Från ledningsgrupp till källarhål
Insändare på Newsmill beskriver mestadels mobbning inom skolvärlden och hur det påverkar barn och ungdomar. Med all rätt; det kan aldrig nog betonas hur viktigt detta är. Barn är vår framtid och måste räddas i tid. Kanske borde man förlänga perspektivet och undersöka om dessa unga mobbare fortsätter med sin verksamhet i vuxenlivet?
Ingen mår bra av detta.
Och vad är det för mylla som frambringar individer, vars rädsla och ångest tvingar dem att som vuxna ibland bokstavligen plåga livet ur sina medmänniskor? Vad är det som driver barn och ungdomar att plåga sina kamrater? Har inte deras föräldrar och deras värderingar någon del i detta?
Jag växte upp på landsbygden i Småland på 1950-talet. Ett skilsmässobarn med ensamstående mor var ett givet offer i en grym värld och jag fick samma status som de arma barn vars föräldrar var zigenare eller s.k. tattare. Utanförskap och stryk.
Men det märkliga är att dessa mobbande barn för så längesedan i en by på landet hade exakt samma beteende som en chef på ett statligt museum i Stockholm på 2000-talet. Skoningslös förföljelse, utstötning, hånfulla kommentarer och hot. Fysisk misshandel är kanske inte så vanligt på arbetsplatserna idag, men att bokstavligen kastas ut ur sitt rum är också kännbart. Att berövas inte bara sin framtid utan även sitt förflutna är inte heller roligt. En chef som frånkänner en anställd något värde över huvudtaget och försöker få denna sjukskriven pga. psykisk instabilitet kan inte må särskilt bra. Men det hjälper inte offret eftersom en chef alltid har rätt i egenskap av sin maktposition.
Då gäller det att ha påtagliga, fysiska bevis för sin kompetens t ex i form av böcker. Dessa blir svåra att utplåna eftersom de är alltför spridda.
Livet blir sällan som man tänkt sig. Efter 20 år i den s.k. Ledningsgruppen på museet hamnade jag i mörka fuktiga källarhål och ovan jord tvingades jag tränga in mig i en liten skrubb. En degradering måste ju även markeras fysiskt.
Och varför hände nu detta?
Varför hamnar man då så lätt på fel sida i denna interna kamp och beror då allt på chefen? Nej, det gör det inte, men under ett regim- och paradigmskifte åtföljt av ett oändligt antal omorganisationer (läs skattemiljoner) hinner mycket hända. I denna nya odemokrati som råder är chefen enväldig och den anställde rättslös. Inte helt lätt att förstå om man i decennier arbetat i en miljö med en relativ yttrandefrihet och där man inte blev hårt straffad pga. avvikande åsikter. En anställd klarar sig numer bäst om hon/han anpassar sig och aldrig har egna åsikter om de inte sammanfaller med chefens. Egna initiativ är också farligt. Dessa bör uteslutande komma från chefen.
Konflikten trappades successivt upp då jag inte utan protester kunde acceptera att bli fråntagen mina arbetsuppgifter. Mitt arbetsliv raserades fullkomligt och trots detta avkrävdes jag lojalitet. I den mån de ansvariga på en myndighet överhuvudtaget anser att personalen bör betraktas som en resurs, så ska man även agera därefter. Mobbing och trakasserier leder alltid till ekonomisk förlust för all parter. Att betrakta en chef som okränkbar är både oetiskt och farligt och är dessutom ett föråldrat synsätt. Finns ingen opartisk kontrollfunktion att vända sig till kan en chef bokstavligen agera hur hon/han vill. Det kommer alltid att finnas en svans av anhängare som vill befinna sig nära Makten.
Det blir omöjligt att tala och tänka fritt, och den som ändå gör det drabbas av orimliga bestraffningar. Ordet demokrati ersätts i praktiken av en diktatur, även om det försiggår på mikronivå. Dessa chefer är så rädda för åsikter från underordnade att dessa måste förtryckas, tystas med alla medel, ja, till och med hotas.
För varje gång blev jag lika förbluffad över hur en chef kan sätta sig högt över de moraliska normer vilka gäller för varje normal människa som lever i ett socialt sammanhang. Detta borde i hög grad gälla en chef med personalansvar.
Kanske har Sanningen blivit omodern; kanske ligger det i tiden att handskas hur man vill med verkligheten.
Kanske ingår det i ett modernt ledarskap att inte sky några medel för att nå målet.
Att verbalt eliminera besvärliga anställda, att felinformera, utesluta. Detta brukar med ett ord kallas för mobbing, men får märkligt nog inte användas. Medarbetare kan utöva hänsynslös mobbing mot underordnade, en chef kan trakassera utan påföljder. Men det är inte tillåtet att tala om det. Att utpeka någon för mobbing är att kränka vederbörande. Att anställda går under psykiskt och fysiskt såsom en följd härav är ointressant. En anställd saknar helt rättigheter då ord står mot ord, som det heter.
En underordnad som är dumdristig nog att ha en avvikande åsikt straffas med omedelbar utfrysning och utesluts från verksamheten. Varför kollegorna inte reagerar? De är rädda eftersom de ser vilka följderna blir då någon vågar ifrågasätta det som sker. En växande arbetslöshet gynnar också chefers maktfullkomlighet och gör det omöjligt för den anställde att våga säga ifrån.
Vad får då detta för följder? Eftersom Ledningen har Makten så segrar den. Obekväma personer elimineras, de svaga underkastar sig och De Lojala får sin belöning.
Varför då gå ut med denna ankdammskritik? Bitterhet och hämnd? Kanske har det blivit en av drivkrafterna. Det är oundvikligt efter åratal av förtryck. Men mycket viktigare är att ställa olika frågor, om än så retoriska. Hur kommer det sig att Det Stora så tydligt avspeglar sig i det lilla? Att det som händer på regeringsnivå i samhället imiteras av mindre institutioner? Beror detta på de så hårt kritiserade politiska tillsättningarna av statliga tjänster på hög nivå och inom olika områden? Eller beror det på att det som är tillåtet i stort blir även tillåtet i smått? En maktpyramid med en viljelös, förtryckt bas som utför arbetet åt den Enväldige Ledaren i toppen?
Vi har även det s.k. humankapitalet som det kallas i konsultsammanhang, d.v.s. människor, som på olika sätt drabbas och far illa i en undermålig arbetsmiljö. Detta kan också översättas i ekonomiska termer.
Det har skrivits både böcker och artiklar i detta dystra ämne som ofta debatteras. Kloka saker yttras och råd framföres, men vad hjälper detta? Det skylls på bristande rutiner och behov av utbildning. Min erfarenhet är att endast fysiskt avlägsnande av en dålig chef är det som hjälper. Men en myndighetschef är tillsatt av regeringen och departementet. Har man någonsin hört talas om en minister eller något departement som lyssnat på en vanlig medborgare, fackman eller ej?!
Kanske kan man tillsätta en arbetsgrupp eller initiera utbildning i Sunt Förnuft?