Ja, det var väl på tiden att detta foto byttes ut...Farmor med yngsta knodden, ett sällan skådat underverk.

Min mailadress -  mwinbladh@hotmail.com

-----------------

Museihaveri

Har länge väntat på att få byta ut nedanstående sorgliga text som jag hade hoppats skulle bli inaktuell. Men texten är mer relevant än någonsin. Det arma museet heter numer Medelhavet och där händer i stort sett ingenting. Bra att man uppmärksammar Syrien men i övrigt är idétorkan total. I min blogg ovan har jag lagt ut ett brev till kulturministern som dock ingen kommer att läsa. Skulle inte ministern jobba extra som programledare?

Kunskapsnivån på museet står på minus då mellanchefer och annat otyg knappt vet vilken del av världen föremålen kommer ifrån.

 

Saknaden efter ett museum...

Nu har det hänt, det som vi varit oroliga för de senaste 15 åren efter bildandet av SMVK, den förra socialdemokratiska regeringens egen Titanic. Ledningens måttlösa slöseri med skattemedel har givit resultat. Nu föreligger ett hot om nedläggning av bl a Medelhavsmuseet. 

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/tva-statliga-museer-kan-tvingas-stanga/

Detta framkallar en stor sorg hos oss som under decennier bidrog till att göra museet till en oas i stadsöknen, en källa till kunskap, inspiration och idéer. Vi producerade utställningar, böcker, föredrag. Museet blev en mötesplats för alla. Fram till år 2000 e Kr då Lojalitet, Politisk Målstyrning och Marknadsföring ersatte kunskap.

Den Svenska Cypernexpediotionen gråter i sin himmel. 

 

Nu har det gått 10 år sedan jag måste lämna museet och man kan tycka att det är dax att lägga detta bakom sig. Men det handlar inte bara om min situation utan om utvecklingen av arbetslivet i ett större sammanhang. Ofta talar jag med unga människor med 30 år kvar till pension. De uttrycker frustration och oro över en situation där ambitioner och kunskap bemöts av misstänksamhet och aggressivitet. En ung psykiater planerar att lämna Sverige för Norge, där situationen är bättre och där man tar mobbning på stort allvar. I Sverige styr marknaden och ekonomismen.

Min och museets f.d. chef Sanne Houby-Nielsen har återigen utmärkt sig. Hon har beslutat att en professur knuten till Nordiska museet inte ska återbesättas.

Har inte längre råd med en professor

Museets nya chef (styresman), Sanne Houby-Nielsen, anser att man inte längre har råd med någon professor, hon har uppenbarligen övertygat också de nämndledamöter som förra året såg det som självklart att Hallwylska professuren skulle återbesättas, men som nu inte vill ha den kvar.
En av förklaringarna till att professuren avskaffas med hänvisning till ekonomi kan vara att nya styresmannen är lite extra ängslig när det gäller just pengar."

Läs mer här - 

http://universitetslararen.se/2015/11/11/tack-for-visat-intresse/

 

Gammal vän från Cypern. Hänvisad till ett ovisst öde i hybriden Statens museer för världskultur, även kallad Världs-kulturmuseerna ...

Under drygt tre decennier arbetade jag som intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och såsom ansvarig för de berömda Cypernsamlingarna där. Under en avlägsen guldålder producerade jag utställningar, skrev böcker, assisterade utländska forskare och ansvarade för museets väldiga magasin. Föreläste och lanserade böcker utomlands. 

 

Jag föreläser ännu gärna om de ämnen jag behärskar (se lista), kombinerat med spännande diskussioner. Jag är också verksam som författare och forskar inom de områden där jag tidigare arbetat, nu närmast det minoiska Kretas sena bronsålder.

 

Har deltagit i utgrävningar i staden Chaniá på västra Kreta. Har skrivit om dem här - Minoer och mykenare på Västkreta. De Svensk- Grekiska utgrävningarna i Chaniá, Stockholm 2000.

Alla arkeologer, verksamma i de Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chaniá, är ständigt upptagna med publiceringen av de utgrävda fynden. Volym 5 är under tryckning och därefter återstår endast 2 band...

 

Ladyn från Kydonia, ett av de fynd jag publicerat

Att lämna en arbetsplats där man levt större delen av sitt liv är ingen lätt sak, i synnerhet då detta inte sker frivilligt och då man ännu har oerhört mycket att göra. Dagligen brottas jag med ett uppdämt behov av att få använda mina kunskaper om Cypern, så nära knutna till de enorma Cypern-samlingarna på museet. I Sverige finns inget akut intresse för Cypern och det har visat sig omöjligt att få avsättning för böcker och artiklar om Cyperns arkeologi och historia.

Det känns dystert att många viktiga arbets-uppgifter ännu återstår att göra, men de kommer inte att bli åtgärdade. Museet har idag ingen personal, kunnig inom ämnet Cypern. Ej heller finns någon med kunskap om Cypernsamlingna och deras historia.

De ansvariga försäkrar att samlingarna förvaras väl, men då museet saknar personal med kännedom om monter-klimat, konservering, arkivmaterial och andra viktiga frågor, inger dessa uppgifter inget förtroende.

 

Statens museer för världskultur (SMVK) tillkom år 2000 e Kr då även ett paradigmskifte ägde rum. Ingen plats finns längre för kunskaper och respekt för oskattbara föremål. Vi var många som befanns "övertaliga". Numer saknas viktig kompetens inom flera områden. Marknadsföring och IT har tagit vår plats.

Först nu - nästan 15 år efter det att Världs-kulturmuseerna (SMVK) bildades - har de anställda samlat mod för att ge uttryck åt sin frustration över Ledningens vanstyre, slöseri med statliga medel samt trakasserier av de anställda. Men ingen vågar naturligtvis framträda.

Läs mer i artikel från GT 29 dec 2014

Vem har ansvar? Svar: Ingen kommentar!

http://www.expressen.se/gt/kultur/vem-har-ansvar-svar-ingen-kommentar/

GT 15/12 2014

"Här försvinner de kritiska rösterna" | Kultur GT

http://www.expressen.se/gt/kultur/har-forsvinner-de-kritiska-rosterna/

samt

"Museichef anklagas för toppstyrning"

http://www.metro.se/nyheter/museichef-anklagas-for-toppstyrning/Hdznlo!rgSr9MYnz7JNStiP6QCX6A/

eller

Museichefs ledarskap beskrivs som ”terrorvälde

http://omni.se/start/546b2690-eb70-48c8-93ee-e8565b5f8f7c

Mest intressant av alla artiklar är ändå denna -

Chef efter chef har flyttats till Stockholm | Kultur GT

http://www.expressen.se/gt/kultur/chef-efter-chef-har-flyttats-till-stockholm/

Man kan bara hoppas på Högre Makters omsorger. Men då en sådan stavas kultur-minister så kommer okunniga människor att fortsätta demontera både verksamhet och samlingar. Det finns många duktiga människor som ser och förfäras, men vågar inget säga. En kritisk röst innebär alltid att man förlorar sitt arbete.

 

Britter visiterar cyprioter på 1950-talet

Redan 1974, då Turkiet invaderade Cypern, inleddes mitt intresse för öns samtida historia. Under åren har jag läst böcker i detta ämne och även skrivit en del i media, framför allt om kulturarvsfrågor.

Under senare år har jag rest runt på Cypern och intervjuat grekcyprioter vilka berörts av kriget, både gamla EOKA-kämpar och folk i byarna. Därvid har jag fått en helt annan uppfattning om Cypernproblemet än den officiella grekcypriotiska.

Kärleken till Cypern består dock, även om det inte är möjligt att avsätta den i publikationer eller utställningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Akvarell på Stensund - Folkhögskolan vid havet

I år valde vi en folkhögskola strax utanför Trosa. En underbar vecka i vacker natur och alldeles för mycket mat. Som vanligt...Varje morgon satt jag vid havet och försökte åstadkomma något och som vanligt krävdes det en massa skräp innan jag producerade något av värde. Blåsten var besvärlig och min målarlåda invaderades av myror men inget fick hindra. Övriga föredrog att sitta inne i mörk sal och följa egendomlig undervisning.

Personalen var fantastisk och jag åt frukost med dem varje morgon och pratade om livet på skolan som verkar vara ett föredöme och unik i sitt slag. Samtidigt med vår kurs pågick en mängd andra med betoning på yoga, sång mm. Skolan var överbefolkad med tanter och var kommer de ifrån? 

 

 

 


 

Kreta och Santorini med Favoritresor Maj 2018

Dag 1. Stockholm - Chania - Rethymnon

En varm eftermiddag landade vi på Chanias flygplats på Akrotirihalvön där den grekiska guiden Konstantina Kakogiannaki mötte oss tillsammans med vår chaufför. Vi fortsatte österut för att ta oss till Rethymnon och hotell Ideon, nära den venetianska hamnen där vi skulle bo i tre nätter. De flesta ville ha middag fast det var sent men restaurangen låg bara 10 m från hotellet.

Ideon var ett lyxhotell med en vidunderlig frukostbuffé även om kaffet som vanligt var odrickbart. Och som vanligt måste jag tjata mig till extra nescafé och grekerna skakade på huvudet. Mina nescafépåsar fick jag inte ta i nypan utan de måste bäras på silverfat till min plats.

 

Dag 2.   Eleftherna - Margarites – Armenoi - Rethymnon


Utgrävningsområdet under tak

Utgrävningen i Eleutherna var stängd då området ännu inte öppnat för allmänheten. Men där finns ett otroligt fint och nytt museum med fynd från platsen som Konstantina visade. Efter någon timme så stannade vi i byn Margarites för kaffepaus på ett underbart ställe. Därefter stannade vi någon timme för ett besök på grävningarna i Armenoi där vi kunde gå in i de djupa kammargravarna och prata om gravritualer och vilka man begravde där. Konstantina blev till sig när jag berättade att jag väl känner Yannis Tzedakis som ju var länsantikvarie när vi grävde i Chania på 70-talet. Fanns många roliga anekdoter och fula historier om denne man som jag senast träffade 2003 då vi gjorde utställning på Medelhavsmuseet.


Kaffepaus i byn Margarites


Ingången till en grav i Armenoi



Vi fortsatte sedan till det nya arkeologiska museet i Rethymnon där jag visade fynden från Armenoi med de underbara sarkofagerna i terrakotta från 1200-talet f Kr. Vi hann t.o.m. med en stadsrundtur genom Rethymnon med alla vackra venetianska och osmanska byggnader. På kvällen en underbar fiskmiddag alldeles vid havet.

 

Dag 3.  Faistos och dess hamnstad Kommos


Idag besökte vi det minoiska palatset i Faistos och det blev som alltid en enastående upplevelse. Varje gång upptäcker man nåt nytt, som nu när jag råkade se ett vackert alabastergolv med skarvar i röd stuck! Och varför ligger detta inte under tak, golvet är ändå från 1500 f Kr, vad tänker grekerna på!?

Sedan 1900 har arkeologiska utgrävningar utförda av italienarna grävt fram det magnifika minoiska palatset i Faistos med de storslagna trapporna, teatern, magasinen och den kända diskusen i Faistos. Det första palatset byggdes 2000 f.Kr. Detta palats förstördes 1700 f.Kr. av en jordbävning.

 

 

Diskusen från Faistos, 1600-tal f Kr. Om den nu är äkta...

Det byggdes upp igen ännu mer luxuöst och magnifikt, men förstördes igen förmodligen av en annan jordbävning 1400 f.Kr eller i ett uppror. Platsen för palatset valdes med omsorg, så att inte enbart total kontroll av dalen Messara kunde ske, utan också erbjuda en utblick av de angränsande områdena med de utspridda byarna, precis som idag vid foten av bergen Psiloriti och Asterousia.

Palatset dominerade och kontrollerade Messara-dalen och var stadens centrum och var det administrativa och ekonomiska centret i området. Varor för eget bruk, men mest för handel hölls i dess stora magasin.

 

Enorma förrådskärl från 1600-talet f Kr i underjordiska magasin, sk pithos. Här förvarade minoerna säd, olivolja och vin mm

Palatset omgavs av vackra hus och tätbebyggda stadsdelar. Tillsammans med de omgivande bosättningarna täcktes ett område på 18000 kvadratmeter. En belagd väg leder till ruinerna av den kungliga minoiska villan Agia Triada, tre kilometer väster om Faistos.

Det hade nu blivit väldigt varmt och vi sökte skydd under barrträden i utkanten av palatset. Några behövde kaffe och vi andra letade efter souvenirer. Den ekonomiska krisen präglar även utbudet av kataloger och böcker. Ingenstans hittade vi vykort eller kataloger; inte ens i Knossos. Inga pengar att trycka nytt, ingen personal som kunde sälja.

Drottningens megaron

Efter besöket i Faistos for vi ett stycke ytterligare mot kusten till den minoiska hamnstaden Kommos. De kanadensiska arkeologerna menar att detta är Faistos' hamnstad, men fynden tyder på att människor bott och arbetat här från stenåldern och fram till senklassisk tid. Området var fortfarande avspärrat och jag försökte visa de 3 olika boplatserna utifrån. Mest intressant var det stora området nära havet där minoerna anlagt enorma båthus där de stora handelsskeppen förvarades under vinterstormarna.

 

 

Stranden är ödslig och enastående men vattnet för kallt så vi avstod. Nu väntade lunch på taverna Vrachos på klippan ovanför Kommos. Ännu en underbar fisklunch med sallad och vitt vin. På hemvägen stannade vi i Spili, en mkt vacker by som drabbades hårt av nazisterna under WW2. Några ville ha kaffe, vi andra utforskade byns affärer. Där fanns mängder av oljor, tvålar, naturläkemedel, godis och kryddor.

 

Dag 4 Vulkanön Santorini -- Förhistoriska museet

Nästa morgon måste vi pallra oss upp i gryningen, redan vid 4-tiden för att hinna med bussen till Iraklion. Vi morrade och var trötta men det gick förvånansvärt bra ändå. Vi kom till Iraklion före kl. 8 då vi skulle fortsätta med båt till Santorini. Jag trodde vi alla skulle må illa och hade ett lager av åksjukepiller men allt gick bra och vi klarade oss. Alla utom Konstantina som fick mina piller och överlevde resan som tog knappt 3 timmar. Då vi närmade oss ögruppen gick alla ut för att beundra klipporna i soldiset. Det 60 meter höga lagret av tefra, vulkanisk aska, är anslående. På kanten av kalderan ligger de små byarna som vita sockerbitar. Santorini fick sin form efter ett vulkanutbrott som inträffade under det sena 1600-talet f.Kr. Den tidigare vulkanön omvandlades därmed till en kraterformad ögrupp. Förutom den östra ön Thera finns den västra ön Therasia, klippön Aspronisi och de obebodda mittöarna Nea Kameni och Palea Kameni. Stränderna består av svart vulkanisk sand. Utbrottet på Thera – ofta omnämnt med sitt italienska namn Santorini – är ett av de största i mänsklighetens historia. Utbrottet hade tre faser, vilka motsvaras av de tre synliga lager som man kan urskilja i den väldiga bergväggen av tefra, det vill säga huvudsakligen pimsten och aska.



Vy utanför vårt hotell


Bussen tog oss ända fram till hotell Caldera Romantica hotell på södra Santorini, ett underbart litet familjehotell nästan på kanten till kalderan. Man kunde blicka ned på asklagret och alla hotell som klättrade uppför sluttningen. Arma bärare, inga vägar finns ju på där. Vi fick inte komma in på rummen ännu så vi åkte buss till stan och det Förhistoriska museet där en del fresker från Akrotiri faktiskt finns, även om de flesta finns i Aten.

Nytt, fräscht museum, föredömligt utställt och skyltat. Underbar kykladisk keramik i alla format, småfynd och stenvaser. Lunch med utsikt över havet och de andra öarna.
Gemensam middag på hotellet, den kändes faktiskt hemlagad. Det godaste vin vi någonsin druckit.

 

Dag 5 Utgrävningsområdet på Akrotiri

Bussen tog oss ned till det stora utgrävningsområdet på Akrotiri som under åtta år varit stängt för besökare men öppnade åter våren 2012. Man går på träbroar som förbinder de olika kvarteren med bostadshus och byggnader för kult och rit. De flesta hade varit prydda med underbara fresker på väggarna. Motiven visar hur de olika rummen hade använts. Solljuset silar ned genom taket och tiden står still.

Inte svårt föreställa sig myllrande minoer i sina dräkter som hastar fram på de trånga gatorna. Vid de flesta byggnaderna fanns ordentliga skyltar även om det ibland var svårt att veta vad som åsyftades. Mycket var avspärrat men man kunde t ex gå på det berömda Triangulära Torget och titta in i rummen. Stora kullvälta stenblock och sönderbrutna trappor vittnar om jordbävningen för drygt 3500 år sedan.

Det viktiga handelscentret Thera var ingen minoisk koloni, men människornas liv var genomsyrade av minoiskt tankegods, det vill säga religion och konsthantverk från det närbelägna Kreta.

 

 

Dessa grå väggar pryddes av underbaran väggmålningar för drygt 3500 år sedan

 

 

 

Endast den södra änden av Thera har grävts ut, och arkeologerna har frilagt en liten del av den forntida staden Akrotiris gator och torg. Flera av husen var tre våningar höga, och några var prydda med utsökta väggmålningar. Lämningarna utgör endast 5 procent av stadsområdet, men är tillräckliga för att visa delar av en enastående kultur av minoiskt snitt från 1600-talet f.Kr., av samma typ som på Kreta fjorton mil söderut.

Här fanns det böcker att köpa och det gjorde vi. Jag började prata med 2 unga män som stod och sålde. En av dem var på väg till USA för att göra musik och han blev till sig när jag berättade vad jag gjort på Kreta. Och på grekiska förstås. Jag fick gåvor och blev generad.

Nu var det dags att åka till hamnen får återfärd till Kreta. Vi fick vänta länge och köerna var milslånga. Denna gång var det en snabbgående katamaran men ingen blev sjuk ändå. Utom Konstantina. Men man vinner bara en timme på att åka så snabbt. Det gick bra om man inte reste sig upp; väldigt lätt att ramla. Klagomål oxå över att toiletterna inte var trevliga så vi avstod.

Väl framme i Iraklion så väntade bussen för avfärd till Palaikastro. Det blev en väldigt jobbig resa eftersom folk var trötta och behövde röra på sig. Vi insåg att vi inte skulle vilja ha middag kl.23 i Palaikastro och stannade i stället i en liten by på vägen. Där hade det varit byfest och allt var uppätet men ett kafé ordnade några tråkiga toast.

Vårt hotell Chiona ligger i utkanten av Palaikastro och var enkelt, men väldigt fint. Några var missnöjda men det berodde nog inte på hotellet. Frukosten var enkel men tillräcklig och kunde intas vid kanten av en stor pool.

 

Dag 6.  Palaikastro och Zakros

 

Nästa dag besökte vi de brittiska utgrävningarna nära den moderna byn Palaikastro. Grävningarna ligger på ett ställe som heter Roussólakkos alldeles vid havet och en stunds promenad från byn Palaikastro genom vidsträckta olivlundar. Minoerna hade valt en boplats med ett oslagbart läge - nära havet med en naturlig hamn i ett skyddat läge och framför en vidsträckt och bördig slätt .

 

Vackra golv belagda med skiffer i grönt och rött

Arkeologerna har här frilagt den största staden på Kreta (näst efter Knossos) och den beräknas ha sträckt sig över en yta på 30-50 km och var sannolikt tättbefolkad. Genom föremål och byggnader har vi fått information om hur folk levde på Kreta för 3-4000 år sedan. Hantverkare och handelsmän hade här sina verkstäder och kontor. Husen var grupperade i oregelbundna kvarter, omgivna av några huvudgator och indelade genom flera trånga, vindlande och stenlagda smågator. Staden hade även ett avancerat avloppssystem. Några av rummen i husen användes som förråd och kök. En trappa ledde upp till övervåningen där man bodde och sov. Palaikastro hade sin bästa tid på 1500-talet f Kr och övergavs ca 1500, strax innan staden förstördes av en jordbävning. Folk hann även lämna platsen innan askan från Therautbrottet lägrade sig över husen och bevarades på gatorna där arkeologerna hittade den 3500 år senare. Utbrottet inträffade i mitten av 1600-talet f Kr och askan i Palaikastro hittades med keramik från ca 1600.

Nära staden på en brant kulle drygt 200 m ö h byggde minoerna en helgedom där arkeologerna hittat mängder av lerfigurer - män, kvinnor, olika slags djur och figurer som inte går att definiera. Platsen heter Petsofás och är en av de viktigaste bergshelgedomarna på Kreta. Figurerna offrades där av minoer under 1500-talet f Kr, men helgedomen användes även långt tidigare. De kunde knappast ha funnit en vackrare plats att möta sin gudinna.

Vi fortsatte till Zakrospalatset som är det minsta och sist upptäckta av de fyra stora minoiska palatsen. Längst ut och så långt man kan komma på Kretas östkust byggde minoerna ett palats, omgivet av en stad och med en hamn varifrån de med sina fartyg for till Egypten och Orienten.

 

 

Palatset i Zakros

 

 

 

Väg från 1500-talet från palatset i Zakros till hamnen

Palatset i Zakro är unikt - det enda minoiska palatset som var helt oplundrat då man började gräva där. De viktigaste fynden hittades i små rum vilka verkade ha varit förråd där man förvarade föremål som användes i kulten. I samma del av palatset fanns även flera verkstäder där hantverkare arbetat med att tillverka stenvaser, snida i elfenben och bränna keramik.

 

Vas i bergkristall, sammansatt av tusentals bitar, från Zakro.

 

 

Smältugn för koppar med murade rännor för den smälta metallen.

Där fanns även ett stort rum där minoerna färgat sina tyger. Tillverkning av ylletyger var en enormt viktig del av den inhemska industrin och textilier gick på export till andra länder. Fårskötsel, ullberedning och textilindustri (4 sorters ylletyg, insorterat efter tjocklek) utgjorde en del av den ekonomiska basen i minoiskt näringsliv. Detta vet vi genom uppteckningar på lertavlor med Linear B-skrift, vilka hittats framför allt i Knossos (men ej i Zakros). Linear B är en tidig form av grekiska (av indoeuropeiskt ursprung och alltså släkt med europeiska språk), som man länge har kunnat läsa. Den minoiska skriften Linear A har man däremot ännu inte kunnat tolka tillfredsställande.

Söder om palatset fann man kopparkittlar, vilka kanske användes till att bereda parfymerade oljor. 

 

I ett annat rum i palatsets västra flygel, finns ännu inredningen kvar - rader av uppmurade fack där palatsets arkiv förvarats i trälådor. De rika egendomarna var upptecknade på obrända lertavlor med Linear A-tecken. Arkeologerna kunde endast rädda några av dem eftersom årtusenden av regn förvandlat de flesta till lera. Endast de tavlor som bränts ordentligt i en brandkatastrof kunde räddas - ändå har man funnit fler i Zakro än i något annat palats på Kreta.

Flera brunnar med färskvatten fanns på området, försedda med trappor så att minoerna lätt kunde komma åt sitt dricksvatten. På ett av trappstegen fann man en liten kopp med oliver vilka bevarats friska i vattnet. Platon och hans team åt av de 3500-åriga oliverna och tyckte att de smakade likadant som på tavernan intill. Hur kan man göra något så dumt, det hade aldrig vi gjort. Oliverna skrumpnade förstås i luften och återfick aldrig sin form. Troligen hade minoerna ställt dem på trappan såsom en offergåva.



I palatsets östra del fanns även ettrunt källhus, sju meter i diameter, och med stensatt golv. Över källan fanns sannolikt ett tak som vilade på kolonner. Platon menade att källan använts såsom akvarium eller bassäng - i så fall den första i förhistorisk tid! Idag är bassängen - och övriga källor - helt vattenfylld och hyser en stor familj av små ljusgröna sköldpaddor som får matas med bröd. De ser verkligen förhistoriska ut som om de vore en kvarleva från palatstiden.

Från byn Ano Zakros leder en stig genom en ravin som mynnar ut där palatset ligger. Namnet De Dödas Dal har ravinen fått efter de grottor som syns överallt i klippväggarna. De ligger ganska högt upp och är svåråtkomliga, men utsikten därifrån är fantastisk. I flera av grottorna begravde minoerna sina döda, vilket givit namn åt den ravinen.

Nu hade vi förtjänat en lunch vid havet som även den blev underbar. Jag stönade missnöjt över olivolja som numer serveras i små fula men tillslutna engångsflaskor. Ägaren suckade uppgivet och menade att EU-kontrollanter besökt honom anonymt och bötfällt honom för att han serverade olivolja på normalt vis. Därför får man numer olja i små otäcka engångsburkar i plast, inte i vanliga glasflaskor. Finns ingen gräns för europeisk dumhet?!

Då vi kom hem kunde jag inte hålla mig utan måste bara ned till Roussólakkos och bada trots att ingen ville följa med. Det var lång till stranden, jag behövde nästan en timme. Ingen annan badade och vattnet var ganska kallt men härligt.

På kvällen en överdådig middag på en taverna i byn. Miljoner delikata smårätter och gott vin. Jag bad om kretensisk musik och värdinnan och jag dansade sirtos. Kändes väldigt underligt och nostalgiskt.

 

Dag 7. Arkeologiska museet och Knossos

 



Nästa morgon styrde vi mot Iraklion där Konstantina bestämde att vi skulle besöka museet först. Hon hade alldeles rätt och vi slapp övriga turisthorder på båda ställena. Jag lämnade gruppen och fördjupade mig i de tusentals stenvaser som man får fota. Museet är ommöblerat och mer överskådligt och med bättre info. Däremot fanns inga böcker eller kort.

Vi fortsatte mot palatset och Konstantina visade runt. Väldigt många rum är ännu avspärrade och de ”kungliga” bostäderna och Grand Staircase ser man bara utifrån. Påfåglar löpte omkring och roade många; ett nytt inslag.

 

En av hovdamerna i palatset, 1500-tal f Kr

De minoiska palatsen var de enda som kombinerade religiös, politisk, ekonomisk och administrativ makt. Även om de var unika i sitt slag, måste de som uppförde palatsen ha tagit intryck av andra länder i t ex Främre Orienten. Där fanns liknande byggnader – politiska och religiösa centra – med en avancerad administrativ funktion vilket visas genom användningen av skrift och sigill, som förseglade de skrivna dokumenten. Minoerna var på intet sätt isolerade trots att de levde på en ö. De stod i regelbunden kontakt med omgivande länder, kanske främst i östra medelhavsområdet.

Vissa forskare – inte alltid arkeologer – menar att minoerna tillämpade matriarkat, dvs ett samhälle styrt av kvinnor vilket även skulle ha manifesterat sig i en kvinnodominerad gudavärld. Andra menar att det i stället handlar om en teokrati, dvs en stat styrd av ett prästerskap – kvinnligt eller manligt. Den berömda fresken med delfinerna från Drottningens Gemak i Knossós-palatsets östra del, placerades av Evans ovanför en dörr på bottenvåningen. Numer är forskarna eniga om att delfinerna en gång dekorerade ett golv i rummet ovanpå.

En forskare har sagt att freskerna har ett enda tema: en festival som fokuserade på födelse och återfödelse av allt liv – människa, djur och natur. I centrum för dessa riter fanns den "Stora Gudinnan". Enligt denna uppfattning återger freskerna i palatset olika stadier i detta firande. Med hjälp av detaljer på freskerna har man försökt finna ut var dessa händelser utspelade sig. Många menar att ceremonierna ägde rum på Västgården strax utanför själva palatset, eller vid den s k teatern norr därom. Andra hävdar att åtminstone en miniatyrfresk, den sk Tempelfresken, sannolikt avbildar Västflygelns inre fasad som vetter mot den stora Centralgården i palatset. Flera fragment av väggmålningar från palatset och andra byggnader i dess omgivning kan dateras till 1300- eller 1200-talet f Kr. Till dessa hör sannolikt Processionsfresken som mötte besökaren vid entrén i väster och följde honom längs väggarna i Processionskorridoren i palatsets sydvästra del.

När vi ätit ännu en fisklunch så for vi hemåt till Rethymno, men stannade på vägen hos en vinproducent ute i ödemarken. Lite oväntat för oss som inte visste. En stor och välskött anläggning och långa tråkiga föreläsningar, minst 2 timmar. Provsmakning av en massa viner och folk handlade.


Dag 8 Chania – hemresa

 

Konstantina visar runt i hamnen

Resans sista dag ägnade vi åt Chania. Vi besökte de dansk-grekiska-svenska utgrävningarna på Kastelli och gick sen omkring i stan där jag trampat runt så många år.

 

I museet fanns ingen av de gamla vännerna, kände igen bara en av vakterna. Försökte fota den stenvasimitation av terrakotta jag ska publicera men då började vakterna skrika och skällde ut mig. Här krävdes det tillstånd från Kulturministeriet eller åtminstone av Hallager som skulle komma om 2 dagar. En vakt visste vem jag var men det hjälpte inte.

 

Sedan åt vi en fantastisk fisklunch i hamnen och fortsatte mot saluhallen Agora.

 

På vägen till flygplatsen ville Konstantina att vi skulle besöka klostret Ayia Triada på väg mot flygplatsen och det hade hon rätt i. En stillsam och vacker oas med blommor och skugga. Och några dystra munkar. I ett underjordisk valv hade de inrättat ett litet museum med olivpress och verktyg från jordbruket. Där kunde man även handla dyra oljor och kryddor.

Vi lämnade Kreta och tog adjö av vår chaufför Nektarios och Konstantina Kakogiannaki som är en helt underbar person. Enorma kunskaper, trevlig, vänlig, totalt prestigelös.

 

 

 

 

 

 

Kustvandring på Kreta 6 och 13 oktober 2018

https://www.primatravel.com/kustvandring-pa-kreta

Dag 1 Paleochora

Flyg till Chania på Kretas nordkust. Busstransfer tvärs över ön till sydkusten och orten Paleochora. Byn ligger vackert vid en bukt och har fin strand. Här blir det välkomstmiddag och övernattning på vårt första hotell där vi bor i tre nätter. 

 

Dag 2 Vandring till Lissos och Sougia

Första vandringen går längs kusten till Sougia. Med matsäck och vatten vandrar vi längs kusten österut till byn Sougia. Vi vandrar hela veckan intill Libyska havet med de vita bergen på vår vänstra sida. Vi passerar hela tiden fantastiska stränder med kristallklart vatten. Under denna vandring besöker vi dessutom lämningarna efter den hellenistiska staden Lissos. Från Lissos kan man ta båt till Sougia om benen är trötta och man inte vill gå de sista tre kuperade kilometrarna. Efter en uppfriskanda after walk i Sougia tar vi båten tillbaka till Paleochora.

 

Dag 3 Vandring i Aghia Irini

Efter frukost tar vi bussen upp till ingången av Aghia Irina-ravinen. Härifrån vandrar vi den 8 km långa ravinen som bjuder på många fina vyer. Vid ravinens slut väntar en mycket trevlig taverna där vi pausar innan vi fortsätter längs vägen till Soughia där båten väntar.

 

Dag 4 Vandring längs kusten till Loutro

Väskorna packas åter för transport med båt till byn Loutro. Här kommer vi att stanna för tre övernattningar. Vi åker med samma båt men kliver av i Aghia Roumelli. Härifrån vandrar vi åter österut längs havet med slutmål Loutro. Fantastiska öde stränder och en välkomnande bar på vägen. Bad, middag och övernattning i Loutro som har kanske det vackraste läget på hela Kreta. Alla restauranger och små hotell ligger längs stranden vid bukten med fin strand.

 

Dag 5 Vilodag

Vilodag i Loutro. För dem som inte bara vill ta det lugnt vid havet finns flera mindre vandringar att göra med start och mål i Loutro. Missa inte den fantastiska stranden Sweet Water Bay dit man vandrar längs en fin stig. Middag och övernattning i Loutro.

 

 

Dag 6 Vandring till Marmorstranden

Vandring upp till bergsbyn Liviniana och vidare till Aradhena-ravinen. Efter en spektakulär nergång så följer vi ravinen ner till havet och den vackra Marmorstranden. Efter bad och förfriskningar vid en taverna så går vi den korta vägen tillbaka till Loutro.

 

 

Dag 7  Vandring i Imbros-ravinen

 

 

Vi packar väskorna och tar båten den korta turen till Hora Sfakion. Vi checkar in på vårt sista hotell och äter lunch vid havet. Med buss tar vi oss sedan upp till byn Imbros (ca 30 min). Härifrån går vi genom Imbros-ravinen. Bussen plockar åter upp oss för kort transfer tillbaka till Hora Sfakion. Bad, avslutningsmiddag och övernattning i byn. 

Dag 8 Farväl till vandringsresan på Kreta

 

Efter morgonbad och frukost åker vi busstransfer till Chanias flygplats för att flyga hem.

 

 

 


 

Strövtåg på norra Cypern (Kıbrıs) april 2018

Girne

Karpaz

Vi lämnade Arlanda en gråmulen och kylig lördagseftermiddag, en väldigt behaglig avgångstid. 

Vid entrén i Larnaka mötte oss en minibuss från Hotell Sempati och vår förträfflige chaufför Mehmet Ali som därefter tryggt och säkert lotsade oss över hela norra Cypern. Han blev omedelbart sällskapets kelgris. Hotell Sempati ligger 1,5 mil väster om Girne, den största staden på norra Cypern. Inte lång väg att åka, men pga turkiska checkpoints behövde vi en dryg timme för att komma fram. Hotellet är fräscht, snyggt och med fina rum. Havet alldeles nära och många promenerade dit. Vi bodde i små annex till hotellet; hela anläggningen verkade nybyggd.

 

Dag 2. Güzelyürt – Morfou, Soli, Vouni

Vi fick nu möta vår nye cypriotiske guide Mehmet, en stillsam, kunnig och trevlig man. Hans familj är flyktingar från Pafos i söder och han hade bott 30 år i London.

Nu skulle vi besöka helgonet Ajios Mamas i hans kyrka i Güzelyürt – Morfou samt även besöka det egendomliga museet, inrymt i det gamla biskopspalatset och mindre märkvärdigt än sitt rykte. I bottenvåningen finns ett sorts naturaliekabinett med mineraler, uppstoppade däggdjur, fåglar och fiskar. På övervåningen ser vi keramik från utgrävningar i Toumba Tou Skourou i närheten av Morfou, där arkeologerna i början av 1970-talet grävde ut delar av en stad från sen bronsålder. Föremålen är av betydande kvalité, men många är dåligt utställda och utan information.

Ett uppseeväckande föremål är en liten marmorstaty av en kvinna med ett märkligt utseende från 100-talet e Kr. Hennes ansikte är skulpterat i svart marmor och hennes överkropp av vit marmor är täckt av 36 skulpterade ägg – eller bröst?

 

 

Mötet med helgonet Ajios Mamas i kyrkan intill blir däremot en upplevelse. Under 1100-talet levde här den fattige eremiten Ajios Mamas. Han vägrade betala skatt och myndigheterna sände ut trupper för att hämta honom till staden. På vägen dit mötte sällskapet ett lejon som höll på att döda ett lamm. Eremiten räddade lammet, satte sig på lejonet och red till staden. De bysantinska skatteindrivarna blev så imponerade av detta att de lät Mamas slippa betala skatt. Sedan dess har han varit alla skattesmitares eget helgon. Det omtyckta helgonet Mamas har 14 kyrkor på Cypern, fördelade över hela ön trots att skatterna inte är särskilt höga. Helgonets marmorgrav har klarat sig och består av en sarkofag med två hål som utsöndrar väldoftande balsam, ett välrenommerat botemedel mot ögon- och öronsjukdomar. Ingen vågade sticka in fingrarna i hålen ….

 

Soli

Svanmosaik, Basilikan i Soli. 400-tal e Kr

På väg upp mot den romerska teatern på sluttningen i Soli, passerar man en väldig kristen basilika från 300-talet. Den äldsta basilikan i Soli var 54 meter lång, 30 meter bred och 7 meter hög, och en av de äldsta och största på Cypern. Nu återstår endast delar av väggarna och enorma liggande kolonner som vräkts omkull av en jordbävning. De ser ut som gigantiska skivade falukorvar...

Golvet var täckt av mosaiker med fåglar, fiskar blommor och geometriska mönster. Den stora basilikan förstördes under 600-talet och en mindre kyrka byggdes upp under 1100-talet som idag ligger på en högre golvnivå än den äldre basilikan.

 

Teatern i Soli

Soli som var en av de mäktigaste stadsstaterna på Cypern f o m sent 500-tal f Kr. Teatern i Soli började grävas ut redan 1927 av den Svenska Cypernexpeditionen. Den romerska teatern är i gott skick och helt restaurerad. Dess åskådarrum är inbyggt i norra delen av en kulle med storslagen utsikt mot havet. Den teater vi ser idag uppfördes omkring 200 e Kr och hade plats för 4000 åskådare. Scenbyggnaden var i två våningar, men idag återstår bara de stora kalkstensblock som utgjorde fundamentet. Kvar finns även det halvrunda åskådarrummet, uthugget i klippan. Idag finns inga ursprungliga sittplatser kvar – varenda sten, som fordom utgjort sittplatser, hämtades av britterna till bygget av Suezkanalen under 1800-talet.

Lunch avåts i byn Gemikonağı - Karavostassi på en fantastisk fiskrestaurang. I hamnen ligger ännu ett s k paternoster-verk som lastat väntande fartyg fulla med kopparmalm från Skouriotissa och Mavrovouni. Det hade tillhört ett amerikanskt gruvbolag, Cyprus Mine Corporation, som upphörde med sin verksamhet 1974.

 

Hamnen i Gemikonağı användes för export av koppar från 1930-talet fram till kriget och Cyperns delning 1974. Cyprus Mine Corporation var ett amerikanskt gruvbolag som gjorde stora vinster åt sina aktieägare. Inte mycket kom cyprioterna till godo. Däremot lämnade bolaget efter sig enorma skador på miljön genom giftigt kemiskt avfall, som förstörde framför allt odlingsbar mark, grundvatten och hav. Ansamling av tungmetaller åstadkom förgiftad mark och luftföroreningar, kännbara än idag. Brytning av Cu-malm inleddes redan 1916 och nu 100 år efteråt kvarstår problemen. Gruvbolaget tog inget ansvar utan skyllde på kriget.

Före 1974 dumpades tonvis av giftig avfall direkt i havet som ännu är missfärgat på en sträcka av 2 km längs stranden.

Järn- och kopparsulfater förs med luften till dammar med dricksvatten samt vatten för konstbevattning. Enorma slagghögar med avfall från pyritmalm innehåller höga halter av svavel. I sommarhettan självantänder de och bildar svavelhaltiga gaser.

Troodosbergen på Cypern är berömt för de magmatiska bergarterna, rik på järn, pyrit och kalkopyrit och all världens geologer har alltid vallfärdat hit.

Det befästa palatset i Vouní

Monumental trappa vid centralgården

Till berget Vouní styrde vi efter lunch. Vägen dit är ännu ganska svindlande och jag tänkte på Volvon Jacob som stånkat sig uppför berget för nästan 100 år sedan. Och hur svenskarna släpat dit skottkärror, spadar, tält, proviant …

Det monumentala kungapalatset i Vouní på nordvästra Cypern är den mest imponerande arkitektoniska anläggningen som utgrävdes av Den Svenska Expeditionen. Palatset var stadens centrum och hade ett magnifikt läge på en borgklippa 270 meter över havet, vars sidor stupar brant ned i havet. Palatset bestod av flera rum grupperade kring en öppen centralgård. Vatten- och avloppsledningarna var fullt synliga och de 2 stora cisternerna finns ännu kvar. Palatskapellet i norr låg på en oväntat mkt lägre nivå än palatset och Athenatemplet ligger som väntat på klippans högsta punkt.

 

Man kan ännu se håligheterna i marken efter vinamforor som förvarats i västra magasinen.

Det finns inga källor eller färskvatten på Vouní, men på den stora palatsgårdens mitt fanns det en stor cistern där regnvatten från taken kunde samlas upp. Palatset byggdes så småningom ut och fick fler toaletter, ett varmbad med bastu samt förrådsrum grupperade kring ännu en gård.

Bastun är flera hundra år äldre än liknande anläggningar i Grekland och Rom. Bastun eller "svettkammaren” bestod av en värmekammare (sudatorium) med ihåliga väggar vilka hettades upp av små underliggande eldrum.

 


Cisternen

Utsikten från palatset är hänförande och en bit ute i havet ligger Petra tou Limniti, en liten klippö där de svenska arkeologerna sina äldsta fynd. Under två veckor sommaren 1929 undersöktes hyddor från fyra olika perioder under äldre neolitisk tid, ca 5000 f Kr.

 

DAG 3. KorucamKormakiti

Denna morgon for vi med buss till naturreservatet Kalkanlı där de berömda olivträden sägs vara över 1000 år gamla. Jag försökte bräcka Erkan genom att berätta att det på Kreta finns ett ännu äldre olivträd, daterat till 800 f Kr...

Vi fortsatte därefter till Kormakiti, maroniternas hembygd på öns yttersta nordvästkust. Maroniterna är ett minoritetsfolk av arabiskt ursprung, men deras religion är romersk-katolsk. Efter Turkiets invasion 1974 tvingades de flesta att lämna sina hem i norr och många lever idag i städer på södra Cypern där maroniternas traditioner och språk successivt försvinner. Endast Kormakiti lever ännu, men befolkas mest av äldre. Invånarna i denna by kom för hundra år sedan från en by i Syrien utanför Damaskus, men de första maroniterna kom redan på 900-talet, säger de själva idag.

Maroniterna i Kormakiti använder i liturgin ungefär samma arameiska som talades i Palestina för omkring 2000 år sedan. Före 1974 bodde 1600 maroniter i byn och idag finns här endast 140. I centrum av byn finns den stora vita kyrkan med en annorlunda utsmyckning. I stället för krucifix vid altaret tronar en stor staty av S:t Göran, men utan drake. Utanför kyrkan står en stor marmorstaty av Josef som äras eftersom han var far till Jesus.

 

Josef, en ikon inne i kyrkan

Vi besökte även en vacker maronitisk kyrka, tillägnad S:t Göran och som ingick i ett kloster med franciskaner-nunnor I kyrkan finns spår av fresker och inskrifter på maronitiska och syrianska. Kyrkan har vackra portaler och anses vara uppförd under 1500-talet. Den stora trädörren infogades 1934 och själva klostret uppfördes 1936. En uppslagen liturgisk bok var uppslagen på en pulpet och texten var på grekiska så jag kunde läsa innantill. När jag läst klart så kunde Stig genast säga vilket stycke ut Bibeln jag läst. Han slog oss med häpnad, även genom sitt oerhörda lokalsinne.

Kyrkan är helt nyrestaurerad med EU-pengar och vi gladdes åt att detta når även avlägsna byar på Cypern. Vi promenerade genom den vackra byn där många gamla stenhus rasat samman, vilket de gjorde redan på 1950-talet, inte 1974 som jag trodde.

Efter vandringen väntade en sagolik lunch på hotellet och höjdpunkten var då Erkans kusiner bakade bröd som gräddades i en gammal kupolugn. I brödet stoppades oliver, sesam, olja mm och vi åt och åt... Cypriotiska ”pannbiffar”, Kıbrıs köftesi, var en annan höjdpunkt.

  

DAG 4. Karpaz – Karpassos, Kanakaria, 

Aposteln Andreas, Aghios Filon

Nu var det dags för Den Stora Utflykten till Karpaz – Karpassos, öns yttersta spets i öster. Längs vägen ser man gräsliga monument av sten som markerar platsen där turkiska soldater landsteg 20 juli 1974.  

På vägen ut mot Karpaz stannade vi för att besöka den byzantinska kyrkan Kanakaria i Lythrangomi-Boltaslı. Den första kyrkan byggdes här redan på 400- eller 500-talet, men restaurerades flera gånger efter jordbävningar och attacker från araberna. Runt kyrkan ligger olika förråd och bostäder eftersom där en gång funnits ett kloster. Kyrkan har blivit världsberömd pga. sina vackra mosaiker från 600-talet e Kr. 

 

Aposteln Matteus

De hackades loss från absiden efter Turkiets invasion 1974 och dök upp i konsthandeln i USA på 1980-talet. Mosaikerna köptes av en konsthandlare i USA för drygt 1 miljon dollar. Hon försökte sedan sälja dem vidare till Paul Getty-museet i Kalifornien för 20 miljoner dollar. Efter en berömd rättegång i Indianapolis i USA tillerkändes Cypern 1991 rätten till mosaikerna, som nu är tillbaka på ön. De finns idag utställda i ett det bysantinska museet invid presidentpalatset i södra delen av Lefkosia. 

Nu var det dax för nästa kyrka och vi for till aposteln Andreas i hans kloster nästan ända ute på Karpaz-udden.

 

Det nuvarande klostret är uppfört på 1800-talet och är varken särskilt vackert eller gammalt. Alldeles under klostret ligger ett litet kapell från 1400-talet i en grotta, som uppfördes över den källa som Aposteln Andreas slog fram ur klippan för 2000 år sedan. Renoveringen av klostret och kyrkan är snart klar och bekostas av båda sidornas religiösa institutioner. Kyrkan var öppen och är faktiskt mkt vacker med en fantastisk ikonostas och massor av ikoner. Prästen satt i ett angränsande rum och stirrade misstänksamt trots min underdåniga hälsning och förklaring på vilka vi var.

 

Omgivningen kring den helige Andreas är ganska stökig, men utsikten från klostrets högsta punkt gör besökaren andlös. De ”vilda” åsnorna behagade inte infinna sig och min frustration steg. Har de blivit sådana divor att de måste uppsökas och tvångsmatas? Till slut hittade jag en ensam åsna som klagade en bit bort och lockade honom till oss med en påse godis. Några hade köpt morötter och jag hade stulit bröd från lunchen.

Sydväst om klostret finner man den berömda Turtle Beach (Sköldpaddornas Strand), en helt orörd sandstrand där stora havssköldpaddor häckar och lägger sina ägg under ett par sommarmånader. Ända fram till 1985 var halvön avspärrat militärt område och är därför helt orörd av turismen.

Nu fanns lite tid över och vår guide Şebnem tog oss till Aghios Filon,en annan bysantinsk kyrkoruin vid havet, vidunderligt vackert! Ett stort område med flera byggnader och underbara mosaiker utsatta för väder och vind, helt oskyddade. Ogräset spränger sönder mosaikerna. 

Vi övernattade som vanligt på Karpaz. Vårt hotell fanns utanför byn Dipkarpaz (Rizokarpasso) och består av äldre, restaurerade stenhus med vackra valv och stora träbjälkar i de enorma rummen. Inredningen var väldigt enkel, men rent och snyggt och nya badrum. Uråldriga stora järnsängar med traditionella lakan och filtar. 

Middagen på kvällen var fantastisk och avåts i restaurangen Manolyam som oxå verkade uråldrig. Kycklinggrytan var lika gudomlig som vanligt. Erkan fanns med oss på kvällen och berättade att byns grekisk-ortodoxa kyrka var öppen och hade gudstjänst på söndagarna.

 

DAG 5. Akanthou – Tatlisı, Agios Trias

Dagen inleddes med ännu en ny sevärdhet, om möjligt än mer okänd än Kanakaria. Utgrävningsplatsen vid Akanthou – Tatlisı är egentligen inte mkt att se men jag berättade om fynden från 9000-talet f Kr. Då låg här en liten fiskeby där man tillverkat verktyg av obsisdian och stenkärl. Platsen är en av de äldsta på Cypern och i hela Medelhavsområdet. Utgrävningsområdet är ännu avspärrat då man gräver där varje sommar. Man har uppfört en rekonstruktion av en hydda från stenåldern; denna besökte vi och förundrades över svalkan inuti.

Nästa anhalt var en lika okänd plats; en vacker oskyddad kyrkoruin - Ajios Trias (Den Heliga Treenigheten) i Sipahi, nära Yalousa – Yenierenköy med golvmosaiker, utspridda över ett stort område. I början av 500-talet påbörjades byggnationen av en ett biskopspalats och en basilika som sedan förstördes av arabiska pirater. Beteckningen sipahi betyder på turkiska kavallerist. Vi kan läsa namn på donatorer insprängda bland motiven på mosaikerna. En mosaik föreställer ett par stora sandaler vilka symboliserar pilgrimsfärder. 

Kyrkan i Sipahi uppfördes under 500-talet och hade en öppen gård omgiven av kolonner. Invid kyrkan finns ett baptisterium där trappstegen av marmor ännu finns kvar. På dessa gick den blivande kristne ned till en korsformad dopfunt där han lät döpa sig. Vuxendopet var en omständlig procedur i flera stadier. Personen som skulle döpas måste först formellt fördöma Satan, och därefter bege sig till ett rum för att byta kläder. I nästa steg blev han eller hon smord av biskopen innan det var dags att beträda det djupt liggande baptisteriet eller dopfunten. Till sist fick kandidaten vita kläder innan han eller hon beträdde basilikan för den första nattvarden.

Agios Trias var en enastående upplevelse även om ruinerna var helt övervuxna med ogräs. Underbara mosaiker som väl ingen besöker. 

De ”nya” platserna uppskattades av alla. De förstod att de nog var de enda turisterna här.

 

Girne- Kyrenia

 

Eftermiddagen tillbringades i staden Girne- Kyrenia som är känd för den vackra och skyddade hamnen, den enorma och välbevarade befästningen samt en stor befolkning av övervintrade brittiska pensionärer. Borgen byggdes redan under den bysantinska tiden men förstärktes senare under 1100-tal och 1500-tal

Venetianarna byggde en kraftig mur omkring den befintliga medeltida muren. Strax innanför entrén ligger ett bysantinskt kapell från 1100-talet, S:t Georgskapellet, som hamnade innanför den kraftiga venetianska muren från 1500-talet. Kapellet är fyrkantigt med en kupol och fyra marmorpelare. Kyrkorummet är väldigt litet men oerhört stämningsfullt med det sparsamma ljuset som silar in och belyser de gyllengula väggarna i kalksten. I en del av de mörka valven under jord i själva borgen försmäktade olyckliga fångar, bl a Tempelriddare under venetiansk tid. Även britterna använde dessa fängelsehålor, där de låste in grekcypriotiska frihetskämpar och EOKA-terrorister under 1950-talet. 

 

 

Det berömda Kyrenia-skeppet från ca 300 f Kr är monterat i ett klimatiserat rum och kan beskådas endast uppifrån. Det var litet men väldigt välbevarat. I ett par rum intill hade man gjort väldigt pedagogiska utställningar med fynden, en rekonstruktion av skeppets inre med vinamforor samt några väldigt fula målningar med miljöbilder. I en monter ligger några av de 9000 mandlar som fanns på skeppet. Analyser av dem gav oxå dateringen av skeppet. Kvarnstenar från Kos och en mängd hellenistisk keramik fanns oxå på skeppet.

Rekonstruerat skepp

 

Dag 6. Den helige Barnabas - Salamis - Famagusta

Frukosten var som vanligt härlig i denna by; vacker miljö, jasmindoft och ljummen vind. På avstånd hörde vi ett gäng kalkoner som grälade.

Nu lämnade vi det vackra Karpaz och styrde söderut mot Salamis. Någon kilometer nordväst om Salamis finns ett litet kloster tillägnat Cyperns egen apostel S:t Barnabas. Det grundades i slutet av 400-talet. I de forna klostercellerna finns nu ett arkeologiskt museum, föredömligt pedagogiskt och med vackra och intressanta fynd. Den kyrka vi ser idag uppfördes under 1700-talet och förefaller välskött.

Utanför klostret ligger den helige Barnabas själv och låter sig nådigt besökas i sin mörka och fuktiga krypta där han är begravd. Även i detta kloster finns ett litet kafé där man kan vila sig. Inte minst viktigt var oxå rena och fina toiletter, bättre än dem i Salamis.

Den romerska staden Salamis är spektakulär genom sina stora anläggningar, romerska statyer och smäckra marmorkolonner mot en fond av det blå havet. Utgrävningsområdet är gigantiskt och endast en bråkdel är synligt ovan jord för besökaren.

Salamis’ centrum låg i dess norra del under romersk tid och det är där rundvandringen börjar. De offentliga baden ligger intill gymnasiet och var bokstavligen översållade av marmorskulpturer. Den badlystne besökaren i romersk tid passerade först två exklusiva åttkantiga bassänger med kallt vatten, s.k. frigidarier. Oerhört intressant är en anläggning som transporterade mycket het luft från två ugnar på 2,5 meters djup under golvet i sudatorium, som bastun kallas på latin.

 

Vi hittade oxå fragment av 2 romerska fresker som bevarats eftersom de befinner sig i en liten alkov flera meter över marken. Och där har de suttit i 2000 år... Mest intressant är de oerhört välbevarade hypokausterna invid de romerska baden. Den omfångsrika toiletten med 44 platser och ett sinnrikt spolsystem är också imponerande..

Teatern strax intill är gigantisk och används ännu till föreställningar.

 

Toiletten...

Nu var det äntligen lunchdax på en taverna alldeles vid havet. Vi fick gudomlig och färsk fisk, fräscht, gott, överdådigt.

 

Dagens sista upplevelse var Medelhavets pärla – Famagusta (Gazimağusa). I Famagustas gamla stadsdel, ofta kallad Old City, finns byggnader från medeltid, venetiansk och osmansk tid. Runt staden löper en kraftig stadsmur, ursprungligen uppförd av frankerna under 1300-talet, men den mur vi ser idag uppfördes omkring 1560. Stadsmuren påminner om en jättelik rektangel med fjorton mäktiga bastioner vilka ännu har kvar sina italienska namn.

Denna gång fick vi komma in i Othellobastionen; restaureringen av tornet är nu äntligen avslutad och platsen går att besöka. Vi vandrade runt på borggården med dess kastkulor av sten från medeltiden och kanonkulorna av järn från 1500-talet. Vi klättrade upp för de branta trapporna och fick en överblick över hamnområdet, för några 100 år sedan en av östra Medelhavets viktigaste. 

Nu styrde vi mot Land Gate, som turkcyp kallar för Akkule eller Det Vita Tornet. Där brukar vi klättra upp längs en kanonramp och promenera på själva muren för att beundra de fantastiska bastionerna från 1500-talet och den vackra Old City innanför murarna. Men denna ingång var stängd för renovering så vi fortsatte mot Old City med byggnader från medeltid och venetiansk tid, t ex delar av ätten Lusignans vackra palats i gotisk stil samt mängder av kyrkoruiner från korsriddarnas tid, mestadels i gotisk stil.

 

Vi stannade först vid den stora katedralen – sedan 1571 Lala Mustafa Pasha-moskén (Saint Nicholas's Cathedral). En av de vackraste gotiska byggnaderna i hela Medelhavsområdet som anses likna den stora katedralen i franska Reims. Byggnaden invigdes i början av 1300-talet men stod nog inte helt klar förrän på 1400-talet.

Ungefär nordost om Lala Mustafa pasha-moskén ligger de s.k. Twin Churches eller Tvillingkyrkorna, uppförda under 1300-talet för Tempelriddarna och Johanniterna som också kallades Hospitaliterna. Kyrkorna är relativt nyrestaurerade.

På ruiner och murar kan vi ännu studera uthuggna vapensköldar från olika perioder och adliga ätter. Markuslejonet i helfigur vaktar här och var längs murarna, venetianarnas mest kända varumärke. Kanonkulor av järn och kastkulor av sten ligger kvar i Famagustas äldre stadsdelar.

Nu hade vi ett par timmars frigång innan bussen skulle avgå mot hotellet. Vi gick runt bland alla vackra byggnader, handlade och smälte intryck. Vår träffpunkt var som vanligt Petek, ett godispalats nära hamnen.

 

Till sist fick vi en extra rundtur längs den sorgliga gränsen mot buffertzonen, otillgänglig för alla utom turkisk militär. Söderut och utanför stadsmuren skymtar rader av tomma hotell vid den långa sandstranden. De ligger i det stängda området Varosha, Famagustas f d moderna stadsdel där en majoritet av grekcyprioter bodde före 1974. Granathål, kulhål, trasiga fönster, spår av eld. Hotellen är utbrända, bombade kolosser.

 

DAG 7. Hilarion, Bellapais

Efter frukost styrde vi mot S:t Hilarion som är en av de mytiska och svåråtkomliga ”riddarborgarna” i bergen och befinner sig ett par kilometer sydväst om Kyrenia. Borgen har fått sitt namn av en eremit som troligen flydde hit på 600-talet undan araberna i Jerusalem.

 

Kapellet från 600-talet

Här bodde Hilarion i en grotta i berget, där långt senare ett kloster och en kyrka uppfördes av bysantinarna över eremitens grav.Vi kan fortfarande se större delen av muren kring borgen, huvudentrén, porthuset i mittsektionen och det lilla kapellet. På 1200-talet byggdes klostret om till ett befäst sommarställe för den frankiska kungafamiljen.

Borgen är fördelad på tre separata etager och vi undrade hur de kunde bygga på dessa hissnande höjder och branta bergväggar. Varje avdelning hade förråd och vattencisterner, livsviktiga för de boende under de många och långa belägringarna under medeltiden.

 

 


Bellapais

Ett par kilometer söder om Kyrenia ligger byn Bellapais och det gotiska klostret med samma namn. Hela anläggningen är vacker som en hägring. Arkader med kryssvalv och högresta blågröna cypresser, inramade av en trädgård med kaskader av blommor. I fonden de blåvioletta Kyreniabergen.

Klostret är anlagt på sluttningen av Kyreniabergen och byggnadens norra sida utgöres av en 30 meter hög klippa. En stor del av de byggnader besökaren ser idag uppfördes på 1200-talet. Äldst är klosterkyrkan belägen strax till höger om ingången. Pelargången och refektoriet (matsalen) i norr byggdes något senare, under 1300-talet.

Innan munkarna gick in till sin måltid tvättade de händerna i den stora romerska sarkofagen från 100-talet e Kr. 

Det stora refektoriet eller matsalen fungerar nu som konferenslokal och är full av moderna möbler. Efter denna genomgång spred vi ut oss på olika kaféer och drack kaffe. Jag tog ett glas granatäppeljuice, lite surt men stärkande.

 

Dag 8. Lefkosha/Nikosia

Avfärd

Denna gång skulle vi först besöka Lefkosha/Nikosia och därefter åka direkt till flygplatsen, vilket fungerade bra. Nu skulle vi äntligen få se huvudstaden med sina underbara kyrkor, moskéer, museer, basarer mm. Vi började med Bedestan, som är det turkiska ordet för Övertäckt Torg. Före 1571 kallades byggnaden Ajios Nikolaos och var först katolsk och därefter grekisk-ortodox katedral under 1300/1500-talen. Här kan besökaren studera en blandning av bysantinsk, medeltida och venetiansk arkitektur. Den vackra bygganden var nu öppen för allmänheten och gratis! Vi slank in och Karin föreslog plötsligt att vi skulle stanna kvar och se en föreställning med dervisch-dans. Alla tände på detta och vi löste biljett, ca 70:-, och slog oss ned.

 

Selim-moskén

Mittemot Bedestan ligger den vackra Selimyie- eller Selim-moskén som under medeltiden var den romersk-katolska katedralen S:a Sofia. Den katolska katedralen byggdes under 1200- och 1300-talen av franska arkitekter och hantverkare. Moskén eller katedralen är den största kyrkobyggnaden på hela Cypern och stilen är fransk höggotik. En monumental entré kröns av ett fönster som inramas av ett magnifikt spröjsverk. Ingången flankeras av två minareter, tidigare två stora klocktorn vilka inte hunnit bli färdiga innan osmanerna kom dit. Selim- eller Selimyie-moskén fick sitt namn efter Selim II som var sultan i det Osmanska riket då Cypern erövrades 1571. Den är idag norra Cyperns viktigaste moské där alla stora högtider firas.

 

I närheten ligger Büyük Han som nu är vackert restaurerat med pengar från FN, i likhet med många andra projekt i Lefkosias gamla stadsdelar på bägge sidor om gränsen. Ett Han kallades också karavanserai och fungerade som ”karavanhotell” för de köpmän som samlades i Lefkosia. Innanför hotellets murar kunde de lagra och sälja sina varor i säkerhet.

Före lunch hann vi vandra runt i den gamla stadsdelen Arabahmet där armenierna bodde fram till 1964 då de jagades bort av turkarna. Mehmet visade de vackra gamla osmanska husen, några av dem restaurerade. Sista anhalten i Lefkoşa var Rocca Bastionen, den elfte och den enda som befinner sig i buffertzonen. Den venetianska muren kring den medeltida stadskärnan är cirkelrund och fem bastioner ligger på vardera sidan. Den skabbiga parken ovanpå bastionen är ganska dyster och bevakas förstås av militär. Men det är märkligt att befinna sig på turkisk mark och kunna blicka ned på den europeiska, grek-cypriotiska. Härifrån kunde vi oxå se Ledra Palace med spår av krigen; hål och kratrar efter granater och skjutvapen.

Efter några timmar möttes vi alla vid Girne Gate för omlastning till ny buss. Vår ordinarie har inget tillstånd att passera gränsen. Mehmet lämnade oss och vi äntrade 2 nya minibussar.  

För en gångs skull var tull-turkarna (nationalturkar!) trevliga och det gick ganska fort. Alla pass måste samlas in och kontrolleras. Jag ville veta var vi stannade och frågade en förvånad grek-cyp kvinna i buren. Vi befann oss i Ayios Dometios, den mest använda av bilburna resenärer.

Hemresan förlöpte utan problem och vi landade i ett gråkallt Stockholm efter en underbar och minnesrik resa.