Museerna ekonomismens nästa offer
Fusk i den akademiska världen har blivit vardagsmat var rubriken på en tänkvärd artikel av journalisten och författaren Anders Björnsson den 4/12 på Newsmill - http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/04/fusk-i-den-akademiska-v-rlden-har-blivit-vardagsmat.
Artikeln handlar om forskningspolitik och fusk i den akademiska världen, men dessa sorgliga slutsatser kan tillämpas även inom andra områden.
Delar av museivärlden förvandlas sakta från någorlunda fristående institutioner till ”moderna” företag. Ännu finns inga uttalade krav på att dessa företag måste gå med ekonomisk vinst, men åtminstone en stor museimyndighet signalerar en policy där kortsiktiga vinster är att föredra.
Skillnaden mellan museerna och den akademiska världen kan synas vara stor, men principerna för ett nytt tänkande och en destruktiv utveckling visar ändå många likheter.
En del av den forskning som bedrivs inom den akademiska världen kommer att gynna eller drabba levande människor och är naturligtvis därför viktigare ur alla perspektiv. Björnsson skriver att
“....... denna sektor i samhället har börjat bete sig på ett sätt som gör att den inte skiljer sig från vad andra gör och därför måste tävla inte på sina egna villkor utan på andras. Den börjar tillmäta utomvetenskapliga faktorer, som könstillhörighet och ekonomisk succé, otillbörlig betydelse. Den drar till sig lycksökare, ofta kallade entreprenörer.”
”Krav på effektivitet och lönsamhet krockar med traditionella akademiska dygder som eftertänksamhet och en viss typ av originalitet. Main-stream (etablerade och renommerade forskningsmiljöer) premieras före up-starts (kufar och tvärviggar). Ledarskap, inte nödvändigtvis i förening med vetenskaplig eminens, skiljs från den praktiska forskningsutövningen.”
”Och den som gör eller tycker annorlunda lever farligt på dagens universitet och högskolor. Rektorsmakt har använts för att bli kvitt misshaglig akademisk personal, på rent icke-vetenskaplig grund.”
”När universiteten görs till företag, befordras en viss typ av människor. ............. För dessa aktörer handlar det inte vad som är sant eller falskt i första hand, utan vad som är efterfrågat och lönsamt.”
”Min gissning är att detta smittar av sig på kärnverksamheten. Det som inte är flashigt får stå tillbaka. Det som inte ger rubriker måste förr eller senare fasas ut.”
Byt ut den akademiska världen mot museisektorn och vi har identiska fall. Inom Statens museer för världskultur (SMVK) har förvandlingen av museer till affärsdrivande företag pågått i drygt 12 år. Museernas roll är att förmedla kunskap till de skattebetalare som avlönar dess personal. Museianställda ska bevara föremål och arkiv till framtidens besökare och forskare. Ett museum kan innehålla tusentals föremål av varierande ålder och art. Många betraktar kanske dessa som döda föremål, möglande i bortglömda magasin. För andra är de en fascinerande källa till kunskap. Alla betalar vi skatt för att de ska bevaras. I många fall har det kostat stora summor att förvärva dem.
SMVK har sedan start för drygt 12 år sedan förmedlat ett tydligt budskap till anställda och allmänhet. Nya ledare skulle rekryteras och alla måste omvärdera gamla ideal och föreställningar. Myndighetens förste överintendent yttrade i en intervju:
”Idag ställs det nya krav på museichefer. Tidigare var vetenskapliga meriter viktiga. Idag behövs personer med ledarskapsförmåga.”
”Det överordnade kravet är att vederbörande är en god ledare.”
”De måste ha ledaregenskaper, det är där det inte funkar.”
Statens museer för världskultur (SMVK) ansåg det vara en belastning att ha arbetat länge och ha erfarenhet av museiarbete. Nu krävdes visioner och ledarskap. Detta kostar också pengar och skulle visa sig vara förödande både för människor och föremål. Men detta resonemang hade framgång hos den dåvarande regeringen och orsakade dessutom medial uppståndelse.
Då SMVK formerades inleddes en ny era där i stort sett alla resurser lades på administration, information och marknadsföring. Korrekt grafisk profil, enhetligt färgval för varje institution, mängder av påkostat informationsmaterial som östes över allmänheten - för att övertyga om hur nödvändig den nya myndigheten var. Allt trycktes i fyrfärg på tjockt arkivpapper, även vanliga fakturor.
Oskattbara föremål å andra sidan föreföll att mest vara i vägen och ägnas inte heller nu något större intresse. För några år sedan sparkades ett antal konservatorer pga. ”arbetsbrist”. I en lycklig forntid tillsattes dessa för att vårda och bevara 100.000-tals oskattbara föremål. Konservatorns uppgift är även att tillse att både montrar och magasin har ett bra klimat så att föremålen kan överleva ännu ett par decennier.
Numer finns ingen som helst insyn i hur dessa föremål bevaras eller om de alls finns kvar. Ingen konservator eller intendent bevakar luftfuktighet eller temperatur. De stora samlingarnas öde vilar i Överintendentens eller de olika chefernas hårda nypor.
Det tomrum som uppstod efter konservatorerna fylldes snabbt av lojala tjänstemän, utbildade inom IT och marknadsföring.
Föremål är inte lönsamma eller intressanta för marknadsföringen.
Enorma summor har lagts ned på att göra dataregister över samlingarna. SMVK menar att det räcker att föremålen finns i den digitala världen, utan någon garanti för att de existerar även reellt.
Stora belopp har lagts ned på just flashiga utställningar, gärna med förgylld inramning – bokstavligen. Det vetenskapliga innehållet däremot har varit och är synnerligen tunt på sina håll. En naturlig följd av att ledningen sparkat även sina experter. Läs om Medelhavsmuseets cypernutställning i detta avseende på UEForums webbsida - http://www.ueforum.se/forum/1002cypern.php
Forskning är ingenting som prioriteras inom museivärlden, men det beror uteslutande på att det saknas tid. Däremot kan enskilda tjänstemän besitta stora expertkunskaper, förvärvade genom erfarenhet och studier. Men då SMVK gjorde sin glansfulla entré omkring år 2000, blev mödosamt förvärvad kompetens plötsligt onödig och t.o.m. ett hot eftersom befintlig kunskap blev ett hinder för dem som saknade kompetens, men hade makten att bestämma över innehållet i utställningarna. Kunskap och idéinnehåll tilläts uteslutande komma från chefen. Tjänstemännens egna idéer och initiativ blev farliga för dem själva.
Detta var en naturlig följd av SMVK:s outtalade policy eftersom kompetens och professionalitet stavades Lojalitet. Chefens uttalade krav på lojalitet mot företaget utgjorde även kriterier för all lönesättning.
Björnsson nämner också en friserad meritförteckning i sin artikel, något som blivit alltmer vanligt. Detta fenomen har också förekommit i museivärlden. Kanske SMVK menar att detta är ett tecken på sunt entrepenörsskap.
Marie-Louise Winbladh
Arkeolog, författare, forskare
1971-2001 ansvarig för Cypernsamlingarna i Stockholm
http://cypernochkreta.dinstudio.se