Den Svenska Mobbningskulturen – ur ett franskt perspektiv
I DN i förrgår fanns en lika skrämmande som intressant artikel med rubriken –
”Chef utreds efter att 30 anställda begått självmord”
En f d VD för France Télécom, utreds för mobbning och trakasserier efter att 30 anställda tagit livet av sig under hans ledning. Ytterligare 50 ska ha försökt att avsluta sina liv. När denne VD blev högste chef inledde han nedskärningar som ledde till att tiotusentals anställda förlorade sina jobb. Han medger att många blev upprörda över åtstramningarna men tillstår inte att åtgärderna orsakade självmorden.
Men det riktigt intressanta med detta är att händelserna alls uppmärksammas. Människor tar livet av sig även i Sverige, men det får knappast denna publicitet. Men så är det också annorlunda i Frankrike.
”Sedan 2002 är mobbning på arbetsplatsen ett brott i Frankrike. Det står i Code pénal mellan våldtäkt och narkotikabrott. Artikel 222–33–2: ”Den som genom upprepade trakasserier som syftar eller leder till att en persons arbetsmiljö försämras på ett sådant sätt att det kränker personens värdighet och rättigheter, skadar personens fysiska och mentala hälsa eller äventyrar personens framtida yrkesliv, döms till fängelse i högst ett år och böter på 15.000 euro.” (M. Zaremba, Mobbarna och rättvisan, DN juni 2010)
Marie-France Hirigoyen är psykiater, psykoanalytiker och familjeterapeut i Frankrike. Hennes bok, ”Vardagens osynliga våld: om mobbning och psykiska trakasserier”, 2003, har rönt enorm uppmärksamhet världen över, dock ej i Sverige. Hirigoyen skriver att det först var i början av 1990-talet som trakasserier på arbetsplatsen kunde identifieras. Mobbningen förstör atmosfären på arbetsplatsen, försämrar produktiviteten och ökar frånvaron, genom de psykiska skador som uppstår. En underordnad misskrediteras av en chef eller kollegor och drivs mot ett systematiskt sönderfall. Förtryck och trakasserier på arbetsplatser är idag ett växande problem i hela Europa och följderna för den som blir utsatt är ofta katastrofala. I dagens samhälle gäller den starkes rätt. ”… uppstår trakasserierna oftast när ett offer reagerar på en chefs auktoritära uppträdande och vägrar underkasta sig. Det är offrets förmåga att trots hård press stå emot anklagelserna som gör att han eller hon blir utvald som måltavla.”
”Chefers maktmissbruk har alltid funnits... De ledande talar med sina anställda om självständighet och initiativförmåga, men kräver likväl underkastelse och lydnad. De anställda går med på det eftersom de är upptagna av hot som gäller företagets överlevnad…”
Boken är en förfärlig, men trovärdig skildring av ett sjukdomstillstånd som vi ser överallt omkring oss i vardagen.
I Sverige är mobbning på arbetsplatsen en förseelse mot arbetsmiljön. I Frankrike och Belgien är detta ett brott mot den personliga integriteten, och betraktas som en grundläggande medborgerlig rättighet. I Norge har man framgångsrikt både stiftat och tillämpat lagar som uppmärksammar likartade trakasserier i arbetslivet.
Enligt svensk lag har den enskilda mobbaren inget personligt ansvar. Hets mot enskilda
är statligt sanktionerat och uppmuntrat. Forskare i England och Norge undrar - varför stiftar svenskarna en lag som beivrar mobbning för att sedan strunta i den? Domstolar i andra länder definierar mobbning som misshandel och inser att också ord kan döda.
Den svenske forskaren Heinz Leymann hävdade att det är fackets uteblivna stöd som ofta utlöser den akuta fasen i patientens depression. Det förefaller som om mobbning inte bara accepteras utan även stöds av facken.
Kvarstår fakta – att det är “straffritt för människor i maktställning att genom förtal, ryktesspridning och psykiska övergrepp krossa dem som tar till orda. Staten bevakar våra kostvanor men finner inget allmänintresse i att skydda svenskens självrespekt, värdighet och heder.”
En känd svensk advokat menar att mobbning är vanligare inom stat och kommun eftersom det är gratis. Skadestånd till enskilda plockas från våra skattepengar. Om ett privat företag vill köpa tystnad måste man ta från kapitalet.
Det är sjutton år sedan ”kränkande särbehandling” på arbetsplatsen blivit kriminaliserad i Sverige. Arbetsmiljöverket, som skall stävja brott mot arbetsmiljön har bestämt att just mobbning bekämpas bäst av att aldrig beivras.
Det kallas för den Svenska Mobbningskulturen.
Här en liten sammanfattning av mitt eget öde för några år sedan.
Omorganisation och chefsbyte på en arbetsplats där jag varit verksam och framgångsrik i 30 år. Jag fråntogs mina arbetsuppgifter utan saklig grund och anklagades för att missköta mitt jobb, men fick aldrig chans att bevisa motsatsen. Den nya chefen begick ytterst allvarliga övergrepp mot ett flertal anställda, men vittnen vågade aldrig framträda. Känslan av maktlöshet var förfärlig. Jag kallades till ett otal möten om min situation. Dessa möten förlades med fördel inför jular och andra helger. Jag blev aldrig förvarnad och hade inte de dokument med mig som kunde bevisa att kritiken mot mig var djupt orättvis.
Jag var isolerad och förbjöds att kommunicera och korrespondera med kollegor i och utanför arbetsplatsen. Jag var en icke-person som levde i en skuggtillvaro, isolerad från allt arbete andra bedriver. Ibland krävdes mina insatser då övriga saknade mina fackkunskaper inom området, men detta ägde rum i största hemlighet eftersom det var förbjudet.
Chefen upplyste mig om att jag var onormal, psykiskt störd och att jag behövde psykiatrisk hjälp. Hon ville ha mig sjukskriven under lång tid. Jag var en dissident som man ville förklara otillräknelig. Chefen hävdade med emfas under 7 år att mina arbetskamrater led så svårt av min närvaro att de ville att jag lämnade arbetsplatsen. Jag störde verksamheten och var inte normal. Inom den nya organisationen talades det ofta om ”lojalitet mot myndigheten”. Chefen betonade med skärpa att lojalitet mot myndigheten var av avgörande betydelse för lönen.
Jag blev ofta av kvinnor som stod chefen nära kritiserad för hur jag åt, drack och klädde mig. Ibland fick jag se prov på en så monumental och utstuderad elakhet som jag inte trodde var möjlig. Jag kallades till ett viktigt möte om en arbetsuppgift där min kompetens var nödvändig, vilket även påkallats av utomstående i högre position än chefen. Denna chef löste problemet på ett fyndigt och elegant sätt. Mötet förlades utan min vetskap till annan lokal.
Under mycket dramatiska former kastades jag efter ett par år bokstavligen ut ur mitt arbetsrum. Min låga status måste markeras genom att flytta mig till en liten mörk skrubb.
I en vanlig rättegång får den anklagade möjlighet att bevisa sin oskuld, men den chansen fick aldrig jag. Enligt min egen fackförening får man i ett sådant fall aldrig upprättelse då “ord står mot ord”. Jag hade lydigt betalat min avgift till fackföreningen i 35 år men någon hjälp fanns ej att få då jag behövde den.
Jag försökte se min del i det hela, men det som hände stod ej i proportion till mitt ”brott” som jag ännu inte vet innebörden av.
Förhärdade förbrytare däremot får i domstol ostört framföra sitt budskap och även en mördare kan hävda sina rättigheter och t.o.m. ställa krav. En vanlig medborgare saknar i vissa sammanhang helt dessa rättigheter.
Kanske måste man begå ett riktigt brott för att få den uppmärksamhet som krävs för att göra sin röst hörd?