Artikel 1995
I år är det nu 20 år sedan Cyperns norra del ockuperades av Turkiet med mänskliga och materiella katastrofer som följd. Miljoner turister - inte minst skandinaver - besöker Cypern varje år och det finns all anledning att påminna om denna tragedi.
NATO-landet Turkiet, som också är en av öns garantimakter, motiverade invasionen med att turkcyprioternas intressen måste tillvaratas. Cyperns övriga garantimakter är Storbritannien och Grekland. Britterna förhöll sig passiva i rollen som observatörer, trots att Cypern är en medlem av Brittiska Samväldet. Med rätta undrar cyprioterna ännu över den internationella hjälpsamheten vid Iraks invasion av Kuweit för 4 år sedan, medan omvärldens likgiltighet inför "cypernfrågan" består. Sedan 1974, då den turkiska ockupationen inleddes, har vi fått ständig information om de mänskliga tragedier och den materiella förstörelse som detta medförde. Både grek- och turkcyprioter tvingades lämna sina hem. Grekcyprioterna togs bokstavligen på sängen och kunde bara ta med sig det mest nödvändiga. Det som blev kvar övertogs av turkiska soldater. En omfattande förstörelse av kyrkor, fornlämningar och konstverk ägde rum. Plundrade privatsamlingar har sålts utomlands. Allt med den turkiska regimens goda minne.
Engelsmännen hyrde Cypern av Turkiet från 1878 till 1925, då ön blev en brittisk kronkoloni. Åren därpå växte missnöjet med det engelska kolonialstyret. Oroligheter och uppror ledde till förtryck av cyprioterna. Grekcyprioterna krävde självbestämmanderätt och förening (enosis) med Grekland. Enligt grekcyprioterna är engelsmännen till stor del ansvariga för motsättningarna mellan de båda folkslagen på Cypern. Det var helt i britternas intresse att underblåsa splittringen och därmed lättare kontrollera ön. Redan under 2:a världskrigets slutskede utlovade britterna att Cypern skulle förenas med Grekland, ett löfte som bröts efter krigsslutet.
Under 1950-talet intensifierades så kampen mot britterna och befrielserörelsen EOKA bildades, vars mål var enosis med Grekland. Kampen för enosis (förening) med Grekland var förstås provocerande i turkiska ögon, vilket paradoxalt nog underblåstes av engelsmännen. De sökte hela tiden öka splittringen genom att t ex alliera sig med högerextremistiska turkcyprioter. Den fascistiska falangen EOKA-B, bildad ur EOKA 1971, var en konservativ rörelse och stöddes av CIA och fascistjuntan i Athen. EOKA ville med sina terrormetoder skapa kaos och stoppa de pågående förhandlingarna mellan grek- och turkcyprioter.
Tillsammans med militärjuntan i Grekland iscensatte de kuppen 1974 då också presidenten och ärkebiskopen Makarios störtades och tvingades lämna landet. Men många vänstersympatisörer ville inte ha Enosis, utan föredrog ett fritt och enat Cypern. Flera av dem mördades av EOKA-B:s medlemmar och alltså av sina egna landsmän. Terroristerna saknade helt stöd hos Makarios, som själv drabbades av dess verksamhet. På båda sidor fanns fackföreningsmän och andra som ville samarbeta och arbetade för att de båda folken skulle leva i fred. Många av dem mördades då ju detta inte låg i stormakternas intresse. En turkcypriotisk terroristorganisation var mycket aktiv i att mörda fackföreningsledare ur det egna folket.
Rapporter om plundring, förstörelse och förfall på den norra sidan kommer årligen. Sedan 20 år tillbaka kommer en ström av konstverk från Cypern ut på den internationella konstmarknaden. Ikoner, väggmålningar och mosaiker som huggits ned från kyrkväggar och förts bort i flera delar. Många är unika, både pga ålder och skönhet. Några är så gamla som 5/600-talen e Kr. Privatsamlingar och museer har plundrats på sina antikviteter som sedan sålts utomlands. Ibland lyckas man spåra dem till Cypern, men ofta är det svårt att bevisa deras härkomst därifrån. Många föremål har cyprioterna själva köpt tillbaka, medan andra för alltid är försvunna. De flesta förs ut via Turkiet med utförseltillstånd därifrån. Denna hejdlösa förödelse är ett turkiskt initiativ och måste starkt fördömas.
Invandringen av 80 000 turkar från fastlandet har inte heller varit till turkcyprioternas fördel. Tvärtom har många av dem emigrerat till andra länder då ekonomiska problem och andra svårigheter gjort situationen ohållbar på norra Cypern. Lika lite som grekcyprioterna, ville turkcyprioterna mista sin identitet och assimileras i den turkiska. Idag finns ca 30 000 turkiska soldater stationerade på norra Cypern. Det är svårt att förstå vems intressen de företräder, om inte Turkiets. 1960 fanns ca 108 000 turkcyprioter på Cypern och fram till 1974 120 000. Enligt turkcypriotiska källor har ca 1/3 av dem utvandrat till Storbritannien, Australien och Kanada.
Cypern har ända sedan förhistorisk tid varit viktig för kringliggande länder. Tidigt upptäckte öns grannar dess rika naturtillgångar och strategiska läge i Medelhavet. Idag är det
NATO-landet Turkiet som vägrar släppa sitt grepp om den lilla ön. USA:s baser i Turkiet är för viktiga för att offras, endast för att återge några 100.000 cyprioter deras självständighet. Cyperns södra del ockuperas till stor del av två brittiska baser med omgivande landområden. Baser som britterna fick i utbyte mot att lämna ön 1960. Dessa baser lämnar f ö ett bisarrt intryck.
De utgör brittiska enklaver med radhus, skolor, sjukhus mm i en prydlig inramning. Oklanderligt klippta gräsmattor för golf och ridning känns främmande i den f ö uttorkade och karga omgivningen. Britternas beteende gentemot cyprioterna går också i klassisk kolonialstil med djupt rotad överlägsenhet. Lördagslediga soldater från de brittiska baserna som far in till de olika nöjescentra i t ex Ayia Napa är, genom sin vilda framfart, fruktade av cyprioterna. Ett tragiskt exempel på de brittiska soldaternas hänsynslösa beteende kunde vi nyligen läsa om i tidningarna. En ung reseledare våldtogs och mördades brutalt av brittiska soldater. Självfallet önskar grekcyprioterna att bli fria även från engelsmännen. Men, som de själva säger, man kan inte slåss på två fronter. En pikant detalj i sammanhanget är att britterna inte betalt hyra för baserna på mer än 30 år.
Turkiet bär en tung skuldbörda utan att kännas vid den. De kunde måhända motivera sin invasion 1974 med hänvisning till den påstådda diskrimineringen av turkcyprioterna. Men detta kan aldrig ursäkta den hänsynslösa plundring som följde.
I våras mördades en ung grek-cypriot utanför sitt hem i Nikosia. Han var medlem i en cyprisk-kurdisk komitté och kämpade för kurdernas rättigheter. Många tror att dådet utfördes av den turkiska hemliga polisen.
Den turkcypriotiska regeringen har helt nyligen avvisat ett FN-förslag om att göra Cypern till en federation, vilket går emot tidigare beslut i samma fråga. Det turkcypriotiska parlamentet har också röstat för tätare militära och ekonomiska band med Turkiet. Det hela förstärker intrycket av att Turkiet inte är intresserat av en fredlig lösning på konflikten utan vill befästa sin illegala ockupation.
Marie-Louise Winbladh, intendent