Medelhavsmuseets nya Cypernutställning

Eller dyrt lågvattenmärke på Statens museer för världskultur (SMVK)

Medelhavsmuseet hyser världens största samlingar  av cyprisk skulptur och keramik, näst efter Cypernmuseet i Nikosia. Det är en unik samling föremål, främst genom sin uttryckskraft och originalitet, men även för att de kommer från utgrävningar. Det betyder att vi exakt vet varifrån de kommer och hur gamla de är.

De cypriotiska föremålen (skulptur, keramik, vapen och verktyg i koppar och brons, smycken i guld, glas mm) hittades i gravar och på tempelplatser,  utforskade av svenska arkeologer 1927-31. Detta var i sig en viktig insats då det var första gången någon grävde på Cypern med seriösa avsikter och vetenskaplig kompetens. Ön hade tidigare varit helt utlämnad åt sk rovgrävare vilka enbart var intresserade att hitta praktföremål till försäljning utomlands.


I utställningen visas skulpturer i kalksten och terrakotta som ursprungligen varit uppställda i helgedomar. De var s k votivgåvor eller gåvor åt olika gudar - en grekisk Apollo, fenikisk Herakles-Melqart eller en anonym fruktbarhetsgud. Flera av dem har spår av antik bemålning i den svart/röda färgskala som är så typisk för Cypern.

Alla antika folk var noga med att ha en bra relation till sina gudar.  Cyprioterna var mycket religiösa och ställde upp massor av votivgåvor på de olika kultplatserna.

En väldig terrakottagrupp grävdes fram av arkeologerna i Ajia Irini år 1929. De fann en unik, orörd tempelplats med 2000 terrakottastatyer uppställda runt ett altare av sten. Intill låg den heliga kultstenen i basalt, fylld av inneboende magiska krafter!   Närmast altaret fanns tjurar och stridsvagnar. Längst bak de största statyerna.  Inga inskrifter finns från denna plats och man vet ej vem guden var. Sannolikt var han en fruktbarhetsgud, då fruktbarhet och rika skördar var viktiga för detta åkerbrukande och boskapsuppfödande folk på det forntida Cypern.

Skulpturer från två antika kuststäder och tempelplatser visar upp en helt annan stil. Här handlar det om mer raffinerad konst, sprungen ur en sofistikerad stadsmiljö, öppen för influenser från t ex Grekland och Fenikien. Fenikerna var ett handelsfolk från Libanon som grundade en koloni Kition på Cyperns östkust på 800-talet f Kr. Platsen är delvis utgrävd och ligger under det moderna Larnaka.
I kuststäderna "regerade" en välbeställd medelklass som kanske gjort sig rik på handel och kopparhantering. De hade även råd att importera vinserviser och annan fin keramik från Grekland.

På våren 2009 invigdes Medelhavsmuseets nya utställning om Cypern. Den nya utställningen är bitvis väldigt vacker, även om ingen förstår funktionen av de enorma gröna monterkolosserna under vilka föremålen förefalla malas sönder. Cypern präglas av luft, ljus och en bländande sol och deras kult utspelade sig under bar himmel. Det hade varit lämpligt att ta vara på det milda ljus som silar ned från det stora takfönstret i den stora hallen. Men arkitekterna vet förstås inget om föremålens bakgrund och har i stället fokuserat på en originell utställning. Kanske fanns det ingen att fråga på museet.

I montrarna samsas små figurer och keramik med monumentala huvuden, vilka inte kommer till sin rätt i detta gytter. Ett vackert huvud i naturlig storlek ska förstås monteras på ett högt podium och ställas ut ensamt för att dess skönhet ska komma till sin rätt. Det är sorgligt att se ett av museet vackraste föremål, ett leende huvud i kalksten från palatset i Vouni, i en liten monter.

Huvudet längst in

I en annan monter trängs en stor grupp med Athena och ett fyrspann med hästar, tillsammans med några stora kopparsvärd och en helt unik brynja av järn och koppar. Tematiskt kan föremålen hänga samman, men ur klimatsynpunkt är detta ytterst tveksamt. Metallföremål måste ha ett mycket torrt klimat, medan keramik kräver fuktigt.

 

Den stora monter med figurerna från Ajia Irini är den största besvikelsen. Kulten utspelade sig även där under bar himmel, men här har man valt att fösa in dem i en mörk grotta. En enorm spegel täcker ena väggen och besökaren vet knappt vad som är föremål och vad som är spegelbild.

Kanske är detta typiskt för vårt tid; effekten är mycket viktigare än innehållet som mera blir en illusion, eller kanske vision för att använda ett populärt modeord.

Men riktigt illa blir det då man betraktar kultstenen; det heliga föremålet runt vilka de troende cyprioterna samlades för 2500 år sedan. I stenen bodde deras gud. Då figurerna hittades 1929 var de placerade på behörigt avstånd från stenen för att markera dess helighet. Där fanns även ett stort altare av sten. Här ser vi i stället hur tjurar och gubbar trängs, bligandes mot himlen i förvirring över vad som hänt dem. Deras heliga föremål hänger nu i luften! Kultstenen är inkilad i spegelväggen och har dessutom fått en slinga med blinkande ljus i olika färger kring magen.

Juldekor?

I den gamla cypernutställningen som revs 2004, fanns en rekonstruktion av en cyprisk familjegrav från ca 1900 f Kr. Den var ämnad att visa för besökaren hur de allra flesta föremålen hittats och bevarad till vår tid. Detta saknar man i den nya utställningen.

En trappa upp finns en liten utställning, Expeditionen kallad. Den är uppställd i kaféet och i anslutning till restaurangen, så här väsnas en del. Några enorma montrar visar vackra krukor från Cypern, men besökaren får leta förgäves efter information. Vi får veta vad som är äldst och yngst, men det är lite vagt. Här ska även finnas ett litet arkiv, men besökarna är naturligt nog mer intresserade av mat. Inredningen präglas av mässing och guld, enligt uppgift för att återge en stämning från den tid då de svenska arkeologerna var verksamma. Kanske de ansvariga inte känner till att dessa arbetade under ytterst torftiga förhållanden och hade inte känt igen sig i allt glitter.

Zeus från Kition vkar över baren

Ännu en halvtrappa upp kantas den långa korridoren av montrar, fulla med skatter från magasinen. Här visas föremål från Grekland och Rom, men tyvärr saknas information.

 

Terrakottafigurer från Ajia Irini. Stenen t.v. var ursprungligen placerad på ett altare på avstånd från figurerna.

Hälften av figurerna i montern är doch en spegelbild av sig själva. Ett ganska gammalt scenograftrick för att skapa effekt. Ganska onödigt eftersom figurerna själva utstrålar kraft och skönhet, dvs om de får.