Sexten, Italien juli 2009

 

Länge hade jag velat vandra i Alperna för att pröva något annat än det sönderbrända Kreta. Letade länge i en mängd broschyrer innan jag fastnade för en resa till Sexten i östra delen av Sydtyrolen, dit vi åkte med Sundquists buss genom Danmark och Tyskland. Så småningom nådde vi Sydtyrolen och for genom ett oerhört vackert landskap med prydliga hus, gröna ängar och snöklädda alptoppar. Kyligt och regnigt; knappt +10. Varje kväll var det överdådiga middagar och det var omöjligt låta bli att äta alla förrätter samt omfångsrik efterrätt.
Intressant var att Tyrolen faktiskt är italienskt sedan Första Världskriget, vilket jag hade missat. Men tyrolarna vill inte vara italienare och i byn pratades helst tyska, även om de bofasta verkade vara tvåspråkiga. Alla skyltar och all info var oxå på två språk. Sexten var översvämmat av rika italienare som nog uppskattar den tyrolska svalkan och ordningen. Man anade en liten lokal konflikt och det kan man ju förstå. Vem vill tillhöra de stökiga italienarna, även om de kommer från det rika norra Italien där Berlusconis fascistparti Lega Nord har sitt säte. Det borde ju passa de konservativa österrikarna.
Sexten, eller Sesto som byn heter på italienska, är en liten by som ligger 1 310 m över havet mitt emellan Karnichen Alpen och Sextener Dolomiten i Sydtyrolen. I byn bor ca 2 000 invånare. Husen var oerhört vackra, vitmålade med fönster och dörrar i mörkt trä och massor av blommor. Genom byn forsar en liten flod och överallt finns stigar och små vägar i byn och upp mot skogen.  

Första morgonen kravlade vi uppför en smal stig med stenar och buskvegetation och drack gott, klart alpvatten ur en bäck. Trodde vi var framme efter någon timme, men då återstod det värsta. En mycket brant sluttning med 400 m stigning till 2100 m och bara vassa stenar.  Alla hade massor av vatten och regnkläder, så ryggsäckarna var ganska tunga.  Efter några timmar blev det lättare och vi kom fram till Rotwandweisen och Rüdihütte på ca 2000 m vid en dalgång med vackra blommande ängar. De flesta åkte liften ned till hotellet, men några av oss ville hellre gå. Lärde oss att det faktiskt är lättare att springa eller skutta nedför branta backar. Dagen efter ångrade jag mig att jag prövat; fick en förfärlig träningsvärk.
Dag 2 åkte vi lift upp till drygt 2000 m, ovanför hotellet. Vädret började nu bli varmare, men vi måste ändå ha med oss regnkläder. Vandrade uppåt på breda stigar och beundrade de vidsträckta bergen omkring oss.  Efter några timmars sk kamvandring fick vi äntligen rasta på Monte Elmo, där gränsen går mellan Italien och Österrike, utmärkt med stenar i marken märkta med Ö och I. Vi var nu på 2500 m och såg ut över Dolomiterna, Alperna och skymtade även Schweiz. Låg på rygg och försökte överleva. Torkade svettiga strumpor och luftade skavsår. Efter en stund ville Ledaren gå till en ännu högre belägen liten ödestuga, där det fanns ett stort träkrucifix under ett tak. Dessa krucifix såg vi överallt; både i bergen och i Sexten. Det fanns även minnesmärken där folk hade störtat och slagit ihjäl sig, ofta med en text och ibland med foto. Nedvägen blev äventyrlig och vi hasade och kravlade nedför en brant bergväg.
Dag 4 for vi med buss till Kreuzbergpass på 1500 m och vandrade därifrån genom en tät barrskog, uppochned på svåra stigar, ibland krypandes och klättrandes. Efteråt fick vi veta att just detta område var italienarnas ansvar och därför var det inte röjt och rensat från nedfallna träd mm. Latinskt kaos. Så småningom blev stigen bättre, men slingrade stig brant uppåt i hettan. Underbart landskap med blommande ängar, enorma knubbiga kor med skällor, inramade av bergskedjor och snöklädda toppar. Segade mig uppåt med möda och längtade till hotellsängen.
Äntligen lunchrast vid några klippblock och framför ingången till en jättebunker i 3 våningar, insprängd i berget under Första Världskriget. Vi gissade på italienare som härifrån bevakade gränsen. Plötsligt började det åska och regna och alla kröp ihop framför ingången till bunkern som var stängd med en rostig järndörr. Lite senare hasade vi nedför en brant sluttning med buskar och doftande blommor, och hamnade till slut i en dalgång med massor av snö.
Dag 5 var det äntligen dax för de berömda Drei Zinnen eller Tre Cime Di Lavaredo på italienska. De 3 topparna är en symbol för hela området och pryder byns logga  – 3 mäktiga koner som skjuter upp från marken. Bussen körde oss till Auronzohütte på 2300 m, en enorm anläggning med hundratals bilar och några turistbussar. Vi vandrade mot Drei Zinnenhütte på 2300 m i ett egendomligt, sterilt månlandskap med sten och klippblock. Högst upp på Drei Zinnen klängde alpinister i sina rep. Här gick gränsen före kriget och jag läste mer på en minnestavla utanför hütten. Fronten under kriget var 600 km lång och 100 km av dessa löpte på 2000 meters höjd. De flesta av de 10 000 som avled, dog inte i strid, utan av köld, laviner, hunger, sjukdomar, olyckor mm. Arma satar. Även här fanns bunkrar, insprängda i berget, skyttevärn mm. Jag orkade inte stå i matkö, utan köpte Apfelstrudel och kaffe. Äppelkakan var sprängfylld med russin (som en stackars soldat pepprad med kulor) och var otäckt söt, men gav nödvändig energi. Nedanför hütten hade massor av italienska värnpliktiga satt sig i gräset för en rast. Hickade till då jag såg en blond flicka bland dem. Den långa hemvägen gick uppför med ca 350 m stigning och jag hade inget hopp om att klara det. Ledaren uttryckte oxå sina tvivel, men det gick bra. Den fasansfulla träningsvärken hade börjat ge vika och jag mådde något bättre efter åtminstone några timmars sömn. Fantastisk terräng med klara alpsjöar och blommor. Överallt turister, mest ungdomar från olika länder. Vi hade nu gått runt de 3 topparna.
Dag 6 och sista utflykten tog oss till Pragser Wildsee, en onaturligt vacker alpsjö med turkosfärgat vatten. Folk rodde omkring i små båtar och även här vimlade turister. Vi gick på vackra skogsstigar, mötte svartfläckiga kor och försökte hinna beundra naturen. Några av oss envisades med att njuta av luften och naturen, fota lite och blev efter. Rastade vid Grünwaldhütte där täten redan lagt sig att vila. Då vi kom tillbaka till sjön gick vi runt den på tillbakavägen. Brant väg på höga trappor som klängde på berget. Nu började det åska igen och det var skönt att komma in i bussen.

Glaciär på ca 2300 m ö h.

 

Medlidsam åskådare glor på utmattad vandrare