Cypern - motsättningarnas och möjligheternas ö



Cypern, Kreta, Sicilien - listan kan göras lång. Kanske är det inte så konstigt att öar besitter en speciell attraktionskraft genom sin särpräglade kultur och - inte minst -  genom de bofasta människornas speciella karaktär.

Cypern har en historia och en kultur som aldrig upphör att fascinera och förvåna. Rik på mineraler och bördig jord har ön sedan förhistorisk tid varit föremål för omgivande länders intresse. Långt senare blev ön viktig för stormakterna pga sitt strategiska läge, som en språngbräda mellan öst och väst.
Människor fanns på Cypern redan ca 8000 f Kr och kanske ännu tidigare. Arkeologerna har hittat spår av jägare som slaktat och ätit upp 100-tals miniflodhästar och kanske utrotat dem.

 

I så fall en ekologisk katastrof redan för 10 000 år sedan! 3000 år senare var folk bofasta runt hela ön. De bodde i bastanta runda hyddor, samlade i byar. Man levde av fiske, jordbruk oxh mjölk från tama dovhjortar. Omkring 2000 f Kr har människorna lärt sig att bearbeta koppar som nu blev ett viktigt komplement till det traditionella åkerbruket. Städer byggdes och hamnar anlades vid kusterna, Ca 1500 f Kr var utrikeshandeln i full gång  med t ex Grekland  och Syrien. Invandrare kom för att bo och arbeta i de stora städerna, där infödda cyprioter levde sida vid sida med t ex egypter, mykenska greker och syrier. Med sig hade de sin kultur och sin religion. Så småningom fick dessa kontakter en mer fientlig prägel och en lång rad främmande stormakter avlöste varandra på Cypern. Det mykenska Grekland, Assyrien, Egypten, Persien, Grekland igen och slutligen Rom. Den cypriotiska kulturen påverkades naturligtvis av alla dessa främmande folk och impulser. Men den cypriotiska karaktären inom t ex konsthantverket bibehöll sin egenart. Cyprioterna sammansmälte olika influenser med det inhemskt cypriska till något alldeles unikt. Kanske berodde det på att cyprioterna var ett konservativt och envist folk.

Cypern tillhörde senare det byzantinska riket under några århundraden och gynnades av de konstnärliga impulserna därifrån. Under medeltiden var det franker och korsriddare på väg till Palestina som besatte ön. På 1400talet kom genuesare och venetianare och 100 år senare var det turkarnas tur. De lämnade formellt över styret till britterna år 1878. Cyprioterna hade sedan länge tröttnat på att vara ockuperade och de kämpade heroiskt för sin självständighet mot engelsmännen, vilka utsatte cyprioterna för många grymheter. Britterna tillämpade medvetet en politik som syftade till att splittra grek- och turkcyprioter. 1960 lämnade engelsmännen Cypern i utbyte mot att de fick behålla två baser med omgivande stora landområden. Och som vi alla vet är Cypern sedan 1974 åter en ockuperad ö. Inte för att de båda folkgrupperna i grunden är fiender, utan emedan betydligt större krafter utanför ön så bestämmer.

Dessa dystra tankar är ofrånkomliga då man besöker Cypern och lyssnar på vad folk säger. Men tankarna blandas med intryck och stämningar av en annan sort. Det intensivt blå havet mot den rödbrända naturen och de vita kalkstensklipporna. Små byar som sover i middagshettan. Några gubbar som sökt svalka under vinrankorna på ett kafeneion. De många utgrävningsplatserna, ruinerna, mängder av kyrkor, cikadornas surrande och doften av salvia, timjan och oregano.
Hemkommen från en resa till Cypern vägrar själen att ännu inordna sig i ledet. Färden gick denna gång till Pólis, en liten stad som ligger vid havet i nordväst. Platsen lockade såsom ännu oexploaterad av turismen, i motsats till städerna Pafos, Limassol och Larnaka, som långsamt äts upp av sommargästerna.
Som så många andra orter på Cypern har även Pólis en lång historia. Här bodde invandrade greker redan ca 1000 f Kr. De hade upptäckt den naturliga hamnen i bukten och den bördiga jorden, där det ännu odlas apelsiner och citroner. I närheten fanns koppargruvor som exploaterats in i våra dager. Staden hette Marion under antiken och var också importhamn för varor från Grekland. Man importerade framför allt den attraktiva rödfiguriga och svartglaserade keramiken från Athen. Eleganta och smäckra dryckesbägare i glänsande svart och små oljeflaskor med rödfigurig dekor.
Vi känner till denna keramik genom att de lades i gravarna tillsammans med sina ägare. Långt senare hittades vaserna av svenska arkeologer på 1920-talet. De hittade 100-tals gravar, fulla med keramik och vackra smycken i guld. Ingenting är bevarat av gravarna idag. De lär ha funnits på olika håll där idag det moderna Polis ligger, men även utanför staden.
Amerikanska grävningar har pågått i Polis sedan 1980-tal och man har funnit flera kultplatser från 600/500-tal f Kr. Den amerikanske professorn stönade över alla kultplatser och längtade efter vanliga hus, men någon antik stad har man alltså inte hittat. Kanske ligger den under de moderna husen och gatorna i Polis. I två av helgedomarna som amerikanarna grävt fram, fann man fler än 16 000 skulpturer i terrakotta. Den största var en mansfigur som hade varit 3 meter hög och var 1 meter bred över axlarna. Det fanns också flera skulpturer som föreställde kvinnor; kanske rentav Afrodite själv.  Fyndens karaktär tyder på att människor dyrkat Zeus och Afrodite i en sorts dubbelkult. Antikens cyprioter var ett mycket religiöst folk, precis som cyprioterna av idag präglas av en djup religiositet.

Omgivningarna kring Polis är dramatiskt vackra. En slingrande landsväg leder upp mot den turkiska gränsen. Vägens ena sida stupar ibland rakt ned i det skummande havet. På den andra sidan reser sig höga berg. Småvägar leder ibland in mot glest befolkade och ibland öde trakter vid foten av Troodos-bergen. Välbyggda och vackra stenhus, ibland hela byar, står tomma och övergivna av sina turkiska ägare sedan 1975. Endast mängder av duvor flyger ut och in genom de tomma fönstren.

Söderut vid kusten finns Pafos med sina vackra byggnader, ruiner, kyrkor och museer. Egentligen består staden av två delar och den moderna staden heter Ktima, där inget utom ett litet museum finns att se. Några km söderut ligger Nya Pafos som grundades på 300-talet f Kr och är Pafos "Gamla Stad". På vägen ned mot Nya Pafos finner man på ett ställe stora grottor uthuggna i klippan. De har delvis fungerat som gravar och några är från 300talet f Kr. Vid ingången växer ett stort votivträd med grenarna fulla av tygbitar och näsdukar. Strax intill finns den Helige Solomonis grav som också är uthuggen som en grotta i klippan. Ett av rummen är ett litet kapell med freskomålningar från 1100talet e Kr. På väggen hänger avbildningar av kroppsdelar och huvuden i bivax. Antikens cyprioter, greker och italiska folk bar fram kroppsdelar i terrakotta som votivgåvor till gudarna. De ville visa sin tacksamhet mot guden för en botad sjukdom. Eller ville man genom dessa gåvor öka sina förhoppningar och chanser att bli botade. Andra gåvor vittnar om en önskan om fruktsamhet. Dagens fromma kyrkobesökare hänger upp avbildningar av kroppsdelar i bivax och silverbleck i kyrkorna på Cypern, i Grekland och Italien.
En trappa ned i kryptan vid den helige Solomónis grav finns en helig källa där de troende doppar sina näsdukar och tygbitar. Dessa hänger man upp i ett votivträd utanför grottan. Cyprioterna säger att det kan bota blindhet, men även olycklig kärlek.
Vägen ned mot hamnen i Gamla Pafos kantas av ruiner och en och annan enstaka strävpelare från en frankisk kyrka. En av dem stod mitt i en soptipp. Men hettan är tryckande och det är skönt att se den vackra hamnen med båtar och kaféer. Hamnen har varit i bruk sedan antiken och den romerska vågbrytaren finns kvar. Vid vattnet ligger den vackra medeltida borgen som byggdes under 1300-talet och restaurerades av turkarna på 1500-talet. De mäktiga rummen med sina höga valv användes av turkarna som fängelse och under engelsmännen som saltlager.
Alldeles nära hamnen ligger ett stort utgrävningsområde, som en gång varit en del av det hellenistiska och romerska Pafos. Här har en gång rika romerska guvernörer bott i sina lyxvillor, vars golv var dekorerade med praktfulla mosaiker. Man går på byggda broar över hela området och tittar ned på mosaikerna som ligger under tak. De förmögna romarna hade utsökt smak och intresse för grekisk mytologi. I "Theseus villa" finner man sagan om Theseus och Ariadne på Kreta. Den avbildade labyrinthen lär fungera enligt någon som har prövat. I ett museum intill visas mosaikerna i "Dionysos villa". Här berättas om Dionysos liv på golvet i ett triklinium, dvs en romersk matsal. På en mosaik åker vinguden i en vagn, dragen av pantrar och ledsagad av "de första vindrinkarna". Här finns också växter, djur och mytologiska motiv. Man kan t.o.m. hitta moufflon-fåret med uråldriga anor, som bara finns på Cypern och lever fridlyst i Troodos. Endast några få djur finns ännu kvar. Den äldsta mosaiken är från 300-talet f Kr och är lagd i vita och svarta runda naturstenar, en meter under golvnivån med de romerska. Denna tidiga mosik har en annan lyskraft än de yngre romerska, som mera bländar med sin färgrikedom.
Ganska nära hamnen ligger ett annat stort utgrävningsområde där arkeologer bl a undersöker en stor basilika från tidigkristen tid. Vackra mosaiker från 300-talet e Kr vittnar om dess prakt. Området domineras av den frankiska kyrkan Ajia Kyrakí ("Den heliga Söndag") från 1100-talet, nu omgjord att passa grekisk-ortodox ritual.

Längre österut nära kusten ligger en plats som under antiken hette Pafos och som idag heter Gamla Pafos. Här fanns under antiken en stor helgedom uppförd åt gudinnan Afrodite. Gamla Pafos hade sin storhetstid under romartiden då människor vallfärdade hit från flera länder. Fester firades till gudinnans ära i flera dagar. Ritualer utfördes som syftade till mänsklig överlevnad och fruktbarhet. Denna del av Cypern - den sydvästra - har under tusentals år spelat en viktig roll i öns konst- och kulturhistoria. Människor har bott här sedan 5000-talet f Kr. Troligen fanns mycket tidigt ett religiöst medvetande, kulter och riter som hängde ihop med fruktbarhet och födande. I flera gravar har arkeologerna funnit små figuriner, skurna i grön sten. De föreställer troligen kvinnor som sitter ned och föder barn. Figurerna är utsökt gjorda med de finaste detaljer. Kvinnorna bar dem som amuletter runt halsen och tog sedan med sig dem i gravarna, kanske som en försäkran om ett nytt liv efter döden. Även större figurer finns, huggna i den vita kalkstenen. De kan ha varit kultbilder som i sina helgedomar tog emot människornas dyrkan och böner. Figurernas stilisering och starka uttryckskraft tilltalar en modern betraktare. Kring Gamla Pafos har man funnit flera små figuriner i gravar. På platsen har stått en helgedom sedan 1200-talet f Kr. Under den s k arkaiska tiden, ca 700-450 f Kr, var verksamheten intensiv på det heliga området. Arkeologerna har här hittat  1000-tals figuriner i terrakotta, som cyprioter för längesedan ställt upp på platsen som gåvor till gudinnan. Det är ibland svårt att veta om figurerna föreställer Afrodites prästinnor eller gudinnan själv. De flesta föreställer nog hennes prästinnor och är iförda praktfulla dräkter. Rikt veckade dräkter, mantlar, flätade frisyrer och mängder av smycken. Många av figurerna har spår av svart och röd färg. Säkert var kvinnorna parfymerade och sminkade. Templet måste ha varit praktfullt, rikt och tyngt av gåvor. Man får tänka sig musik och dans som viktiga inslag i riten.
Inte så långt därifrån hittar man gudinnans födelseplats i havet vid Petra tou Romioú.  Ett stort klippblock och några mindre markerar platsen. När havet är upprört och vågorna kastas mot klipporna kan det uppstå formationer i havsskum som kan ta gestalten av en kvinna med långt hår. Afrodite fick på Cypern  sitt namn först under romersk tid. Tidigare hette hon Astarte, som var Främre Orientens kärleks- och fruktbarhetsgudinna. Astarte kan vara upphovet till namnet Afrodite, som alltså har semitiska rötter och inte grekiska.

På Cypern levde de gamla gudarna långt efter det att kristendomen etablerats. Bildframställningar, namn på kyrkor, religiösa sedvänjor ännu i vår tid vittnar om arvet från antiken. Gränsen var länge flytande och på platser där antika helgedomar funnits, byggdes senare kristna kyrkor. I Gamla Pafos finns en kyrka som är uppförd åt Jungfru Maria, förr med tillnamnet Afrodite. Unga mödrar brukade - till för inte så länge sedan - offra ljus i kyrkan åt "Den Mjölkgivande Maria".

Cypern har även en oerhörd rikedom av freskomålningar och mosaiker i kyrkor, i flera fall unika p.g.a. sin skönhet och ålder. Ett av de äldsta exemplen på kyrkokonst är de sk Kanakariá-mosaikerna från 5/600-talen e Kr. De blev kända över hela världen då de 1990 fördes bort från en liten kyrka på Karpassos-halvön i nordöst (område ockuperat av turkarna). Mosaikerna köptes av en rik dam i USA för drygt 1 miljon dollar. Hon försökte sedan sälja dem vidare till Paul Getty-museet i Californien för 20 miljoner dollar. Det hela slutade med att en domstol i USA tillerkände Cypern rätten till mosaikerna, som nu är tillbaka på ön.
De tidiga väggmålningarna är så viktiga eftersom så lite är bevarat på annat håll av byzantinsk kyrkokonst. Då Cypern var en del av det byzantinska riket (900-1100-tal) dominerade det konstnärliga inflytandet från Byzans. Mästerverk skapades, i många fall sannolikt av invandrade konstnärer från huvudstaden Konstantinopel. Från det sena 1100-talet styrdes ön av korsriddare och franker (dynastin Lusignan) som var toleranta mot sina grekisk-ortodoxa undersåtar. Det finaste måleriet från dessa båda skolor finner man i de vackert belägna klosterkyrkorna i Troodos-bergen. De mest berömda finns i Asinoú och Lagouderá, där fresker från tidigt 1100-tal ännu är bevarade. De finlemmade och bleka gestalterna på väggarna deltar i scener ur bibliska texter och martyrernas liv, ofta med stor uttryckskraft. Från kupolen i kyrkan i Lagouderá stirrar strängt Kristus Pantokrator (Världshärskaren) ned på besökaren. En mäktig och uppfodrande syn. Märkligt är hur färgen ännu lyser i kyrkans mörker, trots alla krig på Cypern och trots fukten och kylan vintertid i Troodos. De flesta kyrkorna i bergen har trälagda sadeltak som skydd mot snömassorna på vintern.
Flera andra, mindre kända kyrkor och kloster, är också sevärda pga sina ikoner och vackra arkitektur. Nästan alla är mycket gamla, men har blivit ombyggda flera gånger. Klostergårdarna bjuder ofta på en bedövande blomprakt. Flera kloster har egna specialiteter som de säljer - likör, vin, rosenvatten eller honung.
Cyperns rikaste kloster heter Kykko och får mängder av besökare. Väggarna är översållade med mosaiker i slösande prakt. Många av mosaikerna lades så sent som 1980-tal. Nästan alla har lagts mot en bakgrund i guld. Man möter apostlarna, berättelser ur bibeln, episoder i Jesu liv. En stor mosaik berättar hur turkarna brände ned klostret på 1800talet. Munkarna avrättades och rikedomar fördes bort. Många av mosaikerna lades så sent som 1980-tal. Kykko-klostret är rikt, kyligt och opersonligt. Man får inte samma känsla av frid och svalka som i de mindre och mer avsides belägna klostren. Förre presidenten och ärkebiskopen Makarios var en tid novis i Kykko. Han ligger begravd på en högt belägen plats i närheten, den s k Throni.
I Troodos-bergen forsar och porlar friskt källvatten överallt. Härifrån får cyprioterna sitt dricksvatten. Alla stannar och dricker vatten vid källsprång och kranar. Det är mycket gott. Detta, samt de vidsträckta, susande skogarna av höga barrträd präglar Troodos på ett speciellt sätt. Märkliga är också de stora cederträden som bara växer på denna plats och inom ett begränsat område. Den cypriska cederns närmaste släkting lär finnas i Libanon. Med sällsynt tur kan man få syn på det skygga moufflon-fåret som lever vilt här. Vägarna är smala, i turist-ögon nästan farliga, och utsikten vidunderlig. Krökar och kurvor kantas av kors och små kapell som markerar platsen för en dödsolycka.
Flera av byarna i Troodos har monument över de cyprioter som stupade i en ojämn kamp mot engelsmännen på 1950-talet. De flesta var unga och cyprioterna hyllar dem ännu.

Cypern är fullt av intressanta utgrävningsplatser, med lämningar från alla perioder; från stenåldern till romersk tid. Fynden kan i de flesta fall beskådas i Cypernmuseet i Nikosia. Museet är mycket stort och besökaren behöver en hel dag. Nikosia ligger ungefär på öns mitt och man bör befinna sig i t ex Larnaka eller någon närliggande ort för att bekvämt kunna fara till huvudstaden. Pga öns delning finns inga snabba vägar som förbinder öns västra del med den östra. Det behövs en hel dagsresa längs sydkusten idag för att komma från t ex Polis till Larnaka. Därifrån är det endast någon timme till Nikosia.

I Larnaka finns ett annat museum i en privat villa. Där var även det svenska konsulatet inrymt i ca 100 år. Museet ägs nu av en stiftelse, men tillhörde förr familjen Pierides, som tjänstgjort som svenska konsuler på Cypern sedan 1892. Utställningen är arrangerad i flera rum på nedre botten i familjens stora vita trävilla nära hamnen. Här finns praktfulla och väldiga kärl av keramik från 2000-talet f Kr. Ett av dem är unikt och har under mynningen en helt liten livsfris. Små figurer i terrakotta tvättar, bakar bröd, avlar och föder barn. Ett myller av vaser och figurer i terrakotta från alla perioder, befolkar de dåligt upplysta montrarna. Stilrena vinkannor med blommor och tjurar. En "marsmänniska" med stora ögon, spretande hår och vingliga ben pryder en kanna. Djur, gubbar och små uppkäftiga krigare i terrakotta möts i en monter. Stora liggande figurer i terrakotta med ett vemodigt uttryck i ansiktet ger uttryck för en annan stil. Dessa skulpturer kommer troligen från den antika staden Marion, där de placerats i gravarna som en bild av den döde. De har troligen influerats av samtida grekiska gravstenar på fastlandet från ca 400 f Kr. I museet finns även stora huvuden i terrakotta från 300-talet f Kr och senare. De föreställer unga och medelålders män i välansat skägg. Huvudena är troligen gjutna i form, men har fått individuella drag genom att de bearbetats före bränningen. Även de är troligen gravskulpturer trots att de flesta är i naturlig storlek.
Många av dessa föremål har grävts fram illegalt och varit på väg utomlands, men i sista minuten räddats till museet genom familjen Pierides ingripande. Mängder av föremål har grävts och grävs fortfarande fram på öns norra ockuperade del. Det mesta försvinner utomlands, men familjen Pierides har genom kontakter och ibland dramatiska insatser lyckats förvärva många viktiga föremål. Vid illegala grävningar går all information om föremålen förlorad. Man vet oftast inte heller varifrån de kommer.
Pieridesmuseets märkligaste föremål är en stor terrakottafigur som föreställer en sittande man. Han är troligen drygt 5000 år gammal och har förmodligen ingått som rekvisita i en fruktbarhetskult. Mannen är naken, har alla attribut i behåll och skriker ut sin extas(?) genom en vidöppen mun med stora tänder. Han är mycket ful, men oerhört uttrycksfull. Det märkvärdiga är förstås  hans ålder, men även det faktum att han är man. Från denna äldsta tid är vi vana att finna figurer som på olika sätt ger uttryck för den kvinnliga fruktbarheten. Figuren är ihålig och har troligen fungerat som ett offerkärl vid dryckesoffer eller andra riter.
Museet innehåller även en vacker samling keramik från den frankiska och venetianska tiden. Skålarnas inre är dekorerade med motiv från den medeltida överklassens liv. Korsriddare omfamnar ömt sina trolovade. Falkenerare håller ett jaktbyte och sin falk. Riddare håller svärd och sköld, beredd att gå ut i strid. Skålarna har dämpade gröna och gula färger, överdragna med giftig blyglasyr.
I museet finns också vackra folkdräkter och s k folkkonst. Dekorerade kalebasser, flätade korgar och stora brudkistor med snidade mönster. I dammiga skåp ligger gamla böcker staplade. I ett hörn står några antika krukor.
Ett fascinerande museum med mångskiftande innehåll. För den som är historiskt intresserad finns i ett arbetsrum alla de originaldokument som bekräftar utnämningen av de olika konsulerna. De äldsta från engelska drottning Victorias tid, då Sverige och Norge ännu var i union.
De bästa av alla dessa föremål, inklusive dokumenten, var utställda hösten 1992 på Medelhavsmuseet  då man firade den 100-åriga förbindelsen mellan Sverige och Cypern.
På Medelhavsmuseet visas idag de finaste föremålen från de svenska grävningarna på 1920-talet i en permanent cypern-utställning. Många av föremålen är i samma klass som de i Cypernmuseet i Nikosia och Pieridesmuseet i Larnaka. Den mest berömda föremålsgruppen är de många figurerna i terrakotta från Ajia Irini. Figurerna varierar i storlek och hade en gång varit uppställda runt ett altare, där en helig sten låg; en fetisch med spår av eld och olja. Så gott som alla figurer är män - krigare, präster, ryttare. De är gåvor till en gud som gav cyprioterna fruktbarhet samt framgång i strid. Då arkeologerna fann dem var de 2000. I Sverige finns 1000 av figurerna, medan resten är uppställda i Cypernmuseet i Nikosia. Olika figurer i de båda museerna är så lika att de måste vara gjorda av samma mästare. Tänk att en gång låta dem få träffas!
Då fynden delades upp 1931 efter grävningarnas slut, fick Sverige 65 % av fynden. Det betyder att Medelhavsmuseet idag har mängder av föremål som inte får plats i utställningen. De förvaras ännu i magasin på olika håll.
I dagarna är det 20 år sedan den illegala turkiska ockupationen av Cypern ägde rum. Man tänker med sorg på alla de platser som inte går att besöka och alla kyrkor och ruiner som faktiskt förfaller. De svenska arkeologerna grävde ut ett 20-tal platser och idag ligger 15 av dem på ockuperad mark. Illegala grävningar har pågått sedan 1974 och pågår ännu. Fynden hamnar nästan alltid utomlands. Cypern är en fantastisk ö, men vi får aldrig acceptera det faktum att Cypern är en delad ö och den omfattande plundring som ännu äger rum.
    Marie-Louise Winbladh, arkeolog och f.d. intendent

Palaipafos eller Gamla Pafos