Cypern - ett kulturarv i ruiner



Artikel 1997

I dessa dagar skrivs det mycket om förödelsen i det krigsdrabbade Bosnien-Hercegovina i det forna Jugoslavien. Om förstörelsen av ett kulturarv och den etniska krigföringen. Men det finns andra områden där kulturarvet i hög grad är hotat och till en del redan utplånat, ungefär på samma sätt som skett och sker i Bosnien. Jag tänker på Cypern vars norra del ockuperades av Turkiet 1974. Flyktingtragedin och den systematiska plundringen av kyrkor, kulturskatter och arkeologiska fynd är permanentad. Avsaknaden av spektakulära katastrofer och blodbad kan förklara massmedias ljumma intresse för den lilla ön som inte har fått existera ifred sedan bronsåldern för 4000 år sedan. Det är svårare att förstå den likgiltighet som präglar bl a EU-ländernas attityd till Cypernfrågan. Ofta hävdar dessa länder att man inget kan göra, eftersom Cypernfrågan är en olöst konflikt. Sjävklart är detta något som gynnar turkiska aktiviteter på den ockuperade delen. Där har man fria händer att plundra, föra ut och sälja antikviteter med den turkiska regimens godkännande.
   I samband med invasionen 1974 översvämmades marknaden av stulna fornfynd. Själv minns jag mängder av föremål som människor förde till "mitt" museum under åren efter invasionen. Turister och FN-tjänstemän hade gjort fynd och ville veta ålder och värde på föremålen. Flera uppmärksammade fall av konststölder - t ex av mosaiker från tidigkristna kyrkor - har blivit omskrivna i massmedia. Men oändligt många fler är de många föremål som illegalt och i tysthet förs ut ur landet - med den turkiska statens tysta medgivande. 1974 pågick grävningar även på Cyperns norra del. De fick ett abrupt slut då turkiska soldater vällde in över ön i sina tanks.
   För några veckor sedan kunde man läsa en intressant annons i en engelskspråkig tidning, utgiven på den norra, ockuperade delen av Cypern. I annonsen bjöds en hel kyrka ut till försäljning: "Fullt utrustad. Vackert belägen söder om byn Trimithi. Pris: 32 000 brittiska pund." (ca 320 000 svenska kronor). I tidningen fanns även ett foto som visade kyrkan med sina karakteristiska runda kupoler. Kyrkan ligger i Kyreniabergen på norra Cypern och tillhör den grekcypriotiska församlingen i byn Trimithi. I tidningen fanns även upgifter som skvallrar om att denna illegala och förskräckande kommers försiggår i samarbete med brittiska affärsmän och fastighetsmäklare. Via olika faxnummer kan man korrespondera med både England och det ockuperade Cypern. Storbritannien har sedan länge utmärkt sig som en förmedlare av stulna antikviteter. I London finns sedan länge två stora konsthandlare som specialiserat sig på försäljning av föremål, från Cypern. I deras kataloger kan intresserade köpare finna mängder av cypriotiska antikviteter som i de flesta fall kommer från det ockuperade Cypern.. Storbritannien är även ett av de länder i Europa som ej velat underteckna en konvention där respektive land förbinder sig att inte importera antikviteter som saknar utförseltillstånd från ursprungsländerna. Framstående cypriotiska affärsmän och stiftelser lägger ned mycket pengar på att försöka förvärva föremål utomlands och sedan återföra dem till Cypern och Cyprus Museum i Nikosia. Cyprioterna måste alltså köpa tillbaka sitt eget kulturarv sedan många mellanhänder gjort sig stora pengar därpå.
    Men nu åter till kyrkan i Kyrenia och varför denna kommers är så graverande. Den tidigkristna kyrkokonsten är särskilt viktig på Cypern. Ön undgick på ett mirakulöst sätt de medeltida s k bildstormarna. Detta innebär att tidigkristen konst på Cypern finns bevarad på ett sätt som kanske ingen annanstans. Tyvärr ligger mängder av kyrkor - kanske de allra finaste - på öns ockuperade del och är ständigt utsatta för plundring. Målningar och mosaiker hackas bort och säljes dyrt på marknaden. Kyrkorna används till förråd, fårstall och kaféer. Kyrkogårdar demoleras och lösa inventarier från kyrkorna förstörs eller säljes.

   Norra Cypern har även genomgått en demografisk förändring. Närmare 40 000 turkcyprioter har emigrerat eftersom de inte vill leva på det ockuperade Cypern. I stället har turkiska staten tvångsförflyttat drygt 80 000 människor av armeniskt, iranskt och kurdiskt ursprung till norra Cypern. De turkcyprioter som ännu finns kvar kan inte komunicera med immigranterna. Man försöker även utplåna alla spår av grekcyprioterna och byter t ex ut alla grekiska namn mot turkiska på kartor och vägskyltar. Turkiet glömmer att det på Cypern fanns grekiska kolonier redan omkring 1200 f Kr vilket naturligtvis präglat kulturen på hela ön. Denna etniska krigföring påminner starkt om vad som nu händer i Bosnien i det forna Jugoslavien, vilket också beskrevs i ovannämnda artikel i DIK Forum.
   Ganska nyligen hemkommen från en internationell kongress i arkeologi har jag ännu intryck från det delade nikosia. Inramningen var förföriskt vacker. Alla grönområden var översållade med doftande mimosa. Troodosbergen ångade av grönska och fuktig dimma. I trädgårdarna blommade mandelträden.
   Som alla vet är Nikosia - eller Lefkosia, som det numera heter - den enda delade huvudstaden i världen. Redan 1964 drog ett brittiskt befäl den ödesdigra gröna linjen på en karta med en grön penna. Britterna hade själva sett till, på ett mycket effektivt sätt, att grekcyprioter och turkcyprioter inte kunde enas utan måste skiljas åt genom denna linje. (Britterna hade bl a anställt turkcyprioter i sin hemliga polis). Efter invasionen 1974 fullbordades så delningen av hela ön, en delning som alltså är permanentad. Den gröna linjen slingrar sig genom några av de vackraste kvarteren i Nikosias gamla stad. Venetianska hus står tomma med gapande fönster och kulhål. Tungt beväpnade soldater bevakar på båda sidor sin respektive gräns. Buffertzonen är mycket smal i Nikosia och på den grekiska sidan hör och ser man de turkiska bosättarna på andra sidan Gröna Linjen. Överallt vajar den turkiska flaggan. Situationen är absurd och olustig.
   Jag hade svårt att koncentrera mig på enbart arkeologi under den vecka konferensen varade. Jag försökte ta tillfället i akt och engagera några utländska kollegor i en viktig fråga som jag trodde borde beröra alla: nämligen en resolution mot plundring av monument, antikviteter och konst på en ockuperade delen av Cypern. Utan politiska förtecken. Tyvärr var ingen intresserad och ingen ville blanda sig i politik. En beklaglig och mycket kortsiktig uppfattning. Så länge ockupationen består kommer inga utgrävningar att äga rum på norra Cypern. Monumenten förfaller och konstskatter säljes utomlands. Det är viktigt att engagera sig mot förstörelsen av ett kulturarv innan det helt har utplånats och då går det inte att invänta politiska beslut.
   Före hemresan han jag även besöka hamnstaden Larnaka i söder, där en stor turkcypriotisk befolkning fanns före 1974. Där finns ännu alla turkiska gatunamn bevarade och inget är förändrat. Moskéerna är museer och vaktas av grekcyprioter. En av dem bevakades av en libanes som endast kunde tala engelska med turisterna.

Marie-Louise Winbladh, intendent, Cypernsamlingarna,  Medelhavsmuseet


Green Line i Lefkosia