Museichefs ledarskap beskrivs som ”terrorvälde”
15 december 2014
http://omni.se/start/546b2690-eb70-48c8-93ee-e8565b5f8f7c
eller museivärldens egen Iron Lady
Sanne Houby-Nielsen, Överintendenten för Statens museer för världskultur (SMVK), går vidare som styreskvinna för Nordiska museet i början av nästa år. Överintendenten (ÖI) har under de senaste dagarna orsakat en del rubriker, framför allt i GT. Innehållet framgår av några rubriker -
Vem har ansvar? Svar: Ingen kommentar! Publicerad 29 dec 2014
http://www.expressen.se/gt/kultur/vem-har-ansvar-svar-ingen-kommentar/
Hård kritik mot chefen för Världskulturmuseerna, Kultur SVT.se, 16/12 -14
http://www.svt.se/kultur/hard-kritik-mot-chefen-for-varldskulturmuseerna
Här försvinner de kritiska rösterna, Kultur GT, 15/12 2014
http://www.expressen.se/gt/kultur/har-forsvinner-de-kritiska-rosterna/
Museichef anklagas för toppstyrning, GT, 15/12 2014
http://www.metro.se/nyheter/museichef-anklagas-for-toppstyrning/Hdznlo!rgSr9MYnz7JNStiP6QCX6A/
Chef efter chef har flyttats till Stockholm, Kultur GT, 16/12 2014
http://www.expressen.se/gt/kultur/chef-efter-chef-har-flyttats-till-stockholm/
En f.d. anställd inom SMVK gläder sig åt forna kollegor som nu kanske kan invänta en ljusare framtid och ett bättre arbetsklimat. Å andra sidan - ett oerhört slöseri med skattemedel och andra resurser hade kunnat besparas oss om departement, tjänstemän, politiker och andra ansvariga hade lyssnat tidigare. Museianställda som trakasserats och förföljts i åratal ej inräknade. Människoliv åtnjuter ingen högre kurs på marknaden. Men lidande kan även det omsättas i pengar.
Undertecknad hade varit anställd på Medelhavsmuseet i 35 år, innan SMVK:s ledning blev min överman. Myndigheten tvingades medge att det inte fanns några anmärkningar på mitt sätt att arbeta. Men museichefen kunde inte tolerera någon med större kunskaper och erfarenhet än hon själv. Då jag tvingades avgå blev det en förlust för museet, kunskapsmässigt och ekonomiskt. Men makten har ingen logik och en Visionär måste hållas på gott humör.
New public management (NPM) och målstyrning är en nygammal styggelse i vårt samhälle med fruktansvärda följder, både ekonomiska och mänskliga. En skräckens utopi som länge varit här. NPMhar länge tillämpats på den offentliga sektorn, vilken enligt våra politiker bör efterlikna marknaden trots de mänskliga offer som krävts.
Denna politiska målstyrning är tydlig även inom museivärlden. Vårdsektorn handlar om människor och är under alla omständigheter viktigast. Men museisektorn innefattar också människor och framförallt oskattbara föremål. Båda kategorierna vanvårdas. Inget märkligt i detta, men det handlar även om stora summor av våra skattepengar.
För drygt 10 år sedan uppstod i museivärlden en ny organisation likt en fågel Fenix ur det förgångnas aska, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. I den nya myndigheten ingår 4 statliga museer och dess ledning tillämpade omedelbart målstyrning och marknadsanpassning. Självutnämnda "experter" hade en hög uppfattning om sina meriter, vilka till stor del bestod av administrativa erfarenheter samt en förmåga att prata länge och mycket om ingenting. En kommitté formerade sig för att ombesörja förlossningen av en ny organisation - Statens museer för världskultur. Upprepade gånger fick de anställda ta del av Organisationens uppfattning om en bra chef. Nya ledare måste rekryteras och nu måste de alla omvärdera gamla ideal och föreställningar.
”Idag ställs det nya krav på museichefer. Tidigare var vetenskapliga meriter viktiga. Idag behövs personer med ledarskapsförmåga.”
”Det överordnade kravet är att vederbörande är en god ledare.”
Jämför detta med dagens ovanstående rubriker om ÖI för SMVK.
I början av 2000-talet präglades verksamheten av prestigefyllda planeringsmöten där administratörer och tjänstemän berättade hur ett museum egentligen skulle drivas. SMVK älskade möten, viktiga möten, men även onödiga möten som inte ledde någon vart. Kanske det bara handlade om ett nytt språk, ett makthavarnas nyspråk. Erfarna museimän hade varit alldeles för länge på samma arbetsplats och inte förstått att det nu var dags för det berömda paradigmskiftet som ska inleda en ny era. De politiska målen var museernas ledsagare på vägen till en bättre och mer professionell värld.
Ett oändligt antal chefskurser, betalda med skattemedel, förändrade inte situationen. ”Ledare” skickades på dyra kurser utan resultat. En chef som fokuserar på sina visioner och sin karriär lär inte heller vara intresserad av det som förmedlas av en chefskurs.
För att kväsa missnöje bland personalen ordnades dyra lekstugor med inhyrda konsulter, vilka framhöll att ”alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet” och på så sätt “stärka människans ställning i arbetslivet för att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.” Under ett antal år beordrades de underlydande deltaga i en tidsödande cirkus som expertisen döpt till Växtkraft. Olika projekt landet runt arrangerades för att ”stärka människans ställning i arbetslivet och på så sätt öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.”
Medelhavsmuseet hade en Chef, sedermera SMVK:s ÖI, som systematiskt motarbetade all delaktighet, blev irriterad över synpunkter och bara informerade sina överordnade om vad hon gjorde. Chefen menade även att ocensurerad samvaro var skadlig för Organisationen och dess mål.
Under lång tid ersattes konkreta resultat av vaga löften och egendomliga visioner från Ledningens sida. De nya ledarna hade nolltolerans inför motsägelser. Så småningom förstod museimännen att Ledningens ultimata önskan var att utplåna all samlad erfarenhet och kunskap. Många frågade sig hur man motiverade denna situation ur en krass ekonomisk aspekt. Decennier av samlad kompetens blev plötsligt värdelös eftersom den tillhör det förflutna. Den tillfördes ej Organisationen i samma ögonblick den föddes, utan följde så att säga med i boet.
Å andra sidan var de stackars tjänstemännen medvetna om att en ny epok inleddes i och med Organisationens glansfulla födelse. Ett lysande skede som överskuggar allt vad som tidigare hänt. De enklaste arbetsuppgifter krävde en ansenlig administrativ apparat och de inblandade förstod snabbt att det egentligen är det som är själva arbetet. Det hölls möten varje vecka som protokollfördes i detalj, enligt en mall som utformats av Ledningen. Mallen var väldigt prydlig med sina marginaler och olika fält för rangordning av de ansvariga.
Tänk så mycket bättre och billigare det hade varit att bara jobba!
Medelhavsmuseets dåvarande chef utnämndes för 10 år sedan till chef över ännu ett museum, helt utanför vederbörandes kompetensområde. Museimännen och forskarvärlden chockades svårt, men informerades om Chefens eminenta egenskaper som ledare och strateg, visioner och idéspruteri. Därför behövdes ju inte heller några sakkunskaper. Staten spar ju då pengar på både utbildning och erfarenhet. Det gäller bara hitta rätt person. Med ledaregenskaper.
Detta är ju väldigt intressant. Någon som har utbildning inom ett område blir automatiskt expert inom en helt annan disciplin eftersom hon är ”visionär.” Man törs knappt tänka på vad som skulle hända om detta blev rutin även inom andra delar av samhället och inom andra yrkesområden.
Men personalen på alla de inblandade museerna morrade dovt i kulisserna och missnöjet stegrades. Det blev nu nödvändigt att anlita fler konsulter som kostade skattebetalarna väldigt mycket pengar. Konsulterna betedde sig inte som väntat.
De hävdade med skärpa att cheferna måste bättra sig om museerna ska ha en chans. Museimännen var upprörda över den totala bristen på demokrati inom hela Organisationen och Ledningens patologiska behov av kontroll. Detta var något nytt för de flesta av dem och fick en fullkomligt förlamande effekt på verksamheten. De förundrade sig över att kontrollbehovet var så mycket viktigare än utställningar och annat som kan komma besökaren till del. Ledningen krävde bl a absolut lojalitet och hotade med sämre lön om detta ej infriades.
Ekonomin har alltid varit ett problem för alla kulturinstitutioner. Det är inget nytt och därför borde Ledningen från början ha varit mindre benägen i sitt exempellösa slöseri med skattemedel. Man behöver inte ha klippkort till andra världsdelar för att lära sig lite om museer. Man behöver inte heller trycka tusentals foldrar i fyrfärg om en ytterligt tunn verksamhet. Det förefaller som om Ledningen försökte dölja bristen på innehåll i sin verksamhet med en stilig förpackning.
Det undgick inte de anställda att nya ekonomiska svårigheter passade Ledningen ganska väl. Nu kunde de obehindrat göra sig av med kritisk och kunnig personal utan att behöva beröras av större protester. Människor utan yrkeserfarenhet saknar kunskaper att kritisera eftersom de inte förstår. Utan att riskera något kan Ledningen sparka obekväma personer och anställa nya lojala.
Det blev alltmer tydligt hur Ledningen berikade sig själv utan hänsyn till samlingarna och museernas fortsatta existens. En mycket illuster skara av professorer, diplomater och forskare undertecknade en artikel i Svenska Dagbladet i avsikt att försöka rädda samlingarna i kraft av sina meriter och sin kompetens. Men dessa protester bemöttes med arrogans och okunnighet.
Ledningen har under alla år varit ängsligt angelägen om att vara politiskt korrekt i rädslan för att inte uppfylla de politiska målen och därmed mista anslag. Det är egendomligt att se hur man försöker få samlingarna att vara ”korrekta” och på ett artificiellt sätt anpassa varje liten utställning till politiska riktlinjer.
En del av problemet är kanske politikernas ökade makt över kulturinstitutionerna och deras styrelser. Sakfrågor och museernas bästa blir mindre viktiga än politiskt motiverade lojaliteter.
