Ridning i Turkiet april 2009

Tillsammans med Cindy i bergen

Länge har jag velat rida i Turkiet men har tvekat eftersom det är så långt bort. Inte kan jag turkiska heller, men Taurusbergen lockar. Förra årets ridläger på Cypern var en stor besvikelse och jag längtade efter revansch. Turkiet har ännu inte lyckats tränga in sig i EU och därmed slipper man euron som blivit ohemult dyr. Nu blev det väldigt dyrt ändå, elvatusen pengar, men pengar tillbaka på skatten gjorde det överkomligt. De vanliga charterbolagen hade inga resor som passade, men Solresor som jag aldrig åkt med hade det. Lämnade Arlanda en ruggig morgon i april utan att ha sovit något, som vanligt. Landade några timmar senare i Antalya där det var något varmare. En minibuss hämtade de svenska resenärerna på flygplatsen.

Två runda, glada turkar väntade med en stor skylt. Den ene började omedelbart  och ivrigt fråga efter cicollata och jag överlämnade genast en påse. Tänkte att det var en turkisk ritual man måste följa som ny i landet. Bussen var till hälften fylld med mängder av grönsaker som ramlade över oss i tvära kurvor. I bussen satt en trevlig familj stationerad i Holland samt en raggig man från Värmland. Efter någon timme var vi framme på Berke Ranch nära turistorten Kemer, vackert belägen mot en fond av Taurusbergen. Vid ankomsten välkomnades vi med färsk apelsinjuice.

Mitt enkelrum var litet och mörkt med minimala utrymmen. Balkongen ganska smutsig och liten, men utsikten fin mot hästhage och berg.
Dagen därpå var det dags för första ridturen. Direktionen hade bestämt att alla skulle rida ut, både nybörjare och avancerade vilket några morrade över. Inte så kul att skritta i tre timmar. Stallchefen själv, arabiske Isa från Syrien, red i täten. Alla noterade genast att han mest var intresserad av två unga blonda flickor från Schweiz som han placerade bakom sig. Isa kråmade sig, log med alla sina tänder och såg farlig ut med solglasögon, vit skjorta och långa lockar i nacken.
Vi rastade på en underbar plats med små vattenfall i etager och grunda dammar med turkosfärgat vatten. På hemvägen uppmanades raggige H och jag att rida en annan väg hem tillsammans med Ciri, en pakistansk instruktör. Jag vädrade galopp och satte av innan någon hann ångra sig. Efter kom H och den arme instruktören. Underbart att äntligen få sätta iväg på en riktigt bra ridväg. Min häst heter Altinözük och var väldigt trevlig, men blev snart trött. Kände mig oerhört nöjd över att jag både vågade och dessutom satt kvar. Ciri red en vacker mörkbrun häst som inte kunde stå stilla utan dansade runt och snodde sig kring sig själv.  

  Cindy, 5 år, angloarab

På kvällen hade jag en uppgörelse med hotellets ryska värdinna som bestämt hävdade att jag endast behövde en tandborste med mig i bergen. Jag ville ha med mig varma kläder, ombyten mm. Det behövdes inte, hävdade hon, i de turkiska hemmen i bergen skulle allt finnas, även extrakläder och handdukar. Efter någon timme gav hon sig och skulle försöka ordna en transport. I fortsättningen förstod vi att direktionen inte var särskilt intresserad av vad som hände i stallet och vad ryttarna sysslade med.
Så blev det dax för den stora trailen upp till bergen. H, Ciri och jag red iväg och stannade till i en apelsinlund för att proviantera. Min ryggsäck var redan fylld med äpplen till hästarna men jag fyllde den ännu mer med apelsiner. Hville inte ha ryggsäck utan fyllde arme Ciris ryggsäck med sina saker. Praktiskt. Nu satt jag på Dilan, ett vackert litet arabsto med en väldigt stötig gång. I galoppen blev det outhärdligt, mest beroende på alla kilon som skumpade på ryggen. Efter några timmar gjorde vi lunchpaus i en vacker dunge och blev då upphunna av en bil från ranchen. De hade förstått att det skulle bli svårt för oss med en guide som inte kunde engelska och Ciri skulle nu bytas ut mot Mesut, en ung pojke som talade utmärkt engelska. Han var lång, rödhårig och med svarta ögon. Men mild och vänlig som en vårvind, den raraste yngling jag träffat. Han erbjöd mig Ciris häst Cindy eftersom han visste att jag ville rida henne. Isa ville inte låta mig få henne på morgonen eftersom hon ansågs vara galen. Cindy var ett vackert arabsto, 6 år gammal. Men hon var mjuk som en soffa att sitta på och det kändes viktigare.
Ju högre upp vi kom i bergen ju kyligare blev det. Ett perfekt ridväder, förstår inte hur folk klarar av dett i juli. I flera kilometer måste vi rida på asfalterad bilväg med en brant bergvägg på ena sidan och ett stup på den andra. Enligt vår information så red vi igenom Kesme Bogazi ravinen med floden Agva på ena sidan. Den gröna floden forsade fram, driven av allt smältvatten från Taurusbergen. Vi gick över en bro och satte oss på ett litet kafé, det enda som öppnat för säsongen. Dånet från vattenmassorna gjorde det svårt att prata men det var kanske lika bra. Jag betalade allas kaffe och blev hela dagen matad med Hs kommentarer om snåla smålänningar. Under färden började jag redan bli trött på min medryttare. Var tionde minut kände han sig tvungen att säga – ”turk på burk” – och verkade tro att han var väldigt lustig.  Mesut ville att jag skulle rida bredvid honom för att vi skulle kunna prata, men H gillade inte denna idé. Kanske var han rädd för att rida sist.
Efter ungefär 6-7 var vi framme vid vår första anhalt strax utanför byn Gedelma. Byn ligger på en bergsplatå och omges av de snöklädda Tahtalibergen med en fantastisk utsikt. Vi red först upp på en höjd där byns sevärdheter fanns. En enorm grotta under jorden, en halv km djup. Belysningen var inte tänd, men kylan och fukten var påtaglig. Därefter ville Mesut visa oss ett stort område med runda tält i olika storlekar. Vi gick in i några tält och beundrade textilier och kopparkärl. Det hela var en rekonstruerad boplats för nomader. Mer imponerande var en stor fästning med raka murar och rektangulära torn, lite lika den medeltida kärnan  i Othellos torn i Famagusta. Läste senare på nätet att borgen är från bysantinsk tid och daterad till 900-talet. Låter lite tidigt. Jag läste vidare att byggnaden ska ha använts till förvaring av säd för hela regionen runt Gedelma.

Galip med fru och vår guide, unge Mesut Yilmaz

Nu kunde vi äntligen rida ned till vårt värdpar för natten. Hästarna lämnades på en äng tillsammans med getterna och vi satte oss i det lilla huset. Vi serverades cai av en mycket vacker ung kvinna. Hon lagade en enkel måltid åt oss eftersom vi inte ville vänta till sen kväll. Snart kom hennes man, Galip, och då tog hon på sig en sjal. Mannen var bara 42 men en smällfet och ganska obehaglig macho. På huvudet hade han en lustig, rund mössa som han aldrig tog av sig. Senare såg jag att andra män i byn också hade liknande kalotter. Så småningom red vi upp till huset där vi skulle bo. Vi hann precis mata, sköta och vattna våra babies innan det blev kolsvart. Huset var en riktig lyxvilla och nybyggt för att ta emot bra betalande gäster. Där fanns t.o.m. dusch med varmt vatten i ett riktigt badrum. Vi skulle alla sova i ett stort rum med en enorm TV. Galip vägrade att gå och tog fram en flaska raki för att locka oss till samvaro. Bara Mesut förstod vad han sa så det hela blev ganska ensidigt. Inga lakan fanns  och vi hänsvisades till soffor och tjocka filtar. Lyckades sova underligt nog tack vare öronproppar.
Vaknade tidigt nästa morgon och hjälpte Mesut med hästarna. De ville ha mat och vatten igen och måste borstas. Nu var det ljust så vi kunde rida ned till byns berömda platan som anses vara över tusen år. Stammen var enorm och vi lät oss imponeras. Därefter red vi hem till Galip där hans hustru lagat frukost. Jag drack massor av deras starka cai men frukosten var inte så rolig. Getost, vitt bröd, ägg, oliver och en massa grönsaker. Det var dax att lämna Gedelme och på väg därifrån hamstrade vi i den sista affären före hemfärden. Jag köpte godis åt mig och Mesut; H handlade öl som han påpassligt packade in i Mesuts ryggsäck. Utsikten mot de snöklädda bergen var fantastisk och i byn blommade fruktträden. Vi red över en stor slätt och försökte galoppera, men hästarna fastnade i gyttjan så vi bröt av. Efter några timmars ridning rastade vi på en stängd vägkrog med uteservering. Pållarna bands vid några stolpar och vi satte oss ned på träbänkar för att äta. Jag flängde som vanligt runt för att samla färskt gräs åt vännerna. Cindy bar sig illa åt som vanligt och gjorde allt för att komma loss. Efter en stund ledde vi ned hästarna för att de skulle få beta. Snart fick vi sällskap av en herde som nyfiket undrade vad vi gjorde där. Jag hade varje gång stora problem att komma upp på Cindy, delvis eftersom hon oavbrutet snodde runt. Men oxå för att jag var otränad och fetare än sist. Kändes väldigt trist. H konstaterade nöjt att det såg ut som om jag skulle välta hästen... Jaja, hans häst stod ju still vad han än gjorde. Nu red vi ännu högre upp och befann oss plötsligt på en stor utsiktsplats, mitt bland glada turkar och deras bilar. Massor av folk som var på utflykt och beundrade oss. Skrek och tutade. Därefter red vi nedför en sluttning och ut på en grön äng i ett pastoralt landskap med bäckar, blommor och träd. Rast igen, bestämde Mesut.
Vi närmade oss nästa by där vi skulle övernatta, Yayla Kuzdere, den by som ligger närmast toppen av Tahtalibergen (2365). Nu var det kyligt, men luften klar och ren. Vi hälsade på vårt nya värdpar, oerhört rara människor i min ålder. Mesut och jag började med att rengöra det sk stallet som var ingrott av smuts. Längst in såg jag plötsligt en stackars tjur som länge stått i sin skit, arma sate. Hästarna ryggade först för den främmande doften men lät sig fösas in. Vi gick runt på tomten och hälsade på alla djuren och gick in i det mycket enkla stenhus där familjen bott under 40 år. Huset vi skulle bo var helt nybyggt. Vi såg ålderdomlig utrustning och tjocka textilier. Plötsligt hörde vi ett klappret av klövar och en hel getflock kom hem från bergen för att återförenas med sina killingar som legat instängda i små burar under dagen. På en stor tomt betade några kor.
Nu var det dags för mat och jag ville tvätta mig. Men här fanns det bara en vattenslang med iskallt vatten. Det gick bra med tvättlappar och tvål, men förfärligt kallt. Övriga hoppade över tvättningen. Vi ombads lägga oss till bords och kvinnan bar in brickor med små rätter, allt väldigt gott. En röra med ägg och spenat, gott pilaffris, sallad av rödkål och lök. Till det vatten och tunt vitt bröd. Efteråt kom det risgrynsgröt och kanel, men jag avstod. En skål innehöll pekmez och jag tänkte genast på de kretensiska petimezi som visade sig vara samma sak. Efter maten ville H ha whisky och halade fram en stor flaska han släpat med sig. Han betedde sig underligt och vi blev alltmer frustrerade. Vi sov alla i ett litet rum men natten blev ändå iskall. Nästa morgon samma procedur med hästarna. Jag skötte numer Holgers häst eftersom han inte hade lust. Mesuts häst rymde och sprang någon km men kom därefter tillbaka. Vi tog farväl av det rara paret.
Nu skulle vi rida tillbaka samma väg och en underbar galopp väntade över slätten. Cindy var så stökig att hon måste gå i täten för att inte springa förbi alla, och det gick väldigt bra. Jag vågade inte låta henne gå för fullt, men det blev en häftig galopp. Tack vare den snabba galoppen hann vi precis fram till byn Ovacik, vår nästa övernattning. Vi parkerade hästarna bredvid en traktor under tak och rusade ned till familjens bostadshus. De hade tänt en brasa i en stor öppen spis på en uteplats och det var underbart. Vi fick varmt cai och njöt av värmen. Omkring oss öste regnet ned i ett par timmar. Vi var framme redan kl.14 och Mesut ville rida mer då det slutat regna. Han skulle föra oss upp till molnen, och jag trodde det var ett poetiskt skämt. Vi red iväg igen uppför berget på en bred väg, som används då skogsbränder bryter ut. Det blev fler härliga galopper uppför och till slut rastade vi på en grön plätt bland molnen. En fantastisk upplevelse. Solen sken på den snöklädda bergstoppen mittemot, och molnen gled omkring i jämnhöjd med oss.
Efter nattning av hästar kunde vi besiktiga våra rum. Jag fick eget rum men det fanns inga sängar. Mycket smutsig madrass och dito filtar. På väggen bligade Atatürk strängt mot nattgästen. Men middagen var fantastisk; friterad forell, sallad och potatis. Medan vi åt kom 6 unga israeler som hade tältat i bergen men nu ville ha logi. De köpslog med familjen som ville ha 15 euro/person och natt. I vårt hus fanns förstås inget varmvatten, men ett litet tvättfat och även ett badrum med toilett. Nästa morgon fick vi en överdådig frukost, även om jag inte kunde få ned lagad mat kl.7. Kändes skönt att veta att vi var på hemväg. Underbart att rida men ansträngande med kylan och att inte kunna tvätta sig. Nu gick vägen nedför och det blev mest skritt, vilket var skönt. Jag var så trött nu att jag hade problem att hålla mig kvar.
Nästa morgon skulle vi plötsligt rida kl.10 och det blev allmän rusning. Nu var gruppen samlad med nybörjare och allt så det blev skritt i 2 timmar, vilket inte gjorde mig så mycket. Men någon klagade och plötsligt blev det galopp. Ett litet barn höll på att ramla av, några hästar sprang förbi och kaos uppstod. Men Isa förblev oberörd, nu fanns inga blondiner att imponera på. Jag satt åter på Altinözür och han kändes sömnig och seg efter Cindy. I våra papper stod att vi skulle besöka ett tempel, men det hade Isa aldrig hört talas om.
På eftermiddagen lånade jag en cykel och trampade till närmaste byn Camyuva, som var mycket större än jag trodde. Jag ville köpa proviant och presenter och fick leta länge innan jag hittade en trevlig liten affär med mest skräp.

Rastplats i Taurus

I byn Yayla Kuzdere, den by som ligger närmast toppen av Tahtalibergen (2365).