Samariá, tidig morgon

Under en längre vistelse i Chania på västra Kreta blev det äntligen tid att göra något jag planerat i flera år – att vandra i raviner och berg med Alpinisternas Förening i Chania. Charterbolagen arrangerar alltid utflykter, men såvitt jag kan se har man oftast valt att bara vandra i Samaria-ravinen som är den mest kända på Kreta. Det finns dock många fler och mindre ansträngande vandringsleder och de flesta ingår numer i det europeiska vandringsnätet E4. Alla vägar vi går är markerade med små skyltar i metall, målade med E4 i svart och gult. Alpinisterna har dessutom märkt dem i vit och blå färg så att man lätt ska hitta. Observeras bör dock att man alltid bör ha en lokal guide med sig under svårare turer upp på högre höjder i framför allt Vita Bergen, där det är lätt att förlora sig. Åtminstone om man inte är en ”riktig” alpinist.
Många turer kan man göra på egen hand, även om det alltid är bäst att ha sällskap.  Ett alternativ är att följa med Alpinisternas Förening på deras söndagsturer. Det är oerhört trevligt, är inte särskilt dyrt, är garanterat säkert och man får se platser där inte många turister varit.
Staden Chaniá är i sig ett fascinerande mål och en bra utgångspunkt om man vill vandra. Inom räckhåll ligger en uppsjö av raviner i magnifik natur. Men västra Kreta är nog ändå mer känt för sina berg, de mytomspunna och fruktade Vita Bergen där snön ligger kvar i juni. Lokala långfärdsbussar (ännu så länge gröna och tillhör linjeföretaget KTEL) går till flera platser nära raviner och vandringsleder.
Staden har ett särskilt intresse för svenska besökare eftersom svensk-grekiska utgrävningar har pågått i Chania under de senaste 30 åren. Där, under den moderna staden, låg för 3500 år sedan en stor och blomstrande handelsstad med kontakter runt hela Medelhavsområdet. Själva staden kan inte grävas ut eftersom den ligger under de moderna husen i Chaniá. Men utgrävningarna har frilagt en del av den minoiska bebyggelsen, där fantastiska fynd gjordes. Fynden berättar framför allt vad som hände under den senare delen av den minoiska tiden (ca 1500-1100 f Kr) - hur människorna levde, hur de bodde och vad de tillverkade. Staden hade troligen även ett eget arkiv med listor över råvaror, livsmedel och egendomar. Sannolikt kan det moderna Chaniá identifieras med den omtalade forntida staden Kydonia. Många fynd därifrån är unika för hela Kreta. De flesta forskare menar också att ett minoiskt palats måste ha legat i närheten, kanske av samma betydelse som de övriga palatsen på Kreta.
Under några år hade jag turen att få deltaga i arbetet med dessa spännande utgrävningar, men en arkeolog hinner sällan med några andra intressen. Nu 30 år efteråt och med pensionen i faggorna finns det mer tid. Jag har länge vetat att de grekiska alpinisterna har en lokal förening i Chania och har tidigare kontaktat dem via fax och mail från Sverige och fått vänliga och entusiastiska svar. De hälsade att jag är så välkommen till deras kontor för att få mer information om deras utflykter. En kväll i slutet av maj 2007 besöker jag dem i klubblokalen nära den stora Stadsparken, mitt i Chaniá. Ordförande Markos hälsar välkommen. Andra kommer och går hela tiden. På väggarna hänger bilder från deras utflykter i Vita Bergen och med mer snö än i Sverige, men fotona är nog tagna på 2000 meters höjd. De mest erfarna alpinisterna har även varit i Asien och i Alperna. Till min enorma lättnad noterar jag att väldigt många måste vara pensionärer, även om de ser osedvanligt starka ut. Jag talar grekiska och är därför osäker på hur många som behärskar engelska, men märker snabbt att flera har studerat och har universitetsbetyg i andra språk, framförallt engelska. I gruppen ingår också utländska kvinnor, gifta med kretensare. En ung brittisk kvinna bor i Chaniá och undervisar i engelska. En annan är från Österrike och är betydligt äldre. Jag bestämmer mig snabbt för att bli medlem. Det lönar sig om man vandrar flera gånger; bussresorna blir då billigare. Dessutom får jag en snygg T-shirt med en örn och föreningens logga. Väcker en del uppmärksamhet på stan. Det såklart; en inte alltför ung svensk kvinna med alpinistlogga.
Föreningen får ofta besök av turister som vill vandra i raviner och berg och de får utförlig information med kartor, men även skarpa varningar. Framför allt är det farligt för orutinerade vandrare att utan ledning irra omkring i bergen på höga höjder. Varje år förolyckas utlänningar i bergen, särskilt på hög höjd och i området nära den berömda Samaria-ravinen som är Europas längsta och ligger i ett storslaget naturreservat. Turisterna varnas, men förstår inte faran. Sommaren 2007 avled två unga polska turister eftersom de var ensamma och hade gått vilse. Alpinisterna trodde att de faktiskt dött av brist på vatten. Det är det första man får lära sig i klubben; att alltid ha med så mycket vatten att det räcker hela vägen. År 2008 avlider en brittisk turist i Samaria-ravinen, mitt i en hord av andra turister. Men det är omöjligt för en guide att ta ett ansvar för turisternas hälsa om de inte själva gör det. Den brittiske turisten avled av en hjärtinfarkt, vilket gav stora rubriker i lokaltidningarna.

Simtur i lervatten
Ravinen i Patsos, början av juni 2007
Denna min första gång har jag ännu inte inhandlat några vandrarkängor; vill pröva först om jag klarar av denna prövning. Med spänning infinner jag mig tidigt en söndagsmorgon utanför klubblokalen där bussen väntar. Alpinisterna hyr alltid en egen buss och måste därför ta ut en avgift som varierar mellan 10 och 20 euro, beroende på hur långt vi åker.
Min ryggsäck är full av vatten, lite matsäck, solkrämer, extra solglasögon och torra kläder. Ledaren har förvarnat oss om att vi nog måste simma på några ställen i ravinen. Det är ännu försommar och smältvattnet från snön på Vita Bergen porlar ännu i ravinerna.
Vi är på väg till ravinen i Patsos som ligger i området Amari i staden Rethymnons län.
Ravinen anses vara en av de vackraste i området och är omgärdad av en nästan tropisk grönska. Enorma träd och tät växtlighet av blommande buskar. Överallt forsar vattendrag. Ett paradis och bra ställe för en lunch i det fria. Detta har några ungdomar också upptäckt och bär ned mat, vin och säckar med grillkol till en avsats alldeles ovanför vattnet.
Vi börjar med att besöka en högt belägen grotta där arkeologerna funnit en stor helgedom i grottans inre. Intill finns nu ett litet kapell tillägnat Ajios Antonios.
Där kapellet nu är uppfört fanns under den minoiska tiden en grotta med en kultplats och det heliga området sträckte sig också över sluttningen nedanför. Riterna måste ha utspelat sig utomhus som så ofta är fallet med minoiska helgedomar. Kanske valde människor platsen eftersom den är så vacker med sin täta växtlighet, där de också hade tillgång till vatten. Kulten levde kvar i mer än 2000 år och var tillägnad guden Hermes som hade fått många votivgåvor, vilka grävdes fram av arkeologerna. Mycket bra information med foton finns monterade nära grottan.
I klippan, utanför det lilla kapellet, har moderna kretensare lämnat massor av nutida votivgåvor. De traditionella tunna metallblecken som föreställer kroppsdelar eller hela människor, s.k. tamata, hänger i klasar. Intill har någon fäst långa mörka hårlockar, sammanbundna av röda band, vilket är ännu mer intressant. Offergåvor i form av avklippta hårlockar förekom på Cypern för drygt 2500 år sedan. Mängder av kryckor står lutade mot bergväggen utanför det lilla kapellet. Är de gåvor från människor som inte längre behövde dem? Naturen kring grottan är förtrollande med frodig grönska, jättelika träd, blommande vit och rosa oleander och vattenfall.

Vandrare i Patsósravinen

Detta landskap fortsätter genom hela ravinen. Det är vackert överallt, men vandringen blir för mig blir oerhört svår. Ett oupphörligt hasande, klättrande och simmande. Alla har kraftiga vandrarkängor eller andra bra skor, medan jag glider omkring på slitna gummisandaler. Känns livsfarligt. Men de hade faktiskt sagt mig att det var viktigt med skor som tål vatten. Ravinen är full av smältvatten från Lefka Ori och vi vadar hela tiden i lervälling och vatten. Ibland måste vi simma med våra ryggsäckar invirade i plast. Några förutseende personer har tagit med sig tunna sopsäckar och jag är livrädd att min kamera ska bli förstörd. Dessutom är det obehagligt att simma i iskallt lervatten men det finns ingen annan väg. I sällskapet finns en otroligt pigg och stark 80-årig farbror som heter Stelios. Alltid i främsta ledet. Ofta sjunger han med kraftig stämma och det ekar i ravinen. Stelios kan inte simma och är rädd då vi måste simma i lervattnet men alpinisterna hjälper honom. Kanske Stelios kan fungera som ett praktexempel på hur starka människor blir på Kreta, om det nu beror på olivoljan eller ej. Nu är vi blöta, trötta och frusna och det är skönt med en varm och torr buss som väntar vid ravinens slut. Den tar oss till byn Episkopi vid kusten där vi äntligen får mat.

Brännande hetta
Från Anopolis till Loutró
Mitten av juni 2007
Följande söndag åker vi till den lilla byn Anopolis i Sfakiá, där den legendariska frihetskämpen Daskalojannis föddes på 1700-talet då kampen mot den osmanska ockupationen började på allvar. Han står staty på torget där det också finns information om de historiska händelserna. Det finns också kartor med vandringsleder i omgivningarna. Nu stannar vi här en bra stund eftersom alla vill ladda upp. Detta är en ritual jag har svårt att förstå men för dessa alpinister är det tydligen viktigt att umgås och äta under vägen. Inte helt oangenämt. Alla dricker starkt grekiskt kaffe och tsikoudia, kretensisk raki, innan vi äntligen kommer iväg sent på förmiddagen. Vandringen blir enkel denna gång, först upp- och sedan nedför berget. Men vägen är tråkig och stigen består av obekväma vassa stenar som skär igenom mina tunna gymnastikskor. Hettan är skoningslös och ingen skugga finns under de fyra-fem timmar vi vandrar. Ibland rastar vi och dricker vatten. Denna gång finns det flera ungdomar i sällskapet och folk går i olika grupper. Vägen är lätt och sikten fri; det gör inget om några går långsamt. Då vi kommit fram till en högt belägen avsats skriker någon plötsligt att han ser örnar. Över oss cirklar några stora fåglar men de försvinner snabbt och jag hinner inte få fram kameran.

Då vi passerat ännu en höjd ser vi plötsligt den lilla byn Loutró nedanför oss. Den ser ut som en typisk grekisk affisch och det är nästan ingen idé att fota, men jag gör det ändå. Vit by i en bukt, omgiven av turkos och ultramarin samt några höjder i grått och röd terra. Byn är ett vanligt mål för charterturister som i stället åker båt hit från Chora Sfakíon. Nedstigningen blir ansträngande och framme vid stranden kastar jag ifrån mig ryggsäcken och ned i vattnet. Jag ligger länge kvar för att bli avsvalnad, det är obeskrivligt skönt. Vi äter en gemensam och trevlig lunch under allmänt glammande. Jag har aldrig varit i Loutró tidigare och vill inspektera omgivningarna. På den minimala stranden ligger turisterna mellan minimala fiskebåtar och steker sig sida vid sida, hur står de ut. I flera små bås nära vattnet sitter rödbrända människor framför datorer och läser sina e-mail. I de vackra små vita husen vid stranden vilar de äldre turisterna i skuggan. Drönarliv. Blir besviken på Loutro, här finns ingenting mer än turism. Och ännu så länge rent vatten, men man badar mitt bland utflyktsbåtar och en bit bort stannar de stora båtarna från Chora Sfakion.
Jag följer en liten stig uppför en backe och vandrar förbi en borgruin, troligen från venetiansk tid 15/1600-tal. Den ligger strategiskt på en liten udde med full kontroll över hamnen i Loutro. Här fanns säkert mängder av sjörövare från Libyska havet att bevaka. Jag kryper under en taggtråd in i en gethage och möter en stor get som vilar under en stor charoupi, ett johannesbrödträd. Hon tittar sömnigt på mig med sitt gula öga. Efter en halvtimme kommer jag fram till en liten låst kyrka där man kan vila under en charoupi. Getter överallt. Nästa lilla kyrka är inrymd djupt nere under stigen i en lavasvart klippa. Den ligger väldigt nära vattnet och jag undrar hur den klarar sig under vinterstormarna. Därefter blir det intressant med mängder av ruiner efter övergivna hus som ligger utströdda i naturen vid sidan av vägen. Jag kliver över torrt, gult gräs och gröna, taggiga buskar för att inspektera. Ett av dem har en vacker valvbåge. I ett annat hus finns en stor oljepress av samma sort man ännu kan se i byarna, men som inte används. Troligen är husen venetianska. Kanske har här legat små byar. På långt håll syns en stor cirkelrund och hög byggnad som varit en kvarn. Till slut når jag havet på andra sidan och det är vidunderligt vackert med bergen i motljus och glitter i vattnet. Nu vågar jag inte fortsätta eftersom vi måste åka med sista båten till Chora Sfakion, den största staden i området Sfakiá. Jag småspringer tillbaka. Halvdöd köper jag Coca-Cola och vatten och väntar på de övriga i sällskapet och båten till Chora. Efter den seansen kan jag inte alls gå på 3 dar trots att jag simmar för att mjuka upp musklerna.
Det finns en vandringsled från Loutro till Chora Sfakion som löper längs havet vid foten av bergen. Men då kanske man först ska åka båt den omvända vägen för att orka.

Ökenvandring
Falasarna-Gravousa
Juni 2008

En annan morgon går bussen till Falasarna, ytterst på västra Kreta och uppkallad efter en nymf i mytologin. Vägen dit är oerhört vacker. Falasarna var en grekisk stadsstat på Kreta under 4/300-talen f Kr. Den stora naturliga hamnen är idag helt torrlagd pga landhöjningen på västra Kreta. Hamnen är bäst synlig från en höjd alldeles innan man far ned mot havet. Platsen hade stor betydelse under romersk tid då den användes för att bekämpa horder av vildsinta pirater som under århundraden – faktiskt sedan bronsåldern – härjat i Medelhavet. Staden är och utvecklades till en välmående och rik handelsstad. Området är väldigt stort och kan förefalla svåröverskådligt. Här finns lämningar av den hellenistiska hamnen med försvarstorn, små tempel från klassisk-hellenistisk tid (ungefär 400-100talen f Kr) samt en berömd jättelik tron (ser så ut!) huggen i grå kalksten. Falasarna var egentligen hamnstad till Polyrrhinia som låg längre upp mot land under samma tid. Utgrävningar har pågått här sedan slutet av 1960-talet, och på senare tid har de satt fart igen. Falasarna är numer även en badort med fina restauranger och affärer.
Vi kliver av bussen framför restaurangen och börjar vandringen mot Gravousa och Balos. Landskapet är svindlande vackert, men det är varmt redan tidigt på morgonen och vi undrar oroligt hur det ska gå. Det blir en svår vandring trots ledarens lugnande ord. Vägen är inte särskilt ansträngande men hettan göra det ibland nästan oöverkomligt att kravla vidare.  Efter ett par timmar är jag utmattad av hettan och av min tunga ryggsäck i läder där jag har tre stora vattenflaskor och badkläder. Vandringsleden går uppför nästan hela tiden. Jag mår illa flera gånger och måste vila i den ynka skugga jag kan hitta. Inga träd växer här och jag pressar in mig under några höga klippblock. Vi krälar uppför branta sluttningar med taggig macchia som river i skinnet. Hade varit bättre med långbyxor. När vi är som tröttast tornar nästa bergssluttning upp sig i dallrande hetta. Ofta hasar vi nedför steniga branter som verkar stupa rakt ned i havet. Jag vilar ofta eftersom jag ännu inte är van. Jag har varit på Kreta i bara två dagar och klimatomslaget gör att jag inte är lika stark. Sololjan gör nog inte mycket nytta eftersom svetten rinner oupphörligt. Jag har klätt mig förståndigt i långärmad skjorta och stor solhatt. Nu har jag äntligen skaffat kraftiga läderkängor och det är en enorm skillnad att vandra med ordentliga skor. Kliver ogenerat över taggiga buskar och stora stenar. Kraftiga sulor gör att jag inte halkar utan få stadigt fäste på klipporna.

Jag fotar sällskapet

Efter 6-7 timmar ser jag plötsligt ön Gravousa omgiven av vit sand och turkosfärgat hav. Synen förefaller vara en hägring långt nere under våra fötter. Platsen med den vita stranden kallas Tigani, som betyder stekpanna på grekiska.  Kanske beror det på att marken är nästan platt och sluttar sakta uppåt mot de omgivande bergen. Jag vill genast bada men vattnet känns inte så bra; unket, stillastående och fullt av sjögräs. Det är oerhört långgrunt och jag måste gå långt innan det går att simma. Överallt är det fullt av turister, mest svenskar. Det går båtturer hit från Chania och Kastelli och de flesta kommer hit med dem. Med saknad minns jag en utflykt jag gjorde hit med grekiska vänner för 30 år sedan i en hyrd segelbåt. Vattnet var klart och rent och vännerna fångade massor av sjöborrar som de åt med citron. Visst är platsen vacker, men inte särskilt lämplig om man vill ha klart rent badvatten.
Nu stapplar jag fram till tavernan där resten av sällskapet sitter för att vila och dricka kaffe. Någon har kånkat på en champagneflaska över bergen för att fira en dam i sällskapet som fyller år. Vilket vansinne i denna hetta. Nu äter de souvlaki och dricker ljummen champagne. Det är underbart att vila i skuggan över ett glas iskaffe och lägga upp värkande fötter på en stol. Jag har trott att vår Golgatavandring är över och att vi nu ska plockas upp med båt, men får strax veta att vi måste över ännu ett berg i nästa vandringsetapp. Kängor och ryggsäck är av bly. Vi vandrar återigen uppåt genom på törnbeströdd stig och släpar oss mödosamt uppför en ganska brant trappa. Efter en dryg timme är vi framme vid en liten restaurant på höjden där alla inväntas. Plötsligt serveras det tsikoudia, kretensisk raki, och jag känner hur krafterna återvänder. Att dricka sprit på fastande mage är väl annars inte så bra, men just nu känns det som ett mirakel. Värmen sprider sig i magen och jag piggnar till. Nu slipper vi gå mer och tränger in oss i olika jeepar som kör i vild fart mot den lilla byn Kalivianí. En väldigt vacker liten by med gamla stenhus inbäddade i blommor och trånga gator. Jag är ganska medtagen och orkar bara äta en sallad. Till efterrätt får vi underbar galaktoboureko, en sorts kaka av fyllodeg och vaniljkräm. Vi dricker raki till med raki och det är himmelskt. Det är skönt att slöa på hemvägen och tänka på vad vi gått igenom. Jag är oerhört sur över att jag varit så långsam, men de tröstar mig och tycker att jag klarat mig bra. Nytt klimat och tung ryggsäck; de råder mig att köpa en lättare.

Tropisk grönska och mullbär
Topolia-ravinen till byn Katsomatado
Början av juni 2008
En annan söndagsmorgon följer jag med på utflykt mot bättre vetande. Har ont i halsen och kanske feber, men jag vill inte stanna hemma. Lusten att se ännu en ravin besegrar förnuftet.
Nu har jag dessutom köpt en stor ryggsäck som inte är så tung. Den kan innehålla 40 liter, som de säger här, och jag betalade bara 40 euro eftersom jag är med i föreningen. Ryggsäcken ska visa sig vara oumbärlig med alla sina fyndiga småfack och dessutom användbar som badkasse. Denna gång far vi mot staden Kissamos, längst ut på västkusten, och ska gå i Topolia-ravinen. Bussen klarar inte att stånka sig uppför smala bergsvägar och vi måste promenera till själva ravinen. Vägen sluttar brant uppåt och bussen sätter sig på bakhasorna. Alldeles intill ser vi några kolmilor som ryker kraftigt. Runda, sotiga hyddor omgivna av förkolnat trä. Ur massor av småhål i väggarna pyser det ut rök. Kolmila heter på grekiska kamini.
Vi fortsätter några kilometer uppåt längs en vanlig bilväg och rastar i en liten by, Mourí, där alla dricker grekiskt kaffe eller tsikoudia. Några har med sig flera askar med kakor; jag förstår inte hur de orkar släpa på detta. De menar att vi måste styrka oss. Vi fortsätter mot en mycket liten och vacker kyrka från 900-talet, helt gömd i en stor olivlund. Inuti kan vi urskilja bevarade fresker från 1200-talet i bysantinsk stil. Väggarna är svarta av sot; kanske från rökelse och vaxljus.
Det är ännu lång väg innan vi kommer fram till ravinen. Ett nytt gäng alpinister har anslutit denna gång och många blir på efterkälken. Vandringen är väldigt lätt och det passar mig bra denna feberheta dag. Det blir en lättnad då vi kommer fram till ravinen där det rinner svalkande vatten, och vi hoppar på hala stenar för att inte bli blöta. I likhet med de flesta raviner är även denna en flodfåra, där vattnet forsar fram vintertid. Topolia-ravinen är nästan igenvuxen av träd, taggiga buskar och blommor. Mycket frömjöl yr i luften och nästan alla börjar hosta och nysa. Vi rastar på en vacker plats där ravinen vidgar sig och alla sitter på stenar i vattnet. Svalt och skönt. Några halar fram nya kakor och salta nötter. Förstår inte hur de kan äta sådant som man bara blir mer törstig av.
Då vi kommer ut ur denna ångande grönska drabbas vi åter av brännande sol, och jag känner mig yr och sjuk. Ravinen löper nu mellan höga, branta bergväggar i laxröd och blågrå färg. Högst upp svävar en falk. Vi pressar oss tacksamt mot svala bergväggar och tar sats innan vi kommer ut i solen. Vi går över en ännu så länge gräsklädd slätt och passerar några fårfållor. Plötsligt hör vi ett väldigt bräkande och ljudet av galopperade klövar. De stackars fåren tror att vi är husse som kommer med mat. Omgivningarna är ganska avgnagda och de är hungriga. Jag frågar oroligt om de stackars djuren har vatten att dricka och år veta att ägaren kommer regelbundet för att se till dem.
Efter ett par timmar är vi framme vid en taverna utanför byn Katsomatados, där vi finner skugga under enorma fruktträd med mullbär, aprikoser och citroner. Mullbärsträdet invaderas genast av sugna bergsbestigare. Efter lunchen har jag fått krafter och gör likadant. Mullbär liknar våra svenska björnbär men är mer avlånga till formen och sötare i smaken. De smakar underbart och jag får aldrig nog.
Lunchen blir också den överdådig och jag är så tacksam att min aptit återvänt. Alla äter ugnsstekt lamm, men det vill jag inte ha utan beställer grillad kotlett. Vi äter sallad och smårätter. Jag beställer raki i stället för vin; grekerna säger ju att det är bra mot förkylning. Min bordsgranne äter fårhuvud och jag skyndar mig att äta upp min egen mat innan huvudet gör entré. Det grinar sorgset när det kommer in på ett fat och grannen gnager länge och förtjust på huvudet. Andra har beställt djurets inälvor vilka snart anländer i en vämjelig gulaktig sås. Grekerna äter kopiöst; efterrätter, kakor, öl, vin.... Förstår inte hur de klarar av detta i värmen. Efter detta äventyr blir jag naturligtvis ännu sjukare och måste uppsöka läkare, men tycker ändå att det är värt priset.

Soluppgång i bergen
Askyfou-Tavri-Sfakia-Frangokastello
En annan utflykt sträcker sig över två dagar vilket betyder att man är borta över natten. Lördag eftermiddag går bussen från stan och någon timma senare är vi framme i byn Askyfou, mitt inne i vilda sfakioters domäner. Här vill alla förstås ha kaffe och tsikoudia för att ladda upp. På kafeneion sitter en hord med svartklädda gubbar och bligar på oss. Ur kafélokalen kommer en fruktansvärt stilig sfakiot och serverar oss. Männen från området Sfakiá är omtalade för att de är just ståtliga, men även för sitt häftiga och oberäkneliga humör, sin totala kompromisslöshet och ibland även grymhet mot kvinnor. Så gott som alla bär vapen, enligt vad grekerna säger. Det är förstås förbjudet, men hit vågar sig inga poliser. Det är heller ingen slump att kampen mot både osmaner och nazister var extra hård här i Sfakiá, som var det enda området på Kreta nazisterna egentligen aldrig lyckades erövra. Vår servitör är långbent, rakryggad och svartklädd. Hans ögon är ljust blågröna. Jag vet att det är förbjudet att se en man i ögonen, i synnerhet här i Sfakiá, men jag tänker att ingen orkar bryr sig vad en egendomlig medelålders turist företar sig. Jag låtsas fota kamraterna och samtidigt fånga in vår svarte sfakiot.
Efter en lång paus börjar vår långa och mödosamma vandring som bara går uppför. Det är eftermiddag men ännu mycket varmt och det blir några plågsamma timmar eftersom min ryggsäck är så tung. Lakan, sandaler, kvällsmat, toalettsaker.... Jag svettas oerhört, dricker och tror att hjärtat ska gå sönder. Jag vilar ofta och njuter av en hänförande utsikt över slätten. Naturen är som en svensk skog med barrträd, mossbelupna stenar och bergknallar, enstaka vackra gläntor. Luften är klar och ren. Till slut är vi på toppen och det blåser skönt. Vi vandrar genom taggig macchia och kommer fram till en kretensisk herdehydda, en mitato, som har formen av ett vanligt hus. I en mitato bor herden under somrarna och tillverkar den berömda kretensiska osten mizithra, oundgänglig i maträtter och sallader. Jag vandrar runt och hittar ulltussar av får överallt. Går in i mitaton och det luktar starkt av får och get. På en höjd längre bort ligger den lilla kyrkan tou Ajiou Pneumatos, dvs tillägnad Den Helige Ande, men jag orkar inte gå dit.
Vi inväntar alla och går sedan vidare mot deras fjällstuga där folk samlas under vintern och åker skidor. Det visar sig vara en stor vit byggnad som mer ser ut som ett hotell. Här upp på 1200 m.ö.h. viner blåsten och det är kallt. Utsikten åt alla håll är magnifik. Vackrast är den mot söder, med de stora blå bergen som blir gråvioletta när solen går ned. Jag stannar ute länge för att fånga solnedgången med min kamera och det blir väldigt kallt. Inomhus lagas det mat och serveras vin, raki med honung, rakomelo, och spaghetti. Alla är hungriga och det är väldigt gott. Inget vatten finns att dricka här utan vi får flaskvatten. Sover underligt nog hela natten trots att folk skrålar och snarkar. Vi vaknar vid 6-tiden nästa morgon och skyndar oss att bli klara. Jag har glömt både frukost och färdmat och känner mig lite orolig. Hur ska jag orka; vi har 6 timmars vandring framför oss.
Strax före klockan 7 ger vi oss iväg och det är kallt och blåser. Jag tar på mig en tröja och jacka som jag stoppat ned i reserv. Vi måste vandra länge innan vi når själva ravinen, som heter Bartholomá eller Sfakiá-ravinen. Vi går delvis på slät mark och det är väldigt skönt att vila fötterna. Jag plockar kretensiskt bergste, malotira; små silvergrå tuvor med sammetsmjuka blad. Men jag får veta att malotiran är inte är färdigväxt, och den lär väl inte bli det heller eftersom getterna äter upp den. Man kan koka väldigt gott te på malotira och särskilt nyttigt blir det om man blandar med diktamo och salvia. Själv tycker jag att detta lindrar då jag är förkyld. Man lägger några kvistar malotira i en kastrull med lite vatten och kokar i fem minuter. Diktamo och salvia är väldigt starka och av dem kräves bara enstaka blad. Då drycken svalnat tillsätter man honung, helst timjanhonung från Kreta. Nu samlar jag också mejram, som på grekiska heter manzourana. Denna växt var Afrodites heliga blomma på Cypern. Jag fotar den ätliga växten stamnangathi med sina blåvioletta blommor. Vi möter flockar av getter och får och synen blir extra idyllisk i morgonsolen. I ett träd hänger en avgnagd get som verkar ha hängt där länge. Undrar hur de andra getterna upplever denna syn.
Då vi slutligen kommer in i Sfakia-ravinen blir underlaget mycket tuffare. Den är fylld av små hårda och kantiga stenar som gör ont att gå på. Här är det verkligen nödvändigt med grova kängor. En av deltagarna har kraftiga gymnastikskor men hon har hela tiden problem att ta sig fram. Vi klättrar uppför berg och hasar nedför stup man inte trodde var möjligt att ta sig utför. Ramlar en gång och mina nyinköpta bergsbyxor går sönder. Såklart, de kostade bara 5 euro. Dessutom färgar de av sig så mina ben är gråblå i flera dagar efteråt. Vi rastar en lång stund vid en liten kyrka som ligger på en hög kulle. Omgivningen är overkligt vacker och påminner om ett alplandskap. Branta bergväggar, barrskog, enstaka ljusa gläntor, ett avlägset klockljud från ledargetter. Fullkomlig tystnad. Den minimala kyrkan uppfördes på 1960-talet, men ser nästan ut som en grå bysantinsk ruin; den är inte ens vitkalkad. Undrar hur de kunde föra hit sten och betong; de måste haft åsnor. Intill ligger ett litet stenhus med murade sängalkover och ett runt träbord.
Vi lägger oss alla under skuggiga träd utanför kyrkan och vilar. Min enda matsäck är en sesamkaka med honung, men den fungerar bra. Det blir väldigt sött, men honung fungerar tydligen även som långsiktig näring. Resten av vägen, ungefär tre timmar, överlever jag på örtkarameller och tre liter vatten. Det blir en ganska svår vandring och mina fötter går till slut av sig själva. Då jag i fonden skymtar det blå havet på sydkusten, mellan två blommande oleanderbuskar, blir det en uppenbarelse. Stapplar fram de sista kilometrarna med värkande fötter och skrikande mage. Slutstationen är en underlig och öde plätt där de tillverkar cement av märket Herakles. Platsen heter Damari, säger någon. Vi släpar oss fram till bussen och tjatar om luftkonditionering. Jag orkar inte ens ta av mig kängorna; de verkar ha växt ihop med fötterna.

Vi far till Frangokastello, denna mytiska borg, längre ned mot kusten. Välbevarad och vacker med sina fullkomligt raka murar och torn, anlagda i en prydlig rektangel. Den starka vinden slår oss nästan till marken då vi lämnar bussen. Åtta beaufort sägs det. På stranden nedanför borgen är det nästan outhärdligt och sanden sticker som nålar. Men vattnet är varmt, turkosfärgat och klart. Fötterna jublar och kroppen kvicknar till. Det blir svårt att byta om i denna orkanliknande vind och jag välter nästan på väg upp mot tavernan vid vägen där alla redan bänkat sig. De flesta har valt att inte bada men jag bara måste eftersom vattnet är så rent. Allting är fruktansvärt dyrt på denna turistort och jag väljer briam, en färdig ugnsrätt med squash, aubergine och potatis i tomatsås. Det är alltid billigare att beställa färdiglagade lunchrätter. Fisken är ohyggligt dyr, om man inte väljer små grillade sardiner vilket inte finns här.  Men min mat smakar gudomligt gott. Dricker färsk apelsinjuice till maten vilket jag inte borde gjort. 4 euro för ett ynka glas med ett par isbitar. Grekerna klagar ljudligt och skäller på servitrisen för de höga priserna, som verkligen är oerhörda.
Jag köper en liten glasspinne för 2 euro och hasar mig ned till borgen Frangokastello som jag inte besökt på 20 år. Namnet betyder ”den frankiska borgen”. Precis som på Cypern betyder ”franker” de katolska västerlänningarna; i de flesta fall åsyftas venetianare. Jag går omkring länge bland murarna och funderar på hur det var 1770 då kretensarna försökte försvara borgen mot osmanerna under en lång och svår strid som de förlorade. Samma plågsamma strid som cyprioterna upplevde under osmanernas belägring av Famagusta, fast redan år 1570. Man kan lätt föreställa sig nöden innanför borgmurarna. Bristen på mat och vatten i den kvävande sommarhettan. Instängda soldater som avled av skador, sjukdomar, utmattning och svält. Inte en råtta gick säker i borgen – allt förvandlades till livsuppehållande mat. Samma hårda strid ägde rum ett halvsekel senare, men då var osmanerna redan på väg att tappa greppet om sitt stora välde. På vägen upp mot tavernan står byster av två hjältar från dessa strider. Stränga ansikten med stora mustascher, bylsiga byxor, vraka, och en stor kniv i bältet.
Förfärliga historier berättas om den sista striden och osmanernas grymheter. Något som ännu lever kvar är myten om de s.k. Drousolites (ung. skuggfigurer). Under någon vecka i slutet av maj varje år uppstår här ett fenomen under gryningstimmarna. Då kan man urskilja skuggfigurer, iförda full krigsmundering av äldre snitt. Figurerna rör sig tysta längs borgens väggar och fenomenet varar bara ungefär tio minuter. Många menar att det hela beror på människor som rör sig på Nordafrikas kust. Bilden av dem återkastas på Kreta som ett optiskt fenomen, en sorts hägring. En god vän berättar att hans lille son en gång blivit skrämd av de svarta skuggorna i Frangokastello, medan hans föräldrar inte kunde se något. Någon berättade då att en av den lille pojkens förfäder måste ha kämpat mot ottomanerna och dörr i striden. Ingen annan hade sett figurerna då den lille pojken såg dem.
Efter en stund var det dags för hemresa och det är nästan dagens bästa stund. Att bara dåsa sig fram till Chania och känna att vi har överlevt även denna gång. Då vi kommer fram till stan på nordkusten är värmen fuktig och tryckande.
Dessa är några av de vandringar som alpinistklubben arrangerar och en orutinerad turist gör kanske bäst i att vandra här med guide. Men det finns lättare utflykter man kan göra på egen hand, även om det alltid är bäst att vara minst två personer. Mobiltelefoner fungerar inte alltid om man befinner sig djupt nere i en ravin eller på höga höjder.

Guden Asklepios kurort
Souyia-Lissos
Slutet av juni 2008
En av de enklare vandringslederna löper genom en ravin från byn Souyia på sydkusten till den antika staden Lissos några kilometer längre bort. Bussar går regelbundet från Chania till Souyia. Jag följer med några grekiska vänner en söndagsmorgon för att bada och vandra i ravinen. Havet är förstås mycket renare här än på nordkusten eftersom här ännu inte finns någon större ansamling av hotell. Platsen är väldigt inriktad på turism med hyresrum, souveniraffärer och restauranger. Ett par tavernor drivs av utlänningar. Stranden är ett par kilometer lång och täckt av knöliga stenar. I ena änden av stranden bor turisterna i tält och husvagnar. Ännu längre bort finns ett område där nudisterna samlas. Ryktet säger att även dessa blivit en attraktion. Vi badar och därefter vill vännerna ha påfyllning av raki och salta nötter.
Jag känner till att här finns en ravin men det blir en överraskning att den är så vacker. Lodräta bergväggar, blommande oleander och en skog av barrträd som ger skön skugga. Plötsligt ser vi några riktiga alpinister som borrar hål i en lodrät klippvägg för att göra en ”väg”. De hänger i block och talja och det ser livsfarligt ut. En ung kvinna väntar nedanför och assisterar dem. De kommer från fastlandet och har kommit hit för att träna. Det är oerhört hett, svetten rinner ned i pannan och det blir svårt att se. Saltet svider i ögonen. Vi hittar en skuggig plats i en djup klyfta och sätter oss för att vila och äta en smörgås. Det luktar fårlort och snart ser vi att även fåren upptäckt denna svala plats. Flugorna flockas och vi bryter snart upp. Vi kommer ut ur ravinen och klättrar uppför en sluttning med macchia och enstaka barrträd. Överallt lyser jättelika bollar av violett timjan. Efter någon timme skymtar vi bukten i Lissos, djupt nedanför våra fötter. Jag börjar bli mätt på dessa vackra vyer med roströda klippor, blågrå berg och hav i ultramarin. Men det är ändå lika hänförande varje gång; kompositionen är ju annorlunda.
Rakt nedanför oss ligger Lissos, där det under antiken låg en Asklepios-helgedom med tempel och en källa. På höjden mittemot ser vi en mängd grå ruiner av byggnader; en av dem med ett ännu välbevarat valv. Kanske är det lämningarna av små venetianska hus. Jag har sett liknande ruiner på udden utanför Loutro som ska vara venetianska. Överallt betar svartvita getter. Solen glöder och det blir en mödosam vandring nedåt mot havet på smal, brant stig med mycket sten. Då vi är nästan nere, viker vi av åt höger där templet ligger. Jag är alldeles slut och måste vila i skuggan av en stor charoupi. Luften står alldeles stilla och det är oerhört hett även i skuggan. De andra skuttar iväg till templet, men de är yngre än jag. Svetten rinner och vattnet är nästan slut. Framför mig på en höjd ser jag en välbyggd mur i kalksten som kan vara hellenistisk, d.v.s. 2/300-tal f Kr. Golvet i själva templet är täckt av en ganska välbevarad mosaik med geometriska mönster i svart, rött och vitt. Det förefaller vara naturstenar. Vid ena änden ett altare? vid sidan av en fördjupning i golvet. Någon har lagt en liten offergåva i form av några blommor, sammanbundna av ett grönt band. I den stora anläggningen på ön Kos, där läkekonstens gud Asklepios största helgedom låg, sov konvalescenterna i själva templet. Meningen var att de i drömmen skulle upptäcka botemedlet mot sina sjukdomar. Vid ena långsidan ligger här några stenblock med fint inhuggna inskrifter. Längre ned ser det ut att vara en stor avloppsledning eller vattenkanal, nedanför en ojämn stenmur där man petat in ett stort stenankare. Lissos var den antika staden Elyros hamnstad och blev en rik och välmående plats. Lite egendomligt eftersom hamnen är så oerhört liten, bara en ynka bukt, även om läget är perfekt och platsen skyddad mellan höga berg.
Stigen leder oss bort till en liten grå kyrka som ser ut som en stor gråsten. Inte heller den är vitkalkad. En trasig trädörr är tillsluten med rostig ståltråd. Inuti är det svalt och skönt. Väggarna är sotiga men vi ser ändå spår av vackra väggmålningar, delvis utplånade av fukt och eld. Vi tänder ett par ljus och jag skickar som alltid en tyst bön om hjälp till anhöriga. Freskerna verkar vara i bysantinsk stil och skulle kunna vara målade på 1300-talet. Två av dem kan föreställa Ajios Giorgos, d.v.s. den grekiske S:t Göran. Omgivningen utanför kyrkan är skräpig och påminner mer om en fårfålla. Svårt att tänka sig att de firar helgonfester här. Vi letar oss fram till en skön skuggig plats med rinnande vatten som går att dricka. Vi fyller våra flaskor och jag sköljer av mina plågade fötter. En förfallen vaktkur är övergiven, men där finns ett välkommet anslag om vart man kan ringa efter en taxibåt om man inte orkar gå tillbaka samma väg. Vi vilar en stund på ett par enkla träbänkar under enorma skuggiga johannesbrödträd. Ännu några hundra meter och vi är framme vid stranden. Ljuvligt klart turkosfärgat vatten och jag kastar mig genast i trots att stranden är stenig och svår att gå på. Havsbotten är också full av sten och man måste krypa i. Några turister har slagit läger under ett lågt träd, men annars är det alldeles stilla. Obeskrivligt efter en svettig vandring. Rent, klart hav till skillnad från det grumliga, smutsiga vattnet där jag bor utanför Chaniá. Jag simmar länge; det känns så lätt när vattnet är klart och grönt. Vi söker skugga i ett klippöverhäng och det blåser oupphörligt; allt måste naglas fast med stora stenar. Solen bränner lika mycket här men det känns inte. Badviken omges av skrovliga höga klippor och låga, taggiga buskar. Ingen orkar gå tillbaka över berget och någon ringer efter en taxibåt som fraktar oss till Souyia på 10 minuter och för 20 euro.

En riktig bock
Imbrosravinen – Souyia
Början av september 2007

En tidig morgon i september tar jag med mig en väninna till ravinen i Imbros, mitt i hjärtat av Sfakia. September och början av oktober är en bra period att vandra i, även om tidig vår är allra vackrast. Men vädret kan vara nyckfullt under våren och man kan drabbas av både kyla och häftiga regn. I oktober likaså, och ravinerna brukar stänga i slutet av oktober pga farliga vinterregn som kan orsaka jordskred och översvämning i ravinerna. Det har hänt att oförsiktiga turister drunknat i vattenmassor eller hamnat under klippblock som rasat ned från bergen. De häftiga väderomslagen kan ibland påminna om kretensarnas eget humör. Men det drabbar aldrig vanliga turister som oftast omhuldas ömt. Kreta är ohjälpligt och för all framtid beroende av turismen för sin överlevnad. Åtminstone är det vad tidningarna skriver.
Vi tar en morgonbuss till byn Imbros där vi inleder vår utflykt med att äta de berömda s.k. sfakianes pittes med honung. Orden betyder ungefär ”plättar från Sfakia´”. Rätten består av tunna, dubbla degplättar fyllda med utsökt getost, mizithra. De värms i ugnen och äts med timjanhonung. Vi njuter av våra pittes, men de är dyra. Vi betalar 9 euro för tre ynka pittes och en kopp kaffe, vilket är fullkomligt hutlöst. Och detta trots att ”vi” är greker. Min väninna är från Athen och jag talar flytande grekiska, vilket inte fått någon effekt. Jag fotograferar i smyg svartklädda män för att dokumentera dessa snåljåpar, men det blir suddiga foton eftersom jag är så nervös. Vägen mot ravinen är ordentligt skyltad och här kan man inte gå fel. Vi går länge i en uttorkad flodfåra innan vi kommer fram till den riktiga ravinen med ovanligt branta klippväggar. Vägen är ibland så smal att det blir nästan mörkt och man skymtar himlen som en blå strimma högst upp. Vi häpnar över fantastiska formationer och egendomliga förvridna träd som kämpar för att suga ut lite fukt från stenarna. Flockar av getter myllrar överallt och bevakas av en magnifik bock, som heter tragos på grekiska. Han har egendomligt litet huvud på den kraftiga kroppen, långt svart hår och stora krumma horn. Ögonen under den långa pannluggen är gula och lömska. Jag tycker att han påminner om en man från trakten; slug, svart och opålitlig. Plötsligt ställer han sig med frambenen på en sten och låter sig nådigt klias mellan hornen. Synen är märklig och klassisk i en arkeologs ögon; en stenbock stående med frambenen på en sten är ett vanligt motiv i den minoiska konsten från omkring 1500 f Kr.
Efter ungefär halva vägen öppnar sig en liten glänta med ett källhus från venetiansk tid. Märkligt att det fortfarande används. Här har den grekiska turistorganisation inrättat en rastplats för törstande turister som dricker vatten och även kan köpa dyra drycker av en man från trakten som alltid finns där. Ett rött tygstycke ligger på en lång stenbänk där en man sitter omgiven av rödsvettiga turister. En ovanligt välnärd och fin vitgrå åsna med mjuk silverpäls och jätteöron står bunden vid ett träd. Han skriker av upphetsning när jag halar fram skorpor ur ryggsäcken. Ravinen mynnar ut på sydkusten i närheten av byn Komitades, ett stort område med spridda hus, tavernor och en busshållplats. Men stranden ligger miltals därifrån; jag har helt missuppfattat kartan. Min väninna vill bada omedelbart och ordnar skjuts med en man från kaféet till Chora Sfakion för 9 euro. Det är väldigt långt och värt sitt pris. Man kan annars åka både buss och taxi härifrån till Chora Sfakion, men bussarna går förstås bara på vissa tider. Mannen kör oss till en underbar strand bortom själva byn och jag ligger i havet mesta tiden. Vattnet är inte lika klart och fint som i Souyia, men ändå härligt rent. Vi äter på tavernan ovanför och jag frossar i småfisk, gavros, med citron och sallad. Min väninna köper litervis med honung från Sfakia, som är särskilt god och därför extra dyr. Honungen kostar omkring 10 euro per kilo i juni 2008. Lite dyrt, även om honung från Kreta tillskrives medicinska och kulinariska egenskaper.

Ajia Irini – Souyia
September 2007
Denna morgon ska jag vandra med två grekiska väninnor genom ravinen Ajia Irini och måste gå upp omkring klockan tre för att hinna med bussen till Souyia. Det är ännu alldeles mörkt men ändå 28 grader varmt. Jag bor i ett litet samhälle utanför Chaniá och inga lokalbussar finns så tidigt, så jag måste ta en taxi. Bussen till Souyia skulle ha gått kl. 5, men ingen chaufför visar sig förrän 5.30. Efter någon timme stjälps vi av vid ravinen lagom då det börjar ljusna. Stigen som leder dit är ordentligt märkt med namn och en pil i rätt riktning. Vi befinner oss mitt ute i ”ödemarken” och det känns skönt att vi är ett litet sällskap. Naturen är magnifik med höga berg, skog med barrträd, plataner och johannesbrödträd. Svarta getter springer här och var. I början av ravinen reser sig ett gigantiskt klippblock nära stigen. Där har någon inrättat ett litet miniatyrkapell med en ikon i en fördjupning i klippan. Vi läser Ajios Ioannis o Theologos, Den Helige Johannes Teologen, på den bleknade ikonen. Framför honom finns ett bord utformat av ett stenblock, men några ikoner och en oljelampa. Det är oerhört välordnat längs denna vandringsled med vattenkranar, sittplatser för picnic och rena toaletter. Stigen mitt i själva ravinen är väldigt lätt att gå och vi behöver nästan inte klättra alls. Efter ytterligare en timme är det ljust och det blir varmare och varmare. Hela ravinen ligger i skugga och det blir en behaglig vandring.
Överallt ser vi egendomliga klippformationer med stora grottor som sitter för högt upp för att vi ska orka klättra. Vi förundras över enorma träd, vars rötter slingrar sig som bläckfiskarmar eller stora klor runt stenarna. Eller som magra händer som girigt griper om enorma potatisar. Ibland verkar stenarna växa inne i själva träden. Någon berättar senare att träden suger ut fukt ur stenarna eftersom det är så torrt sommartid och de flesta vattendrag är uttorkade. Stämningen känns magisk i ravinen genom dessa naturens installationer, men också för att det ofta är ganska mörkt eftersom klippväggarna är så höga. Vid sidan av stigen ser vi också mycket vild oregano som vi plockar med oss för att använda. Då vi når ravinens slut efter några timmar så sätter vi oss på ett kafé som någon inrättat här. Vi rastar länge i skuggan och det är skönt. Cikadorna filar som galna. Till slut tar vi sats innan vi måste gå längs den stora bilvägen ner mot Souyia. Det känns som en oändlig ökenvandring och vi orkar knappt ända fram till ett underbart blågrönt och rent hav. Stranden består av obekväma runda stenar och nästan ingen skugga finns, utom under ett stort träd som redan är upptaget. Jag badar mina värkande fötter i det svala och rena vattnet innan vi går för att äta på en av de många tavernorna.

Nära himlen
Omalos-Linoseli
September 2007
Ravinerna är vackra och överraskar ständigt. Men jag har alltid längtat efter berg; att vandra uppåt och vila på toppen varifrån vi ser det storslagna landskapet. Jag är ännu för orutinerad att följa med alpinisterna på tur i Vita Bergen, men det finns alternativ.
En tidig morgon tar jag och ett par svenska vänner en annan buss till Omalos mitt i Sfakiá. Vi kliver av i Xiloskalo, som betyder Trätrappa, där vandringen börjar ned i den berömda Samaria-ravinen. Man tar sig ned i ravinen via en lång trätrappa med räcke. Eftersom turister letat sig hit i decennier har ravinen fått en egen hållplats. Jag har läst i en guidebok över vandringsleder att man kan ta sig åtminstone halvvägs upp mot en av topparna i Vita Bergen. Platsen heter Linoseli och bilderna i boken är väldigt vackra. Då vi stiger av bussen är det ännu morgonkyligt. Jag har slarvat bort min solhatt och köper en blå turistkeps med namnet Samaria. Men det visar sig vara väldigt bra; tjockt jeanstyg som skyddar bra mot solen.
Vi följer en brant stig som löper bakom den stora restaurangen på en höjd. Skyltar med namnet Linoseli märker ut stigen och den är lätt att hitta. Vi har fyllt ryggsäckarna med många vattenflaskor; uppe i bergen finns inga källor och det kommer att bli varmt. Stigen är etappvis lätt och på andra stället går det brant uppför. Vi behöver inte gå långt innan utsikten blir hänförande, obeskrivlig. Solen smyger sig fram mellan bergen och strör sitt morgonljus över landskapet. Bergen är blågrå i olika nyanser och vecklar mjukt ut sig omkring oss. Långt nedanför oss, mellan bergen, ser vi Omalosslätten vi just lämnat. Ingenting blommar nu eftersom det börjar bli höst och det mesta är sönderbränt.

Fårflockar springer omkring som små bomullstussar. Omkring oss ser vi ett kargt berglandskap med förvridna tallar, kryddväxter och taggiga småbuskar. Ju högre upp vi kommer ju mer ödsligt blir landskapet. Magnifika klippformationer med grottor och valv; höga bergssluttningar där grus och stenar rasat under vinterregnen. Naturen är både skrämmande och lockande. Vi känner att vi bara måste bakom nästa klippa, nästa berg. Eroderade kalkstensklippor ser ut som stora termitstackar. Efter ett par timmars vandring finns knappt någon växtlighet kvar; bara enstaka tallar och buskar som klamrar sig fast på sluttningarna. Rovfåglar cirklar högt upp efter byte; troligen är de falkar. Kanske väntar de på att vi ska ge upp?
Plötsligt ser vi några stora bensinfat fyllda med vatten och en kran med färskvatten. Det ser inte så aptitligt ut men vattnet är gott och kallt och vi fyller våra flaskor. Denna oväntade service betyder att det finns getter eller får i närheten, men just nu ser vi inga. Nu har vi fått nya krafter och fortsätter mot toppen. Vägen slingrar sig längs en brant sluttning och det är ohyggligt varmt. Efter sammanlagt drygt fem timmars vandring är vi framme och sätter oss i skuggan av ett stort klippblock. Utsikten är förstås storslagen och vi kan härifrån se havet på södra Kreta. En liten skylt visar vägen till den högsta toppen som heter Gingilos. Det är bara två kilometer och en timme dit enligt en skylt som pekar uppåt. Länge har jag velat klättra uppför detta magiska och berömda berg, så älskat av bergsbestigare. Men vägen dit är farlig och man måste ha en guide. En god vän har betonat att man måste känna efter vilka stenar som är lösa och aldrig lämna getstigen. Förrädiska håligheter kan göra att man ramlar och då blir fallet stort. På toppen finns iskallt smältvatten i klyftor.
Nervägen från Linoseli är mycket lättare än jag väntat och vi är nere vid Xiloskalo efter ett par timmar. Vi belönar oss själva med att äta sfakianes pittes, degplättar med fårost, och honung. Till det dricker vi förstås raki och krafterna återvänder.
Plötsligt skriker någon och vi vänder oss om. En svartklädd man från trakten har upptäckt en alldeles äkta agrimi som klänger på den lodräta bergväggen mittemot. Han har lagt pengar i en turistkikare som är monterad i ett hörn. Mannen ropar på oss att komma och titta och där är den faktiskt. Avståndet är stort och det är svårt att se skillnaden mot en vanlig get, men denhär har större och krummare horn. Agrimi eller Kri-Kri är en kretensisk vildget som funnits här sedan stenåldern. Den är numer nästan utrotad eftersom kretensarna jagat den i århundraden; köttet lär vara fantastiskt gott och naturligtvis ha speciella egenskaper. Jag har aldrig sett en vild agrimi tidigare; bara i stadsparken i Chaniá där den lever sitt sorgliga liv med sin familj. Agrimin är ett vackert djur med sin slanka, gråbruna kropp, stora svarta ögon och enorma krumma horn. Vandringen till Linoseli glömmer jag aldrig trots alla andra utflykter till märkliga och vackra platser.

Gouvernetto – Björngrottan – Katholikon – Ajia Triada
september 2007
En väldigt lätt vandring för oss till halvön Akrotiri där flygplatsen ligger och där alla turister landar som ska till västra Kreta. Akrotiri är en karg, men vacker plats med berg, kloster och badvikar. Grekerna varnar dock för att bada här; de amerikanska baserna på Akrotiri och i Souda släpper ut farligt radioaktivt avfall. Själv begriper jag inte hur man kan komma på idén att köpa hus på Akrotiri eftersom själva luften också anses förorenad, men många gör det. Det är synd för här finns många fina stränder. Stavrós är den vackraste och mest berömda. En stilla plats med ett högt berg att beundra när man ligger i det turkosfärgade vattnet. Många svenska känner till att den grekiska filmen Zorba spelades in här på 1960-talet. På berget byggde man upp den linbana som skulle användas vid gruvarbetet. Det lilla huset där rollfigurerna bodde finns ännu kvar. Det står vid foten av berget och har vita väggar och tegelfärgat tak. Bussar går väldigt sällan till Akrotiri och aldrig till klostret Gouvernetto som vi nu ska besöka. Vi tar i stället lokalbussen till flygplatsen och betalar bara två euro per person. Därifrån åker vi taxi till klostret Gouvernetto vilket blir billigt om man är två till tre personer. Klostret är stängt, just idag, och vi svär över munkarna som inte orkar hålla öppet lite mer. Några dagar senare får jag stöd av tidningen som tycker likadant. Taxichauffören berättar om klostrens rikedomar och att munkarna självfallet är befriade från skatt, vilket retar upp många människor. De har stora inkomster, men inga utgifter. Han har sett hur de överallt betalar med mynt, vilka de nog hämtat ur kollekten eller av de små gåvor som fattiga gummor bär fram i klostret. Munkarna reser ofta utomlands och låter sig bjudas på kaffe och cigaretter av de troendes bidrag. Tror chauffören och vi enas om att de bör skämmas. Kyrkans rikedomar i Grekland är enorma, omdiskuterade och kritiserade. Dessa egendomar härstammar ända från bysantinsk tid då kejsaren av Bysans gav kyrkan stora förläningar, vilka under århundraden förökat sig. Lite märkligt att inte osmanerna roffade åt sig mer eftersom de ockuperade Grekland i mer än 300 år. Å andra sidan sitter ju patriarken, den grekisk-ortodoxa kyrkans överhuvud, ännu kvar i Istanbul som envist kallas Konstantinopel av alla greker och cyprioter. Osmanerna var ett synnerligen tolerant folk i religiöst avseende.
Naturen kring det stora ockragula klostret Gouvernetto är storslagen fast vi inte är särskilt högt upp. Klostret ligger mitt i ödemarken, omgiven av berg och betande getter. Överallt har klostret smackat upp stora prydliga anslag med text på fyra språk om allt som är förbjudet att göra. Men sommaren 2008 har munkarna själva storslagna planer på att ödelägga den natur kring klostret som de nu vill skydda från turisternas framfart. Ett väldigt rabalder utbröt i juni då klostret skrivit under ett avtal med Spanien om att här anlägga en enorm energianläggning som med hjälp av solen ska producera elektricitet. Ännu har det inte framgått vilka som ska få del av denna el och detaljer är ännu hemliga. Mina vänner alpinisterna är upprörda och jag försöker fråga om det ändå inte är en miljövänlig teknik som kanske även kretensarna får del av. ”Jovisst”, säger de, ”men det handlar om enorma landområden, flera kvadratmil, och det kommer att få stora och negativa konsekvenser för miljön.”
Dagen är mulen och grå med ljumma vindar. Ett perfekt väder att vandra i. Vi följer en bred och stensatt stig som verkar nylagd. Efter någon timme kommer vi fram till ruinerna av ett urgammalt kloster med enstaka murar. Vi ser ändå att här funnits en anläggning med flera rum; sannolikt ett kloster. Strax bakom hittar vi en enorm grotta med stalaktiter och i grottans mitt den enorma björnformade stalagmiten som gett grottan dess namn, Arkoudiotissa eller Björngrottan, eller snarare kanske Björnjungfrun. Den är vitmålad och lyser i mörkret. Jag tycker nog att den mer ser ut som en enorm snigel som försöker kräla över kanten till en byggd cistern, eller kanske en jättechampinjon. I två små sidogrottor har man inrett kapell åt Björnjungfrun med ikoner och en liten ikonostas. Här upptäcker vi något vi aldrig sett förut. En ikon avbildar två helgon iförd kretensisk folkdräkt med vida byxor,  vraka, och vita stövlar. ”Helgonen från Sfakia”, står det ordentligt skrivet mellan figurerna på bysantinsk grekiska.
Grottans tak är sotsvart men i övrigt ganska ren. Jag försöker gå längre in och där finns flera större grottor, men jag har glömt ficklampa och det är kolsvart, kallt och fuktigt. Vi sätter oss i grottans mynning och pustar ut på några stolar. Strax intill upptäcker vi en enorm sophög inramad av åldriga ruiner. Kanske munkarna borde uppfostra grekerna mer än turisterna. Vi fortsätter stigen ned mot havet och här är lika vackert som i de ”riktiga” bergen. Branta berg, djupa klyftor och en ravin, djupblått hav och små getter som klänger bland mager vegetation. En halvtimma längre ned finner vi ruinerna av en enorm anläggning som är resterna av Moni Katholiko, Kretas äldsta kloster. Små kapell med ikoner och ljus är infällda i klippväggen på vägen ned mot klostret. Vi ser stora kvadratiska hus med flera rum. Hur har de kunnat uppföra allt detta på en plats med sådana dramatiska nivåskillnader? Byggnadsstilen är venetiansk med stiliga fasader i röd sandsten; voluter och andra ornament dekorerar portalerna, inramade av pilastrar. Några byggnader ser ut att organiskt växa fram ur klippan. I ett av rummen finns den obligatoriska soptippen av grekiskt snitt med plastflaskor och påsar. En välbyggd bro över en stenig flodbädd leder till taket på en stor byggnad.
På andra sidan ser vi en gammal och raserad mur som klänger på sluttningen; kanske är den arabisk eller bysantinsk. Minimala byggnader är infällda i håligheter i klipporna. På tillbakavägen ser vi en svart get som parkerat sig väldigt dekorativt på en ensam klippa. Han står alldeles stilla. Jag följer en brant stig ned mot havet för att få en bättre bild och svär över att jag måste vända igen eftersom de andra väntar. Vi vandrar i någon timme på bilvägen genom det karga landskapet tills vi kommer till klostret Ajia Triada. Här är det öppet och vi släpps in i den vackra klosterträdgården med alla fruktträd och blommor.
Efter ett par timmar är vi trötta och nöjda, och ringer efter taxi som kommer från flygplatsen; det blir mycket billigare än att kalla på en bil från Chania.