Säga vad man vill om Kreta, men tråkigt blir här aldrig.
Värmen är numer inget större problem när jag vant mig. Man håller sig inomhus, sitter i skuggan. +32 C är överkomligt. Nej, det är helt andra saker som gör att känslorna blir överhettade. Och eftersom grekerna bor här ständigt, är de ännu mer upprörda och förtvivlade än en välfärdsturist som skriver böcker i skuggan av ett valnötsträd.
Jag upptäcker det först när jag går och handlar på INKA, en stor grekisk kedja av livsmedelsaffärer. Sjutton (17) kronor för en liter mjölk, 12 kr för 2 dl yoghurt. Tomaterna är dåliga eftersom de besprutas så hårt. Olivoljan är lika dyr som i Sverige; ungefär 70 kr för 75 cl. 100:-/kg för honungen kanske inte är så farligt. Men importerade äpplen och inhemska apelsiner är dyrare än hemma. En väninna klagar; kretensiska apelsiner exporteras till Tyskland där de är billigare än på Kreta. Fisk köper ingen; den serveras bara på restauranger åt rika eller dumma turister. Jag läser den pigga och arga lokaltidningen i stort sett varje dag och den rasar. Vad ska pensionärer, handikappade och arbetslösa leva av? Priserna är högre än svenska, men här ska en pensionär leva på mindre än 5000:-/månad. Politikerna i EU skyller på de stigande oljepriserna, vilket tacksamt upprepas av grekiska högerpolitiker. PASOK i sin tur skyller på högern. Men bensin använder ju även svenskar, och ännu betalar ingen 17 kr för en liter mjölk i Sverige.
Demonstrationer arrangeras men inget händer. Och varför skulle det göra det? Politiker har alltid varit ett högavlönat släkte och de åtnjuter förstås mutor och andra ”gåvor”, precis som alla andra viktiga personer i samhället. Annars får den enskilde inget gjort.
Det finns ett vämjeligt system i Grekland som alla greker känner till och nästan alla avskyr. Det kallas ”fakello” och betyder ”kuvert”. Detta innebär att sjuka människor måste betala redan välavlönade läkare för att överhuvudtaget bli undersökta. Både förra året och i år har människor berättat för mig om vilka förfärliga konsekvenser detta får. Människor har avlidit, barn har fått skador för livet då deras anhöriga inte kunnat ”betala för sig”. Alla vet att läkare i Grekland har höga löner och deras bitterhet är därför ännu större. Igår hörde jag någon berätta om en präst som ville ha dubbelt betalt för ett dop han utfört. Präster i Grekland är inte särskilt undernärda, men visar sällan något intresse för dem som behöver hjälp. Självklart tar de betalt för extrauppdrag såsom dop och bröllop, trots att de redan fått betalt genom sin ordinarie lön. Då jag diskuterade detta med grekerna här menar de att detta system är unikt och inte finns i övriga Europa.
För något år sedan läste jag en intressant statistik i en svensk tidning. Där låg Grekland på 3:e plats, från toppen räknat, över världens mest korrupta länder. Efter två obskyra stater i Afrika.
Detta kan man skriva länge om, men eftersom de flesta greker själva saknar möjlighet att påverka så är det ganska poänglöst. Däremot kanske inte alla svenskar känner till fenomenet.
Ibland frågar jag mina vänner varför de röstat fram denna högerregering som ingen vill ha och som alla klagar på. ”Det är samma sak med Ny Demokrati och PASOK”, säger de. ”Båda vill bara ha pengar och makt, men ingen bryr sig om hur det går för landet.”  Ja, det såg vi tydligt förra året då halva Grekland brann upp. Det har det väl gjort de senaste 20 åren utan att något av partierna orkat bry sig.
Att rösta fram ett renodlat vänsterparti vågar ingen. Och det mest sympatiska alternativet, det ”ekologiska” Gröna Partiet får bara ströröster. Jag tycker mig märka att bitterheten mot regeringen och politikerna, framför allt de kommunala, är större i år än tidigare. Trots att Kreta ännu bara drabbats av några småbränder.
Varje dag klagar kretensarna över en krympande turism och tomma hotell. Den underbara natur som ännu åtminstone fläckvis finns kvar och som grekerna fått alldeles gratis, håller sakta på att förstöras genom miljöförstöring och nonchalans. Turisterna tycker inte det är kul att bada i ett smutsigt hav eller att kliva över sopberg i städerna. Det är inte turisterna som fyller stränderna med plastpåsar, plastflaskor, kaffemuggar, glasspapper. Vi har lärt oss annorlunda. Ibland har havet en egendomlig gul hinna och det uppstår skum när vi simmar. Någon menar att det återigen skett ett illegalt utsläpp från en fabrik eller kanske hotell i närheten. Andra menar att utsläppen kommer direkt från toiletterna. En god vän berättade att det är enkelt att slippa betala för utsläpp och föroreningar. Det går bra att släppa ut det gratis i havet om man känner en kommunalpolitiker eller ansvarig polis. Vänner hjälper varandra; tjänster och gentjänster. Och vi andra som inte har bil simmar i ett hav med en egendomlig beläggning som ser ut som ett tjockt täcke av frömjöl, men sannolikt inte är det. Tur att det finns dusch på stranden.
Vädret är en viktig faktor för att locka turister, men sol finns även i andra länder. Många turister är också ledsna över ett otrevligt bemötande som blir alltmer påtagligt, år efter år. Greken vill ha betalt, mycket betalt, om han ska bemöda sig om att vara vänlig mot främlingarna. Greken avskyr albaner och andra lägre stående raser som bulgarer och rumäner. En grek upplyste mig häromdagen att ”albanerna är Europas cancer”. Intressant, men utan denna ”cancer” hade Grekland aldrig blivit klar med uppförande av stadion och andra nödvändiga byggnader inför OS 2004. Detta skedde på bekostnad av många albaners liv, men det nämnde aldrig dåvarande borgmästaren Dora Bakojiannis i sitt tal. Fru Bakojannis är numer utrikesminister och dotter till högerpolitikern Mitsotakis, djupt avskydd av de flesta här på Kreta. Han var nazistkollaboratör och lät bl a mörda anhöriga till en av mina vänner i Chania.
Grekland har politiker med ärofullt förflutet och viktiga kontakter.
Vilken oerhörd skillnad då jag för 30 år sedan som ung arkeolog började arbeta i Grekland. Den urgamla gästvänskapen, klassisk redan under homerisk tid, har blivit alltmer sällsynt. Detta borde någon etnolog hugga tänderna i.
Inte förrän i år har jag förstått hur allvarligt problemet med narkotika är i Grekland, eller åtminstone på Kreta. Olika typer av hasch odlas, inte bara i de famösa trakterna av Anoyia och Zoniana, utan även på andra håll. I förrgår läste jag att man funnit odlingar i Souda, strax utanför Chania. Kriminella kretensare gör sig oerhörda förmögenheter på knarkhandel och blir därför livsfarliga då polisen blandar sig i. Mina bekanta menar dock att de stora pengarna hamnar hos politiker. Knarkodling och handel med narkotika skulle inte ha kunnat pågå ostört i flera år om inte politiker stödde detta. Särskilt hatar man här en kommunalpolitiker på högerkanten som blivit oerhört rik på knarkhandel. Kanske är det samma politiker som utreder behovet av fler poliser eftersom fler och fler skjuts ihjäl av vildsinta haschodlare. Bara i år har flera poliser skjutits och ligger svårt skadade på sjukhus.
Omkring första juli i gryningen kastar någon en bomb i SYRISA:s partilokaler i Chaniá, och det blir förstås uppståndelse och kommentarer. Att alla partier, inklusive högerkrafterna, uttrycker sin vrede betyder förstås inte att de är oskyldiga. ”Det måste vara Ny Demokrati”, säger folk här. Men skulle de verkligen utföra en så uppenbart kriminell handling? Knappast. SYRISA är en vänsterkoalition som bildades då kommunistpartiet KKE splittrades för några år sedan. Samma morgon bombattentatet inträffade inleddes besöket av Alavános, SYRISA:s partiledare. Kretensarna är upprörda, hur kan detta i deras lugna, fina stad där friden härskar och ingen gör något ont? Tro det.
För ett par veckor sedan berättar en skräckslagen väninna om en incident utanför den lägenhet där hon bor med sin grekiske man. Huset intill deras har hyresrum och i ett av dessa bodde en herde under några dagar. Han medförde en liten flock getter på 5-6 djur som fick stanna i ”trädgården” utanför. Av hygieniska skäl är det förbjudet att hysa getter eller får så nära andra hotell, men vad gör man inte för pengar? Kanske ägaren till ”hotellet” känner polisen som därmed inte tycker att de ska ingripa. Då herden vaknar på morgonen finner han att getterna är delvis uppätna. Vittnen har sett en flock väldiga hundar som kastat sig över och dödat de arma djuren. Till efterrrätt har de ätit upp en mindre hund, som tillhörde en närbelägen restaurang. Jag har själv sett denna flock med jättehundar som drivit omkring på stranden och ibland sovit under samma träd som jag. Men de har sett ganska snälla ut och två av dem har haft halsband. De flesta har inte sett undernärda ut. Men nu är människor rädda, tänk om jyckarna ger sig på små barn? Ingen kommer ens på tanken att ringa polisen; det är ändå ingen idé.
Livet på Kreta bjuder på ständiga överraskningar.
I tidningen läser jag upprörda artiklar om alla hemlösa hundar och katter som driver omkring i Chania. Människor tröttnar på sina djur och kastar ut dem. Det händer även i Sverige, men där blir hundarna sällan någon samhällsfara. En djurvänlig tysk kvinna har öppnat ett djurpensionat där hon och ett par andra kvinnor (naturligtvis) försöker ta hand om dessa arma halvdöda varelser. Men kommunen tycker inte att detta är särskilt angeläget och har nu kastat ut dem alla ur lokalen. Alla har arbetat ideellt, men har fått ett litet hyresbidrag vilket nu är indraget. Underligt att grekerna inte förstår att även detta påverkar turisterna som inte tycker det är kul med alla halvdöda katter som tigger, halvvilda hundar som skrämmer folk eller döda djur som ligger på vägarna.
Kanske någon patriotisk grek då frågar sig varför jag överhuvudtaget åker till Grekland då jag ser så många brister överallt.
Jag åker dit därför att mina vänner är många och det är deras synpunkter jag framför. Förra året blev jag medlem i Alpinistsällskapet som arrangerar vandringar i berg och raviner. Dessa människor är också brinnande idealister och gör insatser för miljön. Det finns underbara människor och många som försöker ta tillbaka det Kreta som en gång fanns. De kämpar i motvind, men de finns.
Och det är bara att konstatera – ingenstans är bergen så vackra som på Kreta. Ingenstans är havet så blått som i svårtillgängliga vikar på södra Kreta. Det är också därför sorgen blir så stor över förlusten av detta förlorade paradis.

Marie-Louise  Winbladh
Kattgränd 10
S–11825 Stockholm

marie-louise.winbladh@comhem.se
http://cypernochkreta.dinstudio.se