentlig handling. (Kulturdepartementet har tagit emot ditt brev.  Diarienumret är Ku2017/02033/BREV.)

Om någon skulle vara intresserad i en fjärran framtid då ingen av oss finns kvar men då kanske samhället är mindre kulturfientligt.

"Kulturminister

Alice Bah Kuhnke

Drottninggatan 16

103 33 Stockholm

Ang. Medelhavsmuseet (Statens museer för världskultur (SMVK)

Stäng museerna om nödvändigt men bevara föremålen!

Hej!

Mitt namn är Marie-Louise Winbladh och jag är arkeolog, forskare och författare. Under drygt 35 år var jag intendent på Medelhavsmuseet (Statens museer för världskultur, SMVK), där jag under ca 25 år var ansvarig för alla samlingarna från Cypern, Grekland, Italien och Orienten.

Mitt brev syftar till en positiv åtgärd, dvs. ett försök att skydda en del av vårt kulturarv - Medelhavsmuseets unika samlingar och i första hand dess Cypernsamlingar.

Du kommer inte att ha tid att läsa mitt brev och jag beklagar att behöva belasta Dig med en detta, men det gör jag endast för att jag vill att min skrivelse ska förvandlas till offentlig handling och därmed tillgänglig för kommande generationer. De skrivelser jag tidigare riktat till chefer inom SMVK har aldrig beaktats. Dessutom - den situation jag beskriver angår alla eftersom verksamheten bekostas av statliga medel.

Medelhavsmuseet hyser världens största samlingar (ca 12 000 föremål) av cypriotisk skulptur och keramik, näst efter Cypernmuseet i Nikosia. De unika Cypernsamlingarna utgör ett kulturarv som tillhör oss alla. Ingen individ eller organisation kan göra anspråk på att få hantera dem efter egen bedömning. Föremålen måste bevaras för framtiden och utgöra ett arkiv för framtida forskare, studerande och allmänhet.

Under mina år på museet har jag producerat utställningar, organiserat arbetet i förmålsmagasinen, ansvarat för klimat och konservering, skrivit böcker, hållit föredrag och visningar och mycket annat. Såsom ansvarig för Cypernsamlingarna och de forskare som studerade dem, upprättade jag ett globalt nätverk för kollegor, forskare, arkeologer samt museer och andra institutioner. Ofta inviterades jag till andra länder för att föreläsa och presentera mina böcker.

Mitt arbete fokuserades i huvudsak på att värna om samlingarnas fysiska bevarande, ett tungt och svårt arbete under rådande omständigheter. Det var dock lika viktigt att göra bra utställningar för att delge skattebetalarna de rika samlingar som tillhör dem. Jag ansåg det vara av yttersta vikt att undervisa, informera och intressera vilket också lyckades. Det kallas folkbildning och har alltid varit mitt främsta syfte.

De överordnade tjänstemännen inom Statens museer för världskultur har inget intresse av värdefulla museisamlingar. De är byråkrater och administratörer. De vill ha lydiga underordnade, lojalitet och ”effektivitet”. Myndigheten SMVK vill inte inse behovet av specialkunskaper, fördelade på de olika museerna. Guider måste ha visningar inom områden där de saknar kompetens. Därmed hade de ingen möjlighet att förmedla relevanta kunskaper till betalande besökare. De flesta konservatorer har sparkats, dvs. de personer som är nödvändiga för att tillgodose vården av samlingarna.

Dessa åtgärder drabbar dock inte förvaltningen som under de 15 år SMVK existerat expanderat som om det gällt ett multinationellt företag.

En total nedmontering av kompetens och sakkunskap pågår oavbrutet inom SMVK. Professionalitet är liktydigt med likriktning och anpassning. Allt detta har ventilerats i media under de senaste 10 åren. Åtskilliga miljoner har spenderast på konsulter, utvärderinga, möten mm i stället för att fokusera på verksamheten.

Kunskap och erfarenhet har blivit en negativ belastning. Detta gäller dock ej i vår omvärld. I övriga Europa och resten av världen värdesätter man historia, museer och kunskap.

Museibesökarna vill ha intressanta utställningar där de kan lära sig något. De vill också ha en dialog med museimännen, vars uppgift är just att dela med sig av sina kunskaper till skattebetalarna. I stället förknippas nu alla utställningar med väldiga kostnader eftersom bristen på innehåll måste ersättas av en effektfull inramning. Gärna i guld.

Besökare är inte längre besökare utan kallas numer för kunder. De behandlas som kunder på varuhus där de förväntas spendera pengar.

Jag har arbetat som intendent på Medelhavsmuseet sedan i maj 1971 och har vikarierat både som museichef och 1:e intendent. Sedan 1970-talet såg jag som en viktig uppgift att se till att föremålen inte fysiskt förintades pga. bristande tillsyn och frånvaro av det som idag kallas föremålsvård.

I mars kom beskedet att Statens museer för världskultur kan tvingas stänga ett eller två av sina museer i Stockholm. SMVK har dränerats på så mycket kunskap och kompetens att nästan ingenting återstår av det som fanns före år 2000. Därför är det inte så viktigt att museerna i Stockholm finns kvar. Men samlingarna, i sht de unika Cypernsamlingarna, måste förvaras under betryggande omständigheter. Vi som har kunskaper och erfarenheter har ingen möjlighet att påverka detta. Det är därför framtiden måste upplysas om att denna varning en gång utfärdades.

Stäng gärna museerna men bevara samlingarna i acceptabla lokaler. Om beslut fattas att sälja ut samlingarna så kan jag bara vädja till er att i förväg berätta detta. Jag har ännu kontakt med forskar- och museivärlden över hela världen eftersom Cypernsamlingarna är så berömda. Jag är även aktiv arkeolog och forskare i Grekland. Museer världen över måste få möjlighet att förvärva föremålen om nu risk föreligger att de ska säljas eller kastas.

Inför hotet om flytt till Göteborg 1999 uppmanades jag av min dåvarande chef att mobilisera museer och olika institutioner världen runt. Gensvaret blev massivt. UD fick mottaga stora mängder brev och skrivelser. Cypern förklarade sig beredd att ta emot samlingarna. Korrespondensen finns arkiverad.

Kulturministern har nu offentliggjort att museerna får ”gallra” i samlingarna. Konsekvensen av detta blir att föremålen kastas. Detta kan nog förefalla förnuftigt och logiskt om man aldrig har arbetat som arkeolog eller på museum. Men - det är bättre att sälja föremålen än att förstöra dem. Och hur återvinner man 10 000-tas krukor i keramik? Tusentals år gamla. Kanske måste man ha arbetat länge inom museisektorn för att klart se att detta är mot allt förnuft.

Om nu museernas policy är att föremål hellre bör kastas än säljas då måste ju denna lag ändras!

Jag brukar alltid framhålla de ekonomiska konsekvenserna av olika händelser. Även så i detta fall då okunskap kan omvandlas i ekonomiska termer. Kunniga intendenter och konservatorer avskedades och deras kunskap och erfarenhet användes inte vilket är kapitalförstöring.

Jag har givetvis en omfattande dokumentation om detta som stöder min uppfattning. För 20 år sedan fanns ca 10 sakkunniga intendenter på Medelhavsmuseet. Idag finns en. Ingen med kunskap om Cypernsamlingarna finns kvar. Den siste lämnade SMVK då arbetsmiljön blev ohållbar.

Jag yrkar på att mitt brev diarieförs i analogi med mina övriga skrivelser till berörda myndigheter. Även om ingen läser mina brev så ska de finnas registrerade inför framtida behov och ev. intresse.

Stockholm den 29 september 2017

Med vänlig hälsning

Marie-Louise  Winbladh

Arkeolog, författare, forskare och reseledare

Intendent för Cypernsamlingarna 1971-2001

http://cypernochkreta.dinstudio.se

mwinbladh@hotmail.com"

VEM FRÅGAR OSS VAD VI TYCKER?! Utlämnade åt de råa marknadskrafterna existerar vi ännu ett litet tag innan vi slutligen vittrar bort i mörka förrråd...

Och snart kanske politikerna bestämmer att vi ska säljas. I så fall vill vi hem till Cypern som eg. inte har plats.

Läs Ola Wongs viktiga artikel här -

https://www.svd.se/ska-vi-smalta-salja-eller-spara-kulturarvet

Han är den ende som bryr sig då myndigheter och politiker vill kasta bort vårt kulturarv. Bokstavligen!

Bevara samlingarna eller gräv ner dem!

Vem orkar bry sig om museer i denna värld av terror och våld!? Och varför är det viktigt?

Kanske därför att även vårt samhälle drabbas av det som i övriga världen rubriceras som förnekande av fakta och kunskapsförakt. Detta är ytterst en demokratifråga och har sedan länge florerat inom museivärlden. Dessutom drabbar det i hög grad skattebetalarna som måste betala för kapitalförstöring i samband med misslyckad kulturpolitik.

Flera år av ekonomiska underskott gör att Statens museer för världskultur (SMVK) kan tvingas stänga två av sina museer i Stockholm.Kanske kan de återuppstå i ett senare skede då vårt samhälle är mer positivt inställt till kunskap. Många inlägg mot detta beslut har publicerats av forskare och journalister, men ingen av dem har haft närkontakt med de unika samlingarna.

Cypernsamlingarna på Medelhavsmuseet utgör ett kulturarv som tillhör oss alla. Föremålen måste bevaras för framtiden för framtida forskare, studerande och allmänhet. Detta angår alla eftersom verksamheten bekostas av statliga medel.

I magasinen förvaras oskattbara samlingar från äldre kulturer utan insyn. Det satsas stora summor på ”digitalisering” men vad gör man för de fysiska föremålen? Räcker det att se dem på en skärm?!

De överordnade tjänstemännen inom SMVK hade inget intresse av värdefulla museisamlingardå myndigheten bildades för 15 år sedan. De var/är byråkrater och administratörer. All sakkunskap avlägsnades medan administrationen i Göteborg och i Stockholm expanderat som om det gällt ett multinationellt företag. Ett ständigt problem för cheferna har förstås varit att verksamheten måste styras enligt de regleringsbrev från riksdag och regering man måste förhålla sig till. Men man behövde inte ha gjort sig av med all kompetens, inklusive de konservatorer utan vilka samlingarnas fysiska existens ständigt är hotad. Och nej, SMVK:s ledning har aldrig brytt sig om kunskap och har aldrig varit intresserad av att vårda de ”fantastiska samlingarna”.

Så har vi då föremålen. Ja, ska man överhuvudtaget behålla dem eller kanske till och med sälja dem som Marita Ulvskog föreslog 1999? Om samlingarna ska få finnas kvar, ska de vårdas eller få vittra sönder? Ord betyder tyvärr ingenting om det inte ligger handling bakom. Välvilliga löften saknar betydelse om kunskap och vilja saknas.

En lösning hade varit att lämna tillbaka föremålen till ursprungsländerna eller kanske gräva ned dem igen i jorden varifrån de flesta kommit.

  .               

 ...........

Museidebatten om Världskulturmuseerna (SMVK), där Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseet ingår, har flammat upp igen. Denna gång har vansinnet eskalerat så nu flyttas debatten även hit och mina resor finns i marginalen.  

Ola Wong i SvD har skrivit flera initierade, insiktsfulla och framför allt kunniga inlägg. Från SMVK har vi mest fått snömos och visioner. Som vanligt. 

Jag har skrivit mängder av artiklar, men man måste vara generaldirektör (GD), journalist eller professor för att få tillgång till spalterna. I och för sig logiskt, men ingen av skribenterna har decennier av erfarenhet i de mörka magasinen där 100 000-tals oskattbara föremål förvaras utan tillsyn eller vård. Underligt nog är det ingen som ens nämner föremål eller vikten av deras existens. I en lycklig forntid utgjorde de själva kärnan i museernas verksamhet. Numer är de mest i vägen eftersom det kostar pengar att förvara dem. Det räcker ju att de finns i en databas och på en bildskärm. Att originalen vittrar sönder intresserar ingen. Endast en journalist och en historiker verkar ha förstått detta.

Museibyråkraterna är bara intresserade av besökssiffror och budget. Och flashiga utställningar som bara retar upp besökare i sin totala brist på kunskap. 

Fortsättning följer! 

Var är allt förnuft och varför var allt bättre för 100 år sedan? Vad säger Cypernexpeditionen i sin himmel?! 

Tyvärr, Ann Follin, Ola Wong har alldeles rätt.

År 2000 uppstod ett paradigmskifte då Statens Museer för Världskultur bildades, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. En skärande kontrast mot den tidigare verksamheten blev alltmer tydlig. Kunskap och erfarenhet betraktades med förakt och museimännen kände att de mest var i vägen. De intendenter som lyckades klamra sig kvar försökte förgäves hävda att föremålen, samlingarna väl ändå måste stå i fokus för museernas verksamhet? Det löste man raskt genom ett påbud att alla föremål skulle ”digitaliseras” (en mer korrekt benämning är att upprätta elektroniska databaser). I magasinen förvaras nu oskattbara samlingar utan någon som helst insyn. Det satsas stora summor på ”digitaliseringen” men vad gör ni för de fysiska föremålen? Räcker det att se dem på en skärm?!

Och ja, all sakkunskap avlägsnades medan administrationen i Göteborg och i Stockholm svällde till otymplighet. Vilket är logiskt; då ledningen saknar kunskaper är det mer praktiskt att sådan saknas på museerna så att inte intendenterna och andra kan komma med sakkunnig kritik.

Ett ständigt problem för cheferna har förstås varit att verksamheten måste styras enligt de regleringsbrev från riksdag och regering man måste förhålla sig till. Men man behövde inte ha gjort sig av med all kompetens, inklusive de konservatorer utan vilka samlingarnas fysiska existens ständigt är hotad. Och nej, Världskulturmuseernas ledning har aldrig brytt sig om kunskap och har aldrig varit intresserad av att vårda de ”fantastiska samlingarna”.

Jag brukar alltid framhålla de ekonomiska konsekvenserna av olika händelser. Även så i detta fall då det fatala föraktet för kunskap även det kan omvandlas i ekonomiska termer. Kunniga intendenter och konservatorer avskedades och deras kunskap och erfarenhet användes inte vilket är kapitalförstöring.

Sedan har vi då föremålen. Ja, ska man överhuvudtaget behålla dem eller kanske till och med sälja dem som Marita Ulvskog föreslog 1999? Om samlingarna ska få finnas kvar, ska de vårdas eller få vittra sönder? De utgör ett svensk kulturarv även om de kommer från andra länder.

Ord betyder tyvärr ingenting om det inte ligger handling bakom. Välvilliga löften saknar betydelse om kunskap och vilja saknas.

.........................

En exkluderande myndighet

För en tid sedan beskrev Ola Wong i SvD faran av den politisering som sedan länge drabbat kulturlivet. Denna politiska målstyrning är tydlig även inom museivärlden. De flesta bortser från att detta även innebär slöseri med skattemedel och fysisk förstörelse av föremål.

För drygt 15 år sedan uppstod en ny myndighet likt en fågel Fenix ur det förgångnas aska, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. I myndigheten ingår 4 statliga museer och dess ledning tillämpade omedelbart målstyrning och marknadsanpassning. Självutnämnda "experter" hade en hög uppfattning om sina meriter, vilka till stor del bestod av administrativa erfarenheter samt en förmåga att prata länge och mycket om ingenting.

”Idag ställs det nya krav på museichefer. Tidigare var vetenskapliga meriter viktiga. Idag behövs personer med ledarskapsförmåga.”

”Det överordnade kravet är att vederbörande är en god ledare.”

Det mesta hände alltid väldigt fort, utan förvarning eller information. Prestigefyllda planeringsmöten där människor utan kunskaper berättade hur ett museum egentligen skulle drivas. Administratörer som aldrig producerat en utställning eller arbetat tungt och troget med föremål i dammiga magasin berättade hur det egentligen skulle gå till. Erfarna museimän hade varit alldeles för länge på samma arbetsplats och inte förstått att det nu var dags för det berömda paradigmskiftet som ska inleda en ny era. De politiska målen är museernas ledsagare på vägen till en bättre och mer professionell värld.

De anställda fick veta att de måste följa med sin tid samt att de förväntades följa regeringens direktiv om hur de ska inrikta verksamheten samt till vilka målgrupper de skulle vända sig. Ledningen hade upptäckt att de lever i ett så kallat mångkulturellt samhälle och att svenska medborgare även består av människor från andra länder, ja, till och med världsdelar.

Som vanligt måste allt predikas av någon utomstående för att vara värt att begrundas. Mångkultur har blivit lika innehållslöst inom kulturvärlden som integration inom politiken. I myndighetens policy ingår bl a att värna om utlandsfödda m fl. Desto märkligare då att de anställda med utomeuropeisk bakgrund behandlas nedlåtande och exkluderande (sic!).

För att kväsa missnöje bland personalen ordnades dyra lekstugor med inhyrda konsulter, vilka framhöll att ”alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet” och på så sätt “stärka människans ställning i arbetslivet för att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.” Under ett antal år beordrades de underlydande deltaga i en tidsödande cirkus som expertisen döpt till Växtkraft. Olika projekt landet runt arrangerades för att ”stärka människans ställning i arbetslivet och på så sätt öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.” Kalaset betalades av Socialfonden och Integrationsfonden. Europeiska unionen och Sverige satsade hårt på att ”alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet.”

En konsultfirma hade utarbetat ett program för personalen för att alla på sikt ska må och arbeta bättre. Sammankomsten kallades för konferens och inleddes av en mängd analyser av viktiga områden, till exempel omvärldsanalys, nulägesanalys, kompetensbehov och kompetensutvecklingsplaner. Denna cirkus pågick under minst ett års tid i regi av ett företag skulle hjälpa de anställda, eller snarare cheferna, att ”Inventera och utvärdera sitt humankapital”.

De underlydande är ett humankapital. Ett kapital förräntar sig inte om man inte investerar eller förvaltar det väl. Denna fläkt från världen utanför SMVK kostade flera 100 000:- av externa medel.

Under lång tid ersattes konkreta resultat av vaga löften och egendomliga visioner från Ledningens sida. De nya ledarna hade nolltolerans inför motsägelser. Så småningom förstod museimännen att Ledningens ultimata önskan var att utplåna all samlad erfarenhet och kunskap. Många frågade sig hur man motiverade denna situation ur en krass ekonomisk aspekt. Decennier av samlad kompetens blev plötsligt värdelös eftersom den tillhör det förflutna. Den tillfördes ej myndigheten i samma ögonblick den föddes, utan följde så att säga med i boet.

En av museicheferna utnämndes plötsligt till chef över ännu ett museum, helt utanför vederbörandes kompetensområde. Museimännen och forskarvärlden chockades svårt, men informerades om Chefens eminenta egenskaper som ledare och strateg, visioner och idéspruteri. Därför behövdes ju inte heller några sakkunskaper. Staten spar ju då pengar på både utbildning och erfarenhet. Det gäller bara hitta rätt person. Med ledaregenskaper.

Detta är ju väldigt intressant. Någon som har utbildning inom ett område blir automatiskt expert inom en helt annan disciplin eftersom hon är ”visionär.” Man törs knappt tänka på vad som skulle hända om detta blev rutin även inom andra delar av samhället och inom andra yrkesområden.

Men personalen på alla de inblandade museerna morrade dovt i kulisserna och missnöjet stegrades. Det blev nu nödvändigt att anlita fler konsulter som kostade skattebetalarna väldigt mycket pengar. Konsulterna hävdade med skärpa att cheferna måste bättra sig om museerna ska ha en chans.

Museimännen var upprörda över den totala bristen på demokrati inom hela myndigheten och Ledningens patologiska behov av kontroll. Detta var något nytt för de flesta av dem och fick en fullkomligt förlamande effekt på verksamheten. De förundrade sig över att kontrollbehovet var så mycket viktigare än utställningar och annat som kan komma besökaren till del. Ledningen krävde bl a absolut lojalitet och hotade med sämre lön om detta ej infriades.

Ekonomin har alltid varit ett problem för alla kulturinstitutioner. Det är inget nytt och därför borde Ledningen från början ha varit mindre benägen i sitt exempellösa slöseri med skattemedel. Man behöver inte ha klippkort till andra världsdelar för att lära sig lite om museer. Man behöver inte heller trycka tusentals foldrar i fyrfärg om en ytterligt tunn verksamhet. Det förefaller som om Ledningen försökte dölja bristen på innehåll i sin verksamhet med en stilig förpackning.

Det undgick inte de anställda att nya ekonomiska svårigheter passade Ledningen ganska väl. Nu kunde de obehindrat göra sig av med kritisk och kunnig personal utan att behöva beröras av större protester. Människor utan yrkeserfarenhet saknar kunskaper att kritisera eftersom de inte förstår. Utan att riskera något kan Ledningen sparka obekväma personer och anställa nya lojala.

Riktigt besvärligt blev det när erfarenhet och kunskap ansågs vara ett hinder för effektivitet. När lojalitet mot en överordnad är ett mått på kompetensen.

Det blev alltmer tydligt hur Ledningen berikade sig själv utan hänsyn till samlingarna och museernas fortsatta existens. En mycket illuster skara av professorer, diplomater och forskare undertecknade en artikel i Svenska Dagbladet i avsikt att försöka rädda samlingarna i kraft av sina meriter och sin kompetens. Men dessa protester bemöttes med arrogans och okunnighet.

Ledningen har under alla år varit ängsligt angelägen om att vara politiskt korrekt i rädslan för att inte uppfylla de politiska målen och därmed mista anslag. Det är egendomligt att se hur man försöker få samlingarna att vara ”korrekta” och på ett artificiellt sätt anpassa varje liten utställning till politiska riktlinjer.

En del av problemet är kanske politikernas ökade makt över kulturinstitutionerna och deras styrelser. Sakfrågor och museernas bästa blir mindre viktiga än politiskt motiverade lojaliteter.

Visste ni förresten att museibesökare inte längre får kallas så? Numer ska de benämnas kunder enligt myndighetens direktiv.

Skadad Cyperngubbe