Det forna kejsardömet Pontos. Vissa orter vi besökte saknas på kartan
I juni mötte jag väninnan Stathoula Faniadis på vår konsert i ABF, då hon berättade om en resa de planerade till Pontos. Hon och Babbis hade varit i Pontos 2 år tidigare, men nu ville de visa sina barn Chrysoula och Adam de områden där Babbis förfäder bott före 1923.
Jag tvekade; hade planerat att stanna hemma i juli och måla. Samla ihop mig mentalt efter 2 intensiva vistelser på Cypern och försöka göra lite nytta. Men detta lockade, Pontos är ju oxå landet där Christos förfäder levat i århundraden. Fanis farfar och farmor kommer jag väl ihåg. Farmorn kunde bara pontiska och turkiska och sjöng på pontiska för Christos när han var liten. Dessutom har jag alltid tyckt mest om pontiska danser näst efter de kretensiska. Jag funderar en vecka och beställde sedan biljetter efter att ha mailat och pratat med Faniadis Family. Jag började läsa in mig på Pontos, studerade kartor och planera packning. Vi hade fått en bra resebeskrivning från Olympos Travel, men alla ortnamn var på grekiska så jag försökte hitta dem på turkiska för att kunna följa med på kartan.
Landar en eftermiddag i ett vansinnigt hett Saloniki och letar mig fram till hotell Egnatia som visar sig vara jättebra. På kvällen anländer oxå Stathoula med man så att jag får sällskap med dem till bussen tidigt nästa morgon. I stället för den stora lyxbussen får vi en liten, uttjänt skolbuss eftersom vi bara är 17 pers. Jag får möta Axilleas Vasiiadis, en av de mest fantastiska människor jag träffat, men det vet jag ännu inte. Han berättar under hela resan, om Pontiens historia, om arkeologi, politik och Turkiets historia. När han inte berättar så sjunger han med en inspirerad energi och förvånansvärt vacker röst eftersom han hela tiden röker. Axilleas är dessutom en mkt vacker man vilket kunde ha blivit besvärligt om han inte haft ett så enormt omfång. Han har ett sorgset uttryck i ansiktet och hävdar att Pontien är hans hemland och inget annat, inte heller Grekland. Då först börjar jag inse att pontierna faktiskt inte är greker i vanlig bemärkelse; snarare en slags ur-greker med förhistoriska rötter. Nu börjar det svindla...
Sakis, en äkta pontier, bjuder på underbara kakor
Dag 1, Saloniki – Bolu 532 km
Vi far genom östra Thrakien och mellanlandar ibland på olika ställen längs vägen där de har starkt kaffe och toiletter av blandad kvalité. Utanför Drama plockar vi upp Kostas, en ung och väldigt rar liraspelare. Han blir så småningom föremål för många damers intresse i bussen. Rödhåriga Georgia sätter sig genast bredvid honom, men det är tveksamt om han tycker det är roligt. Ibland ser han nästan ut att kvävas. Georgia är lärare i tyska och sköter elegant alla förhandlingar med turkarna vid gränsstationer och på hotell.
Axilleas underhåller och Kostas spelar lira
Passerar gränsen vid floden Evros där tiotusentals människor årligen riskerar sina liv för att komma till Europa. Den grekiska gränsen utmed floden Evros är den plats där flest immigranter tar sig in olagligt i EU. Floden utgör i dag en naturlig barriär. Floden är mkt smalare än jag väntat, man har ju läst om de stackare som simmande försökt ta sig över till Europa men drunknat. Soldater överallt och förstås flaggor. Bussen måste stanna länge för att alla papper och våra pass ska checkas. Där finns oxå en enorm anläggning där vi köper taxfria varor, helt oväntat för mig. Hade jag vetat att Pontos var helt torrlagt hade jag oxå köpt sprit för ev. magsjuka... Vi släpps igenom och befinner oss i Turkiet där vårt mål är Istanbul. Vi fastnar i fruktansvärda bilköer, nära 4 timmars väntande i hettan. Istanbulborna är på väg hem efter att ha tillbringat helgen utanför stan. Bra timing att förlägga vår resa en söndag... Till slut är vi nästan igenom och plockar upp 2 resenärer till utanför centrum. Giannis Antoniadis känner jag sen förr, men inte hans rara fru Ylva.
Vi kör över Galatabron och befinner oss i Istanbuls asiatiska del. Passerar Αζατ Παζάρ (Adapazari), det antika Νικομήδεια. Långt senare ska jag få veta att Fanis släkt förmodligen kommer härifrån, i utkanten av det egentliga Pontos. Efter midnatt är vi framme i det vackra Bolu där de arma turkarna väntat på oss med färdig middag i flera timmar. Vi äter middag vid 2-tiden på natten och är mkt trötta, men måste ändå upp tidigt nästa morgon. Vi sitter ute och äter och förstår att omgivningarna är mkt vackra, men nu fryser vi mest. Middagen inleds med en egendomlig soppa gjord på yoghurt. Otäckt. Till efterrätt får vi enorma bakelsebomber och Coca-Cola. Det är försent, jag avstår från båda.
Dag 2, Bolu – Tokat 532 km
Vi fortsätter mot Amasya, huvudstad i provinsen Amasya och under antiken den grekiske geografen Strabons hemstad. Staden ligger vid floden Yeşil, 390 meter över havsnivån. Den ligger i en smal floddal, omgärdad av vertikala klippor och höga bergstoppar. Amasya är känt för sina fruktträdgårdar, i sht äpplen. Den norra delen av staden förbinds med den mer tätbefolkade södra sidan av fem broar. Inne i Amasya finns välbevarade traditionella turkiska patricierhus.
På klippväggen syns de pontiska kungagravarna från 2:a århundradet f Kr. Under den ringlar den medeltida stadsmuren
På klippsidorna över staden finns terrasser där Pontos kungliga palats och uthuggna gravar samt minnesmärken för de pontiska kungarna uppfördes. En befästning (turkiska Kale) som nämns av Strabon och som till stor del ombyggdes på medeltiden, ligger i ruiner på utskjutande klippa (Harsene Kalesi) ovanför staden.
Från ungefär 300 till 183 f.Kr. var Amasya huvudstad för kungarna av Pontos och en av de viktigaste städerna i Mindre Asien; senare flyttades huvudstaden till Sinope då denna låg vid kusten.
År 65 eller 64 f.Kr. gjorde Pompejus den till en fri stad och administrativt centrum för hans nya provins Bithynia och Pontus; efter 25 f.Kr. blev den dock underställd provinsen Galatia. Strabon gav den utförligaste beskrivningen av staden som den var under antiken. I det Östromerska riket eller Bysantinska riket, hade staden en till största delen grekisktalande befolkning.
Amasya annekterades av seldjukhärskaren Qilic Arslan II i slutet av 1100-talet. Efter att den år 1386 blivit införlivad i Osmanska riket under sultan Bayezid I blev den från 1396 herresäte för osmanska prinsar samt ett viktigt anatoliskt lärdomssäte. Mot slutet av 1800-talet var Amasya dock en betydande osmansk provinsstad. Under det turkiska frihetskriget befann sig Mustafa Kemal i staden den 22 juni 1919 och manade till nationellt motstånd samt kallade till kongressen i Sivas (som hölls 4-12 september).
Vi dricker çay, äter pide och vilar i Amasya
Vi följer med Axilleas över floden och in i Gamla Stan med vackra gamla osmanska patricierhus och kaféer. Slår oss ned på ett jättelikt utekafé under väldiga plataner och beställer pizzaliknande mat (pide?) + te. Alla utom jag dricker ayran. Vi äntrar bussen igen och fortsätter mot Tokat där vi ska övernatta i ett stort hotell i lyxklass. Kostas tar fram sin lira och pontierna börjar sjunga. Den tystlåtne Kostis visar sig oxå vara en inspirerad sångfågel med en oändlig repertoar. Vi kan inte väsnas så länge eftersom hotellet ju också måste få sova.
Party i Tokat. Några dricker, andra sms:ar och Axilleas sjunger...
Kostas och Babbis har kommit igång...
Dag 3, Tokat - Trapezounta
Vi lämnar Tokat och styr mot Niksar (Νεοκεσάρειας), Οινόης och Fatsa. I Niksar stannar vi länge eftersom Sakis och Elpida vill besöka sina förfäders byar med taxi. Ylva och jag besöker stans vackra moskéer medan övriga väntar i ett tehus.
En fin samling gentlemän på tehuset
Det går väldigt bra att besöka moskéerna, vi är hövliga, täcker våra huvuden och jag använder de ynka ord jag kan på turkiska. Turkarna t.o.m väntar utanför tills vi är färdiga! I tehuset plockar Kostas upp sin lira och vi dansar i hettan till tehusets förtjusning. I smyg fotar jag några fina gubbar med kalotter. Väntan blir lång eftersom vägen till Sakis by är förstörd och Ylva och jag går och handlar. Jag köper fina teglas och hoppas att de blir en bra present (När jag senare överlämnar dem till son fnyser han och säger att det kryllar av teglas i Malmö, det kryllar fö av loukoum och annat exotiskt som man alltså INTE behöver bära hem från Orienten…), medan Axilleas och Giannis spelar tavli.
Två killar i sina absolut bästa år spelar tavli
Så kommer till slut Elpida och Sakis tillbaka, fulla av intryck och är lyckliga över att ha trampat förfäders jord. Båda har med sig påsar med jord från hembyn. Vår underbare chaufför Dimitris startar bussen som tar sig utanför byn, men sen vägrar att fortsätta. Vi blir stående och kravlar ut ur bussen och flyr till närmaste moské undan den glödande solen. Alla sätter sig för att svalka fötterna i moskéns källhus. Undrar vad byborna tycker om det... Dimitris får hjälp av snälla turkar och till slut kommer vi iväg och lättnaden är stor när vi skymtar Trabzon vid horisonten. Det mytomspunna Trapezounta, grundad som Trapezus av grekiska kolonister från Sinope på 500-talet f.Kr.
Staden var en viktig hamnstad under antiken och i det Bysantinska riket. I samband med att Konstantinopel ockuperades under fjärde korståget bildades kejsardömet Trabzon. 1461 inkluderade sultan Mehmet II Trabzon i Osmanska riket.
Under romersk kejsartid ansågs Trabzon vara den förnämsta handelsstaden vid Svarta havet, och var huvudstad i den romerska provinsen Pontus. Dess storhetstid började dock först sedan det bysantinska riket delats upp och Konstantinopel besatts av frankerna under det fjärde korståget 1204. Genom sitt isolerade läge var Pontos i stånd att trotsa seldjuker och osmaner och bevara sitt oberoende gentemot kejsarna i Nicaea (Iznik) och Konstantinopel. Staden belägrades flera gånger, men först 1461 uppgav kejsar David nästan utan motstånd staden åt Mehmet II. Suleiman den Store föddes i Trabzon i november 1494
Kejsarfamiljen var ryktbar för sin skönhet, och dess prinsessor var eftersökta av bysantinska kejsare, västerländska ädlingar och muslimska furstar, och de släktskapsband som sålunda knöts gav anledning till en mängd diplomatiska förbindelser. Residenset i Trabzon var ryktbart för sin prakt, hovet för sin lyx och sitt omständliga ceremoniel, men det var även en härd för intriger och omoral.
1895 var staden skådeplats för en massaker på armenier. Den 17 april 1916 besattes Trabzon av ryssarna, som dock utrymde det.
Trabzon har en stark medeltidsprägel, och det mesta av den gamla stadsmuren är bevarad, liksom en rad kyrkor, moskéer, m.m.
Gubbträdet i Trabzon. Ramazan pågår och de är nog utmattade av brist på mat och vatten. Hemma sliter deras fruar. Bakom dem moskén
Vi kommer fram lagom till middag och vår lättnad är stor. Här får vi stanna i 4 dar och hinner pusta ut efter alla uppbrott. Hotellet är även här i lyxklass och ligger i centrum, nära det stora Atatürk-torget med kaféer, affärer och en moské. Här finns oxå en stor platan där vi finner en magnifik samling av herrar, några med rund kalott på huvudet, som stilla begrundar livet och alla som passerar. Ylva och jag döper det till Gubb-trädet.
Den vackra Ayasofia från medeltiden
Nästa morgon besöker vi Ayasofya, den mest berömda av stadens moskéer, byggd som en kyrka under kejsar Manuel I (1238-1263) och sedan 1964 ett museum. Underbara fresker från sent 1200-tal täcker kyrkans inre. Kyrkan omges av en trädgård med palmer och under tak finns rader av muslimska gravstenar och kakel (från Iznik?). Vi kallas till avfärd alldeles för snabbt och jag svär över att vi alltid måste stressa när vi ser på nåt intressant.
Underbara fresker inne i kyrkan
Interiör från Ayiasofia
Axilleas guidar oss i Trabzons äldre kvarter med vackra, grekiska patriciervillor. Strax utanför stans centrum ligger den vackra Gülbahar Hatun Camii, ett gravmonument som Sultan Bayazid II (1481-1512) uppförde åt sin pontiska hustru (eller mamma?).
En man på väg hem med sin polare
Axilleas förde oss vidare till moskén och f.d. kyrkan Ayios Eugenios, tillägnad helgonet med samma namn som var född i staden där han blev martyr 292 e Kr under den elake romerske kejsar Diokletianus styre. Han har många kristna liv på sitt onda samvete. Vi passerade oxå Παναγίας Χρυσοκεφάλου, men Axilleas ville inte att vi skulle gå in i moskéerna av hänsyn till muslimerna. Ännu ett exempel på hans ovanliga tolerans inför andra.
Vi kliver i bussen igen som tar oss till området Soğuksu (Det kalla vattnet), högt ovanför staden i ett gediget överklassområde.
Här är vi samlade runt en tesamovar i Boz Tepe. Axilleas sjunger om Trabzon...
Vi stannar i Boz Tepe (Grå Kullen), där det finns en park samt Atatürk Köşkü, där Han Själv bodde 1924. Den enorma villan byggdes 1890 av Καπαγιαννίδηs, en grekisk köpman som inte hann bo där så länge. Villan är nu ett museum över Atatürk och vi kunde se var han sovit, ätit och tvättat sig. Förbluffande modernt för tiden, i köket fanns också ett litet isskåp i trä.
Tänka sig, här satt den Store och här badade han sin vältränade kropp...
Vi fortsatte till ett stort tehus i närheten där Kostas halade fram liran och vi dansade. Glada turkar kom farande och ville vara med. Äntligen dax för lunch och vi for till ett närbeläget samhälle Akcaabat, strax öster om Trabzon. På grekiska hette det tidigare Platana pga. alla plataner som växte där. Vi bänkade oss på Axilleas favoritställe vid havet och njöt av svalkan och god mat.
Sångstund i Soğuksu. Här dansade vi oxå och turkarna kom springande...
Dagen därpå var det dax för resans höjdpunkt; besöket hos Panajia Soumela i hennes kloster. Klostret ligger på 1200 m höjd vid foten av en brant klippa i Altındere-dalens nationalpark, i Maçka-regionen i provinsen Trabzon. Vi åkte genom ett osedvanligt vackert landskap, ofta beskrivet som en regnskog. Bussen parkerade vid foten av klippan där det finns kaféer, restauranger och ovanligt vidriga souvenirer.
Namnet Soumela är pontiska och lär betyda ”Panajia på berget Mela”. Soumela-klostret byggdes 386 e Kr av de grekiska munkarna Varnavas och Sofronios, då en ikon föreställande Jungfru Maria hittades i en grotta. Enligt legenden är ikonen målad av evangelisten Lukas och en av de äldsta i Grekland. Klostret lades i ruiner flera gånger men restaurerades av olika kejsare, bl a under Justinianus på 500-talet. Området fick sin nuvarande form under 1200-talet. Efter att klostret erövrats av osmanske sultanen Mehmet II år 1461, hamnade det under hans och efterföljande sultaners beskydd.
Soumela sett från stigen
Efter att Kemal Ataturk kommit till makten i början av 1900-talet förstördes klostret nästan helt. Ikonen och andra ovärderliga skatter hade dock gömts undan av munkarna och kunde flera år efter det stora folkutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 föras till Grekland. Ikonen finns nu i en kyrka med namnet Panajia Soumela utanför Veria i norra Grekland.
Såhär ser hon ut
Vi följde en brant stig upp mot klostret genom en natur man inte trodde fanns, åtminstone inte i Turkiet. Branta bergväggar täckta av skog, rinnande bäckar, höga uråldriga träd, vars knotiga rötter klamrade sig fast i marken, näktergalar som sjöng intensivt nånstans inifrån grönskan.
Turken fotar Axilleas och Kostas
Vid en liten avsats mötte vi en turk, iförd pontisk (?) dräkt. Han gned sin kemençe och sjöng på turkiska. Kostas och Axilleas lyssnade artigt innan de släppte loss och det var turkens tur att hålla sig. Turkar närmade sig och barn började dansa.
Vi fortsatte uppåt och samlades under ett träd vid en liten mur och Axilleas började sjunga. Det tillverkades frappé, det röktes och vi dansade till Kostas lyra.
Axilleas sjunger fantastiskt nära klostret. Kostas spelar och våra pontier dansar
Ättlingar till pontier hittar nya vänner
Plötsligt kom ett sällskap och började prata med våra pontier. Det gräts, skrattades och kramades. De var ättlingar till s.k. κρυπρτοχριστιανοι, ”kristna i hemlighet”, dvs. kristna pontier som tvingats konvertera tilll islam för att kunna stanna kvar i sina hem 1923. Ett fantastiskt möte, ett stycke levande historia över alla gränser, både i tid och rum.
Alla var tvungna att samla sig innan vi beträdde Helgedomen. Jag hade trott att vi skulle få någon timme av stillsamt begrundande i vacker natur, men här vimlade av turister, mest turkar och japaner. Den imponerande fasaden mot dalen är just bara en fasad.
Soumelas kyrka ligger halvvägs inne i berget och är inte så stor, men innehåller fantastiska fresker. T h fanns munkarnas bostäder och administration. Det är den fasaden man ser nerifrån bergets fot
Bakom den på en lägre nivå finns en öppen plats med kyrkan och ett par sidobyggnader, bl a den s.k. Ayiasma med vattnet som ännu rinner från klippans vägg. Ett myller av fresker täcker kyrkan både in- och utvändigt. Jag beundrade först några fresker med Pantokrator, Panayia och änglar och trodde de var målade i någon märklig lokal stil, men fick sen höra att de var felaktigt restaurerade av turkiska klåpare utan kunskap om bysantinskt kyrkomåleri.
Ledsen Panayia, hon känner sig nog lurad
Originalet är mycket vackrare, målad i bysantinsk stil
Upprörande om det är så; detta måste jag skriva om. Axilleas var arg över detta och vägrade beträda området eftersom han sett målningarna innan de var förstörda. Han sa att turkiska kulturministeriet vägrat att släppa till experter från väst och de har nu fördärvat detta kulturarv med UNESCO-pengar. Underligt att de tillåtit experter från Edinburgh att restaurera Aya Sofya i Trabzon på 50-talet, men inte här!
Intressant med allt grekiskt klotter från olika perioder på de stackars freskerna. Här har någon ristat in sitt budskap på 1800-talet. Fy skäms!
Samling på Teraziler Köprüsü. De försökte dansa oxå här, men det var nog för knöligt. Tänk om nån ramlat i...
På vägen mellan Soumela och Trabzon tvärstannade bussen och Axilleas kommenderade allmän avstigning. Nu skulle här gruppfotograferas. Här fanns en liten flod och över den en väldig gammal bro, troligen osmansk men det gick inte att bestämma. En skylt visade att den heter Teraziler Köprüsü, alltså Terazi-bron eller nåt ditåt. Alla radade upp sig på bron och Kostas svingade sin lira. Folk dansade vingligt på den smala bron.
Nu hade folk börjat samlas även här och turkar stannade sina bilar för att begrunda tokiga pontier som dansar mitt i naturen. En man lånade Kostas lira och började spela. Vore det inte bättre om man bytte ut härsklystna politiker mot musiker?!
Lycklig turk som pratar med en av pontierna. Någon fick låna Kostas lira för att pröva
Nästa dag var det meningen att vi skulle åka till Μονή Βαζελώνα (Vazelona-klostret) eller Ayios Ioannis Prodromos kloster nära Matsouka, ca 4 mil söder om Trabzon. Det ser fantastiskt ut på foto och är det äldsta klostret i Pontos, uppfört 270 e Kr. Men vägen var dålig och bussen tog oss i stället till ett overkligt naturskönt område i närheten. En dalgång med oändliga gröna gräsmattor, tätbevuxen skog och höga berg. Påminde väldigt mycket om de österrikiska alperna. Platsen och byn heter Uzungöl som betyder den ”Långa Sjön” och det var den verkligen. Samt full av forellodlingar. Vi njöt av svalkan och den rena luften. Trakten är oxå berömd för sin honung med medicinska egenskaper och vi inspekterade ett honungs-stånd där 2 män sålde burkar i olika storlekar.
Turkar från trakten försöker kränga fin honung med medicinska egenskaper
Därefter bänkade sig alla för lunch; alla utom Lira-Kostas och jag som fortfarande var väldigt dåliga. Vi mådde illa och drack coca-cola. Men röka gick bra, konstigt nog... Söte Kostas pratade hela tiden och jag beundrade nästan mig själv som orkade konversera honom. Men man måste ju passa på och lära sig nåt. Vi diskuterade fioler, liror, träslag och stråkar.
Dagen därpå strövade vi runt i Trabzon och Axilleas tog oss med till museet, Trabzon Müzesi eller Kostaki Mansion (Kostaki Konağı). Den vackra villan i 3 våningar uppfördes i början av 1900-talet för den grekiske bankiren Kostakis Teophylaktos, som gjorde konkurs 1917. Hans egendom konfiskerades och villan gjordes i ordning för Atatürk 1924. Husets arkitekt var italienare och en del material hämtades från Italien. Idag finns här ett museum över tidens inredning och arkitektur samt över Atatürk. I en sidobyggnad även ett litet arkeologiskt museum, imponerande pedagogiskt och med lämningar från förhistorisk till romersk tid.
Trabzons berömda Frondistirion, med anor från 1600-talet
Vi fortsatte och skulle nu äntligen få besöka Trapezuntas Frondistirion, som var en institution för högre undervisning som fungerade från 1682/3 fram till 1921. Skolan var först inrymd i klostret Soumela, och var sponsrad av rika grekiska familjer i Trabzon vilka kontrollerade handeln i de flesta hamnarna i Pontos. 1902 inhystes skolan i en ny byggnad, det mest imponerande pontiska monumentet i Trabzon. Den hade 36 klassrum på 3 våningar. Idag finns här en turkisk skola. Axilleas försökte förgäves få kontakt med någon han kände, men ingen släppte in oss så vi beundrade härligheten från utsidan.
Vackra hus i Trabzon som pontierna tvingats lämna på 1920-talet
Sen var det äntligen lunchdax och vi hamnade återigen på samma restaurang i Platana. Jag kände mig lite underlig och inte särskilt hungrig, men åt ändå god fisklunch. Och på vägen hem till hotellet hände det. Jag hann knappt in på min toilett och där stannade jag, nästan, i 3 dar. Till min lättnad så drabbade detta 4-5 andra i gruppen. Förfärligt. Vi hade en snäll Manolis med oss som till vår lycka råkade vara läkare och han hjälpte någon att hitta lämpliga tabletter på apoteket som vi lystet knaprade i oss. Chrysoula och jag drabbades värst och återhämtade oss inte förrän efter ett par veckor. Jag levde på coca-cola och simit, runda sesamkringlor, i 4 dar. Kände mig bättre en kväll och tuggade i mig lite kyckling och karpouz vilket jag inte borde ha gjort. Samma eftermiddag strövade vi i basaren ett par timmar, jag under ständig mag-vånda. Letade efter lämpliga presenter, men det var svårt. Köpte lång, illblå turkisk kjol som var väldigt vacker på unga, smala turkiskor...
På vårt hotell i Trabzon bodde flera araber och deras arma kvinnor var täckta i svart. Endast ögonen skymtade under deras enorma svarta tält. Männen var ledigt klädda och behövde inte svettas. Det var märkligt att se de grekiska damerna bredvid de arabiska kvinnorna i matköerna.
Basaren i Trabzon där man kunde köpa ALLT.
Snygg kille på gatan
Basaren i Trabzon
Dag 8
Nästa dag lämnade vi – alla med stor saknad – det vackra Trabzon och styrde via Tirebolu (Τρίπολη) mot Giresun (Κερασούντα), ungefär 175 km väster om Trabzon. Längs motorvägen mot Samsun såg vi plötsligt en skylt med namnet Espiye och jag högg snabbt tag i kameran, men hann inte. I den lilla byn Espiye utspelar sig det mesta av handlingen för snart 100 år sedan i boken Tamama av G. Andreadis, som Elisabet Lundvall med så stor möda översatt från grekiska. Jag hjälpte henne lite med den nya upplagan och vi får hoppas att boken får många läsare. Stathoula berättade om boken i bussen och om Elisabets stora arbete. Andreadis litterära stil är ganska svulstig, gärna med 30 meter långa meningar som vi var tvungna att dela upp. Men boken är underbar och har ju oxå blivit film. Espiye är nu en stad med moderna hus så långt vi kunde se och ligger nära Tirebolu i Giresun-provinsen.
Hela området var en del av det romerska riket och senare Bysans och Trabzons kejsardöme. Området bakom själva staden består av grönskande skogar med tall, hasselnötter mm. På området nära kusten odlar man te och hasselnötter. Över huvud taget verkar detta vara det man mest odlar och exporterar härifrån. Man använder effektivt varje odlingsbar meter till att odla te och hasselbuskar. Te är ju deras nationaldryck och vi drack det också hela tiden. Vansinnigt starkt te i en mindre kanna som värms upp av en sorts samovar inunder och där man också hämtar hett vatten att spä ut det svarta téet. Väldigt gott under våra magsjuka dagar.
Nu närmade vi oss Giresun och Axilleas berättade vidare. Staden grundades av greker från Miletos på 600-talet f Kr (enligt en annan uppgift av greker från Sinopi) som Kerasus, det grekiska ordet för "horn" i betydelsen "halvö". Stavningen blev senare Kerasounta och under medeltiden gick den under stavningen Kerasunt, och var då den näst största staden i Kejsardömet Trabzon. Körsbär (bär från Kerasus) har fått sitt namn från denna stad, eftersom de först exporterades till Rom härifrån. Vi stannade till vid stadens fina arkeologiska museum, alldeles vid havet. Ovanför museet skymtade den gamla bysantinska borgen på Giresuns citadell (Giresun Kalesi); idag bara ruiner. Museet (Giresun Müzesi) är inrymt i kyrkan Gogora, uppförd av greker i Kerasounta på 1700-talet. Byggnaden är restaurerad och mkt välskött och innehåller föremål från seldjukisk och osmansk tid. Där finns även keramik och skulptur från hellenistisk och romersk tid. I en närbelägen källare med tunnvalv fanns en oändlig rad av vinamforor uppradade längs väggen och ännu fler var uppställda i slutet av rummet.
Den grekiska kyrkan i Giresun, numer museum. Uppe t höger ligger den medeltida borgen
Romerska vinamforor i det fina museet
Vi fortsatte mot Samsun (Σαμψούντα), det antika Amiso, som grundades av bosättare från Miletos på 600-talet f Kr. Redan då var staden en viktig handelsplats och det bördiga området med färskvatten gjorde Amiso till en välmående handelsstad. Enligt myten var deltat öster om Samsun amazonernas land. Den grekiske geografen Strabon (64 BC-23 AD) skriver om de berömda kvinnliga krigarna. Under 100-talet och 1:a årh. f Kr var Amisos omväxlande med Sinope de pontiska kungarnas residensstad.
Samsun ingick senare i staden Genuas handelsstäder och erövrades av osmanerna i början av 1500-talet. Innan genovesarna lämnade Samsun brände de ned hela staden och därför finns inga äldre byggnader kvar.
Den enorma hamnen i Samsun som har varit en viktig handelsstad sedan forntiden. Svarta Havet är så vackert, men är alltför förgiftat för att bada i. Troligen är det farligt avfall från Ryssland och kanske Ukraina som förstört detta vackra hav
I WW1 satsade Osmanska imperiet på fel sida och Ententen ockuperade Istanbul. Västmakterna planerade att dela upp inte bara hela imperiet mellan sig, utan även Anatolien. Grekerna hade sina egna visioner om ett nytt Stor-Grekland, fransmännen erövrade Syrien och ville även ockupera delar av SÖ Anatolien. Italienarna hade fått löfte om delar av södra Anatoien. Britterna hade redan Arabien, Palestina, Libanon, Jordanien och Irak.
Den 15/5 1919 ockuperades Smyrna av grekiska trupper. Den brittiske amiralen, vars flotta låg för ankar på redden, tvingades beordra grekerna att dra sig tillbax. Så småningom skulle grekerna avancera ända fram till Bursa och var inte långt från Ankara då Mustafa Kemal ingrep. Några dagar senare landsteg italienarna i Antalya och erövrade en del av det landområde de var utlovade.
Kopia av Mustafa Kemal Pashas båt SS Bandırma
På kvällen den 16/5 lämnade Ataturk Istanbul med sina män ombord på den gamla ångaren SS Bandırma med destination Samsun, där han landsteg den 19 maj 1919. Han motsatte sig den osmanska regeringen order och började organisera en turkisk nationell rörelse som så småningom ledde till bildandet av republiken Turkiet efter 4 års krig för självständighet. Vänner och sympatisörer hade hjälpt honom att bli befälhavare över samtliga osmanska styrkor i Anatolien. Den 19 maj markerar det datum då turkarnas befrielsekamp inleddes.
Gammalt foto från Samsun
Samsun verkade väldigt stor och inte särskilt vacker eftersom de flesta husen är tämligen nybyggda. Samsun är Turkiets största hamnstad vid Svartahavskusten. Staden ligger strategiskt mellan två floder - Yeşilırmak (den Gröna floden, antikens Iris) och Kızılırmak (den Röda floden, antikens Halys). Härifrån utskeppas tobak, spannmål och ull.
Vi parkerade nära en stor park med det stora torget Cumhuriyet Meydani nära hamnen. Vid torget ligger det arkeologiska museet och museet över Atatürk.
På väg mot hamnen hittade jag en oemotståndlig liten farbror som spelade på sin flöjt. Han fick många lira för sin vackra musik. Lite längre bort satt en annan man och klämde på sin säckpipa (gaïda, askomandoura.. vad?), men jag orkade inte kravla dit. Axilleas hade sett allt detta 50 ggr förr och parkerad sig med sin uppvaktning på ett kafé. Vi andra tog oss till hamnen och en enorm installation till minne av att Atatürk landsteg här den 19/5 1919 (på sin födelsedag?). Hans besättning var avbildad i en armé av dockor, i samma uppställning som då. Ett par km längre bort ligger en exakt kopia av hans båt SS Bandırma. Vid kajen fanns oxå mängder med information och foton på Mustafa Kemal Pasha. Efter all historia belönade vi oss med ett besök i en jättelik basar (kallad ryska basaren) inrymd i en hangar med så många butiker att vi hela tiden gick vilse. Jag lämnade snart stället och vilade mig under några träd utanför det närbelägna museet dit några duktiga resenärer i gruppen hade gått.
Vi fortsatte mot Κασταμονή (Kastamonu) och Amasya. Sinopi stod på programmet men vi orkade inte utan valde att åka direkt till hotellet i det overkligt vackra Amasya. Lyxhotell även här och med enastående utsikt över landskapet. Floden som sakta flyter genom staden och hög, ren luft. Balsam för oss med oroliga magar och ständigt illamående. Middag ute på kvällen och nästa dag frukost då vi hade ännu bättre utsikt över de höga bergen med inhuggna romerska gravar som framträdde tydligt i det skarpa morgonljuset.
Jag ansträngde mig hårt för att intervjua den märklige Axilleas som jag blivit alltmer förtrollad av. Inte bara hans vackra röst utan även hans stora kunskaper. Och hans ovanligt vidsynta och toleranta inställning i politiska frågor, något som de flesta greker har mkt att lära av.
Bussen körde oss ned till Amasyas centrum och det var tid för en sista sightseeing. Jag tog en hastig promenad längs huvudgatan och hittade en väldig moské med vackra målningar i valven framför ingången. Det visade sig vara ett kulturcentrum grundat av Sultan Bayezıt II 1485 – 86, och består av moské, en teologisk skola, en välgörenhetsinrättning och ett fontänhus (şadırvan) där de troende tvättar händer och fötter före bön. Under osmansk tid utvecklades Amasya till ett lärdomscentrum under den tidigare Sultan Bayezid I. Blivande sultaner sändes till staden för att utbildas till sitt kommande värv.
Mehmet Pasha-moskén i Amasya, byggd 1486
Under början av 1900-talet fanns många greker och armenier i Amasya. Dessa tvingades bort 1915 och 1923 och ersattes av turkar.
På väg till nästa anhalt passerade vi på avstånd en annan känd stad i Pontos dramatiska historia. Merzifon är en stad i provinsen Amasya och dess namn ursprungligen persiskt.
Delar av vår väg mot nästa anhalt slingrade sig uppe i bergen där hettan var glödande och kompakt. Plötsligt vägrade vår stackars buss att fortsätta; han kokade. Alla klev av bussen och promenerade medan Dimitris och Axilleas försökte lugna den slutkörda skolbussen. Jag orkade inte släpa mig ut, kallsvettades och kände mig febrig. Ögonblick som är sköna att tänka på efteråt när allt är över. Våra hjältar lyckades skaka liv i bussen och snart var vi på väg. På kvällen var vi framme i en av de vackraste städer jag sett – Σαφράμπολη, Saffransstaden.
Safranbolu ligger ungefär en mil norr om staden Karabüks centrum uppe på en bergsplatå. Platsen var en gång centrum för saffransodlingen och en betydelsefull handelsplats. Den gamla delen av staden, som är belägen i de västra delarna av Safranbolu, är idag klassad som ett världsarv.
Från 1200-talet och fram till början av 1900-talet då järnvägen började byggas, var staden en viktig anhalt för karavanerna mellan öst och väst.
Den gamla moskén, Hamam och Süleyman Pasha Medrese (koranskola) uppfördes 1322. Safranbolu var en typisk osmansk stad som hade sin höjdpunkt under 1600-talet då stadens arkitektur influerade mkt av stadsarkitekturen i imperiet. Pga sin nyckelposition inom karavanhandeln blev staden mkt rik och uppförde betydande byggnader. Safranbolu påverkades inte I så stor utsträckning av den moderna tiden och har bevarat sin ursprungliga form.
Skönhet i förfall. Nästan alla hus i Safranbolu såg ut såhär
Sista morgonen tog jag en lång promenad med Stathoula i stadsdelen nära hotellet och häpnade över de vackra hus som grekerna lämnat efter sig på 1920-talet. Man förstår att staden blivit världsarv; husen är anslående med sina stenkonstruktioner och mörka träbjälkar. De flesta var restaurerade medan andra var vackra ruckel. Elpida anslöt och guidade runt i gränderna och visade oss på kyrkan, skolan och enorma hus som invändigt påminde om museer. Ett av dem hade en vattenkvarn och en forsande bäck inomhus.
Detta vattendrag fanns alltså inne i huset!
Det var åter tid för avgång och bussen körde oss till Safranbolus centrum där det blev tid för en sista promenad och vi vandrade i de smala gränderna där det även här fanns en mängd små butiker. Nat.vis såldes saffran i olika former, men också tvålar, godis och fina salvarbyxor för kvinnor. Jag var för matt att hänga med och gick in i en enorm byggnad som måste ha varit ett Han, ett osmanskt hotell för karavaner. Den enorma träporten kunde öppnas helt för kamelerna men hade också en liten sidodörr för deras ryttare.
Innergården i Safranbolus Han.
Jag kom in på en stor gård där det serverades cay. De 2 övre våningarna var museum med inredning i olika stilar från olika epoker. I några rum fanns dockor som föreställde olika medlemmar i det osmanska samhället. Där fanns också hotellrum där folk bodde i de små rummen där köpmännen övernattat. Framför allt fanns där underbara osmanska toiletter i lyxstil som jag fortfarande var i stort behov av.
Osmansk familj?
Bild från taket på Han. Skorstenarna leder till varje rum där handelsmännen bodde under osmansk tid.
Sorgsna lämnade vi den vackra Safranbolu och styrde nosen mot väst och Istanbul. Det var fortfarande varmt, väldigt varmt och vi beundrade Dimitris som trots det höll huvudet kallt i alla situationer. Det var kväll då vi kom fram till vårt svala hotell i området Üsküdar, nära Atatürk-platsen. Några gick ut för att äta, men jag stannade hemma för att få ordning på packning och tarmar.
Nästa dag blev det stor sightseeing i Istanbul och vi började med de ortodoxa grekernas religiösa centrum i Fanari på Istanbuls europeiska sida. Stannade först vid en liten kyrka, Den Livgivande Jungfruns källa (Aγίασμα της Ζωοδόχου Πηγής) och kom in på en gård där folk satt och pustade under en stor platan.
Aγίασμα της Ζωοδόχου Πηγής
Undrar om detta vatten verkligen är nyttigt?
Vi skulle nu guidas runt av den avsatte grekiske prästen Andreas, en märklig man som hela sitt liv bott i Istanbul. Lång, smal, väldigt kunnig, men med en torr, mässande röst. Åtminstone jag längtade efter Axilleas entusiasm och melodiska stämma, suck… Andreas hade blivit avsatt och utstött sedan han skilde sig från fru nr 1 för att gifta om sig med fru nr 2. Han har också gjort 5 barn, bra jobbat! Vi gick in i den lilla kyrkan som hade vackert ljus från en genombruten kupol i taket. Invid altaret fanns den heliga källan där man kunde få med sig små plastflaskor med välsignat vatten. Jag avstod med tanke på hur sjuk jag blev sist när jag drack välsignat vatten, men Stathoula tyckte ändå att jag behövde och gav mig en flaska. Utanför vimlade folk och präster, några kunde bara turkiska. Bakom kyrkan fanns en egendomlig kyrkogård med enorma marmormonument över hädangångna förmögna greker.
Patriarkatets stiliga innergård
Vi fortsatte mot det ortodoxa patriarkatet (Fener Rum Ortodoks Patrikhanesi) och prästseminariet; egendomligt att det ännu finns kvar. En väldig anläggning med en lite park av cypresser, palmer och blommor.
Här har någon infogat en grekisk gravrelief i vägg. Är detta verkligen etiskt försvarbart? Gravskändning? Gravstelen är av den typiska attiska sorten från 400-talet f Kr
Denna orädda duva följde oss med kritisk blick. Flyttade sig inte när jag kröp inpå honom för att fota. Någons liljevita själ?
Fetlagda unga präster skred fram över den stenbelagda gården. De hälsade vänligt på Andreas som ännu har kvar vänner ibland dem. Vi gick också in i kyrkan Ayios Giorgos som invändigt var smyckat med ikoner och en överlastad inredning av guld och förgyllda ikoner. Målningarna verkade vara från olika perioder och det hela var ganska rörigt. Även här fanns en helig källa där man kunde ta med sig välsignat vatten.
Kyrkan Ayios Giorgos
Det var nästan roligare att studera omgivningarna utanför patriarkatet. Förfallna hus från den grekiska tiden som en gång varit vackra bostäder åt förmögna köpmän. Överallt försäljare som vädrat sig till att här fanns en busslast med greker. De ville sälja ikoner oa religiös rekvisita på sin bästa grekiska. Nu hade jag äntligen blivit hungrig och kände desperat behov av att fylla min yrvakna och skrikande mage.
Det var vår sista kväll i Istanbul och Axilleas hade planer. På kvällen skulle det ätas fisk i Koumkapi, i utkanten av Gamla Stan och nära Bosporen. Vi parkerade nära vattnet på ett ruffigt ställe där flera sällskap med zigenare hade picknick i gräset. Smutsiga barn sprang omkring och tiggde. Vi sprang över en hårt trafikerad väg och gick in under ett valv, kändes som stans undre värld. Så plötsligt öppnade sig en enorm plats med flera sidogator och överallt hundratals med restauranger och massor av folk som åt eller rökte nargileh.
Här spelas det fiol med märklig stråkfattning, kanoun (en sorts liggande zittra) och trumma
Luften var full av dofter från stekt fisk och den söta doften av tobak. Musik från alla håll; män som spelade kanoun, fiol och trumma. Jag har aldrig sett någon spela kanoun och sprang omkring och videofilmade hela härligheten medan de andra letade efter ett bra ställe.
Någon har beställt brinnande fisk till middag. Obs! flickan t höger i slöja som fotar härligheten
Maten var väldigt god, men fisken skrek efter vitt vin...
Vi åt fisk som säkert var färsk, men för hårt grillad. Inte heller här drack vi vin och jag började bli trött på detta eviga vatten till maten varje dag. Men Axilleas berättade att alkohol var vanvettigt dyrt överallt, särskilt nu under Ramazan. Så vi avstod. Musikerna kom så småningom fram till vårt bord och Kostas halade tveksamt fram sin lira. Men de andra var för högljudda för att han alls skulle höras. Mätta och lite sorgsna for vi hem runt midnatt; här hade man gärna stannat till nästa morgon.
Lira-Kostas gillade oxå att fota
Underligt nog verkade hemresan mindre seg än när vi for åt andra hållet 10 dar tidigare. Kanske var vi mer vana vid värmen. Jag hade nu investerat i en samling av solfjädrar som jag använde hela tiden. I Alexandroupolis hoppade Axilleas av. Han skulle uppträda och tjäna lite pengar. Kanske kunde behövas eftersom han hade varit vår guide och sångare i 10 dar utan någon ersättning alls. Vi saknade honom mkt. Tidig kväll var vi framme på vårt hotell och njöt av månadens härligaste dusch. Samma kväll följde jag med Giannis + Ylva till en liten fiskrestaurang där vi åt underbara kalamarakia. Och drack mitt första glas vin på flera veckor.
Då jag nästa dag studerade min balkong med stackars försummade krukväxter hade flera av dem möglat. Den svenska sommaren hade återigen varit väldigt blöt och jag njöt av kylan och fukten.
Istanbul sista kvällen. Luften var tät av muezzins bönerop från stadens alla moskéer
Liten historia
Pontos flagga
Pontier har funnits i kustområdena kring Svarta Havet sedan antiken. Den första kolonin grundades av greker från staden Miletos i södra Mindre Asien. Grekisk-romerska författare kallade havet för Det Gästvänliga Havet eller Euxeinos Pontos (Ευξεινος Ποντος). En av dem var Strabon som menar att området var “ogästvänligt” innan grekerna kom dit, eftersom kustområdena härjades av pirater. Området kring Trapezus (Τραπεζους, Trabzon) nämndes av Xenofon (430-355 f Kr) i hans bok Anabasis (Expeditionen, Resan [hem]) som handlar om de grekiska soldaternas återtåg från Persien. Xenofon skriver att grekerna i Trabzon redan då hade varit där i över 300 år. Även Trapezus grundades av köpmän från Miletos, men på 700-talet f Kr. Staden var en av ett tiotal handelskolonier kring Svarta Havet, alla grundade av Miletos.
Så småningom hamnade regionen under det östromerska rikets kontroll under 300-talet e Kr. Det pontiska riket kom att utgöra en gränsprovins i det östromerska och senare bysantinska riket mot öster. Pontos krigare blev rikets gränsväktare och de s k akrites (ung. gränskrigare) blev legendariska. Den mest kände av dem var Digenis Akritas som figurerar i pontisk folksång och poesi. Pontierna förblev isolerade från den moderna grek-talande världen. Detta fick till följd att det pontiska språket bevarades med sina starka band till den antika grekiskan.
Efter det fjärde korståget 1204 då Konstantinopel föll bildades riket Trebizond. Det var en av flera stater som återstod då det bysantinska väldet fallit samman 1204. Dess emblem var örnen, i singularis och motsats till det bysantinska rikets dubbelhövdade örn. Riket Trebizond existerade till 1400-talet då det införlivades med Osmanernas imperium. Efter första världskriget blev Trabzon återigen en del av Turkiet.
De flesta danserna från Pontos är ringdanser eftersom pontierna menade att cirkeln har en förmåga att skydda det som är innanför cirkeln mot onda andar. Danserna är förstås grekiska, men de har även inslag av danser från Mellanöstern och Iran. De är mestadels “krigsdanser” och utgjorde en sorts förberedelse för strid, men det finns även danser med en närmast rituell karaktär.