Under helgen 23-24/8 följer jag med EOS på en fantastisk utlflykt till Aradena. Vi kliver av bussen mitt i vildmarken och börjar gå mot ravinen. På avstånd ser vi den smäckra bron över ravinen till bya Aradena på andra sidan. Ett väldigt rasslande utbryter då bilarna far över. Ravinen är väldigt djup och hela vägen kan vi vandra i en behaglig skugga. Trots det är det ohyggligt varmt och svetten porlar hela tiden och lägger sig i pölar på ögonlocken. Ravinen är ganska lång och vi vandrar i ungefär tre timmar innan vi når mynningen vid Marmara. Vägen är relativt lätt med mycket sten men inga svåra branter. På några ställen måste vi klättra, hasa och åka kana utför klippor men inget oöverkomligt. Synen försvåras av svett som rinner i ögonen.

Då vi känner att havet är nära skriker alla ’thalassa, thalassa’ och jag nästan springer mot vattnet. Marmara är en vacker plats med en liten strand full av kiselstenar, på ena sidan inramad av enorma kalkstensklippor med djupa grottor. På andra sidan ligger högst upp en liten taverna. Vi ska övernatta på stranden och slår läger på varsin strandstol. Alla slänger sig i havet och vi simmar bort svett och smuts. Vattnet är klart och lättsimmat; doftar rent hav. Inget sötvatten finns och jag tvättar mig lite i dricksvatten. Mödosamt klättrar vi uppför en brant trappa till tavernan som heter Dialeskari efter det gamla namnet på platsen. Nu heter stranden Marmara eftersom turisterna trodde att de vita klipporna av kalksten var marmor. Jag är väldigt hungrig; har inte ätit ordenligt på ett par dagar.

Vid midnatt ungefär kryper jag ned i mörkret – borde tagit ficklampa med – och bäddar med strandmatta och lånad sovsäck. Det är ohyggligt varmt; måste vara över +30. Någon säger att det är mkt varmare på södra Kreta och nu blåser det inte heller. Ligger länge och begrundar stjärnorna som nästan faller över oss; natten är magisk och jag ser en stjärna falla. Jag önskar något trots att jag slutat tro på ett lyckligt slut för oss. Sover förstås inget den natten men det hade jag inte heller väntat. Vid tretiden är det lite kyligt och jag måste använda sovsäcken.

Morgonen blir ansträngande trots härliga bad i kristallvatten. Jag är seg och svettig och lapar i mig en frappé så fort jag orkat kravla upp till tavernan. Redan vid åttatiden är det ohyggligt hett. Ett tufft gäng ger sig iväg mot Sfakiá redan nu, men vår archigos vill stanna ännu ett par timmar. Solen kryper närmare och snart finns ingen skugga. Känner mig otålig; vill iväg innan det blir outhärdligt. Det blir det också ganska snart, men vi måste fortsätta. Stigen mot Finikas löper brant uppför och svetten börjar porla igen. Det kalla dricksvattnet jag köpte är redan varmt. Lägger min blöta baddräkt på huvudet för att torka och det visar sig vara ett genidrag. Innan den torkat svalkar den ganska skönt. Här blir också en del klättrande utför innan vi når en grotta med skugga och inväntar dem som kommer efter. Tänker ofta att nu orkar jag inte mer, jag lägger mig ner. Men fötterna går av sig själva och snart ser vi Finikas nedanför oss.

Platsen verkar mest bestå av hotell men här finns oxå palmer, eukalyptus och andra träd som ger skugga. Några stannar kvar, men jag följer med till Loutro. Om jag sätter mig ned här kommer jag nog inte upp före kvällen. Loutro är nära och vi måste bara upp för ännu en sluttning. Uppe på slätten, strax innan jag börjar stigen ned mot Loutro, måste jag fota en  ruin av en stor vacker byggnad med ett runt torn i ena änden. Ingen vet hur gammal den är, kanske venetiansk. Det är för varmt att fota och bilden blir suddig. Vilken lättnad att börja nedstigningen mot Loutro.

Vi slår läger på en taverna och jag kastar mig i vattnet. Hittar sedan en vattenslang med iskallt vatten och njuter av att spola bort svett och smuts. Är så utmattad att jag bara orkar sitta och stirra framför mig, trots kaffe och cigaretter. Äter god lunch och badar igen, men orkar inget annat. Det blir en seg och svettig väntan på kvällsbåten till Chora Sfakion. Är hemma först vid tiotiden och den varma duschen blir veckans höjdpunkt.

Kommande helg är det återigen utflykt med oryvaterna. Nu vandrar vi i en vacker ravin ”tou Figou”, ”Flyktravinen”, eftersom stigen följer den väg kretensarna flydde från osmanerna på 1700-talet. På vägen dit stannar bussen i byn Omalos som förefaller märkligt liten i förhållande till sin berömmelse. Nu förstår jag att det var här vi stannade på nyåret 1976 och inte i Lakkous. Vi var på väg till Kallergi och pojkarna klättrade in genom ett fönster i ett kafeneion för att sno matvaror. Lokalen är kvar och ligger vägg i vägg med ett stiligt och nybyggt hotell och taverna. Luften är kylig och frisk. Jag hade gärna stannat länge men vi måste iväg till dagens ravin.
Då vi passerat Figou kommer vi ungefär halvvägs in i ravinen Ajia Irini. Det är redan varmt och det börjar bli tungt. Även denna ravin ligger mest i skugga och vi vandrar under stora plataner med tätt lövverk. För en gångs skull går jag så fort jag kan och vi som går i täten måste vänta över en timme på slashasarna som kommer sist. Vi vilar ut på det lilla kaféet vid entrén till ravinen. Jag skäms för att röka bland de sunda oryvaterna och går bakom huset för att smykröka. Ser inte en stor vit jycke som genast går till anfall och hugger sina vassa tänder i mitt ben. Han hinner bita djupt innan jag masar mig bort. De duktiga oryvaterna är välutrustade och jag får salvor och plåster. Så fånigt och typiskt mig. Bussen tar oss till Soyia och ett underbart rent hav. Simmar länge i det klara grön och njuter. Äter en underbar fisklunch innan vi far hem igen. Dessa utflykter har verkligen räddat mig.