Utsikt mot Pyrenéerna

I början av oktober åkte jag på ännu en ridresa med Häst & Sportresor. Har länge velat återse Spanien och att göra det till häst kändes mer intressant än att trava omkring i en storstad. Något charterflyg gick inte till Barcelona utan jag måste byta i München och vänta där en stund. I Barcelona blev det rörigt då jag måste ta mig till en annan terminal för att hitta mötesplatsen där vi skulle bli hämtade och skjutsade till ranchen Can Jou. Terminal 2 låg långt bort och man måste åka buss, vilket ingen visste. Det blev ganska nervöst innan väskorna kom och jag kunde börja leta efter rätt buss. Barcelonas flygterminal är enorm och flygtrafiken måste vara tät, trots frånvaron av charter. Efter mycket letande fann jag äntligen rätt mötesplats och två vänliga damer som satt på en soffa och väntade. Så skönt att möta andra som inte heller visste! Det dröjde ganska länge innan alla var samlade och vi kunde ge oss iväg till den stora bussen som förde oss ut ur Barcelona och upp mot Girona. Där bytte vi till några minibussar som kunde fara på de grusiga småvägarna upp mot ranchen.

De vackra medeltida boningshusen i Can Jou

Ridcentret ligger uppe i bergen i Katalonien, ung 400 möh och det var kallt när vi kom fram. Byggnaderna ska vara från 1100-talet och de ser verkligen åldrade och gediget byggda ut med sina tjocka stenmurar. Utsikten är enastående och vi såg ända till Pyrenéernas snötäckta toppar.

Magna med packade sadelväskor

Nästa morgon fick vi underbart svart kaffe innan det var dax att gå ned till stallet och tilldelas häst. De är alla är andalusier och andalusier korsade med arabiskt fullblod och utvalda för sin skicklighet att ta sig fram i stundtals svår terräng. Hästarna verkade välskötta och välnärda, vilket ju är det viktigaste. Jag var inte så nöjd med mitt fula lilla vita sto, Magna, men jag skulle senare vara henne oerhört taxam för att hon stadigt och säkert bar mig och min värkande kropp genom de katalanska Pyrenéerna. Vi instruerades om sadelväskor, ryktgrejor och packning. Guiden Luis kastade åt mig 2 flaskor vin att ta med för lunchen.
Under hela ritten hade jag för ont för att intressera mig för namnen på alla byar vi passerade och info vi fått om de många orterna stämde inte alls. Men det bestående intrycket är att Katalonien kryllar av vackra små medeltida byar med mycket gamla byggnader. Vi red på små gator och i gränder belagda med kullerstenar. Ingen reagerade på en lång rad med hästar som klapprade sig igenom de trånga gränderna mellan höga medeltidshus. I varje by fanns en katedral eller kyrka, de flesta säkert från 1100- eller 1200-talen.

Paus bland korkekarna

Naturen var bitvis oerhört vacker, åtminstone uppe i de katalanska Pyrenéerna och i de täta skogarna av korkek uppe i Alta Garrotxa. Mestadels red vi dock på väldigt hårt underlag, t ex grusvägar eller asfalt. I bästa fall travade vi över ängar och åkrar, men även det var hårt och mycket dammigt. Större delen av tiden travade vi och det blev så småningom plågsamt för en åldrad kropp som inte ridit på ett halvår.
Första dagen red vi genom skogar, över torra åkrar och sista biten innan vi kom fram till vårt hotell sprätte alla iväg i en lång vansinnesgalopp i total dimma, då vi omgavs av enorma mängder damm. Jag såg ingenting och förlitade mig på Magna och hennes säkra små hovar. Ett par gånger såg jag inte några diken och trodde jag skulle bryta nacken då det krasade betänkligt när hästen hoppade upp och ned. Det var fantastiskt skönt att komma fram till hotellet i utkanten av den lilla byn (Báscara?) där vi skulle stanna över natten. På en äng bakom hotellet hade männen i följebilen bäddat för hästarna och hällt upp mat och vatten. Även detta hotell var en uråldrig medeltida byggnad med fantastisk inredning. Jag hade fruktansvärt ont i ryggen och försökte göra gymnastik på den mjuka sängen. Började tro att jag måste avbryta trailen, man kan inte hålla sig kvar på hästen med denna smärta. Kom sedan ihåg att jag i sista stund slängt ned starka migräntabletter som jag nu kunde använda. De blev min räddning under hela veckan. Varmt vatten fanns det oxå, men ur duschen kom bara några ynka droppar. En underbar middag serverades och vi satt på obekväma, åldrade trästolar. Jag nådde knappt med näsan över bordskanten och försökte artigt konversera vår långe guide, medan jag kämpade för att alls synas. Ett enormt kopparfat var fyllt med små snäckor, här kallade musslor. Lyckligtvis var de inbäddade i vita bönor med vitlök. Gott vin här oxå.
Nästa morgon fick vi veta att hästarna hade rymt och troligen ätit mer av sin undanstoppade mat. Min häst stod i mitten och verkade skämmas, men alla hade nu infångats. Vi ledde hästarna som vanligt någon kilometer och kunde sen sitta upp. Vi red förbi och igenom ytterligare små byar, över fler kullar, genom pinjeskogar, längs vetefält, olivodlingar och vingårdar.

På en höjd stannade vi och såg ut över låglandet Ampurdán(?) och längre bort skymtade Medelhavet. Luis berättade att här låg oxå det antika Emporion, dagens Ampurias. Eller Empuriés på katalan. Vi steg av hästarna och ledde dem nedför en brant stenig stig och satt upp när vi närmade oss kusten. Vi red igenom en modern och prydlig by och lämnade hästarna i en inhägnad. Hotellet var rent och fint och det var underbart med en varm dusch och sen en överdådig middag. Paellan var inte god, men vinet fantastiskt. Morgonen därpå var det dags för den berömda strandritten och jag bävade. Alla trodde det skulle bli race och hur skulle jag hålla mig kvar?! Vem skulle plocka upp mig?
Vi startade tidigt nästa morgon och trevade oss fram i mörkret till hästarna. Först borsta, sadla och sen frukost. Jag var nervös och ville bara ha kaffe. Det blåste ganska mycket då vi travade fram till stranden vid den vackra Bahia de Rosa och fann den andra gruppen i oordning. En tysk dam hade ramlat av då hennes häst lagt sig i vattnet och hon måste nu byta kläder. Vi väntade inte på dem utan började galoppera i vattenbrynet. Det blev en mycket behaglig tur och inget hände. Vi gick ut med hästarna i vattnet och de plaskade lite som barn. Galopperna var väldigt beskedliga. Puh! Innan vi sprätte iväg över sanddynerna så berättade Luis att de antika lämningarna efter den stora handelsstaden Empuriés låg i närheten, bakom all sanden. Ja, eftersom stranden är 3 mil lång så är det inte konstigt att grekerna bosatte sig här för 2500 år sedan. Efter strandritten red vi inåt land igen och följde floden Fluviá förbi ett fågelreservat. Vi lämnade hästarna i en stor park och gick in i byn Sant Pere Pescador för att fika. Kolossalt skönt. God cappuccino efter att ha överlevt detta. Min lilla häst blev skrämd eftersom hon fick sin trasiga grimma i munnen och blödde. Jag lyckades inte trösta henne utan blev i stället trampad på. Som vanligt. Luis morrade åt mig och gav henne en ny blå grimma. Till lunch kom vi fram till den lilla medeltidsstaden Castello d’Empuries, där vi lämnade pållarna på en stor parkering och försökte tjudra hästarna. Naturligtvis rymde de igen, men bytte nu bara plats med varandra. Grabbarna i följebilen åstadkom som vanligt en underbar lunch med skinka, bröd, oliver och floder av vin. Hotellet var mycket stiligt, men hade inget enkelrum åt mig så jag måste dela rum med en annan dam. Hon snarkade hela natten och jag sov inget nu heller. Före middagen vandrade jag runt i stan ett par timmar och hänfördes över vackra medeltida gator och hus. Stannade länge i den enorma katedralen med romanska och gotiska stildrag. Den stora gotiska porten med skulpturer påminde om kyrkorna i Famagusta. Inne i katedralen fanns ett litet museum, musik och stark doft av liljor.
Nästa morgon började vi med en lång stigning upp till topparna på Alta Garrotxa, som ligger ungefär nordväst om Girona, och är vattnad av floden Riu Fluviá. Berglandskapet var vackert med de snöklädda Pyrenéerna och vi kunde se bort mot gränsen till Frankrike. Alta Garrotxa är en region med ekskog där Riojadistriktet kommer för att köpa sina vinkorkar. Vi satt en stund på våra hästar, och beundrade stillheten i skogen av korkekar, med avskalad bark på halva stammen. Vägen blev stenig och steg kraftigt uppåt och vi måste leda hästarna någon timme för att spara dem. Plötsligt befann vi oss vid en gigantisk insjö, som egentligen var en damm, i en stor floddal där floden Muga rinner fram. Området heter Alt Empordà eller Boadella d'Empordà, men någon by såg vi aldrig. Vid sjön träffade vi oxå den andra gruppen, som oxå hade 7 deltagare. Landskapet var egendomligt renskalat, nästan ödsligt, och stämningen var lite kuslig vid den blanka, orörliga sjön. Kändes som att befinna sig i ett vacuum i ett odefinierbart landskap, ungefär som i en film av Tarkovskij eller kanske Angelopoulos. Plötsligt började det blåsa och vi förstod att det var den beryktade Tramontana som sveper ner över norra Spanien från Pyrenéerna. Vinden blåser bara några dagar, men kan uppnå 30 m/sek. Det gjorde den väl inte här, men vinden tjöt och ylade och vi hörde inte vad guiderna sa. Hästarna skuttade omkring och ville iväg. Till slut drog vi iväg i ett enda stort fält och åt alla håll. Det fanns inget val än att klamra sig fast. Galopp nedför och uppför, på vägar man inte trodde var möjliga. Hästarna var fantastiska med sina starka och säkra ben. Så småningom stannade alla vid en flodbädd och Luis skrek att vi måste följa honom. Två ryttare valde sin egen väg och sjönk djupt ned i gyttjan. Efter någon timme kunde vi äntligen lämna våra pållar i en försänkning invid vägen. Hotellet var oerhört lyxigt och det kändes konstigt att ramla in på rummet med leriga kläder. Chockades svårt då jag såg mig i spegeln. Knallröda ögonvitor, lera i ansiktet, håret spretande efter en hel dag under svettig ridhjälm.  Fick äntligen sova på natten och det var underbart. Nu hade jag så ont att jag räknade timmarna till hemfärden. Kunde inte längre rida lätt pga ryggvärken utan jag stod i fältsits vad den stackars hästen än gjorde.
Nästa dag började vi färden tillbaka till ranchen. Vackert landskap med utsikt mot bergen, genom glesa skogar och lunch på en sommaräng. På återvägen halkade min sadel under magen på Magna och jag befann mig plötsligt på marken. Sadelgjorden hade gått upp utan att jag märkt det. Övriga tyckte det var väldigt lustigt och att det var bra att det inte hände i galopp. Under hela ritten stannade vi ofta vid floder och lät hästarna dricka. Sent på eftermiddagen kom vi fram till ”den förtrollande dalen Riu – ett paradis av små gläntor omgärdat om bergstoppar.” Ett stort område med träd där vi band fast hästarna. Det var redan nu mkt kallt och vi förvånade oss över att hästarna inte fick filtar över natten. Här lämnade vi hästarna för natten och återvände till ridcentret och en god middag.
Tidigt upp nästa morgon och åter till hästarna. Sista dagen och därefter vila. Landskapet fantastiskt med bergstoppar runt alla horisonter. Efter ett par timmar kom vi fram till den mycket lilla byn Sadernes med en stängd kyrka från 900-talet, S:a Cecilia. Efter kaffe fortsatte vi och nådde Pont del Llierca, en vacker stenbro i original från 1400-talet. Lite skakigt att rida över eftersom kanterna var så låga, men hästarna har ju gjort detta hundratals gånger. Vår sista picnic dukades upp och vi dåsade i den varma solen. Orkade nästan inte kravla mig upp på stackars Magna, men nu var det ju sista gången. Återfärden blev vacker och omväxlande, och inte på så stenhårda vägar som vi vant oss vid. Vi passerade en nästan uttorkad flodbädd och galopperade över uttorkade ängar. Det blev så mycket galopp att jag nästan inte orkade, t.o.m på den hårda vägen upp mot ranchen. Det var underbart att komma hem och guiderna skålade med oss i mousserande vin. Vi hade ridit minst 6-8 timmar/dag under 6 dagar på en sträcka av ca 25 mil.