Myten om Knossos
Artikel från 2001

Ett jubileum har gått Sverige obemärkt förbi. Kanske inte av genomgripande betydelse, men säkert av ganska stort intresse eftersom hundratusentals resenärer varje år besöker Kreta. I år har ett sekel passerat sedan Sir Arthur Evans och hans team började utforska kullen där det mytomspunna palatset i Knossos befinner sig idag. När man idag besöker detta arkeologiska Disneyland är det svårt att föreställa sig att här för 100 år sedan bara fanns en jordkulle, omgiven av olivodlingar och cypresser.

Före Evans hade andra kända män visat intresse för platsen. En av dem var den kretensiske affärsmannen Minos(!) Kalokairinós, som utforskade en del av magasinen i palatsets västra del med de stora förrådskärlen. En annan var Heinrich Schliemann, som ville kröna sin arkeologiska karriär med att avtäcka även detta palats. Han hade redan i rask takt funnit och utforskat staden Troja i Mindre Asien, palatset i Tiryns samt schaktgravar och palats i Mykene. Men Schliemann var först och främst affärsman och ansåg att marken i Knossos var för dyr, så budet gick i stället till Evans.

Många menar att det nog var stor tur att Schliemann aldrig grävde i Knossos. Den store affärsmannen var otålig och slarvade sig ofta genom grävningarna. Han putsade på resultaten så att de bättre skulle stämma med hans teorier, snarare än ett verkligt händelseförlopp. Schliemanns stora framgångar anses i stället ha berott på hans begåvade medarbetare. Han var relativt hänsynslös och alltför angelägen om att hitta skatter och att äga dem. En forskare menar dessutom att hans ankomst till Kreta var den största katastrofen som hotat Knossos sedan jordbävningarna under 2:a årtusendet f Kr. Evans var annorlunda. Han var en mycket förmögen man, men även en duktig fältarkeolog, tålmodig och målinriktad. Han hade goda förutsättningar att vänta ut både turkar och de oroliga tiderna kring sekelskiftet.


Värmde sig med renpäls
Arthur Evans började sin studier som antropolog och företog flera resor i Europa då han även samlade antikviteter. Under en resa i Finland på hösten 1873 vid 22 års ålder, besökte Evans även Sverige, men fann området trist, alltför ofarligt och utan arkeologiskt intresse. Han åkte hem iförd en rock av så illaluktande renskinn att omgivningen reagerade. Två år senare besökte han de ottomanska provinserna Bosnien och Herzegovina. Under vistelsen i Sarajevo blev han vittne till hur de kristna bönderna gjorde uppror mot sina bosniska herrar, beyerna. Han engagerade sig i och dess sociala och politiska följder.

Evans var i Bosnien under ett uppror 1875 och skrev om turkarnas grymheter. Han återvände till Balkan 1877 som korrespondent på Manchester Guardian ,  besökte de oroliga områdena under stor personlig fara och skrev om misären i Bosnien och Herzegovina. Evans var kritisk till den brittiska regeringen och, som han ansåg, dess pro-turkiska hållning. Brittisk utrikespolitik styrdes av rädslan för rysk expansion: om det ottomanska riket föll samman, skulle det ryska inflytandet öka. Evans hade nu blivit en hängiven supporter för frihet åt folken på Balkan. Österrike tolererade inte hans engagemang för de slaviska nationalisterna och 1882 arresterades han för högförräderi och förvisades efter några veckor ut ur landet. (Detta kom långt senare att prägla hans vetenskapliga teorier om de förhistoriska minoerna på Kreta och deras kamp mot mot eventuella inkräktare.)

Evans’ expertis efterfrågades senare under Balkankrigen 1912-13. Under fredsförhandlingarna for Evans till Paris för att försvara serbernas, kroaternas och slovenernas intressen i det land som senare blev Jugoslavien. Under dessa Balkan-äventyr hann Evans med att utforska den arkeologiska omgivningen och samla föremål. Under denna tid var det inte opassande för en blivande arkeolog att visa politiskt intresse.

Utgrävningar med sultanens tillstånd
I slutet av 1800-talet tillhörde även Kreta det Ottomanska imperiet och styrdes från Konstantinopel, som Istanbul ännu kallas av grekerna. För att få grävningstillstånd, var man tvungen att förhandla med regeringens representant i Heraklion. Denne var en turkisk Bey som själv försökt sig på att gräva i Knossos. För att nå framgång i förhandlingarna med turkarna så krävdes både pengar och diplomati. I mars 1900 kunde Evans grekiska och turkiska arbetslag börja arbeta. Han var väldigt noga med att anställa arbetare från bägge länder för att undvika konflikter.

Evans fortsatte gräva där Minos Kalokairinós slutat, utan att ana att palatset var så oerhört mycket större än vad någon tidigare anat. Den 30 mars år 1900 fann han ”en sorts bränd lerklump, liknande en stenmejsel med skrivtecken och siffror.” Detta var det första fyndet av den mykenska skriften Linear B, som senare skulle ge upphov till kontroverser och debatt kring dateringen av både palats och Linear B i Knossos.
Den 13 april fann teamet det s k Tronrummet, ett ganska litet rum med freskprydda väggar vilka ännu var bevarade till två meters höjd. Framför tronen på golvet låg vackra omkullvälta alabasterkärl.

Det minoiska Kreta
De första stora palatsen uppfördes omkring 1900 f Kr på centrala och östra Kreta, omgivna av eleganta villor, städer och byar. I palatsens förråd samlades oliver, säd, vin, olja och fikon i gigantiska lerkrus, s k pithoi. Bönder från omgivande byar tvingades lämna en stor del av sin skörd till palatsen. Dessa varor delades ut till andra grupper i samhället samt exporterades på minoiska fartyg till omgivande länder. Kretensarna var skickliga sjömän och flitigt anlitade även av andra nationer.

Kring 1700 f Kr raserades många palats och villor, av vilka de mest kända är de stora palatsen i Knossos, Faistós och Mallia. Kanske drabbades hela Kreta av en stor jordbävning. De äldre palatsen var så gediget byggda att minoerna uppförde nya ovanpå ruinerna av de äldre. Den ekonomiska och politiska makten var samlad kring palatsen. Där magasinerades olika varor som skulle distribueras. Utanför palatsen trängdes människor i  trång stadsbebyggelse. I staden Knossos runt palatset kanske bodde så många som 17 000 minoer på en yta av 75 kvkm, idag delvis under de moderna byarna. I palatset fanns fler än 1000 hallar, salar och rum för representation, bostäder, badrum, verkstäder och magasin mm. Där arbetade konstnärer och hantverkare i egna verkstäder.

Skrivarna plitade i sina kammare. Många fler arbetade med den omfattande textilhanteringen - vi vet genom skrivarnas uppteckningar på lertavlor att minoerna i Knossos producerade stora mängder ylletyg. I palatset fanns också enorma och välfyllda förråd med gigantiska lerkärl, s k pithoi (pitharia på modern grekiska - samma kärl används ännu på sina håll på Kreta). Då de grävdes ut för 100 år sedan, innehöll de ännu rester av ärtor, korn och bönor från de sista veckor då palatset ännu var bebott och före den stora katastrofen 1380 f Kr.
Minoiska ingenjörer installerade sinnrika vatten- och avloppsledningar av terrakotta. Friskt vatten tillfördes palatset och smutsvatten leddes därifrån. Evans menade att det s k drottningens gemak även hade en toilett med rinnande vatten. En historia från utgrävningen i början av förra seklet berättar om de väl fungerande rörledningarna och vad som hände när det började regna på det nyss frilagda palatset. Arkeologerna fann att avloppssystemet fungerade perfekt ännu efter nästan 4000 år.


Knossos - de dödas stad?
Det är numer tämligen omdebatterat huruvida palatset i Knossos var en boplats för människor och om det överhuvudtaget bodde någon kung i Knossos. Namnet Minos kan ha varit en titel på en hög funktionär inom byråkratin. Kanske styrdes palatset - Knossos - Kreta av präster eller kanske ännu hellre prästinnor? Många menar att palatset  snarare var ett tempel, dit bara utvald personal hade tillträde.

En av de mer bisarra teorierna framfördes för nästan två decennier sedan av en tysk geolog, Hans Wunderlich.  Han menade att Knossos var ett palats för avlidna minoer, en nekropol - de dödas stad - i bokstavlig mening. I ett avseende var hans argument ganska bestickande - Wunderlich ansåg att byggmaterialet var synnerligen olämpligt  och ohållbart för slitage. Han fann att vit, kristallinsk alabaster klädde väggar och golv, vars polerade yta reflekterade solljuset från ljusschakten. Han upptäckte vidare att den alabaster som ännu fanns kvar dessutom var gips, som inte tål slitage i någon större utsträckning.

Gips är ett mineral som består av vattenhaltigt kalciumsulfat med formeln CaSO4 + 2 H2O. Alabaster är i princip samma mineral som gips, men ännu mer finkornig och följaktligen mer känslig för slitage. Förklaringen till användningen av detta bräckliga byggnadsmaterial skulle vara att inga levande bodde i palatset. I stället förvarades där - enligt Wunderlich -10 000-tals mumier, uppallade på bänkar och i tronsalar, och till vilka man offrade. På tronen satt ingen kung, utan en inpackad stum figur, föremål för de anhörigas tillbedjan. Mumier hade även varit nedstoppade i de stora förrådskärlen, eftersom det ändå inte hade varit möjligt att hämta upp mat ur dem. Menade Wunderlich.

Minoerna hade i århundraden haft diplomatiska förbindelser samt handelskontakter med Egypten. Minoiska målare hade där lärt sig tekniken att måla al fresco. Wunderlich fastslog att minoerna där även lärt sig att balsamera. Han ansåg även att palatset måste ha varit obeboeligt för den kungliga familjen  - rummen var mörka och dystra med underlig planlösning. Inte så många har väl tagit dessa teorier på allvar, även om det alltid är nyttigt med tvärvetenskapliga aspekter.

Intressanta synpunkter har framförts i en annan bok om Knossos och skriven av en geograf, Rodney Castleden. Även han menar att palatset sannolikt inte hyste levande minoer, utan snarare uppförts för att hedra deras gudar. Han kallar palatset för Labyrinten och de olika byggnaderna för tempel, där endast prästinnor bodde. Alabastergolven tålde inga turisthorder med hårda skor, men väl kanske ett par hundra minoer i mjuka mockasiner. Castleden menar vidare att de färgrika freskerna inte avbildar ett behagligt hovliv, utan snarare avspeglar visionen om ett trevligt after-life.
En fråga man ställer sig är om även den stora palatsgården var belagd med alabasterplattor? I så fall kunde knappast några tjurspel ha ägt rum där. Den förhållandevis mjuka albastern kan ej ha tålt slitage från vassa klövar, såvida dessa ej var slipade. Eller hade kanske tjurarna tofflor ...?

Uppror mot centralbyråkratin
En stor del av Kreta styrdes sannolikt av kungen eller palatsbyråkratin i Knossos under den minoiska sena palatsperioden (1700 - 1450 f Kr). Livet i och kring de minoiska palatsen var strängt hierarkiskt. Utspridda över ön fanns villor för tjänstemän, utsända av palatsen att hålla uppsikt över bönder, handelsmän och hantverkare i byar och städer, vilka förväntades leverera varor till de styrande. Vidare byggdes ett avancerat nätverk av vägar med vakttorn, vilket tyder på en centraliserad administration. Knossos vidsträckta inflytande kan spåras t ex genom de många sigillavtryck av knossisk design som påträffats i flera minoiska samhällen, såsom i Kydonia på Västkreta. Kungen - eller någon annan hög funktionär - förseglade ett dokument med ett sigillavtryck från sin guldring för att ge dokumentet giltighet innan det nådde sin adressat.

Omkring år 1450 f Kr var det dags för nästa katastrof då alla de större palatsen - men även byar och städer - förstördes i en brandkatastrof. Endast Knossos klarade sig. Kanske övriga palats, trötta på byråkratin i Knossos, försökte göra revolt och straffades med förstörelse. Eller fick kungen i Knossos rentav hjälp av de mykenska grekerna från fastlandet?  Knossos överlevde och fortsatte att existera såsom ett administrativt centrum efter katastrofen, men den minoiska konsten försämrades nu gradvis.

Så småningom kom oturen även till Knossos, som brändes ned och förstördes ca 1380 f Kr. Inget annan plats drabbades denna gång. Nu var det troligen mykenarna som ansåg det vara dags att ta Kreta i besittning.
På det grekiska fastlandet ruvade mykenska greker, så kallade efter den rika staden Mykene. Mykenarna hade länge lystet sneglat på det välnärda Kreta. Hittills hade de nöjt sig med handelskontakter med sitt minoiska grannfolk. Kanske kände de sig osäkra på att kunna erövra hela den mäktiga ön med sin stora flotta. Men efter 1450 f Kr behövde mykenarna bara samla sig till ett enda anfall mot Knossos. Troligen var det också det som hände ca 1380 f Kr då Knossos brändes ned och aldrig mer blev detsamma. Kanske styrdes nu Kreta av mykenska härskare i Knossos. Deras närvaro på Kreta avsatte spår på många sätt - arkitekturen förändrades, keramik och figuriner importerades från fastlandet, kulten fick ett delvis nytt innehåll. Det grekiska Linear B användes av skrivarna - samma språk som deras kollegor skrev med på fastlandet.


Alltför mycket fantasi
Kritiken mot Evans och hans återuppbyggnad av palatset i Knossos kom tidigt och har tilltagit i styrka. Arkeologernas alltmer förfinade metoder har obarmhärtigt avslöjat både medvetna och oavsiktliga fadäser. Kritikerna menar att Evans dragit felaktiga och förhastade slutsatser, anpassade till hans egna teorier. Restaurerade byggnader har för alltid raserat minoiska murar och detaljer i den tidens arkitektur är för alltid borta. Tidspressen Evans ålade sig är inte heller alltid nödvändig i modern arkeologi. Man måste då också tänka på att restaureringsarbetet även företogs av säkerhetsskäl och inte bara i spektakulärt syfte. Flera trappor och murar hade rasat genast om man inte på ett tidigt stadium hade förstärkt med bjälkar och betong. Ibland har viktiga byggnader utplånats för att ge plats åt sådant som ej funnits - t ex en monumentaltrappa vid de s k Sydpropyléerna, prydd med den vackra processionsfresken som avbildar unga minoer med offergåvor. Evans önskade sig hett en övervåning med monumentala rum där kungen skulle ha tagit emot långväga besökare, kanske diplomater från faraos hov i Egypten eller ett sändebud från Syrien. Alltså byggde han sig en trappa, vilken dock aldrig funnits.
De många freskerna i klara, starka färger med smalmidjade minoer i långa processioner prydde sannolikt väggarna i palatset, men Evans rekonstruktion har ofta varit alltför fantasifull. Mest känd är den s k Liljeprinsen, vilken är sammansatt av en mängd fragment från olika figurer. Sannolikt var han bara en i processionen. Den långa plymen på hans huvud, ett tecken på hans höga status, tillhörde förmodligen en sfinx, ett sagodjur, ledd av den unge minoern i ett koppel.
Mest segdragen har nog diskussionen kring dateringen av Linear B-tavlorna varit. Dessa är lertavlor med den mykenska skriften Linear B, en stavelseskrift där varje tecken avläses som en stavelse. Namnet Knossos läses t ex som ko-no-so. I palatset fann Evans och hans team mängder med över 3000 skrifttavlor på olika platser.
I de flesta större palats fanns ett arkiv där skrivarna förvarade lertavlor med inventarielistor över förråd och egendomar. I äldre tid använde skrivarna det minoiska skriftspråket Linear A, vilket ännu ej är tolkat. Efter mykenarnas ankomst till Kreta övergick man till bokföring i Linear B, som är en tidig form av grekiska och som vi kan läsa. Det är av avgörande betydelse hur man daterar dessa Linear B-tavlor, eftersom de anger en tidpunkt strax innan palatset brändes ned för att aldrig mer återuppstå.

Tavlorna brändes aldrig, utan bakades i branden som uppstod då palatset förstördes. På så vis har de bevarats för eftervärlden.
Senare forskare har kunnat konstatera att Evans gjorde ett katastrofalt fel då han daterade dessa lertavlor. Han menade att palatset ödelades på 1400-talet f Kr och att även Linear B-tavlorna borde dateras till denna tid. Han var säker på att det därefter var slut med den minoiska kulturen, vilket inte stämmer med resultat från aktuella grävningar på Kreta. Evans var övertygad om den minoiska kulturens överlägsenhet, att Knossos och Kreta alltid styrdes av minoer och utan mykensk, dvs främmande, inblandning. Kanske hans tidiga engagemang för de förtryckta folken på Balkan här påverkade hans historieuppfattning. Evans gjorde en helt felaktig bedömning eftersom vi nu vet att Knossos - och kanske hela Kreta - styrdes av mykenska greker. De var visserligen annorlunda, men lyckades ändå hålla liv i den minoisk-mykenska kulturen ännu i ett par hundra år. Mykenarna använde förstås Linear B i sin bokföring, och dessa lertavlor bör alltså dateras till 1200-talet f Kr.

Arkeologer har läst utgrävarnas anteckningar från utgrävningarna för ett sekel sedan och funnit att de inte stämmer överens med den slutliga publikationen, den väldiga Palace of Minos i fyra volymer. Evans har helt klart valt att inte publicera material som kan störa hans teorier. Detta material kan bestå av keramik från den s k mykenska tiden, 1200-tal f Kr, och som hittades i palatset. Enorma mängder keramik slängdes dessutom, och vi vet ännu inte hur den borde ha daterats. En debatt har pågått i decennier huruvida Evans teorier borde förkastas eller ej. Kanske detta hade gått att undvika om Evans fått veta att Linear B-skriften var grekiska och samtida med liknande tavlor från fastlandet, daterade till 1200-talet f Kr.

Palatset väckte på sin tid enorm uppmärksamhet eftersom det gjorde ett modernt och tilltalande intryck med alla finesser och bekvämligheter.  Kanske kändes det extra samtida eftersom det inte var självklart med badrum och toilett i hemmen för ett sekel sedan. Kanske är det heller ingen slump att flera av de rekonstruerade freskerna har ett drag av den då moderna stilen i Art Nouveau. Den minoiska arkitekturen var monumental, samtidigt som den var luftig, ljus och lätt.

Länge trodde forskarna att katastrofen 1450 f Kr hade ett nära samband med det fruktansvärda vulkanutbrottet på ön Thera norr om Kreta. Detta anses ha inträffat några decennier efter det att de nya palatsen uppförts på Kreta. Dateringen av vulkanutbrottet har varit avgörande för kronologin inte minst inom minoisk arkeologi och man har tidigare trott att det var den direkta orsaken till att de stora palatsen förstördes ca 1450 f Kr. I flera av palatsen och städerna från det minoiska Kreta har arkeologerna funnit luftburen aska samt pimsten som förts dit med havet. Kanske har problemet nu funnit sin lösning genom dendrokronologin, dvs att man undersöker årsringar i träd och där avläser förändringar. Kalla vintrar i Californien har avsatt frostringar i träd, vilket anses kan ha orsakats av utbrottet på Thera. Enligt dessa resultat ägde utbrottet rum 1645 f Kr, vilket är ca 150 år tidigare än man förr trott. En annan möjlighet är att studera borrkärnor från Grönlands inlandsis. I en borrkärna, ca 2 km lång, har man funnit ett lager med surt nedfall vilket tolkas som rester från vulkanutbrottet. Enligt forskarna var utbrottet på Thera det enda större i sitt slag under denna tid.



Andreadaki-Vlasaki,M., The County of Khania and its Monuments from the Prehistoric Period to Roman times, Athens 1997. (Finns på Arkeologiska Museet i Chaniá)

Castleden,RT., The Knossos Labyrinth, London 1990.

Davaras,C., Guide to Cretan Antiquities, 1976.
Gesell,G.C., Town, Palace and House Cult in Minoan Crete. SIMA Vol.67, Göteborg 1985.

Hallager,E. & Hallager,B.P (eds), The Greek-Swedish Excavations at the Ag. Aikaterini Square, Kastelli, Khania 1970-1987. Vol.I. From the Geometric to the Modern Greek Period, Skrifter utgivna av Svenska Institutet i Athen, 47:1,1-2), Stockholm 1997.

Hallager,E. & Hallager,B.P (eds), The Greek-Swedish Excavations at the Ag. Aikaterini Square, Kastelli, Khania 1970-1987. Vol. II. The Late Minoan IIIC Settlement, Skrifter utgivna av Svenska Institutet i Athen,47:2, Stockholm 2000.

MacGillivray,J.A., Minotaur: Sir Arthur Evans and the archaeology of the Minoan Myth, N.Y. 2000.

Hallager,E., The Mycenaean Palace at Knossos, MedMusM 1,Stockholm 1977.

Warren,P., The Aegean Civilizations, 1975.

Watrous,L.V., ”Review of Aegean Prehistory III: Crete from the Earliest Prehistory through the Protopalatial Period”,  AJA 98:4, 1994.

Winbladh, M-L, Minoer och mykenare på Västkreta. De Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chaniá (Minoans and Mycenaeans in west Crete. The Greek-SwedishExcavations at Chaniá), Stockholm 2000

Wunderlich,H.G., The Secret of Crete, London 1975.

Åström,P. (ed.), Journal of Prehistoric Religion, Vol.1 och/and 14, Göteborg 1987 och/and Jonsered 2000.