Arkeologi och dans på Kreta
En kylig morgon i slutet av maj år 2002 samlades en förväntansfull tropp på Arlanda. Med vår danslärare Elli Christaki i spetsen skulle vi nu resa till Chaniá på Västkreta och dansa med Yannis Aghiasmenakis, sta’ns bästa danslärare.
I Chaniá var vädret ännu svalt och vattnet iskallt, åtminstone för undertecknad som är frusen och feg, men danslektionerna blev därmed mer effektiva.
Redan samma kväll vi anlände, hamnade hela sällskapet på Lefka Ori i Souda, en taverna med kretensisk musik ¬– trots att vi var dödströtta. Dansen kom igång först kl. 2 på morgonen, men vi dansade och det var fantastiskt. Äntligen – lira, lagouto (kretensisk luta), mantinades, massor av vin och feta, goda brizoles (fläskkotletter).
Den gode Dimitris, medarrangör av resan, lanserade den lysande idén att samtliga skulle purras tidigt morgonen därpå för att åka till Knossos. Ett mycket blekt och darrigt gäng samlades lydigt vid bussen omkring kl. 7. Undertecknad hade svår huvudvärk och mådde illa av sömnbrist och kanske ett glas vin för mycket. Låg i svår dvala på bussen, tills Dimitris försiktigt kommenterade att de ville höra om Knossos. De fick sin föreläsning och alla var oerhört glada efteråt, vilket var väldigt roligt. Fortsatte sedan mycket diskret min visning i Knossos och smygvisade dem palatset där jag kom åt. I Grekland får ingen visa offentligt som inte är auktoriserad guide. Detta vore helt korrekt om guiderna vore mer pålästa.
Vi beundrade palatsets ståtliga Västfasad från 1600-talet f Kr där man ännu kan se spår efter brandkatastrofen på 1200-talet f Kr. De långa pelarförsedda korridorerna, som under minoisk tid var prydda med vackra väggmålningar. Där fanns bl a smalmidjade ynglingar med svarta lockar och stora ögon. I händerna bar de praktvaser och andra offergåvor till Gudinnan eller prästinnan som härskade i palatset. Numer är de flesta forskare överens om att ”kung Minos” aldrig funnits utan att Minos är en titel i likhet med farao, kung – eller kanske statsminister?
Sannolikt var det också så att kvinnans ställning på Kreta i minoisk tid verkligen var mycket starkare än på fastlandet. Detta kan man studera inte minst på de många väggmålningarna vilka en gång prytt väggarna i palatsets olika rum. I palatset härskade en prästinna, eventuellt i samarbete med en styresman eller en ”Minos”. Många rum i palatset är numer avspärrade eftersom grekerna restaurerar murarna. Betongen har börjat vittra och man måste byta ut den.
Drottningens bostad i Knossos
Men vi kunde ändå bese de imponerande magasinen i Västflygeln, med mängder av jättelika pitharia, förrådskärl, som stått där sedan 1300-talet f Kr. I dessa pitharia lagrade minoerna korn, vete, oliver, olja, vin, fikon och mycket annat. I palatsets östra del kunde vi från utsidan beundra Drottningens Gemak med ett eventuellt badrum och toilett, vilket numer anses tveksamt.
Efter lunch hade Elli ordnat med en visit i Anogheia, denna hårt prövade by som egentligen är två – Övre Anogheia och Nedre Anogheia. Här var motståndet starkt mot nazisterna under kriget och kretensarna straffades brutalt. Männen sköts ihjäl och de två byarna jämnades med marken.
Några av oss tog en promenad till Kato Anogheia och det lilla Xilouris-museet. Detta bestod bara av ett kyffe med gulnade och illa bevarade foton och Xilouris ettriga syster som försökte sälja sina dukar och dyra sarikia (virkade huvuddukar av silke). Jag försökte förgäves imponera på gumman med att berätta att hennes bror och jag varit sambo under tre dagar i maj 1976 då han var i Stockholm för att göra en konsert. Inget hjälpte. Detta skryt fick däremot en våldsam effekt på taverna Skalomata där vi satte oss och väntade på de övriga. Det öppnade alla dörrar och ryktet spred sig. Då jag också berättade om Ludovikos Dramountanis och hur han guidat oss runt i Anogheia 1976 så var succén fullkomlig. Ludovikos är numer känd kompositör och trubadur och har en egen grupp, Chaïnis. Den trevliga familjen på tavernan var också intresserad av arkeologi och alla ville berätta om ruiner de kände till. Vi blev genast inviterade till ett bröllop kommande lördag.
Dagen därpå började lektionerna i kretensisk dans med Yiannis Aghiasmenakis. Vi lärde oss mycket även om det hela förstås blev ganska rörigt i början. Men han är mycket pedagogisk och vi nötte in sirtós, pentozali, lite maleviziotiko och t o m pidichtós (hopp) från Anogheia. Framför allt hade vi roligt och blev kanske lite smalare.
Mot alla principer hamnade vi ofta på Kafe Lirakia på kvällarna – vem ville inte praktisera det vi lärt oss på dagtid? Även om det måste ske på ett skumt kafé i mörka gränder. Där fanns alltid levande musik och en golvplätt att dansa på.
En kväll for vi till byn Vrisses med några vänner. Kylan gjorde att vi så småningom flyttade in i restaurangen. Danslusten blev oss övermäktig och Kerstin och jag tilltvingade oss en radio med kretensisk musik. Så skuttade vi runt medan övriga tittade medlidsamt på oss. Mitt i en animerad pentouzali skrek gänget vid bordet att det var jordbävning. Vi trodde dem inte utan tog det som en uppskattning av vår inspirerade dans. Om folk skriker seismos i kör så betyder det ju att vi dansar fantastiskt Men efter en lång stund förstod vi att jordbävningen var verklig. På vägen hem såg vi människor som stod i grupper utomhus eller satt i bilar och väntade på att faran skulle vara över. Dagen efter var det stora rubriker i tidningarna och vi läste att epicentrum legat vid Kythira och att jordbävningen legat på 5,6 på Richterskalan. Kerstin och jag kände oss lurade på en upplevelse. I Sverige hade det oxå varit stora rubriker och alla trodde att det varit väldigt dramatiskt.
Helgen därpå for Kerstin och jag till Anogheia och bröllopet. Vi blev välkomnade av familjen Kefalogiannis på Taverna Skalomata. SönernaYiannis och Babis var stolta över att de lyckats locka dit de utländska damerna. Bröllopet började redan på eftermiddagen och vi följde en flock männskor och flickor i folkdräkt som bar hemgiften till brudgummens hus. Dansen skulle äga rum på nybyggda Xilouris-stadion, där Skoulas och hans orkester redan satt och spelade. En stor grupp människor stod nu utanför brudgummens hem och pratade. Alla män bar vita sarikis. Musikerna samlades och folk började röra sig mot brudens hus i Kato Anogheia. I väntan på bruden så serverades stora köttstycken som männen skar till ätbara bitar med sina knivar. Nu förstod vi varför alla män bär kniv på Kreta. Hemgjort vin och tzikoudia östes omkring. Bruden visade sig plötsligt och alla började röra sig mot kyrkan. Bruden var väldigt söt med sitt lockade hår och vackra klänning. Brudgummen gav vi mycket sämre betyg.
Stilig man i Anoyia
Kvällen blev så småningom kall och fuktig. Hem och hämta lager av tröjor samt gymnastikskor. Men vi dansade oss varma och högg tänderna i helstekta får och gott vin. Alla åt med händerna och skar av köttet med egna knivar. Efterrätten rullades över gatan från det garageliknande hus där all mat förbereddes. Några vattenmeloner, karpousia, kom fram hela och smakade fantastiskt. 300 får lär ha ätits upp på denna fest. Och ändå ansågs detta vara en blygsam tillställning – alla de 5000 inbjudna hade inte kommit eftersom byn hade sorg. Flera, varav ett par unga, personer hade nyligen dött i cancer. En dem var en av Skoulas kusiner och det märktes på musiken. Matt och oinspirerad. Ingen fart på dansen heller och inget skjutande. Men vi dansade ändå och njöt oerhört även om det bara blev slät sirtos utan variationer. In på arenan bars oupphörligen enorma korgar med stora köttstycken som kastades ut bland gästerna. Avgnagda ben, floder av vin och krossade meloner gjorde platsen ganska skräpig. En liten farbror vid namn Iraklis gjorde oss sällskap och vaktade våra väskor när vi dansade. Vid tretiden frös vi för mycket och vacklade vi hem i de fuktiga dimmorna, som var så täta att vi inte såg bergen och Psiloritis.
Veckan efter vår kurs började jag jobba i Arkeologiska Museet i Chaniá med de senaste de fynden som arkeologerna grävt fram. Många föremål var tråkiga, men där fanns en del fina stenvasbitar och ett fragment av en mykensk fi-figurin, alltså en figurin som tillverkats i Argolis och importerats till Kydonia av en mykenare med hemlängtan under 1300-talet f Kr. Känslan var magisk att återigen få sitta i den underbara museiträdgården i den fuktiga hettan och arbeta med fynd som ingen förut sett eller beskrivit.
Marie-Louise Winbladh