Cypern och Kreta. Arkeologi & konst  

Vi mellanlandade i Istanbul och väntade någon timme på en gigantisk terminal, hur kan någon hitta där?!

Fortsatte sedan till Ercan, den gamla och väldigt illegala militärflygplatsen på Norra Cypern. Där håvades vi in av en ung man som kunde utmärkt engelska. For med buss till Hotell Sempati 1,5 mil väster om Girne. För mig var detta nästan ett lyxhotell, fräscht, snyggt och fina rum. Havet alldeles nära. Vi bodde i små annex till hotellet; hela anläggningen verkade nybyggd.

 

Dag 2

Mjukstart första dagen med sen frukost och en vidunderlig buffé. Som vanligt var kaffet odrickbart, men efter ett städat utbrott fick jag fri tillgång till neskaffe för hur ska man annars vakna? Vi fick träffa våra guider; Erkan Kilim, son till hotellägaren, och den lokale guiden Arıf som följde med oss överallt.

 

Vårt första mål var den gamla befästa borgen Buffavento, strax sydost om Kyrenia. Bussen stannade vid foten av ett berg som verkade omöjligt att bestiga. De skickliga medeltida byggmästarna hade anpassat konstruktionerna efter den branta klippan och använt den som ett naturligt försvar. I övrigt saknar Buffavento försvarsbyggnader eftersom höjden gör borgen närmast ointaglig. Uppstigningen borde vara lätt pga de många trappstegen, men dagen efter hade alla en oerhörd träningsvärk. Men utsikten på 950 möh var vidunderlig, vi såg bokstavligen hela norra Cypern!

Buffavento hade funktionen av ett vakttorn men användes också som fängelse av dynastin Lusignan som där burade in politiska motståndare. Bysantinare och franker bevakade härifrån ett viktigt bergspass och kunde signalera fara till övriga borgar. Borgarna i Kyreniabergen övergavs först under 1400- och 1500-talet då venetianarna i stället satsade på de stora befästningarna i kuststäderna. Dock användes de faktiskt 1974 under den turkiska invasionen av ön.

 

Planen var sedan att vandra någon mil till bussen men efter några km så vägrade en av de äldre resenärerna att gå vidare. Han strejkade och fick sällskap av de flesta, bra gjort! Lokalguiden Arıf påstod att chauffören inte kunde parkera här, men då strejken utbröt så ringde han efter chauffören Enver och plötsligt gick det utmärkt att både vända och parkera. Milt verbalt våld kanske är nödvändigt ibland.

 

Nästa mål var borgen Hilarion, men nu meddelade Arıf att militären spärrar alla vägar till borgarna kl. 15 varje dag fram till 1 april. Han hade försökt diskutera detta med sin chef Erkan som em.tid inte lyssnat. Vi enades då om att fortsätta till Bellapais och alla var nöjda. Vi hade ändå inte orkat med en borg till på samma dag.

 

Ett par kilometer söder om Kyrenia ligger byn Bellapais  och det gotiska klostret med samma namn. Namnet Bellapais är en förvrängning av det franska Abbaye de la Paix eller Fredens Kloster. Hela anläggningen är vacker som en hägring. Arkader med kryssvalv och högresta blågröna cypresser, inramade av en trädgård med kaskader av blommor. I fonden de blåvioletta Kyreniabergen. 

 

Klostret är anlagt på sluttningen av Kyreniabergen och byggnadens norra sida utgöres av en 30 meter hög klippa. En stor del av de byggnader besökaren ser idag uppfördes på 1200-talet. Innan munkarna gick in till sin måltid tvättade de händerna i den stora romerska sarkofagen från 100-talet e Kr.

Det stora refektoriet eller matsalen fungerar nu som konferenslokal och var full av moderna möbler samt en kör som övade. Men det fanns mycket annat att se bland de vackra ruinerna. Efter denna genomgång parkerade vi oss på ett stort kafé före avfärd.

 

Dag 3

Lapta Belediyesi

Orchis anatolica 

Vi for med buss till ett enormt och högt beläget naturskönt område där vi vandrade i flera timmar. Påminde nästan om de österrikiska Alperna. Barrträd, berg, klar luft och massor av blommor. Både Erkan och Arıf följde med oss, men det var Arıf som var den botaniske experten. Han kunde namnen på alla växter, kastade sig på marken med förtjusta utrop när han hittade en orkidé och var noga med att vänta på alla som ville ta bilder. Alla i gruppen var uthålliga, tålmodiga och ingen klagade trots en del tuffa passager.

 

Brödbak på gammalt vis

Efter vandringen väntade en sagolik lunch på hotellet och höjdpunkten var då Husfar Kilim bakade bröd som gräddades i en gammal kupolugn. I brödet stoppades oliver, sesam, olja mm och vi åt och åt... Någon satte på turkisk (?) musik och mina fötter började ge sig iväg, gick inte att styra. Det gick utmärkt att dansa kretensisk sirtos till musiken. Husets Fru, jag och ett par damer dansade oxå cypriotiska danser.

Meningen var att vi efter lunch skulle ta oss till det berömda Lambousa, en stad som grundades under antiken, där den stora silverskatten från 600-talet e Kr hittades. Stället ligger alldeles vid havet och är berömt för de stora romerska fiskdammarna. Men även här gör sig militären påmind och försvårar tillträdet. Men alla ville hellre åka in till Girne och leka stadsliv, vi hade fått för mkt frisk luft. Folk gick i olika grupper och satte sig på kaféer. Jag gick runt den vackra borgen i hamnen för att ta lite nya bilder.

Hamnen i Girne/Kyrenia

 

Dag 4

Vouní/Vuni Sarayı

Nu skulle vi äntligen besöka en svensk utgrävningsplats.

Det monumentala kungapalatset i Vouní på nordvästra Cypern är den mest imponerande arkitektoniska anläggningen som utgrävdes av Den Svenska Cypernexpeditionen. Palatset var stadens centrum och hade ett magnifikt läge på en borgklippa 270 meter över havet, vars sidor stupar brant ned i havet. Palatset bestod av flera rum grupperade kring en öppen centralgård.

 

Monumental trappa vid centralgården

Det finns inga källor eller färskvatten på Vouní, men på den stora palatsgårdens mitt fanns det en stor cistern där regnvatten från taken kunde samlas upp.

Palatset byggdes så småningom ut och fick fler toaletter, ett varmbad med bastu samt förrådsrum grupperade kring ännu en gård. Bastun är flera hundra år äldre än liknande anläggningar i Grekland och Rom. Bastun eller "svettkammaren” bestod av en värmekammare (sudatorium) med ihåliga väggar vilka hettades upp av små underliggande eldrum.

 

 

Vi följde de båda entréerna in i palatset och fann gårdar, audienshallar, bostäder, magasin, badrum och toiletter. Köksavdelning och diskrum var svårare att finna. Man kunde ännu se håligheterna i marken efter vinamforor som förvarats i västra magasinen. Vatten- och avloppsledningarna var fullt synliga och de 2 stora cisternerna fanns ännu kvar. 

Utsikten från palatset är hänförande och en bit ute i havet ligger Petra tou Limniti, en liten klippö där de svenska arkeologerna sina äldsta fynd. Under två veckor sommaren 1929 undersöktes hyddor från fyra olika perioder under äldre neolitisk tid.

Efter Vouní for vi med buss till närbelägna Soli som var en av de mäktigaste stadsstaterna på Cypern f o m sent 500-tal f Kr.  Den svenska Cypernexpeditionen grävde ut teatern 1927 och 1930. Dess åskådarrum är inbyggt i norra delen av en kulle med storslagen utsikt mot havet. Den teater vi ser idag uppfördes omkring 200 e Kr och hade plats för 4000 åskådare.

Scenbyggnaden var i två våningar, men idag återstår bara de stora kalkstensblock som utgjorde fundamentet. Kvar finns även det halvrunda åskådarrummet, uthugget i klippan. Idag finns inga ursprungliga sittplatser kvar – alla stenar skeppades till Port Said då Suezkanalen byggdes i mitten av 1800-talet.  Arıf visade oss även den nedre delen av staden som legat på terrasser närmare havet.

 

 

Svanmosaik, Soli. 400-tal e Kr

På väg upp mot den romerska teatern på sluttningen passerar man en väldig kristen basilika från 300-talet. Den äldsta basilikan i Soli var 200 meter lång och är en av de äldsta och största på Cypern. Nu återstår endast delar av väggarna och liggande kolonner som vräkts omkull av en jordbävning. Golvet var täckt av mosaiker med fåglar, fiskar blommor och geometriska mönster. Den stora basilikan förstördes under 600-talet och en mindre kyrka byggdes upp under 1100-talet som idag ligger på en högre golvnivå än den äldre basilikan.

 

Dag 5

Lefkoşa 

Nu skulle vi äntligen få se huvudstaden med sina underbara kyrkor, moskéer, museer, basarer mm. Den venetianska muren kring den medeltida stadskärnan är cirkelrund och fem bastioner ligger på vardera sidan. Den elfte befinner sig i buffertzonen.

 

Selim-moskén ( S:a Sofia)

Vi började med Selimyie- eller Selim-moskén som under medeltiden var den romersk-katolska katedralen S:a Sofia. Den katolska katedralen byggdes under 1200- och 1300-talen av franska arkitekter och hantverkare. Moskén eller katedralen är den största kyrkobyggnaden på hela Cypern och stilen är fransk höggotik.

En monumental entré kröns av ett fönster som inramas av ett magnifikt spröjsverk. Ingången flankeras av två minareter, tidigare två stora klocktorn vilka inte hunnit bli färdiga innan osmanerna kom dit. Selim- eller Selimyie-moskén fick sitt namn efter Selim II som var sultan i det Osmanska riket då Cypern erövrades 1571. Den är idag norra Cyperns viktigaste moské där alla stora högtider firas.

Söder om moskén ligger Bedestan, som är det turkiska ordet för övertäckt torg eller marknadsplats vilket visar hur byggnaden användes under den osmanska tiden.

Det är inte många steg till Büyük Han som nu är vackert restaurerat med pengar från FN, i likhet med många andra projekt i Lefkosias gamla stadsdelar på bägge sidor om gränsen. Ett Han kallades också karavanserai och fungerade som ”karavanhotell” för de köpmän som samlades i Lefkosia. Innanför hotellets murar kunde de lagra och sälja sina varor i säkerhet.

Vi vandrade oxå runt i den gamla stadsdelen Arabahmet Mahallesi där armenierna bodde fram till 1964 då de jagades bort av turkcyprioter (eller turkar, TMT?)

Nu var det lunchdax och vi for till utkanten av staden där Erkans svärföräldrar har en liten taverna. Vi fick en mängd smårätter samt youghurt och alla var nöjda. Men jag som är bortskämd med kretensisk mat tyckte det var väldigt påvert...

Efter lunchen fick alla frigång och besökte basarer och saluhall.

 

Dag 6

På Karpaz (Karpassos) ligger en ovanlig by där ännu grek- och turkcyprioter lever samman. I Dipkarpaz kan man välja mellan ett grekcypriotiskt och ett turkcypriotiskt kafé. På kaféet finns även grekcyprioter som fortfarande är bofasta på Karpassos. Jag valde det grekcyp kaféet eftersom jag vill prata med folk. De berättade att alla unga har flyttat eftersom arbetslösheten är så stor. Här finns inga jobb åt någon, inte heller för de många bosättare som finns här. En ung man från Turkiet satt med oss och jag trodde först han var turkisk spion, men han var kurd. Berättade att här finns ung. 500 kurder; ja, dem är det oxå synd om.

Nästa anhalt var Aposteln Andreas och hans källa. Det nuvarande klostret är uppfört på 1800-talet och är varken särskilt vackert eller gammalt.

Alldeles under klostret ligger ett litet kapell från 1400-talet i en grotta, som uppfördes över den källa som Aposteln Andreas slog fram ur klippan för 2000 år sedan. Omgivningen kring den helige Andreas är ganska stökig, men utsikten från klostrets högsta punkt gör besökaren andlös. Denna gång var utbudet av åsnor väldigt magert; bara en ensam åsnemamma med sitt föl. Båda skabbiga och magra. Både Arıf, chauffören och jag hade stulit med oss frukostbröd och äpplen till dem. Bara några få besökte källan och hämtade vatten.

 

Sydväst om klostret finner man den berömda Turtle Beach (Sköldpaddornas Strand), en helt orörd sandstrand där stora havssköldpaddor häckar och lägger sina ägg under ett par sommarmånader. Invid stranden väntar Hassan som har uppfört en restaurang med små strandstugor intill där trötta stadsbor vilar ut. Ända fram till 1985 var halvön avspärrat militärt område och är därför helt orörd av turismen.

Alla ville göra en paus här och några MYCKET MODIGA badade oxå, heder åt dem! Jag satt på stranden och frös; glodde avundsjukt på duktiga badare i iskallt hav.

Därefter vidtog en vidunderligt vacker vandring längs havet, ibland på blomsterängar och på stigar kantade av vackra blommor. Nu fick vi se vita hav av den berömda endemiska cyklamen som är öns nationalblomma.

Men alla blommor, i sht orkidéerna var så små att vi nästan inte såg dem! Utan Arıf och hans skarpa blick hade vi missat allt.

Då vi gick på stranden såg vi egendomliga och vackra skulpturer i sandsten, formade av havet. Har aldrig sett nåt liknande, varken på södra sidan eller på Kreta.

Nu var vi alla vansinnigt hungriga och gnällde på Arıf som lovade att bakom nästa kurva skulle det bli mat... Efter väldigt många kurvor så såg vi dem; Erkan, hans pappa och en stackars bosättare som grillade vår lunch. Alla fick kall öl + vatten; sedan ställde vi oss i kö för den godaste lunch vi ätit. Grillad kyckling och biff, sallad, grillad hallomi mm. Nu kunde vi inte förflytta oss men det behövde vi inte heller. Enver väntade med bussen och vi for till vårt hotell utanför byn Dipkarpaz (Rizokarpasso).

Anläggningen heter Karpaz Arch Houses och består av äldre, restaurerade stenhus med vackra valv och stora träbjälkar i de stora rummen. Inredningen var väldigt enkel, men rent och snyggt och nya badrum. Uråldriga stora järnsängar med traditionella lakan och filtar. Iskalla rum men vi hade många täcken.

Jag tog en lång promenad i en väldigt dyster omgivning. Här bor mest fattiga bosättare i en eländig miljö; skräpigt och vanskött. Diskuterade detta med en av resenärerna som tjänstgjort på Cypern som FN-soldat 1974-75. Han berättade att de första bosättarna tvingades till Cypern redan på hösten 1974; de ställdes inför faktum utan valmöjlighet. Jag bad honom förstås berätta om sina upplevelser och han hade upplevt fruktansvärda saker; framför allt de nationalturkiska soldaternas ofattbara grymheter. Men han hade oxå upplevt grekcyp arrogans och deras förtryck av turkcyp.

Middagen på kvällen var fantastisk och avåts i en lokal som oxå verkade uråldrig. Kvällen var iskall så de hade tänt eld i en kamin som värmde upp dem som satt närmast. De som inte gjorde det fick dricka vin. Maten var underbar till skillnad mot den ganska tråkiga hotellmaten som hade en mer asiatisk prägel. Här åt vi goda meze och en köttgryta som alla ville ha mer av. Nu drack även jag lite rödvin, vilket jag inte borde gjort... Vaknade kl 6 nästa morgon med en förfärlig migrän och illamående. Försökte med kallt vatten, tabletter, inget hjälpte. Kröp iväg till frukosten och drack starkt te. Det borde jag inte heller ha gjort. Hann precis in på mitt rum då det var dax. Egendomligt nog försvann den förfärliga huvudvärken då jag kräkts färdigt. Kröp tillbaka till restaurangen och smugglade med mig ett par smörgåsar med en osedvanligt otäck fikonmarmelad. Väldigt snälla medresenärer köpte vatten och stöttade; ja, vad gjorde man utan dem? Stirrade avundsjukt på andra gäster som kunde få i sig stora lass av stekt mat, ägg, tom kött tidigt på morgonen. Hur kan folk äta så mycket, obegripligt, och är det nyttigt?!

 

Dag 7

Nu lämnade vi det vackra Karpaz och styrde söderut mot Salamis.

Idrottsplatsen, den s.k. palaestran

Den romerska staden Salamis är spektakulär genom sina stora anläggningar, romerska statyer och smäckra marmorkolonner mot en fond av det blå havet.  Utgrävningsområdet är gigantiskt och endast en bråkdel är synligt ovan jord för besökaren. Salamis’ centrum låg i dess norra del under romersk tid och det är där rundvandringen börjar. De offentliga baden ligger intill gymnasiet och var bokstavligen översållade av marmorskulpturer.

Vi hittade oxå fragment av 2 romerska fresker som bevarats eftersom de befinner sig i en liten alkov flera meter över marken. Och där har de suttit i 2000 år...

De vackra högresta kolonnerna kring idrottsplatsen, den s.k. palaestran, är inte original utan restes runt idrottsplatsen under 300-talet e Kr efter en stor jordbävning då de ursprungliga kolonnerna föll. De nya kolonnerna hämtades från scenbyggnaden på teatern och är därför olika stora.

Den romerska teatern en bit bort hade plats för 15 000 åskådare och används ännu till föreställningar.

Den omfångsrika toiletten med 44 platser och ett sinnrikt spolsystem var också intressant.

Någon kilometer nordväst om Salamis finns ett litet kloster tillägnat Cyperns egen apostel S:t Barnabas. Det grundades i slutet av 400-talet. I de forna klostercellerna finns nu ett arkeologiskt museum, föredömligt pedagogiskt och med vackra och intressanta fynd. Den kyrka vi ser idag uppfördes under 1700-talet och förefaller välskött. Utanför klostret ligger den helige Barnabas själv och låter sig nådigt besökas i sin mörka och fuktiga krypta där han är begravd. Även i detta kloster finns ett litet kafé där man kan vila sig. Inte minst viktigt var oxå rena och fina toiletter, bättre än dem i Salamis.

Nu var det äntligen lunchdax på en taverna alldeles vid havet. Vi fick gudomlig och färsk fisk, något som vi alla längtat efter hela veckan. Fräscht, gott, överdådigt.

Dagens näst sista upplevelse var Medelhavets pärla – Famagusta (Gazimağusa). I Famagustas gamla stadsdel, ofta kallad Old City, finns byggnader från medeltid, venetiansk och osmansk tid. Runt staden löper en kraftig stadsmur, ursprungligen uppförd av frankerna under 1300-talet. Stadsmuren påminner om en jättelik rektangel med fjorton mäktiga bastioner vilka ännu har kvar sina italienska namn. Bussen stannade på fel ställe och Arıf drog upp oss på den del av stadsmuren där man inte ser så mkt, så jag beordrade nedgång och promenad till Land Gate. Där klättrade vi upp längs en kanonramp och kunde beundra de fantastiska bastionerna från 1500-talet och den vackra Old City innanför murarna.

Härifrån ser man ut över den stora moskén Lala Mustafa Pasha, ruiner av grekisk-ortodoxa kyrkor, det stora hamnområdet och det vidsträckta Medelhavet. Söderut och utanför stadsmuren skymtar rader av tomma hotell vid den långa sandstranden. De ligger i det stängda området Varosha, Famagustas f d moderna stadsdel där en majoritet av grekcyprioter bodde före 1974.

Vi klättrade ned igen och fortsatte mot den stora katedralen – sedan 1571 Lala Mustafa Pasha-moskén (S:a Sofia). En av de vackraste gotiska byggnaderna i hela Medelhavsområdet som anses likna den stora katedralen i franska Reims. Byggnaden invigdes i början av 1300-talet men stod nog inte helt klar förrän på 1400-talet. 

 

 

Ungefär nordost om Lala Mustafa pasha-moskén ligger de s.k. Twin Churches eller Tvillingkyrkorna, uppförda under 1300-talet för Tempelriddarna och Johanniterna som också kallades Hospitaliterna. Kyrkorna är relativt nyrestaurerade.

 

Saint George of the Greeks i Famagusta, 1300-tal

Till sist fick vi en extra rundtur längs den sorgliga gränsen mot buffertzonen, otillgänglig för alla utom turkisk militär. Arif berättade om den döda stadsdelen Varosha, övergiven av grekcyp i augusti 1974. Granathål, kulhål, trasiga fönster, spår av eld.

Nu hade vi ett par timmars frigång innan bussen skulle avgå mot hotellet. Vi gick runt bland alla vackra byggnader, handlade och smälte intryck. På hemvägen for vi förbi Camp Carl Gustaf, där sällskapets f.d. FN-soldat ville uppleva minnen. Nu ockuperas campen av nationalturkisk militär. Vi fortsatte prata politik och jag redogjorde för det jag läst och hört. Om turkcyp och deras avsky inför ockupationen, om islamiseringen av norra Cypern som betraktas som en turkisk koloni av Turkiet, om det grekcyp förtrycket och om att båda folkgrupperna levt samman sedan 1500-talet före konflikterna på 1960-talet. Igångsatta av stormakterna.

 

På kvällen inföll en sista höjdpunkt – middag på Taverna Afrodite, där jag varit ett par gånger tidigare. Nu serverades en formidabel meze före århundradets fiskmiddag. Alla fick varsin jättelik grillad fisk och vi jämrade oss av lycka. Dessutom hade Erkan ordnat med underhållning – 2 unga killar som dansade cypriotiska folkdanser i dräkt. Jag misstänkte surt att de var turkar, men ändå. De dansade bra.

Många blev förtvivlade när det annonserades uppbrott redan vid 22-tiden, vi hade velat stanna hela natten. Då vi gick ut i den svala natten upptäckte vi att man kunde GÅ från restaurang Afrodite till hotellet! Alltså befann vi oss inte alls i ödemarken utan på gångavstånd till norra Cyperns bästa restaurang. Och dessutom så billig att jag väste åt Cemal att han måste ta mer betalt. Han talar bra grekiska och jag fräste åt honom några gånger eftersom han mest skuttar omkring och kurtiserar damer i stället för att hjälpa sin utslitna hustru i köket.

Nu var jag så mätt att jag inte kunde sova utan gjorde en promenad till havet där ännu fler hotell låg, ännu sovande i väntan på invasionen av turister. Luften var saltmättad och vågorna slog in över stranden, väldigt skönt.

Hemresan via Istanbul förlöpte utan problem och vi landade i ett svinkallt Stockholm efter en underbar resa med ännu mer underbara resenärer.