Läs också Populär arkeologi

https://www.facebook.com/populararkeologi

En tidning om människans ursprung och vår tidiga historia. Där finns min artikel Arkeologi på Cypern och myten om den rena rasen

Nationalistisk arkeologi och genetik

Vad har arkeologi att göra med politik? Mycket, om vi lyssnar på den grekiske forskaren Yannis Hamilakis som specialiserat sig på förhistorisk arkeologi, etnografi och antropologi från östra Medelhavsområdet. Hans forskningsintressen inkluderar även nationalism, postkolonialism och migration. Hamilakis är författare till en intressant artikel med titeln - Vem är det som du kallar en mykenare?¹ Dr Hamilakis hänvisar till den grekiska nynazistiska Gyllene Grynings webbsida 2017 där man använt ett collage producerat som propaganda för diktatorn Metaxas regim 1939.

 

1. Rekonstruktion av en mykensk krigare, den så kallade “Griffin Warrior”, som levde för ca. 3500 år sedan

 

Hamilakis djupt kritiska artikel handlar om en vetenskaplig studie publicerad i Nature 2017.² Titeln är Genetiskt ursprung hos minoer och mykenare, författad av Iosif Lazaridis m fl. Artikeln har blivit omskriven i internationell och grekisk press pga. sitt kontroversiella innehåll. Oftast refererar man till artikeln utan förbehåll eller kritik. Författarna till studien hävdar att de kunnat fastställa den genetiska kontinuiteten mellan moderna greker och vissa befolkningsgrupper runt Egeiska havet under bronsåldern, ca. 2000-1000 f.Kr. Studien i Nature hävdar att minoer och mykenare bör betraktas som etniska grupper, motsvarande dem i dagens Grekland. Enligt Hamilakis är dessa begrepp - minoer och mykenare - dock arkeologiska konstruktioner som har sitt ursprung i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mykenare är uppkallade efter staden Mykene på det grekiska fastlandet, medan minoerna hörde hemma på Kreta. Namnet uppfanns av den man som bekostade utgrävningen av palatset i Knossos för drygt 100 år sedan.

Forskarna i Nature uppger att de tagit prover från 19 forntida individer, klassificerade som 'minoiska' eller 'mykenska' beroende på om de kom från Kreta eller fastlandet Grekland. Studien involverade också DNA från 30 "moderna” grekiska individer, från Fastlandsgrekland, Cypern och Kreta. Författarna hävdar också att de försökte ta reda på om de så kallade minoerna och mykenarna motsvarar genetiskt sammanhängande populationer. I en pressintervju efter publiceringen av studien framhöll en av forskarna att han var övertygad om att deras resultat speglar historiska händelser i Grekland och att han trodde på en historisk kontinuitet.

Den egendomliga uppfattningen om "raskontinuitet" får en tydlig nationalistisk innebörd på en webbplats för ett högerparti på Cypern, National People's Front Party (ELAM). Partiet framhåller där med emfas att "Cypern var, är och kommer för alltid att vara HELLENSK".

Problemet här är har två sidor. Å ena sidan har artikeln i Nature ett minst sagt tvivelaktigt innehåll. Som bevis för sina teorier nämner forskarna bland annat freskomåleriet i Egeiska området, t.ex. de berömda väggmålningarna i Knossos. Dessa visar "människor med mestadels mörkt hår och ögon” och skulle därmed stärka forskarnas bevisföring att forntida minoer på Kreta skulle ha genetisk släktskap med dagens greker. Men detta sätt att framställa människor var välkänt under bronsåldern i östra Medelhavsområdet. Väggmålningarna avbildar män och kvinnor med röd och respektive vit hudfärg, en konvention som troligen härstammar från Egypten och något som är välkänt för arkeologer och konsthistoriker. Dessutom vet vi inte så mycket om minoernas ursprung och deras skrift, Linear A, är fortfarande inte tolkad.

 

 

2. Detalj av den s k Tempelfresken från Knossos, vilken kanske avbildar en religiös rit. Troligen 1500-tal f Kr.(PoM III.) Kvinnor med vit hudfärg är omgivna av en mer anonym massa av mörkröda mansansikten.

 

 

3. Som ovan. Akvareller som målades för drygt 70 år sedan, motiv som ovan. (Evans, A., Palace of Minos II, 1921-1928

 

Det andra problemet är av en mer allvarlig natur då dessa ”fakta” används i politiskt syfte som avser att framhålla den egna ”rasen” på bekostnad av andra.

På Cypern har detta resonemang fått en än mer allvarlig effekt då man under de senaste hundra åren vinklat tolkningen av arkeologiska fynd och därmed lämnat efter sig en felaktig bild av sin historia. En problematisk koppling mellan arkeologi och politik har resulterat i fördomar i form av medvetna feltolkningar av arkeologiska fynd. Majoriteten av grekcypriotiska arkeologer har betonat sin och därmed fyndens grekiska identitet, vilket har fått till följd att cypriotisk arkeologi fått en starkt politisk karaktär.

Nationalistisk arkeologi kan resultera i en subjektiv tolkning av utgrävningsresultaten och är ett av de största problemen i myten om den s.k. helleniseringen på Cypern, dvs. uppkomsten av en grekisk identitet. Detta har i hög grad drabbat turkcyprioterna som oftast är ättlingar till de invandrare som skickades till Cypern från det osmanska riket efter erövringen av Cypern 1571. Enligt många grekcyprioter hör turkcyprioterna inte hemma på Cypern eftersom de är ”muslimer”. Detta synsätt har fått oerhört tragiska konsekvenser och resulterat i diskriminering och förtryck.

Arkeologer och forskare på Cypern har alltid hävdat – och många gör det fortfarande - att invandrare från Grekland bosatte sig på Cypern under den sena bronsåldern, ungefär 1300-1100tal f.Kr. Denna myt innebär att ön då ”helleniserades," vilket betyder att Cypern under denna korta period skulle ha ”civiliserats” och utvecklat konst, kultur och teknologi. Den grekiska forskaren och arkeologen Anastasia Leriou är starkt kritisk till denna hypotes och visar att politiska överväganden och akademiska trender har spelat en central roll i uppkomsten av denna myt under 1800- och 1900-talet.³ Hon hävdar vidare att befolkningen på Cypern under bronsåldern från 1300 - 1100-talet f.Kr. varken "civiliserades" eller "helleniserade" av någon överlägsen grekisktalande befolkning.

 

Flygfoto över ruinerna av den forntida staden Enkomi

 

Den stora staden Enkomi var den viktigaste på Cypern under 1600-1100talen f Kr och fynden därifrån har av grekcypriotiska arkeologer framhållits som bevis för invandringen från Grekland. Men de stora vackra vaserna, funna i Enkomi, var importerade från Grekland till den cypriotiska eliten som bodde i överdådiga byggnader i staden. Fynden berättar vidare om en förbluffande modern stadsplanering, centralstyrt näringsliv, diplomatiska förbindelser och handel med andra länder. Staden var en sjudande metropol och där fanns anatolier från Mindre Asien, orientaler, syrier, mykenare samt minoer från Kreta, förutom cyprioterna själva. Stadens naturliga hamn låg öppen mot de rika stadsstaterna i Syrien-Palestina. Internationalism präglade Enkomi och övriga kuststäder med dess främmande folk och kulturer. En politisk, ekonomisk och social elit i storstäderna avgjorde alla statsangelägenheter.

 

 

6. Vinbål importerad från Grekland. På båda sidor två tjurar som stångas med varandra. Mellan de större tjurarna står en mindre med huvudet sänkt åt höger. På handtagen finns cypro-minoiska tecken inristade. Från en grav vid Enkomi, Cypern. Sencyprisk II, ca 1450-1200 f Kr.

 

Utgrävningarna av Enkomi började redan under tidigt 1800-tal, utförda av klassiska arkeologer från Västeuropa. Dessa var tyvärr intresserade främst av den klassiska antiken och fokuserade huvudsakligen på mykenska (forngrekiska) lämningar. De första arkeologerna som publicerade dessa utgrävningar påverkades av sin tids kolonialistiska och nationalistiska idéer och deras fördomar återspeglas i tolkningen av fynden från Enkomi.

Den grekcypriotiska arkeologen Antigoni Michael ⁴ ger en annorlunda och mycket intressant bild av den forntida staden Enkomi. Hon menar att grekcypriotiska nationalister har använt det mykenska materialet från utgrävningarna för att stödja sina påståenden om att Cypern bara har en huvudsaklig grekisk identitet. Detta i motsats till Kition på sydkusten och under moderna Larnaka, som anses ha ett fenikiskt inflytande från dagens Libanon. Vid någon tidpunkt under 1100-talet f.Kr. hade invandrare av forngrekiskt ursprung troligen etablerat sig på Cypern. Förmodligen måste några av dem ha varit grekisktalande och i slutändan beblandat sig med lokala cyprioter som ledde till utvecklingen av en grekcypriotisk etnogenes.⁵ Det var alltså aldrig någon ensidig kolonisation utan snarare en sammansmältning av olika kulturer.

Nästan alla böcker om Cypern, populära eller akademiska, ger oss samma historia: ön hade helleniserats mot slutet av sen bronsålder av forngrekiska invandrare. 1100-talet f.Kr. inledde helleniseringen av Cypern.⁶ Trots en växande skepsis är denna hypotes fortfarande populär bland forskare, allmänhet och framför allt myndigheter och regering i Republiken Cypern på södra delen av ön. Detta är även den bild som förmedlas till allmänhet och turister och många tror att Cypern tillhör Grekland. Myten om Afrodites grekiska ursprung är särskilt populär på ön trots att vi nu vet att hon har sina rötter i Främre Orienten. Cyprioternas favoritgudinna har inget gemensamt med de glättade, vita marmorkvinnor man möter på godisaskar, vykort, turistbroschyrer och i böcker.

Under de senaste decennierna har flera etablerade och välkända arkeologer dock tagit avstånd från denna myt om helleniseringen av Cypern och hävdar att den är ohållbar. En forskare betonar också vikten av de antika grekiska mytema och menar att även grekerna i den arkaiska och klassiska perioden betraktade sitt förflutna genom myter och historia. Detta har i sin tur påverkat sökandet efter identitet och etnicitet i antika Grekland.

Internationell politik har styrt Cyperns historia ända sedan forntiden. Öns turbulenta politiska situation under andra hälften av 1800-talet och under 1900-talet har lett till manipulation och subjektivism.⁷ Av politiska orsaker har det alltid hade varit viktigt för grekcyprioterna att kunna lita på sitt ”moderland” Grekland. Århundraden av osmansk ockupation samt närheten till Turkiet har lämnat outplånliga avtryck. Ön har plågats av ockupationer och invasioner under de senaste nio århundradena och behovet av en nationell identitet har varit av yttersta vikt för moderna grekcyprioter.

Idealiseringen av Grekland genomsyrade medvetandet hos europeiska antiksvärmare och historiker under 1700- och 1800-talen. Grekcyprioterna hämtade inspiration från det grekiska befrielsehetskriget mot det osmanska riket för cirka 200 år sedan när de försökte befria Cypern från den brittiska ockupationen som inleddes 1878. Målet var även att uppnå enosis eller union med Grekland.

Men de som beundrar det modiga 'hellenska' folket som kämpar mot osmanerna kanske inte känner till hela historien. Grekland existerade inte före 1800-talet och var alltid geografiskt uppdelat och etniskt splittrat. I början bestod befolkningen mestadels av albaner, slaver och valaker⁸ med en liten minoritet av andra etniska grupper. I södra Grekland bildades många oberoende samhällen, inklusive en sammanslutning av albaner som anslutit sig till grekerna.⁹ Frivilliga anlände från Europa för att bistå grekerna i deras uppror; den mest berömda var den brittiske poeten Lord Byron. Han är avbildad på en målning från 1813, klädd i en albansk folkdräkt, vilket är ett gott bevis på det albanska deltagandet i upproret mot osmanerna.

När Storbritannien tog över administration av Cypern 1878 reagerade grekcyprioterna med stor entusiasm. De betraktade Storbritannien som en filhellensk makt som skulle befria dem från det osmanska förtrycket och hjälpa dem att förena sig med ”moderlandet Grekland”. Det klassiska förflutna var också en ursäkt för britternas imperialism och användes för att legitimera europeisk kolonialism i områden med en förment primitiv och underordnad civilisation.

På senare år har ny och mycket intressant forskning fått ett avgörande inflytande och kan förhoppningsvis eliminera nationalistiska myter och vinklade arkeologiska rapporter, även om alltför många inte accepterar dess resultat. DNA-analyser¹⁰ har visat att ingen egentlig genetisk skillnad finns mellan grek- och turkcyprioter, vilka har väldigt lite gemensamt med Grekland respektive Turkiet, de förmodade ”moderländerna”.

 

Arkeologi, historia och genetik

En av dem som initierat denna viktiga och avgörande forskning är Constantinos Deltas, professor i genetik vid Cyperns universitet och en internationellt känd vetenskapsman.¹¹ Han är även chef för ett forskningscentrum för molekylärmedicin som fokuserar på genetiska egenskaper, unika för Cypern. Deltas forskning baseras på studier av genetiska sjukdomar, framför allt Thalessemi, som är gemensamma för både grek- och turkcyprioter. I Thalassemi ingår flera ärftliga sjukdomar där proteinet hemoglobin bildas på ett felaktigt sätt. Denna sjukdom leder till blodbrist eller anemi, som resulterar i trötthet och blekhet. Deltas har visat att både grek- och turkcyprioter har nästan exakt samma anlag för sjukdomen (över 70%), medan greker och turkar saknar dessa anlag. Dr. Erol Baysal, expert på genetiska sjukdomar och DNA, utförde arbetet med hjälp av brittiska, turkiska, cypriotiska och grekiska experter. Teamet fann att turkcypriotiskt och grekcypriotiskt DNA är mycket närbesläktade.¹²

Cypern ligger söder om Turkiet, väster om Syrien, norr om Afrika och öster om Grekland och har under årtusenden influerats av olika folkslag som kommit som erövrare, kolonisatörer och/eller handelsmän. Alla har de avsatt spår som kan avläsas i fysiska lämningar, språk och skrift. Deltas menar att det inte går att avgöra cyprioternas exakta ursprung, men att de sannolikt härstammar från länder som Iran, Irak, Levanten och Syrien. Cyprioterna har under århundraden blandats med gener från i första hand armenier men också maroniter och anatolier. Däremot har man inte hittat mycket som tyder på släktskap med Italien. Franker och venetianare gifte in sig i överklassen på Cypern under medeltiden, dvs. med varandra, och beblandade sig inte med cyprioter.

 

Redan under slutet av 1000-talet, under det första korståget, hade Cypern en central plats där det låg på handelsrutten mellan öst och väst. Företagsamma italienare från Venedig och Genua hade sedan länge upprättat handelsförbindelser med Främre Orienten. Inte så märkligt med tanke på att kristna pilgrimer vallfärdat samma väg sedan århundraden tillbaka. Cypern blev en medelpunkt för handel och kommers i östra Medelhavet. Handelsmän från Genua och Ligurien i norra Italien utgjorde de största grupperna på Cypern, följda av en mängd andra städer från Italien och Frankrike. Även osmanerna ville säkra östra Medelhavet och skydda sina pilgrimer på väg till Mecka. Dessa hade flera gånger blivit anfallna av kristna korsfarare stationerade på Cypern. Venetianarnas tolerans mot piraternas attacker på osmanska handelsfartyg provocerade sultanen. Det var alltså detta som framför allt ledde till den osmanska erövringen av Cypern 1570 vilket tyvärr undgått många grekiska och grekcypriotiska historiker. Då osmanerna landade på sydkusten i juli 1570 mötte de till sin förvåning inget motstånd. De fick i stället oväntat stöd från cyprioterna som var trötta på venetianarnas tyranni.

Majoriteten av befolkningen på Cypern har visat sig komma från en enda patrilinjär genpool av lokalt ursprung och har mycket nära inbördes genetiskt släktskap. DNA-analyser visar bl.a. att en Y-kromosom hos grekcyprioter avslöjar släktskap med turkcyprioter. Den höga andelen gemensamma DNA-signaturer hos grek- och turkcyprioter är främst av lokalt ursprung, vilket innebär att de delar ett ursprung redan före den osmanska tiden på Cypern, alltså före 1571. Studier av mer än 600 män från hela ön, inklusive båda folkgrupperna, visar även att det grekiska genetiska bidraget till det cyprioternas DNA inte är mer än ca 20%. Professor Deltas betonade dock att grekcyprioterna alltid känt samhörighet och kulturell gemenskap med Grekland vilket ingen kan beröva dem. Språket är den viktigaste kulturella gemenskapen, enligt honom. Efter 20 år av forskning publicerade Deltas sina resultat i boken The Genetic Heritage of Cypriots Through Special Topics of Genetics, 2014

Några år senare presenterades en annan DNA-studie i den vetenskapliga nättidskriften Plos One on line.¹³ Studien redogjorde för forskning som utförts av en grupp vetenskapsmän på Cyprus Institute of Neurology and Genetics (CING) på Cypern. I rapporten ingick prover från 344 grekcypriotiska män, vilka inte var biologiskt besläktade och vilka alla hade grekcypriotiska förfäder. Grekcyprioternas haplotyper¹⁴ jämfördes sedan med prover från den turkcypriotiska befolkningen. I studien ingick även DNA-profiler från befolkningar i Västasien och Nordafrika. Resultatet pekade på att särskilt grekcyprioter tycks dela några haplotyper, eller DNA-signaturer, med individer från Kalabrien i södra Italien samt med albaner. Undersökningen utförd av Dr Chrysopoulos bekräftade de teorier som hävdar att den höga andelen delade haplotyper mellan grekcyprioter och turkcyprioter främst är av lokalt ursprung, vilket innebär att de har samma förfäder från före den osmanska tiden.

Cypriotiskt DNA tydligt i över ett dussin populationer

Redan 2014 lyckades ett forskarteam från Max Planck Institute for Evolutionary Anthropology i Leipzig identifiera 95 urskiljbara populationer runt om i världen.¹⁵ Därmed kunde de konstruera en slags 'genetisk atlas'. Forskarna lyckades isolera olika DNA-markörer som gick att korskontrollera med andra populationer. Således har de kunnat hitta markörer från andra populationer i en persons DNA. Denna information kan användas för att spåra några av de historiska händelser eller migrationer som har resulterat i blandning av DNA bland olika folkgrupper.

Alla människor har samma uppsättning gener, men deras genom eller genetiska sammansättning innehåller ett antal mutationer eller förändringar i det genetiska materialet. Dessa mutationer innehåller mönster som överförts från föräldrar till barn och kan komma att utmärka en viss population. Med hjälp av dessa mönster kan forskare söka igenom en persons genom och finna deras förfäder och tillhörighet till en viss population eller ras. Cyprioterna har ett blandat ursprung, men det finns markörer som gör dem unikt cypriotiska.

Grekcyprioter anser i allmänhet att de är av ”grekiskt” ursprung och i testerna som gjordes på cyprioter fanns grekiska markörer för cirka 23% av deras DNA. Förutom grekiska DNA-markörer hos cyprioterna, fanns även inslag av iranska, italienska - så mycket som 20% - samt sicilianska, armeniska, syriska, georgiska, saudiska och palestinska markörer. Denna "genetiska atlas" visar att de flesta mänskliga populationer är en blandning av genetiskt distinkta grupper som korsats under de senaste 4000 åren.

En annan studie från 2017 undersöker turkcyprioternas patrilinjärer i kontexten av ett större genetiskt landskap från Främre Orienten och Sydöstra Europa¹⁶ Det visade sig att deras patrilinjärer har en autokton karaktär och närmast liknar dem från angränsande befolkningar i Främre Orienten. Det finns även bevis på genetiskt bidrag från Turkiet under de senaste århundradena samt närvaron av släktskap på fädernet från östra Eurasien och Nordafrika. Detta beror på en befolkningsinflöde till Cypern under osmansk tid (1571-1878) från Anatolien och andra regioner som ingick i det osmanska väldet i södra Kaukasus, Centralasien och Nordafrika.

 

Platser i centrala och östra Medelhavsområdet samt Främre Orienten, från vilka detaljerade uppgifter om Y-haplogrupper har blivit härledda och jämförda med det grekcypriotiska urvalet.

 

Två sorters greker

Grekland har inte varit ett homogent land särskilt länge, varken geografiskt, kulturellt eller etniskt. Under medeltiden började den utveckling som bidrog till att befolkningen kom att skilja sig åt genetiskt från de grekiska öarna. Det verkar också troligt att fastlandsgrekarna, inklusive halvön Peloponnesos i södra Grekland, är genetiskt mer besläktade med befolkningar från södra Balkan, inklusive Kosovo och Albanien.¹⁷ Det slaviska genetiska bidraget till Fastlandsgrekland skedde alltså i historisk, inte förhistorisk tid. Befolkningen ön från Thera (Santorini), å andra sidan liknar genetiskt mer italienare från södra Italien än fastlandsgrekarna.

Tusentals år av erövringar och migrationer har resulterat i att befolkningen runt Medelhavet idag sannolikt har gemensamma förfäder. De gamla befolkningarna runt Medelhavet blev således alltmer genetiskt variabla. Att spåra ursprunget för någon specifik grupp blev problematiskt, vilket gör att avkodningen av olika bidrag från förfäder och historiska händelser varit särskilt svårt. Forskarna har studerat 23 populationer och drar slutsatsen att alla dessa populationer består av flera genetiska lager. De hade förväntat sig en genetisk kontinuitet som sträcker sig från Sicilien till Cypern men detta har inte etablerats förrän nu. Forskarna blev emellertid överraskade av att invånarna på de grekiska öarna verkar vara genetiskt mer besläktade med syditalienare än med invånarna på det grekiska fastlandet.

Alla de testade populationerna från södra Italien, Sicilien, fastlandet Grekland och de grekiska öarna inklusive Cypern tycks dela en genetisk komponent som ärvts från den neolitiska perioden, säger forskarna. Befolkningsgrupperna har också egenskaper med ursprung i Levanten och Främre Orienten.

 

Cyprioternas förfäder

Genetik kan ge ovärderlig information om de nuvarande cyprioternas förfäder, säger författarna till artikeln i nättidskriften Plos One 2017.¹⁸ En Y-kromosomanalys utfördes för att bestämma patrilinjära förfäder bland grekcyprioter i jämförelse med centrala och östra Medelhavsområdet samt Främre Orienten. Vidare användes analyserna för att identifiera genetiska likheter och skillnader mellan grekcyprioter (GCy) och turkcyprioter (Tcy). Det gemensamma patrilinjära släktskapet mellan cyprioter och turkar har visat att cirka 66% av cypriotiska patrilinjära släktskapet har ett anatoliskt ursprung, vilket infördes till ön under både stenålder och bronsålder och särskilt tidigt bronsålder.

 

Kanna i rödpolerad III vara med reliefdekor som liknar ormar. Från en grav vid Lapithos, ca. 1850-1775 f.Kr. Invandrare till Cypern under bronsåldern påverkade både hantverk och teknik. Denna kalebassliknande kruka påminner om keramik från det samtida Anatolien.

 

 Y-kromosomanalysen, då både Y-STR-haplotyp och binära data från Y-haplogrupper användes, placerar cyprioterna mitt i ett genetiskt kontinuum. Detta kontinuum sträcker sig från Levanten till Sydosteuropa och är ytterligare bevis för att grek- och turkcyprioter delar främst patrilinjära förfäder från tiden före den osmanska perioden trots vissa skillnader i delning av haplotyper och strukturen av haplogrupper.¹⁹

 

10. Frekvenser av Y-haplogrupper bland grekcyprioter, turkcyprioter, greker och turkar

 

Notera de ganska höga nivåerna av Y-haplogrupper R1a och / eller R1b hos många av de grekiska och turkiska befolkningarna i figuren ovan. Mycket av dessa kan vara av ganska sen härkomst; såsom europeisk (mestadels slavisk) och centralasiatisk (turkiska nomader och osmaner). Vissa av dessa nivåer går troligen tillbaka till bronsåldern och kanske till expansionen av föregångare till anatolier, armenier och greker till Balkan och Anatolien från Ukraina där det s.k. pontisk-kaukasiska stäpplandskapet bredde ut sig.

Forskare är nu eniga om att de första människorna anlände till Cypern från Främre Orienten, Mellanöstern och Mindre Asien för mer än 12 000 år sedan. Detta stöds av arkeologi och genetiska studier. Arkeologerna hävdar att utgrävningar på södra delen av ön har frilagt den äldsta byn i hela Medelhavsområdet där invånarna bedrev lantbruk för ca. 10 000 år sedan.²⁰ Tyvärr verkar författarna inte känna till den viktiga utgrävningen vid Akanthou/Tatlısu på Cyperns nordkust där människor odlade, fiskade och tillverkade redskap av obsidian.²¹ Ungefär 5000 bitar av obsidian (vulkaniskt glas) väckte stor uppmärksamhet eftersom de sannolikt var importerade från Anatolien i norr. Jag hade möjlighet att se dem vid ett besök på Eastern Mediterranean University i Famagusta där en tysk expert analyserade obsidianbitarna. Fyndet är det största på hela Cypern och visar på maritima förbindelser med närliggande länder under 8000-talet f.Kr. Övriga fynd från byn är daterade till ca. 8200-7700 B.C. och denna plats är en av de viktigaste neolitiska orterna på Cypern. På grund av politiska skäl utesluter arkeologer ofta denna information även om den är känd. En förödande bojkott av norra Cypern inbegriper även arkeologiska fynd och rapporter och ingen tillåts erkänna deras existens även om fynden är av stor betydelse. Utgrävningen i Akanthou/Tatlısu betraktas internationellt som en räddningsutgrävning och är därmed inte ”olaglig” vilket dock ej beaktas av grekcypriotiska och grekiska arkeologer.

 

Gemensamt patrilinjärt släktskap mellan cyprioter och andra befolkningar²²

Greker och turkar, populationer från sydöstra Europa, Främre Orienten och Nordafrika har bidragit till genpoolen på Cypern. Forskarna har dock fastställt att bidragen till den patrilinjära cypriotiska genpoolen från omgivande befolkningar varit små under det senaste årtusendet. Andra befolkningar däremot tycks dela ett betydande (men litet) antal haplotyper med cyprioter: italienare och albaner (särskilt med GCy), libaneser (både GCy och TCy) och libyer (endast Tcy).

Libanesiska patrilinjära släktlinjer ligger mycket nära både grek- och turkcyprioter. Den höga genetiska affiniteten mellan cyprioter och libaneser kan förklaras av migrationen från Levantens kust till Cypern från den neolitiska perioden fram till järnåldern när fenikerna anlände. Migrationen av maroniter från 900-talet fram till medeltiden samt andra levantinska bosättare under den frankiska eran har bidragit till denna släktskap. Cirka 24% av cypriotiska patrilinjärer med härstamning på fädernet kommer från Levanten, till följd av migrationer som inträffade från neolitikum och genom hela brons- och järnåldern. Både GCy och TCy uppvisar mycket likartad (hög) genetisk affinitet som avslöjar att öns båda folkgrupper sannolikt har gemensamma förfäder. Detta indikerar tydligt att cyprioter kan placeras mitt i en genetisk kontinuitet som sträcker sig från Främre Orienten till sydöstra Europa.

 

Gemensamma grekcypriotiska (a) och turkcypriotiska (b) haplotyper i sydöstra Europa, Främre Orienten och Nordafrika. Stapeldiagrammen representerar frekvensen för individer som delar haplotyper som en andel (%) av de totala haplotyperna i populationer kring Cypern. (BORT?)

 

Den unge mannen från Byrsa

 

1994 gjordes ett extraordinärt fynd på Byrsa Hill, nära Nationalmuseet i Kartago i Tunisien.²³ Byrsa var en muromgärdad fästning ovanför den fenikiska hamnen i det forntida Kartago. Inne i en gammal krypta hittade arkeologerna kvarlevorna av en ung man som blivit begravd med en stor mängd gravgåvor från slutet av 500-talet f.Kr. En osteologisk analys visade att han var en robust ung man, omkring 1,70 meter lång, med en bred panna och en kraftig haka. Han beräknades vara mellan 19-24 år gammal när han dog. Enligt en punisk inskription kallades han för Arish, "den älskade."

En kraniometrisk analys indikerade att han troligtvis hade förfäder med ursprung från Medelhavsområdet eller Europa och var alltså inte av afrikanskt eller asiatiskt ursprung. En fullständig rekonstruktion av den unge mannen genomfördes.

År 2014 fördes skelettresterna till Archaeological Museum vid American University of Beirut, där forskarna fick ta små benprover för DNA-analyser. De ville försöka identifiera den unge mannens härkomst och samtidigt belysa det genetiska ursprunget till Kartagos forntida befolkning.

 

Forskarna lyckades sekvensbestämma det första fullständiga mitokondriella genomet från en forntida feniker.²⁴ Resultaten av analyserna kopplade mannen till en mycket tidig och sällsynt haplogrupp som identifierats i Europa. Han hade ett mitokondriellt genom från haplogruppen U5b2c1, som anses vara en av de äldsta haplogrupperna i Europa och förknippad med jägar- och samlarpopulationer. U5b-haplogruppen tros ha uppstått i Europa för mellan 20 000 och 24 000 år sedan.

Denna sällsynta europeiska haplogrupp förknippade troligen hans anmödrar med fenikiska kolonier någonstans på norra Medelhavskusten, öarna i Medelhavet eller den iberiska halvön. Följaktligen kan den unge mannens härkomst representera ett tidigt genflöde från Iberiska halvön till Maghreb. Detta resultat ger inte bara det första direkta forntida DNA-beviset för en fenikisk individ utan även det äldsta beviset på en europeisk mitokondriell haplogrupp, U5b2c1, i Nordafrika.

 

Genetik och nationalism

Så varför är dessa artiklar och rapporter om genetik så viktiga? Anledningen är kanske att historisk sanning knappast kan uppnås eftersom det nästan är omöjligt för någon forskare att vara neutral. Som vi har sett tidigare är inte heller arkeologin undantagen från nationalism. Varje forskare påverkas av sin tid. Inom arkeologin har rapporter och resultat missbrukats, inte bara på Cypern och i Grekland. Feltolkningar som upprepas tillräckligt ofta förvandlas till så kallade faktoider. En faktoid brukar definieras som ett sakförhållande som ser ut som ett faktum men som inte är det. En osanning, halvsanning eller missuppfattning som upprepas så ofta att den till slut blir ett faktum.

På längre sikt har dessa fakta använts av forskare inom andra områden än arkeologi vilket har orsakat förvirring och ytterligare spridning av okunnighet och faktoider.

I värsta fall har detta använts i nationalismens och politikens intressen.

Arkeologi är kanske inte en exakt vetenskap men idag har vi andra möjligheter. Genetik och DNA-prover kan ha sina brister men kan ge resultat som sällan kan ifrågasättas. Sist men inte minst är det ganska uppenbart att gener och DNA i en befolkningsgrupp inte är avgörande för varje individs etnogenes. Flera faktorer är inblandade, till exempel kultur, språk och socialt beteende som utmärker en befolkning. Genetik är emellertid avgörande för att bevisa ursprunget till en befolkningsgrupp på ett vetenskapligt sätt, långt ifrån mytologi och propaganda. Detta är kanske nödvändigt i vår tid då vissa mörka krafter försöker bevisa sin överlägsenhet på bekostnad av andra.²⁵

 

1 Hamilakis 2017

2 Lazaridis et al 2017