Ja, det var väl på tiden att detta foto byttes ut...Farmor med yngsta knodden, ett sällan skådat underverk.

Min mailadress -  mwinbladh@hotmail.com

-----------------

Har länge väntat på att få byta ut nedanstående sorgliga text som jag hade hoppats skulle bli inaktuell. Men texten är mer relevant än någonsin. Det arma museet heter numer Medelhavet och där händer i stort sett ingenting. Bra att man uppmärksammar Syrien men i övrigt är idétorkan total. I min blogg ovan har jag lagt ut ett brev till kulturministern som dock ingen kommer att läsa. Skulle inte ministern jobba extra som programledare?

Kunskapsnivån på museet står på minus då mellanchefer och annat otyg knappt vet vilken del av världen föremålen kommer ifrån.

 

Saknaden efter ett museum...

Nu har det hänt, det som vi varit oroliga för de senaste 15 åren efter bildandet av SMVK, den förra socialdemokratiska regeringens egen Titanic. Ledningens måttlösa slöseri med skattemedel har givit resultat. Nu föreligger ett hot om nedläggning av bl a Medelhavsmuseet. 

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/tva-statliga-museer-kan-tvingas-stanga/

Detta framkallar en stor sorg hos oss som under decennier bidrog till att göra museet till en oas i stadsöknen, en källa till kunskap, inspiration och idéer. Vi producerade utställningar, böcker, föredrag. Museet blev en mötesplats för alla. Fram till år 2000 e Kr då Lojalitet, Politisk Målstyrning och Marknadsföring ersatte kunskap.

Den Svenska Cypernexpediotionen gråter i sin himmel. 

 

Nu har det gått nästan 10 år sedan jag måste lämna museet och man kan tycka att det är dax att lägga detta bakom sig. Men det handlar inte bara om min situation utan om utvecklingen av arbetslivet i ett större sammanhang. Ofta talar jag med unga människor med 30 år kvar till pension. De uttrycker frustration och oro över en situation där ambitioner och kunskap bemöts av misstänksamhet och aggressivitet. En ung psykiater planerar att lämna Sverige för Norge, där situationen är bättre och där man tar mobbning på stort allvar. I Sverige styr marknaden och ekonomismen.

Min och museets f.d. chef Sanne Houby-Nielsen har återigen utmärkt sig. Hon har beslutat att en professur knuten till Nordiska museet inte ska återbesättas.

Har inte längre råd med en professor

Museets nya chef (styresman), Sanne Houby-Nielsen, anser att man inte längre har råd med någon professor, hon har uppenbarligen övertygat också de nämndledamöter som förra året såg det som självklart att Hallwylska professuren skulle återbesättas, men som nu inte vill ha den kvar.
En av förklaringarna till att professuren avskaffas med hänvisning till ekonomi kan vara att nya styresmannen är lite extra ängslig när det gäller just pengar."

Läs mer här - 

http://universitetslararen.se/2015/11/11/tack-for-visat-intresse/

 

Gammal vän från Cypern. Hänvisad till ett ovisst öde i hybriden Statens museer för världskultur, även kallad Världs-kulturmuseerna ...

Under drygt tre decennier arbetade jag som intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och såsom ansvarig för de berömda Cypernsamlingarna där. Under en avlägsen guldålder producerade jag utställningar, skrev böcker, assisterade utländska forskare och ansvarade för museets väldiga magasin. Föreläste och lanserade böcker utomlands. 

 

Jag föreläser ännu gärna om de ämnen jag behärskar (se lista), kombinerat med spännande diskussioner. Jag är också verksam som författare och forskar inom de områden där jag tidigare arbetat, nu närmast det minoiska Kretas sena bronsålder.

 

Har deltagit i utgrävningar i staden Chaniá på västra Kreta. Har skrivit om dem här - Minoer och mykenare på Västkreta. De Svensk- Grekiska utgrävningarna i Chaniá, Stockholm 2000.

Alla arkeologer, verksamma i de Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chaniá, är ständigt upptagna med publiceringen av de utgrävda fynden. Volym 5 är under tryckning och därefter återstår endast 2 band...

 

Ladyn från Kydonia, ett av de fynd jag publicerat

Att lämna en arbetsplats där man levt större delen av sitt liv är ingen lätt sak, i synnerhet då detta inte sker frivilligt och då man ännu har oerhört mycket att göra. Dagligen brottas jag med ett uppdämt behov av att få använda mina kunskaper om Cypern, så nära knutna till de enorma Cypern-samlingarna på museet. I Sverige finns inget akut intresse för Cypern och det har visat sig omöjligt att få avsättning för böcker och artiklar om Cyperns arkeologi och historia.

Det känns dystert att många viktiga arbets-uppgifter ännu återstår att göra, men de kommer inte att bli åtgärdade. Museet har idag ingen personal, kunnig inom ämnet Cypern. Ej heller finns någon med kunskap om Cypernsamlingna och deras historia.

De ansvariga försäkrar att samlingarna förvaras väl, men då museet saknar personal med kännedom om monter-klimat, konservering, arkivmaterial och andra viktiga frågor, inger dessa uppgifter inget förtroende.

 

Statens museer för världskultur (SMVK) tillkom år 2000 e Kr då även ett paradigmskifte ägde rum. Ingen plats finns längre för kunskaper och respekt för oskattbara föremål. Vi var många som befanns "övertaliga". Numer saknas viktig kompetens inom flera områden. Marknadsföring och IT har tagit vår plats.

Först nu - nästan 15 år efter det att Världs-kulturmuseerna (SMVK) bildades - har de anställda samlat mod för att ge uttryck åt sin frustration över Ledningens vanstyre, slöseri med statliga medel samt trakasserier av de anställda. Men ingen vågar naturligtvis framträda.

Läs mer i artikel från GT 29 dec 2014

Vem har ansvar? Svar: Ingen kommentar!

http://www.expressen.se/gt/kultur/vem-har-ansvar-svar-ingen-kommentar/

GT 15/12 2014

"Här försvinner de kritiska rösterna" | Kultur GT

http://www.expressen.se/gt/kultur/har-forsvinner-de-kritiska-rosterna/

samt

"Museichef anklagas för toppstyrning"

http://www.metro.se/nyheter/museichef-anklagas-for-toppstyrning/Hdznlo!rgSr9MYnz7JNStiP6QCX6A/

eller

Museichefs ledarskap beskrivs som ”terrorvälde

http://omni.se/start/546b2690-eb70-48c8-93ee-e8565b5f8f7c

Mest intressant av alla artiklar är ändå denna -

Chef efter chef har flyttats till Stockholm | Kultur GT

http://www.expressen.se/gt/kultur/chef-efter-chef-har-flyttats-till-stockholm/

Man kan bara hoppas på Högre Makters omsorger. Men då en sådan stavas kultur-minister så kommer okunniga människor att fortsätta demontera både verksamhet och samlingar. Det finns många duktiga människor som ser och förfäras, men vågar inget säga. En kritisk röst innebär alltid att man förlorar sitt arbete.

 

Britter visiterar cyprioter på 1950-talet

Redan 1974, då Turkiet invaderade Cypern, inleddes mitt intresse för öns samtida historia. Under åren har jag läst böcker i detta ämne och även skrivit en del i media, framför allt om kulturarvsfrågor.

Under senare år har jag rest runt på Cypern och intervjuat grekcyprioter vilka berörts av kriget, både gamla EOKA-kämpar och folk i byarna. Därvid har jag fått en helt annan uppfattning om Cypernproblemet än den officiella grekcypriotiska.

Kärleken till Cypern består dock, även om det inte är möjligt att avsätta den i publikationer eller utställningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vernissage den 25 och 26 maj 2018!

Välkomna 25/5 kl.16-20 och 26/5 kl.12-16

Utställningen pågår 25/5 – 7/6 2018

Vi ställer ut i Konsthallen, Köpmanbrinken 2 i Gamla Stan.

En oförglömlig upplevelse väntar er! Konst, samvaro och kanske musik - 

Ove Sahlin har lovat gästa oss med sin tenorsax

Larissa Kachintseva, keramik

(https://www.larissa.work/)

 

Karin Levander, måleri, vackra snömålningar

 

Marie-Louise Winbladh, måleri 

(http://cypernochkreta.dinstudio.se)

Hästar är ett favoritmotiv. Jag har för många år sedan arbetat på ett stuteri samt i trav- och galoppstall i Skåne och lärde mig mycket om hästar och deras skötsel. Har också ridit galoppörer och kört travhäst. Då lärde jag mig också mycket om hästens anatomi. Har ridit sedan jag flyttade till Stockholm för 25 år sedan och har tecknat i stall och hästhagar. Besöker ibland cirkusar för att teckna och måla.

Mobil 0701436078   mwinbladh@hotmail.com

 

 

 

Galleriet ligger i en backe nära skulpturgruppen med S.t Göran och draken, ovanför Österlånggatan.

 

Fler bilder på våra alster

 

Larissa Kachintseva, keramik

 

 

Marie-Louise Winbladh, måleri

 

Karin Levander, måleri


 

 

 

Strövtåg på norra Cypern (Kıbrıs) 18/3 – 25/3 2017

Karpaz

Vi lämnade Arlanda en gråmulen och kylig lördagseftermiddag, en väldigt behaglig avgångstid. 

Vid entrén i Larnaka mötte oss en minibuss från Hotell Sempati och vår förträfflige chaufför Mehmet Ali som därefter tryggt och säkert lotsade oss över hela norra Cypern. Han blev omedelbart sällskapets kelgris. Hotell Sempati ligger 1,5 mil väster om Girne, den största staden på norra Cypern. Inte lång väg att åka, men pga turkiska checkpoints behövde vi en dryg timme för att komma fram. Hotellet är fräscht, snyggt och med fina rum. Havet alldeles nära och många promenerade dit. Vi bodde i små annex till hotellet; hela anläggningen verkade nybyggd. Alla var oerhört tappra och ingen klagade över sen måltid som serverades vid 24-tiden. Många av oss blev förvirrade, inte minst jag, då vi måste ställa fram klockan ännu en timme! Erdogan i Turkiet har bestämt att de alltid ska ha sommartid, så även deras koloni, Cypern.

Denna gång kom även en kollega från Medelhavsmuseet, Jiyan, som jag hoppas kunna ta över dessa Cypern-resor när jag blir ännu äldre och skröpligare. Han charmade alla genom sin iver att hjälpa till och översätta från turkiska. Han har oxå specialkunskaper inom många områden där jag är okunnig.

 

Dag 2

Mjukstart första dagen med sen frukost och en vidunderlig buffé. Morgonens höjdpunkt för min del var en ny kaffemaskin där man kunde få alla sorter, underbart! Erkan Kilim, son till hotellägaren och anläggningens driftige och duktige manager mötte oss under frukosten. Han följde även med oss på alla vandringar.

Denna morgon for vi med buss till naturreservatet Kalkanlı där de berömda olivträden sägs vara över 1000 år gamla. Jag försökte bräcka Erkan genom att berätta att det på Kreta finns ett ännu äldre olivträd, daterat till 800 f Kr...

 

Korucam - Kormakiti

Vi fortsatte därefter till Kormakiti, maroniternas hembygd på öns yttersta nordvästkust. Maroniterna är ett minoritetsfolk av arabiskt ursprung, men deras religion är romersk-katolsk. Efter Turkiets invasion 1974 tvingades de flesta att lämna sina hem i norr och många lever idag i städer på södra Cypern där maroniternas traditioner och språk successivt försvinner. Endast Kormakiti lever ännu, men befolkas mest av äldre. Invånarna i denna by kom för hundra år sedan från en by i Syrien utanför Damaskus, men de första maroniterna kom redan på 900-talet, säger de själva idag.

Maroniterna i Kormakiti använder i liturgin ungefär samma arameiska som talades i Palestina för omkring 2000 år sedan. Före 1974 bodde 1600 maroniter i byn och idag finns här endast 140. I centrum av byn finns den stora vita kyrkan med en annorlunda utsmyckning. I stället för krucifix vid altaret tronar en stor staty av S:t Göran, men utan drake. Utanför kyrkan står en stor marmorstaty av Josef som äras eftersom han var far till Jesus.

 

Josef, en ikon inne i kyrkan

Vi besökte även en vacker maronitisk kyrka, tillägnad S:t Göran och som ingick i ett kloster med franciskaner-nunnor I kyrkan finns spår av fresker och inskrifter på maronitiska och syrianska. Kyrkan har vackra portaler och anses vara uppförd under 1500-talet. Den stora trädörren infogades 1934 och själva klostret uppfördes 1936. En uppslagen liturgisk bok var uppslagen på en pulpet och texten var på grekiska så jag kunde läsa innantill. När jag läst klart så kunde Stig genast säga vilket stycke ut Bibeln jag läst. Han slog oss med häpnad, även genom sitt oerhörda lokalsinne.

Kyrkan är helt nyrestaurerad med EU-pengar och vi gladdes åt att detta når även avlägsna byar på Cypern. Vi promenerade genom den vackra byn där många gamla stenhus rasat samman, vilket de gjorde redan på 1950-talet, inte 1974 som jag trodde.

Efter vandringen väntade en sagolik lunch på hotellet och höjdpunkten var då Erkans kusiner bakade bröd som gräddades i en gammal kupolugn. I brödet stoppades oliver, sesam, olja mm och vi åt och åt... Cypriotiska ”pannbiffar”, Kıbrıs köftesi, var en annan höjdpunkt.

Eftermiddagen var egentligen ledig, men Erkan föreslog att vi skulle åka till Tepebaşı, en närbelägen by där det var marknad just denna dag. En oändlig mängd marknadsstånd följde byns huvudgata och vi handlade kilovis med godis.

Erkan tog betalt och såg till att vi fick rejäl rabatt. Annars såldes mest skräp och vi förfasade oss över lalla gräsliga leksaker i giftig plast. Ett band spelade och vi lystrade när de plötsligt spelade grekisk musik – och sjöng på grekiska. Troligen var det ett inspelat band, men ändå. Byn är känd för sin tulpanfestival som oxå infaller i mars.

 

DAG 3

Vi fick nu möta vår nye cypriotiske guide Mehmet, en stillsam, kunnig och trevlig man. Hans familj är flyktingar från Pafos i söder och han hade bott 30 år i London.

Nu skulle vi besöka helgonet Ajios Mamas i hans kyrka i Güzelyürt – Morfou samt även besöka det egendomliga museet, inrymt i det gamla biskopspalatset och mindre märkvärdigt än sitt rykte. I bottenvåningen finns ett sorts naturaliekabinett med mineraler, uppstoppade däggdjur, fåglar och fiskar. På övervåningen ser vi keramik från utgrävningar i Toumba Tou Skourou i närheten av Morfou, där arkeologerna i början av 1970-talet grävde ut delar av en stad från sen bronsålder. Föremålen är av betydande kvalité, men många är dåligt utställda och utan information.

Ett uppseeväckande föremål är en liten marmorstaty av en kvinna med ett märkligt utseende från 100-talet e Kr. Hennes ansikte är skulpterat i svart marmor och hennes överkropp av vit marmor är täckt av 36 skulpterade ägg – eller bröst?

 

Mötet med helgonet Ajios Mamas i kyrkan intill blir däremot en upplevelse. Under 1100-talet levde här den fattige eremiten Ajios Mamas. Han vägrade betala skatt och myndigheterna sände ut trupper för att hämta honom till staden. På vägen dit mötte sällskapet ett lejon som höll på att döda ett lamm. Eremiten räddade lammet, satte sig på lejonet och red till staden. De bysantinska skatteindrivarna blev så imponerade av detta att de lät Mamas slippa betala skatt. Sedan dess har han varit alla skattesmitares eget helgon. Det omtyckta helgonet Mamas har 14 kyrkor på Cypern, fördelade över hela ön trots att skatterna inte är särskilt höga. Helgonets marmorgrav har klarat sig och består av en sarkofag med två hål som utsöndrar väldoftande balsam, ett välrenommerat botemedel mot ögon- och öronsjukdomar. Ingen vågade sticka in fingrarna i hålen ….

 

Soli

Svanmosaik, Basilikan i Soli. 400-tal e Kr

På väg upp mot den romerska teatern på sluttningen i Soli, passerar man en väldig kristen basilika från 300-talet. Den äldsta basilikan i Soli var 54 meter lång, 30 meter bred och 7 meter hög, och en av de äldsta och största på Cypern. Nu återstår endast delar av väggarna och enorma liggande kolonner som vräkts omkull av en jordbävning. De ser ut som gigantiska skivade falukorvar...

Golvet var täckt av mosaiker med fåglar, fiskar blommor och geometriska mönster. Den stora basilikan förstördes under 600-talet och en mindre kyrka byggdes upp under 1100-talet som idag ligger på en högre golvnivå än den äldre basilikan.

 

Teatern i Soli

Soli som var en av de mäktigaste stadsstaterna på Cypern f o m sent 500-tal f Kr. Teatern i Soli började grävas ut redan 1927 av den Svenska Cypernexpeditionen. Den romerska teatern är i gott skick och helt restaurerad. Dess åskådarrum är inbyggt i norra delen av en kulle med storslagen utsikt mot havet. Den teater vi ser idag uppfördes omkring 200 e Kr och hade plats för 4000 åskådare. Scenbyggnaden var i två våningar, men idag återstår bara de stora kalkstensblock som utgjorde fundamentet. Kvar finns även det halvrunda åskådarrummet, uthugget i klippan. Idag finns inga ursprungliga sittplatser kvar – varenda sten, som fordom utgjort sittplatser, hämtades av britterna till bygget av Suezkanalen under 1800-talet.

Lunch avåts i byn Gemikonağı - Karavostassi på en fantastisk fiskrestaurang. I hamnen ligger ännu ett s k paternoster-verk som lastat väntande fartyg fulla med kopparmalm från Skouriotissa och Mavrovouni. Det hade tillhört ett amerikanskt gruvbolag, Cyprus Mine Corporation, som upphörde med sin verksamhet 1974.

 

Hamnen i Gemikonağı användes för export av koppar från 1930-talet fram till kriget och Cyperns delning 1974. Cyprus Mine Corporation var ett amerikanskt gruvbolag som gjorde stora vinster åt sina aktieägare. Inte mycket kom cyprioterna till godo. Däremot lämnade bolaget efter sig enorma skador på miljön genom giftigt kemiskt avfall, som förstörde framför allt odlingsbar mark, grundvatten och hav. Ansamling av tungmetaller åstadkom förgiftad mark och luftföroreningar, kännbara än idag. Brytning av Cu-malm inleddes redan 1916 och nu 100 år efteråt kvarstår problemen. Gruvbolaget tog inget ansvar utan skyllde på kriget.

Före 1974 dumpades tonvis av giftig avfall direkt i havet som ännu är missfärgat på en sträcka av 2 km längs stranden.

Järn- och kopparsulfater förs med luften till dammar med dricksvatten samt vatten för konstbevattning. Enorma slagghögar med avfall från pyritmalm innehåller höga halter av svavel. I sommarhettan självantänder de och bildar svavelhaltiga gaser.

Troodosbergen på Cypern är berömt för de magmatiska bergarterna, rik på järn, pyrit och kalkopyrit och all världens geologer har alltid vallfärdat hit.

 

Det befästa palatset i Vouní

Monumental trappa vid centralgården

 

Till berget Vouní styrde vi efter lunch. Vägen dit är ännu ganska svindlande och jag tänkte på Volvon Jacob som stånkat sig uppför berget för nästan 100 år sedan. Och hur svenskarna släpat dit skottkärror, spadar, tält, proviant …

Det monumentala kungapalatset i Vouní på nordvästra Cypern är den mest imponerande arkitektoniska anläggningen som utgrävdes av Den Svenska Expeditionen. Palatset var stadens centrum och hade ett magnifikt läge på en borgklippa 270 meter över havet, vars sidor stupar brant ned i havet. Palatset bestod av flera rum grupperade kring en öppen centralgård. Vatten- och avloppsledningarna var fullt synliga och de 2 stora cisternerna finns ännu kvar. Palatskapellet i norr låg på en oväntat mkt lägre nivå än palatset och Athenatemplet ligger som väntat på klippans högsta punkt.

 

Man kan ännu se håligheterna i marken efter vinamforor som förvarats i västra magasinen.

Det finns inga källor eller färskvatten på Vouní, men på den stora palatsgårdens mitt fanns det en stor cistern där regnvatten från taken kunde samlas upp. Palatset byggdes så småningom ut och fick fler toaletter, ett varmbad med bastu samt förrådsrum grupperade kring ännu en gård.

Bastun är flera hundra år äldre än liknande anläggningar i Grekland och Rom. Bastun eller "svettkammaren” bestod av en värmekammare (sudatorium) med ihåliga väggar vilka hettades upp av små underliggande eldrum.

 


Cisternen

Utsikten från palatset är hänförande och en bit ute i havet ligger Petra tou Limniti, en liten klippö där de svenska arkeologerna sina äldsta fynd. Under två veckor sommaren 1929 undersöktes hyddor från fyra olika perioder under äldre neolitisk tid, ca 5000 f Kr.

 

DAG 4

Nu var det dags för Den Stora Utflykten till Karpaz – Karpassos, öns yttersta spets i öster. Längs vägen ser man gräsliga monument av sten som markerar platsen där turkiska soldater landsteg 20 juli 1974. Längre fram såg vi ett sorts friluftsmuseum med uttjänta turkiska stridsvagnar och det är mkt obehagligt. Arma turkcyprioter som måste leva med detta dagligen.

Vi rastade i byn Dipkarpaz - Rizokarpassos, en ovanlig by där ännu grek- och turkcyprioter lever samman och där man kan välja mellan ett grekcypriotiskt och ett turkcypriotiskt kafé. Jag brukar välja det grekcyp kaféet eftersom jag vill prata med folk. De berättar att alla unga har flyttat eftersom arbetslösheten är så stor. Här finns inga jobb åt någon, inte heller för de många bosättare som finns här. Den stora vita kyrkan i byn flankeras av en moské och båda används flitigt.

 

 

Bussen tog oss vidare till ett avlägset ställe där vår vandring började. Här hade den antika staden Urania legat och sedan den bysantinska staden Aphendrika. Vi gick runt de tre vackra kyrkoruinerna tillägnade Ajios Georgios, Panajia Chrysiotissa (500-tal) och Panajia Asomatos. Därefter vidtog en vandring på mjuka stigar och på blommande ängar. Detta trevliga gäng var oxå osedvanligt intresserade av blommor; de kröp, ålade och fotade.

Efter ett par timmar vidtog en vidunderligt vacker vandring längs havet, med egendomliga skulpturer i sandsten, formade av havet.

Nu var vi alla vansinnigt hungriga och gnällde på Erkan som lovade att bakom nästa kurva skulle det bli mat... Efter väldigt många kurvor så såg vi dem; Erkans släktingar som grillade vår lunch. Grillad kyckling och biff, sallad, grillad halloumi mm. En överraskning väntade nu – en stor flaska zivania, cypriotisk starksprit, korkades upp och serverades till alla. Jag fick dubbel portion eftersom jag var så förkyld och det märkliga inträffade – jag blev omedelbart bättre, även om effekten blev kortvarig. Zivania är cyprioternas svar på det italienslka grappa, men betydligt godare.

Nu kunde vi inte förflytta oss men det behövde vi inte heller. Mehmet Ali väntade med bussen och vi for till aposteln Andreas i hans kloster nästan ända ute på Karpaz-udden.

 

Det nuvarande klostret är uppfört på 1800-talet och är varken särskilt vackert eller gammalt. Alldeles under klostret ligger ett litet kapell från 1400-talet i en grotta, som uppfördes över den källa som Aposteln Andreas slog fram ur klippan för 2000 år sedan. Renoveringen av klostret och kyrkan är snart klar och bekostas av båda sidornas religiösa institutioner. Kyrkan var öppen och är faktiskt mkt vacker med en fantastisk ikonostas och massor av ikoner. Prästen satt i ett angränsande rum och stirrade misstänksamt trots min underdåniga hälsning och förklaring på vilka vi var.

 

Omgivningen kring den helige Andreas är ganska stökig, men utsikten från klostrets högsta punkt gör besökaren andlös. De ”vilda” åsnorna behagade inte infinna sig och min frustration steg. Har de blivit sådana divor att de måste uppsökas och tvångsmatas? Till slut hittade jag en ensam åsna som klagade en bit bort och lockade honom till oss med en påse godis. Några hade köpt morötter och jag hade stulit bröd från lunchen.

Sydväst om klostret finner man den berömda Turtle Beach (Sköldpaddornas Strand), en helt orörd sandstrand där stora havssköldpaddor häckar och lägger sina ägg under ett par sommarmånader. Ända fram till 1985 var halvön avspärrat militärt område och är därför helt orörd av turismen.

 

Vårt hotell fanns utanför byn Dipkarpaz (Rizokarpasso) och består av äldre, restaurerade stenhus med vackra valv och stora träbjälkar i de enorma rummen. Inredningen var väldigt enkel, men rent och snyggt och nya badrum. Uråldriga stora järnsängar med traditionella lakan och filtar. Nu i mars var det väldigt kallt och på vissa håll fungerade belysningen dåligt.

Middagen på kvällen var fantastisk och avåts i restaurangen Manolyam som oxå verkade uråldrig. Kycklinggrytan var lika gudomlig som vanligt. Erkan fanns med oss på kvällen och berättade att byns grekisk-ortodoxa kyrka var öppen och hade gudstjänst på söndagarna.

 

DAG 5

Den helige Barnabas - Salamis - Famagusta

Frukosten var som vanligt härlig i denna by; vacker miljö, jasmindoft och ljummen vind. På avstånd hörde vi ett gäng kalkoner som grälade.

Nu lämnade vi det vackra Karpaz och styrde söderut mot Salamis. Någon kilometer nordväst om Salamis finns ett litet kloster tillägnat Cyperns egen apostel S:t Barnabas. Det grundades i slutet av 400-talet. I de forna klostercellerna finns nu ett arkeologiskt museum, föredömligt pedagogiskt och med vackra och intressanta fynd. Den kyrka vi ser idag uppfördes under 1700-talet och förefaller välskött.

Utanför klostret ligger den helige Barnabas själv och låter sig nådigt besökas i sin mörka och fuktiga krypta där han är begravd. Även i detta kloster finns ett litet kafé där man kan vila sig. Inte minst viktigt var oxå rena och fina toiletter, bättre än dem i Salamis.

Den romerska staden Salamis är spektakulär genom sina stora anläggningar, romerska statyer och smäckra marmorkolonner mot en fond av det blå havet. Utgrävningsområdet är gigantiskt och endast en bråkdel är synligt ovan jord för besökaren.

Salamis’ centrum låg i dess norra del under romersk tid och det är där rundvandringen börjar. De offentliga baden ligger intill gymnasiet och var bokstavligen översållade av marmorskulpturer. Den badlystne besökaren i romersk tid passerade först två exklusiva åttkantiga bassänger med kallt vatten, s.k. frigidarier. Oerhört intressant är en anläggning som transporterade mycket het luft från två ugnar på 2,5 meters djup under golvet i sudatorium, som bastun kallas på latin.

 

Vi hittade oxå fragment av 2 romerska fresker som bevarats eftersom de befinner sig i en liten alkov flera meter över marken. Och där har de suttit i 2000 år... Mest intressant är de oerhört välbevarade hypokausterna invid de romerska baden. Den omfångsrika toiletten med 44 platser och ett sinnrikt spolsystem är också imponerande..

Teatern strax intill är gigantisk och används ännu till föreställningar.

 

Toiletten...

Nu var det äntligen lunchdax på en taverna alldeles vid havet. Vi fick gudomlig och färsk fisk, fräscht, gott, överdådigt.

 

Dagens sista upplevelse var Medelhavets pärla – Famagusta (Gazimağusa). I Famagustas gamla stadsdel, ofta kallad Old City, finns byggnader från medeltid, venetiansk och osmansk tid. Runt staden löper en kraftig stadsmur, ursprungligen uppförd av frankerna under 1300-talet, men den mur vi ser idag uppfördes omkring 1560. Stadsmuren påminner om en jättelik rektangel med fjorton mäktiga bastioner vilka ännu har kvar sina italienska namn.

Denna gång fick vi komma in i Othellobastionen; restaureringen av tornet är nu äntligen avslutad och platsen går att besöka. Vi vandrade runt på borggården med dess kastkulor av sten från medeltiden och kanonkulorna av järn från 1500-talet. Vi klättrade upp för de branta trapporna och fick en överblick över hamnområdet, för några 100 år sedan en av östra Medelhavets viktigaste. 

Nu styrde vi mot Land Gate, som turkcyp kallar för Akkule eller Det Vita Tornet. Där brukar vi klättra upp längs en kanonramp och promenera på själva muren för att beundra de fantastiska bastionerna från 1500-talet och den vackra Old City innanför murarna. Men denna ingång var stängd för renovering så vi fortsatte mot Old City med byggnader från medeltid och venetiansk tid, t ex delar av ätten Lusignans vackra palats i gotisk stil samt mängder av kyrkoruiner från korsriddarnas tid, mestadels i gotisk stil.

 

Vi stannade först vid den stora katedralen – sedan 1571 Lala Mustafa Pasha-moskén (Saint Nicholas's Cathedral). En av de vackraste gotiska byggnaderna i hela Medelhavsområdet som anses likna den stora katedralen i franska Reims. Byggnaden invigdes i början av 1300-talet men stod nog inte helt klar förrän på 1400-talet.

Ungefär nordost om Lala Mustafa pasha-moskén ligger de s.k. Twin Churches eller Tvillingkyrkorna, uppförda under 1300-talet för Tempelriddarna och Johanniterna som också kallades Hospitaliterna. Kyrkorna är relativt nyrestaurerade.

På ruiner och murar kan vi ännu studera uthuggna vapensköldar från olika perioder och adliga ätter. Markuslejonet i helfigur vaktar här och var längs murarna, venetianarnas mest kända varumärke. Kanonkulor av järn och kastkulor av sten ligger kvar i Famagustas äldre stadsdelar.

Nu hade vi ett par timmars frigång innan bussen skulle avgå mot hotellet. Vi gick runt bland alla vackra byggnader, handlade och smälte intryck. Vår träffpunkt var som vanligt Petek, ett godispalats nära hamnen.

 

Till sist fick vi en extra rundtur längs den sorgliga gränsen mot buffertzonen, otillgänglig för alla utom turkisk militär. Söderut och utanför stadsmuren skymtar rader av tomma hotell vid den långa sandstranden. De ligger i det stängda området Varosha, Famagustas f d moderna stadsdel där en majoritet av grekcyprioter bodde före 1974. Granathål, kulhål, trasiga fönster, spår av eld. Hotellen är utbrända, bombade kolosser.

 

DAG 6

Lapta

 

Morgonen inleddes med en rundvandring i byn Lapta med vackra hus, frodiga trädgårdar och med Kyreniabergen i fonden. På våren forsar vattnet fram och grönskan är överdådig.

Lapta är en mycket vacker by

I Lapta finns tusenåriga kvarnar, men de flesta är bara några 100 år. Erkan hade utökat promenaden med vandring i utkanten av Lapta på mjuk, behaglig mark och fin natur. Vi drack billigt och mkt gott kaffe på vår vanliga ställe och alla njöt.

Efter kaffe och vila så styrde vi mot den antika romerska staden Lambousa, som ligger alldeles vid havet. Det har tidigare varit svårt att få se platsen då hela området är ockuperat av turkisk militär. Lambousa betyder ”Den Lysande” och var en föregångare till dagens Lapta. Kungariket Lapithos var tättbefolkat under forntiden och folk har bott här sedan bronsåldern, men Lambousa hade sin storhetstid under romersk tid, för knappt 2000 år sedan. Då bodde fler än 10 000 invånare här. Centrum låg just här i Lambousa som då var Lapithos hamnstad. Området är enormt men av själva staden såg vi nästan ingenting.

Ett ortodoxt kloster som nu bebos av turkisk militär

 

 

Området med klippgravarna

 

 

Vid vattnet finns ännu de berömda s.k. fisk-tankarna kvar där romarna kan ha hållit fångsten färsk. Ett sinnrikt kanalsystem gjorde att vattnet höll sig färskt. Vi vandrade i omgivningarna och såg några gravar uthuggna i klippan, enl. uppgift från 3/400-talen f Kr. I övrigt var allt igenvuxet. Men naturen i området var magnifik med en frodig flora, det blå havet och de violetta Kyreniabergen. 

Vi satte oss vid havet och åt en väldigt god lunch. I våra lunchpaket låg 4 enorma piroger, god kaka och juice och 2 ”bulgurkorvar” med köttfärs, bulgur köftesi, fullkomligt vansinnigt gott, men vi orkade bara hälften. Till efterrätt fick vi nyplockade mandariner, det fick vi f.ö. varje dag då Erkan öste in en säck i bussen varje morgon. Han försåg oss oxå med vattenflaskor, äpplen och bananer. Varje dag.

 

Hilarion

 

Efter lunchpaus så fortsatte vi mot S:t Hilarion som är en av de mytiska och svåråtkomliga ”riddarborgarna” i bergen och befinner sig ett par kilometer sydväst om Kyrenia. Borgen har fått sitt namn av en eremit som troligen flydde hit på 600-talet undan araberna i Jerusalem.

 

Kapellet från 600-talet

Här bodde Hilarion i en grotta i berget, där långt senare ett kloster och en kyrka uppfördes av bysantinarna över eremitens grav.Vi kan fortfarande se större delen av muren kring borgen, huvudentrén, porthuset i mittsektionen och det lilla kapellet. På 1200-talet byggdes klostret om till ett befäst sommarställe för den frankiska kungafamiljen.

Borgen är fördelad på tre separata etager och vi undrade hur de kunde bygga på dessa hissnande höjder och branta bergväggar. Varje avdelning hade förråd och vattencisterner, livsviktiga för de boende under de många och långa belägringarna under medeltiden.

 

DAG 7


Bellapais

Ett par kilometer söder om Kyrenia ligger byn Bellapais och det gotiska klostret med samma namn. Hela anläggningen är vacker som en hägring. Arkader med kryssvalv och högresta blågröna cypresser, inramade av en trädgård med kaskader av blommor. I fonden de blåvioletta Kyreniabergen.

Klostret är anlagt på sluttningen av Kyreniabergen och byggnadens norra sida utgöres av en 30 meter hög klippa. En stor del av de byggnader besökaren ser idag uppfördes på 1200-talet. Äldst är klosterkyrkan belägen strax till höger om ingången. Pelargången och refektoriet (matsalen) i norr byggdes något senare, under 1300-talet.

Innan munkarna gick in till sin måltid tvättade de händerna i den stora romerska sarkofagen från 100-talet e Kr. 

Det stora refektoriet eller matsalen fungerar nu som konferenslokal och är full av moderna möbler. Efter denna genomgång spred vi ut oss på olika kaféer och drack kaffe. Jag tog ett glas granatäppeljuice, lite surt men stärkande.

 

Girne- Kyrenia

 

Eftermiddagen tillbringades i staden Girne- Kyrenia som är känd för den vackra och skyddade hamnen, den enorma och välbevarade befästningen samt en stor befolkning av övervintrade brittiska pensionärer. Borgen byggdes redan under den bysantinska tiden men förstärktes senare under 1100-tal och 1500-tal

Venetianarna byggde en kraftig mur omkring den befintliga medeltida muren. Strax innanför entrén ligger ett bysantinskt kapell från 1100-talet, S:t Georgskapellet, som hamnade innanför den kraftiga venetianska muren från 1500-talet. Kapellet är fyrkantigt med en kupol och fyra marmorpelare. Kyrkorummet är väldigt litet men oerhört stämningsfullt med det sparsamma ljuset som silar in och belyser de gyllengula väggarna i kalksten. I en del av de mörka valven under jord i själva borgen försmäktade olyckliga fångar, bl a Tempelriddare under venetiansk tid. Även britterna använde dessa fängelsehålor, där de låste in grekcypriotiska frihetskämpar och EOKA-terrorister under 1950-talet. 

 

Det berömda Kyrenia-skeppet från ca 300 f Kr är monterat i ett klimatiserat rum och kan beskådas endast uppifrån. Det var litet men väldigt välbevarat. I ett par rum intill hade man gjort väldigt pedagogiska utställningar med fynden, en rekonstruktion av skeppets inre med vinamforor samt några väldigt fula målningar med miljöbilder. I en monter ligger några av de 9000 mandlar som fanns på skeppet. Analyser av dem gav oxå dateringen av skeppet. Kvarnstenar från Kos och en mängd hellenistisk keramik fanns oxå på skeppet.

 

 

Rekonstruerat skepp

 

Dag 8

Avfärd

Denna gång skulle vi först besöka Lefkosha/Nikosia och därefter åka direkt till flygplatsen, vilket fungerade bra. Nu skulle vi äntligen få se huvudstaden med sina underbara kyrkor, moskéer, museer, basarer mm. Vi började med Bedestan, som är det turkiska ordet för Övertäckt Torg. Före 1571 kallades byggnaden Ajios Nikolaos och var först katolsk och därefter grekisk-ortodox katedral under 1300/1500-talen. Här kan besökaren studera en blandning av bysantinsk, medeltida och venetiansk arkitektur. Den vackra bygganden var nu öppen för allmänheten och gratis! Vi slank in och Karin föreslog plötsligt att vi skulle stanna kvar och se en föreställning med dervisch-dans. Alla tände på detta och vi löste biljett, ca 70:-, och slog oss ned.

 

Selim-moskén

Mittemot Bedestan ligger den vackra Selimyie- eller Selim-moskén som under medeltiden var den romersk-katolska katedralen S:a Sofia. Den katolska katedralen byggdes under 1200- och 1300-talen av franska arkitekter och hantverkare. Moskén eller katedralen är den största kyrkobyggnaden på hela Cypern och stilen är fransk höggotik. En monumental entré kröns av ett fönster som inramas av ett magnifikt spröjsverk. Ingången flankeras av två minareter, tidigare två stora klocktorn vilka inte hunnit bli färdiga innan osmanerna kom dit. Selim- eller Selimyie-moskén fick sitt namn efter Selim II som var sultan i det Osmanska riket då Cypern erövrades 1571. Den är idag norra Cyperns viktigaste moské där alla stora högtider firas.

 

I närheten ligger Büyük Han som nu är vackert restaurerat med pengar från FN, i likhet med många andra projekt i Lefkosias gamla stadsdelar på bägge sidor om gränsen. Ett Han kallades också karavanserai och fungerade som ”karavanhotell” för de köpmän som samlades i Lefkosia. Innanför hotellets murar kunde de lagra och sälja sina varor i säkerhet.

Före lunch hann vi vandra runt i den gamla stadsdelen Arabahmet där armenierna bodde fram till 1964 då de jagades bort av turkarna. Mehmet visade de vackra gamla osmanska husen, några av dem restaurerade. Sista anhalten i Lefkoşa var Rocca Bastionen, den elfte och den enda som befinner sig i buffertzonen. Den venetianska muren kring den medeltida stadskärnan är cirkelrund och fem bastioner ligger på vardera sidan. Den skabbiga parken ovanpå bastionen är ganska dyster och bevakas förstås av militär. Men det är märkligt att befinna sig på turkisk mark och kunna blicka ned på den europeiska, grek-cypriotiska. Härifrån kunde vi oxå se Ledra Palace med spår av krigen; hål och kratrar efter granater och skjutvapen.

Efter några timmar möttes vi alla vid Girne Gate för omlastning till ny buss. Vår ordinarie har inget tillstånd att passera gränsen. Mehmet lämnade oss och vi äntrade 2 nya minibussar.  

För en gångs skull var tull-turkarna (nationalturkar!) trevliga och det gick ganska fort. Alla pass måste samlas in och kontrolleras. Jag ville veta var vi stannade och frågade en förvånad grek-cyp kvinna i buren. Vi befann oss i Ayios Dometios, den mest använda av bilburna resenärer.

Hemresan förlöpte utan problem och vi landade i ett gråkallt Stockholm efter en underbar och minnesrik resa.