Min mailadress -  mwinbladh@hotmail.com

 

Saknaden efter ett museum...

Nu har det hänt, det som vi varit oroliga för de senaste 15 åren efter bildandet av SMVK, den förra socialdemokratiska regeringens egen Titanic. Ledningens måttlösa slöseri med skattemedel har givit resultat. Nu föreligger ett hot om nedläggning av bl a Medelhavsmuseet. 

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/tva-statliga-museer-kan-tvingas-stanga/

Detta framkallar en stor sorg hos oss som under decennier bidrog till att göra museet till en oas i stadsöknen, en källa till kunskap, inspiration och idéer. Vi producerade utställningar, böcker, föredrag. Museet blev en mötesplats för alla. Fram till år 2000 e Kr då Lojalitet, Politisk Målstyrning och Marknadsföring ersatte kunskap.

Den Svenska Cypernexpediotionen gråter i sin himmel. 

 

Nu har det gått nästan 10 år sedan jag måste lämna museet och man kan tycka att det är dax att lägga detta bakom sig. Men det handlar inte bara om min situation utan om utvecklingen av arbetslivet i ett större sammanhang. Ofta talar jag med unga människor med 30 år kvar till pension. De uttrycker frustration och oro över en situation där ambitioner och kunskap bemöts av misstänksamhet och aggressivitet. En ung psykiater planerar att lämna Sverige för Norge, där situationen är bättre och där man tar mobbning på stort allvar. I Sverige styr marknaden och ekonomismen.

Min och museets f.d. chef Sanne Houby-Nielsen har återigen utmärkt sig. Hon har beslutat att en professur knuten till Nordiska museet inte ska återbesättas.

Har inte längre råd med en professor

Museets nya chef (styresman), Sanne Houby-Nielsen, anser att man inte längre har råd med någon professor, hon har uppenbarligen övertygat också de nämndledamöter som förra året såg det som självklart att Hallwylska professuren skulle återbesättas, men som nu inte vill ha den kvar.
En av förklaringarna till att professuren avskaffas med hänvisning till ekonomi kan vara att nya styresmannen är lite extra ängslig när det gäller just pengar."

Läs mer här - 

http://universitetslararen.se/2015/11/11/tack-for-visat-intresse/

 

Gammal vän från Cypern. Hänvisad till ett ovisst öde i hybriden Statens museer för världskultur, även kallad Världs-kulturmuseerna ...

Under drygt tre decennier arbetade jag som intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och såsom ansvarig för de berömda Cypernsamlingarna där. Under en avlägsen guldålder producerade jag utställningar, skrev böcker, assisterade utländska forskare och ansvarade för museets väldiga magasin. Föreläste och lanserade böcker utomlands. 

 

Jag föreläser ännu gärna om de ämnen jag behärskar (se lista), kombinerat med spännande diskussioner. Jag är också verksam som författare och forskar inom de områden där jag tidigare arbetat, nu närmast det minoiska Kretas sena bronsålder.

 

Har deltagit i utgrävningar i staden Chaniá på västra Kreta. Har skrivit om dem här - Minoer och mykenare på Västkreta. De Svensk- Grekiska utgrävningarna i Chaniá, Stockholm 2000.

Alla arkeologer, verksamma i de Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chaniá, är ständigt upptagna med publiceringen av de utgrävda fynden. Volym 5 är under tryckning och därefter återstår endast 2 band...

 

Ladyn från Kydonia, ett av de fynd jag publicerat

Att lämna en arbetsplats där man levt större delen av sitt liv är ingen lätt sak, i synnerhet då detta inte sker frivilligt och då man ännu har oerhört mycket att göra. Dagligen brottas jag med ett uppdämt behov av att få använda mina kunskaper om Cypern, så nära knutna till de enorma Cypern-samlingarna på museet. I Sverige finns inget akut intresse för Cypern och det har visat sig omöjligt att få avsättning för böcker och artiklar om Cyperns arkeologi och historia.

Det känns dystert att många viktiga arbets-uppgifter ännu återstår att göra, men de kommer inte att bli åtgärdade. Museet har idag ingen personal, kunnig inom ämnet Cypern. Ej heller finns någon med kunskap om Cypernsamlingna och deras historia.

De ansvariga försäkrar att samlingarna förvaras väl, men då museet saknar personal med kännedom om monter-klimat, konservering, arkivmaterial och andra viktiga frågor, inger dessa uppgifter inget förtroende.

 

Statens museer för världskultur (SMVK) tillkom år 2000 e Kr då även ett paradigmskifte ägde rum. Ingen plats finns längre för kunskaper och respekt för oskattbara föremål. Vi var många som befanns "övertaliga". Numer saknas viktig kompetens inom flera områden. Marknadsföring och IT har tagit vår plats.

Först nu - nästan 15 år efter det att Världs-kulturmuseerna (SMVK) bildades - har de anställda samlat mod för att ge uttryck åt sin frustration över Ledningens vanstyre, slöseri med statliga medel samt trakasserier av de anställda. Men ingen vågar naturligtvis framträda.

Läs mer i artikel från GT 29 dec 2014

Vem har ansvar? Svar: Ingen kommentar!

http://www.expressen.se/gt/kultur/vem-har-ansvar-svar-ingen-kommentar/

GT 15/12 2014

"Här försvinner de kritiska rösterna" | Kultur GT

http://www.expressen.se/gt/kultur/har-forsvinner-de-kritiska-rosterna/

samt

"Museichef anklagas för toppstyrning"

http://www.metro.se/nyheter/museichef-anklagas-for-toppstyrning/Hdznlo!rgSr9MYnz7JNStiP6QCX6A/

eller

Museichefs ledarskap beskrivs som ”terrorvälde

http://omni.se/start/546b2690-eb70-48c8-93ee-e8565b5f8f7c

Mest intressant av alla artiklar är ändå denna -

Chef efter chef har flyttats till Stockholm | Kultur GT

http://www.expressen.se/gt/kultur/chef-efter-chef-har-flyttats-till-stockholm/

Man kan bara hoppas på Högre Makters omsorger. Men då en sådan stavas kultur-minister så kommer okunniga människor att fortsätta demontera både verksamhet och samlingar. Det finns många duktiga människor som ser och förfäras, men vågar inget säga. En kritisk röst innebär alltid att man förlorar sitt arbete.

 

Britter visiterar cyprioter på 1950-talet

Redan 1974, då Turkiet invaderade Cypern, inleddes mitt intresse för öns samtida historia. Under åren har jag läst böcker i detta ämne och även skrivit en del i media, framför allt om kulturarvsfrågor.

Under senare år har jag rest runt på Cypern och intervjuat grekcyprioter vilka berörts av kriget, både gamla EOKA-kämpar och folk i byarna. Därvid har jag fått en helt annan uppfattning om Cypernproblemet än den officiella grekcypriotiska.

Kärleken till Cypern består dock, även om det inte är möjligt att avsätta den i publikationer eller utställningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Båda resorna utsålda, men vi upprepar dem nästa år!

Strövtåg i historiens Grekland 2017-05-06, 2017-10-07

http://www.favoritresor.se/favoritresor/Vandringsresor/Strovtag-i-antikens-Grekland5/

samt

Strövtåg på det okända Cypern 2017-11-11

http://www.favoritresor.se/favoritresor/Vandringsresor/Strovtag-pa-okanda-C

..........................

I oktober 2016 gjorde vi denna resa till Peloponnesos och den överträffade allas våra förväntningar! 

Pylos

Anlände till ett ännu sommarvarmt Kalamata och en liten och trevlig flygplats, fjärran från alla stökiga storstäder... De första dagarna bodde vi på Hotel Blu Horizon på Kalamatas strandpromenad. Ett riktigt lyxhotell med pooler, barer överallt och 10 meter till det riktiga havet. Många av oss kastade oss i vågorna så fort tillfälle gavs. Fin sandstrand och varmt, hyfsat rent vatten. Maten var enastående, vinet okristligt dyrt, 20 €/flaska – det billigaste..

 

På flygplatsen möttes vi av vår grekiske guide Nikos Koutsoupas, en oerhört vänlig och tjänstvillig person. Hans engelska var väldigt bra, men hans tal var grötigt och ibland svårt att uppfatta. Hans grekiska tyvärr oxå grötig.. Det uppvägdes dock av hans oerhörda hjälpsamhet.

 

DAG 2   Nestors palats

Vår första utflykt gick till det berömda kung Nestors palats utanför Pylos; hela anläggningen nyrestaurerad och nyss öppen för besökare. Vår guide var unge Stavros, även han väldigt trevlig och kunnig. Nestors palats är Greklands bäst bevarade palats från mykensk tid med fyra huvudbyggnader med över hundra rum i två våningar. Här bodde kungen med sin familj och sin stab, omgiven av verkstäder för hantverk samt magasin för olivolja och vin. Tronrummets hade golv av stuck och var dekorerat med geometriska mönster och en stor bläckfisk. Mitt i rummet ligger en enorm centralhärd, även den med dekor av målad stuck. Tronsalen kallas för megaron och har exakt samma plan som i de övriga mykenska palatsen i Grekland. Underbara färgrika fresker som prydde palatsets väggar finns till viss del bevarade på muséet i Chora.

 

Rekonstruerat golv i tronsalen 

 

Den berömda härden

 

Rekonstruktion av tronsalen

 

Rekonstruktion av den underbara fresken som prydde tronsalen. En man sitter på en klippa och spelar lyra

 

I ett av rummen kan vi ännu beundra ett stort badkar där kungafamiljen kanske tvättade sig. Kung Nestor lät uppföra palatset ca 1300 f Kr, som dock brändes ned hundra år efter färdigställandet, sannolikt under ett fientligt anfall från havet. Lertavlorna från Pylos antyder att man väntade ett anfall från havet och berättar om organiserad kustbevakning - 800 män var utposterade för att bevaka kustlinjen.

Platsen var bebyggd flera hundra år före 1200-talet och i närheten har man påträffat flera gravar med äldre fynd. Så sent som oktober 2015 hade amerikanska arkeologer grävt fram en mykensk grav från 1500-talet f Kr. De hade hittat en mykensk krigargrav med enastående fynd, bl a från Kreta. Enligt Stavros fanns graven på en kulle ovanför parkeringsplatsen.

 

Mängder av Linear B-tavlor har grävts fram bl a i palatsarkiven; de första hittades redan 1939 och sedan på 50-talet. Man har funnit 1107 tavlor med skrift nedtecknade av 32 skrivare. Första ordet som dechiffrerades i Pylos var ti-ri-po-de (tripod = trefot!). Tavlorna berättar bl a om organiserad textil-industri i Pylos (pu-ro) baserad på lin (som odlas även i modern tid). De flesta arbetade inom textilindustrin och producerade ylle och linne. Arbetarna fick i utbyte vete och fikon. Andra fick mat och dryck. Linear B-tavlorna bekräftar att palatset var administrativt, politiskt och ekonomiskt centrum för det mykenska Messenien, ca 1350-1200 f Kr.

Nestor  är en av de mer framträdande bifigurerna i både Iliaden och Odysséen. Han är en av de få personer som Homeros beskriver i entydigt positiva ordalag och beskrivs som en vältalig, vis och vördnadsbjudande åldring.

Vi besökte även det fina museet i Chora, där Stavros visade samlingarna. Jag var mest intresserad av att få se Linear B-tavlorna i original; hade längtat ett helt arkeolog-liv efter dem. Men här fanns bara trista kopior; de mest intressanta föremålen förs ju alltid till det gigantiska arkeologiska museet i Aten. Där är överfullt och utställningarna omöjliga att överblicka. Jag koncentrerade mig på all intressant mykensk keramik och fina mykenska figuriner, lika dem från Chania som jag publicerar.

 

Efter denna historielektion var vi hungriga och Nikos ledde oss till ett trevligt ställe i Pylos hamn. Vi satt ute och frossade i färskt bröd, sallader och god mat. Funderade över denna historiska plats som haft en så stor roll under det grekiska frihetskriget som inleddes 1821.

Alldeles intill finns Navarinobukten där berömda sjöslag utkämpades 1821-1829 mellan grekiska frihetskämparoch Osmanska riket, vilket då behärskade nuvarande Grekland. Trots dålig inre sammanhållning hade grekerna i början stora framgångar, från Peloponnesos blev osmanerna nästan helt bortdrivna, och upproret spred sig ända till Makedonien. De europeiska stormakterna var inte särskilt välvilligt inställda till upproret, men bland intellektuella gick en våg av filhellenism fram, och lockade många frivilliga till kriget, bl a Lord Byron som dock avled i en febersjukdom i Mesolongi.

Avgörande var den seger som den förenade brittiska, franska och ryska flottan under amiral Edward Codrington den 20 oktober 1826 vann över den osmanska flottan i viken utanför Navarino. Genom freden i Edirne 1829 erkände Turkiet Greklands självständighet.Grekerna blev därmed först med att erkännas som självständig stat bland Osmanska rikets underlydande. Den 25 mars 1821, då Grekland utropade sig självständigt, är en nationell helgdag i Grekland.

Efter lunch tyckte Stavros att vi måste se en mäktig osmansk befästning i Pylos södra del, på gångavstånd från restaurangen. På grekiska heter den Neokastro (grek. Den Nya Borgen). Anläggningen uppfördes av osmanerna 1573 efter att de besegrats vid Lepanto. Citadellet har en hexagonal utformning, med sex bastioner, en bred ramp och en enorm vallgrav. Borggården är omgiven av fängelsehålor där upproriska krigare från Mani försmäktat ända in på 1900-talet...

  

Bussen tog oss vidare till Methoni, en annan imponerande försvarsanläggning med många lager av historia. Under den första venetianska ockupationen (1209-1500) var Methoni ett finansiellt centrum och en betydande handelsstad med en viktig hamn. Fortet upptar hela udden på sydvästra Peloponnesos och är en av de mest imponerande venetianska försvarsanläggningarna från medeltiden. Venedig upptäckte Methoni redan på 1100-talet pga. dess läge på rutten Venedig – Orienten. Omkring år 1500 intogs staden av osmanerna efter att ha styrts av Venedig i 300 år.

En djup vallgrav mot landsidan skiljer fästningen från fastlandet. Man passerar den på en hög stenbro med 14 valvbågar. Den stora vindbryggan av trä är förstås borta. Innanför de väldiga murarna bodde förmögna venetianare och senare osmaner. Där finns ruiner av flera kyrkor; bl a den bysantinska Ajia Sofia, ett turkiskt hammam, en mängd bysantinska kapitäl, en enorm granitpelare från 1490-tal med ett bysantinskt kapitäl mm. En stenlagd stig leder genom hela området fram till Sea Gate och en stenlagd liten bro förde oss till en befäst ö med en egendomlig liten kupolförsedd oktagonal byggnad ute i vattnet. Den lilla befästa ön kallas Bourtzi och uppfördes av osmanerna kring år 1500 och användes som fängelse och tortyrkammare då osmanerna intog staden.

DAG 3    Olympia

  

I antikens Grekland var de olympiska spelen en viktig högtid som hölls till guden Zeus ära. Platsen var uppkallad efter det heliga berget Olympos där gudarna bodde. I de grekiska myterna berättas om hur gudar och döda hjältar ibland samlades i Olympen för att tävla i olika idrotter.

De antika olympiska spelen hölls utan avbrott i ca 1200 år. De anordnades från 776 f.Kr till 390 e.Kr och hölls vart fjärde år på samma plats. Denna fyraårscykel blev så viktig för grekerna att de använde den som grund för sin gemensamma tideräkning. Fyraårsperioden mellan tävlingarna i Olympia kallades för en olympiad. Under olympiaderna mellan spelen var det endast tillåtet för präster att bo i Olympia. De ansvarade då för tillsynen av ortens helgedomar och anläggningar. Grekerna tävlade nakna och med få redskap vilket bl.a. minskade risken för fusk. Manskroppen var dessutom något man gärna visade upp och avbildade i antikens Grekland.

 

De fem dagar långa spelen hölls på sommaren och var Greklands viktigaste idrottsfest. I samband med tävlingarna var allt krigande förbjudet i Grekland. Det skulle råda en helig månadslång vapenvila så att alla greker kunde ta sig till festspelen i Olympia och därifrån utan att riskera livet.

Man får tänka sig tävlingsområdet som en myllrande tältstad med tusentals besökare från hela den grekiska världen, inklusive avlägsna kolonier i Mindre Asien och Syditalien. Under århundradena växte där fram enorma tempel- och idrottsanläggningar. Tävlingar som inte involverade hästar utfördes på stadion, medan kapplöpningar och kappkörningar ägde rum inne på hippodromen som var en oval anläggning anpassad för hästsporter. Hippodromen syns inte alls idag.

 

Vid framkomsten till Olympia möttes vi av Eleni, vår grekiska guide som var fullkomligt enastående. Hon förde oss lugnt genom gastande turisthopar och fann alltid en lugn plätt där hon kunde berätta för oss om de olika byggnaderna samt platsens historia. Artigt föste hon ilskna guidekollegor åt sidan och framförde sin guidning med humor och kunnighet. Området är verkligen enormt och omöjligt överblicka om man inte kan platsen, som är mycket vacker med sina lundar, olivträd och tempelruiner. Kraftfulla doriska kolonner i en mjuk inramning av lummiga träd och blommor. Enorma kolonntrummor omkullvräkta i Zeustemplet. Själv har jag alltid trivts bäst i Heras tempel, vars kolonner ännu står upprätta. Efter 2600 år …

Vi var oxå inne på Stadion och prövade startgroparna; försökte tänka oss in i jublet från åskådarna. Vid ingången visade Eleni något intressant; en mängd statybaser där det en gång funnits bilder av dem som fuskat. ”Hall of Shame”, som hon sa, väldigt fyndigt. Jag tyckte ändå synd om dem; en hel staty är väl ändå att ta i. Tänk om man idag skulle göra statyer av alla ekonomiska brottslingar m fl och ställa upp på offentlig plats? Men då skulle de ju bli kränkta och det är ju förbjudet idag....

  

Det andra gavelfältet med Apollo i mitten, vacker som en gud...

 

Museet innehåller alla skatter man ser i konstböcker; de underbara gavelskulpturerna med Apollo och Zeus i mitten. Men var finns Hera?! De är huggna i den stränga stilen, 460-tal f Kr, med återhållen kraft samt fulländad och stilla skönhet.

 

Men där finns även bemålad arkaisk skulptur i terrakotta från äldre perioder, 5/600-tal f Kr, underbar mykensk keramik och den berömda Hermes med Dionysosbarnet från 300-tal som jag aldrig tyckt om; alltför slipprig. Han anses vara huggen av Praxiteles vilket jag inte heller tror på; han är nog romersk. Men det vill inte grekerna tro. Det mest intressanta var bevarade hjälmar i brons från berömda grekiska härförare som lämnat dem i templet som en offergåva åt Zeus. Miltiades är den mest berömde som lämnade sin hjälm här efter att ha besegrat perserna vid Marathon 490 f Kr. Tråkigt nog avled han året efter. På hjälmen ser man tydligt hans inristade namn. Man ryser.

 

Intressant bakdel, men nog är den andra vackrare? Vackert kalkstenshuvud av gudinnan Hera fr ca 600 f Kr  

Även där guidade Eleni med stor kunskap.

Efter detta var vi utmattade och ropade på mat. Nu hade det faktiskt börjat regna och vi tackade Zeus för att han väntat tills nu; han bestämmer ju över vädret. Vi hittade en liten restaurang i byn som var trevlig men serverade ganska påver mat.

 

DAG 4

Kalamata - Mistras

På förmiddagen gjorde vi en stadspromenad i Kalamata med alla dess kyrkor. Regnet hängde över oss hela tiden, men vi klarade oss. Regnet passade på när vi var i kyrkor och på museet. Kalamata är huvudstad i länet Messenien ochkänd bland annat för sina oliver (som kallas för just kalamataoliver) och olivolja som exporteras till många länder.

Högt över staden på en klippa finns ruinerna av stadens medeltida borg, uppfört av Vilhelm av Villehardouin år 1208. Han var den siste frankiske härskaren i Mystra. Under frihetskriget 1821 använde grekerna borgen för att försvara sin stad, men den förstördes så sent som 1986 i den stora jordbävningen. Dit upp hann vi dock ej.

Vi började med ett besök i Kalamatas katedral Ypapánti (Presentation of Christ), byggd under 1800-talet. En imponerande byggnad med vacker interiör. Där finns den berömda mirakelikonen av Jungfru Maria. Hon upptäcktes i den osmanske Agans (hög civil/militär titel) stall, som konverterade till kristendomen efter flera mirakel som uppstått efter upptäckten. Hon anses ha gett namn åt Kalamata – grek. ”Kalo Mata” - Det Goda Ögat.

Nikos berättade att stadens befolkning samlats framför katedralen i september 1986 då 26 människor avled och 200 skadats; 75% av stadens hus förstördes.

Nästa kyrka vi besökte var än märkligare. Ajioi Apostoloi (De Heliga Apostlarna) byggdes år 1317 av kejsar Andronikos. Det sägs att revolutionen mot osmanerna började här den 23 mars 1821, då den grekiske generalen Mavromichalis startade frihetskriget. Den lilla kyrkan består av flera delar från olika perioder. Inuti var det mkt mörkt, men stämningsfullt och med vackra ikoner och märkligt nog med ett katolskt (?) krucifix..

Nästa anhalt var det enastående arkeologiska museet, fullt av intressanta fynd från flera olika orter.

Nu körde vi upp i bergen, högt ovanför Kalamata för att besöka den bysantinska metropolen Mystras eller Mistras, som var en befäst stad i Morea (numera Peloponnesos), vid berget Taygetos och nära antikens Sparta.

Namnet Morea dyker för första gången upp i bysantinska (östromerska) krönikor på 900-talet. Det råder osäkerhet om vad namnet betyder. Den traditionella förklaringen är att det syftar på det grekiska ordet morea = mullbärsträd, eftersom trädet började odlas i stor skala i denna del av Grekland under äldre medeltid. Orsaken var att man hade lärt sig den kinesiska konsten att göra siden, något som fick mullbärsodlingen att expandera.

I mitten av 1300-talet, då bysantinarna hade återskapat ett grekiskt välde på halvön, grundade de despotatet Morea som särskild administrativ region under en medlem av kejsarhuset. Despotatet höll ut till 1460, då det erövrades av de osmanska turkarna. Dessa höll fast vid Morea ända till grekiska frihetskriget på 1820-talet. Despot är grekiska och betyder härskare.

Mystra hade grundats 1205 av fransmannen William de Villehardouin efter erövringen av  Konstantinopel under det fjärde korståget då staden plundrades av de katolska kristna. Mystras var sedan huvudstad i despotatet, regerat av släktingar till den bysantinske kejsaren, trots att venetianerna kontrollerade kusten och öarna.

Under 1300-talet blev Mystras en av de viktigaste städerna i det bysantinska riket. Freskerna i stadens kloster tillhör det absolut bästa av senbysantinsk konst.

Mystras var även det sista lärocentret för bysantinsk vetenskap. Många vetenskapsmän och lärde i Mystras påverkade den italienska renässansen. Demetrius Palaiologos, den siste despoten i Morea, förlorade staden till den osmanske kejsaren Mehmet II år 1460. Mystras styrdes av osmanerna till 1821 och början av det grekiska frihetskriget. På 1830-talet grundades de moderna byarna Sparta och Mystras och det medeltida Mystras övergavs. På 1950-talet flyttade de sista invånarna och idag finns bara 6 nunnor kvar i Pantanassa-klostret (Pantanassa = Alltets Härskarinna. Jfr Wanassa, det forngrekiska ordet för drottning på 1200-talet f Kr).

Högst uppe på Mistras akropol ruvar William de Villehardouins medeltida palats, nu bara i ruiner. Vi besökte det aldrig eftersom Nikos tyckte att farliga, hala stenar ledde dit. Han hade säkert rätt. Då staden expanderade under 1300-talet, uppfördes murar och torn kring Högstaden och Lågstaden.

 

Vi gick in genom porten till Lågstaden och började vårt besök i biskopskyrkan Mitropolis eller Ajios Dimitrios. Invid kyrkan finns även ett museum med olika kyrkliga inventarier och arkitektoniska delar. I ett hörn av klostergården fann vi en senromersk, mkt välbevarad sarkofag. I en vägg mittemot fanns ett vackert grekiskt marmorhuvud från 400-talet f Kr, inmurad i väggen.

 

Katedralen Mitropolis eller Ajios Dimitrios, uppförd 1291, är den äldsta av kyrkorna i Mystra.

Antalet kyrkor är enormt och de är alla lika vackra, många med underbara fresker som glimmar i mörkret. Stavros visade runt med stor kunskap och bravur, även om han talade väldigt fort, dock ej grötigt. Troligen besökte vi både Vrontocheion och kanske Evangelistria innan vi kom ned till det magnifika Pantanassa-klostret.

På vägen hittade jag det mest intressanta – ett ställe där den frankiska aristokratin lättade på trycket. Verkade dock inte särskilt bekvämt och hur gjorde de?! Damerna med sina långa kjolar?

Pantanassa-klostret är den yngsta byggnaden i staden, uppförd 1428, en etage längre ned. Anläggningen är välskött och här finns mängder av vackra blommor. Magra katter strök oss om benen och vi undrade om inte nunnorna matade dem? Endast sex nunnor finns kvar här och jag intervjuade dem om livet i klostret. Fryser de inte på vintern? Hur får de mat? Vem försörjer dem? Nej, de fryser inte, folk ser till att de har bränsle till kaminerna. Förr kom det åsnor med ved från byn, men det blev opraktiskt. De får även mat levererad från byn. Nej, de får inga pengar av kyrkan, de lever bara på försäljning av spetsar, dukar och sjalar. Verkar inte sannolikt...

 


Vackra fresker inuti kyrkan i Pantanassa-klostret

 

Kyrkan Peribleptos är även den välbevarad, byggd i bysantinsk stil 1348 - 1389

Den bysantinske Despotens palats nedanför klostret Pantanassa är den äldsta och mest storslagna byggnaden i staden. Dess äldsta del är medeltida, från omkr. 1260. Här pågår ständigt restaurering då byggnaden är dåligt bevarad.

Över både det medeltida och moderna Mystra reser sig de väldiga Taygetosbergen, 2400 möh. Där finns snö ända in i maj. Under antiken styrdes trakten av den hårdföra stadsstaten Sparta. Nyfödda barn, som visade sig sjuka eller defekta, fördes till ättestupan vid Kaiada i Taygetos och knuffades nerför avgrunden. Gjorde man så med gamla också eller blev de inte gamla?

Nu behövde vi mat efter all denna kultur och bänkade oss i en liten taverna i den moderna byn Mystras, alldeles nedanför berget. Jag beställde ugnsbakad gris, som enligt grekerna hade bökat fritt i bergen och ätit många kryddor. Köttet var väldigt gott, men det mesta var svål så det blev lite magert. Övriga var dock nöjda med både mat och vin. De hade försäljning av lokal olja och hemgjorda tvålar.

Bussen förde oss nu ned till det lilla samhället Mavrovouni, alldeles vid havet. Stället ligger nära den större orten Gythio, en gång Spartas hamn. Vi blev genast helt betagna i Stavros tou Notou Hotel (”Söderns Stavros”) med sina vackra hus och trevliga trädgård. Husen hade samma arkitektoniska stil som de stränga och strama gamla husen i Mani. Vi bodde i olika små hus med nivåskillnader. Enkelt inredda men med vidunderlig utsikt över havet. Några av oss kastade oss omedelbart i. På kvällen middag vid långbord i de lilla restaurangen. Enkel, ”lantlig” inredning med gamla fåtöljer, ett bokskåp och en stor soffa. Hela familjen var engagerad i hotellet och en yngling hjälpte oss med allt. Han bedyrade hur glada de var att ha oss här och jag trodde honom faktiskt.

Maten var hemlagad och underbar. Och vinet lokalbryggt och alldeles gratis. Vi bestämde att här ville vi bo, inte på lyxhotell i Kalamata...

 

DAG 5

Dirosgrottorna - Kap Tenaro

Inne i grottan Vlichada. Johan Hellstrand fotade!

Denna dag blev oerhört spännande, full med dramatisk natur späckad med mytologi...

Vi började med grottorna i Dirós som upptäcktes i slutet på 50-talet. Där finns ett helt grottsystem men vi besökte bara Vlichada som är störst; nästan 17000 kvm och med tusentals vattenpassager. Vi passerade en kontroll, fick lämna alla våra ryggsäckar och tog på oss flytvästar. Därefter roddes vi – och hundratals andra turister – i en ganska grund roddbåt omkring 40 minuter genom ett nätverk av gallerier, passager och stalaktiter som speglade sig i det svarta vattnet. Stalaktiterna var ibland belysta och hade de mest fantastiska former.

När jag kom hem hittade jag oerhört intressant info om grottorna på nätet -

Droppstenar från grottor skriver ny klimathistoria.

En ny avhandling som har studerat droppstenar från grottor där människor levde ger nya ledtrådar. En forskare har studerat droppstenar i grottor vilka ger information om klimatet. Det slutgiltiga målet är att kunna identifiera hur klimatet påverkade samhället och de människor som bodde där. Det är Alepotrypa-grottan i Dirós som har studerats. Resultaten speglar dels klimat- och vegetationsvariatoner och dels graden av mänsklig aktivitet, från omkring 6 400 år sedan till för 1 000 år sedan. Alepotrypa-grottan är känd för att vara en av de större neolitiska boplatserna i Grekland.

Klimatforskare och arkeologer samarbetar

Kemiska analyser av droppstenarna har bidragit med ny kunskap om tidpunkten för mänsklig aktivitet och hur människorna påverkade grottmiljön. Variationer i spårämnen i stalagmiterna under den studerade perioden ger tydliga indikationer på människans påverkan på miljön i grottan. I flera droppstener avspeglas specifika aktiviteter, som att människorna eldade dynga.”

Nu var det dags för lunch i kuststaden Gerolimenas, som nog är välbesökt av turister på sommaren men nu var behagligt tom. Vi spred ut oss och åt på olika ställen. Som vanligt oerhört gott. Nikos åt ingenting eftersom vi sen skulle vandra. Jag följde hans råd och åt bara tsatsiki och stekta zucchini. Badade gjorde vi också, i ett klart och rent vatten. Stranden var besvärlig med sina rullstenar, man måste kravla upp. Men det var det värt.

 

Vi skulle nu vandra till Matapan, även kallad Tainaron, det grekiska fastlandets sydligaste udde på halvön Mani. Här trodde antikens greker att ingången till dödsriket Hades låg.

 

Små cyklamen kämpar för att överleva!

Udden var torrlagd med visset gräs och några enstaka blommor som inte ville ge upp. Ganska hårt underlag och lite stenigt, men annars lättgånget. Solen stekte och det blev några vattenpauser.

I början av vandringen såg vi de omtalade romerska mosaikerna med vackra geometriska mönster. Obegripligt att de inte skyddas bättre. Vi såg även ruiner av romerska hus men det var svårt att reda ut de raserade murarna.

 

Vårt mål var fyren på uddens yttersta spets. Den var stängd och vi kunde bara beundra utsikten och fantisera om de skepp som förlist här. Den 26 februari 1916 förliste fartyget "SS Provence II" söder om Matapan vilket var den värsta fartygskatastrofen under Första världskriget. 

Där vandringen börjar fanns en liten badvik som vi gärna hade kastat oss i men tiden var knapp. Jag satt länge med fötterna i vattnet; det var mkt varmt. Övriga skyndade till en restaurang i närheten, men jag kände att jag ändå måste besöka Poseidon i hans dödstempel eller dödsorakel, som Pausanias och Plutarchos skrivit om. De nämner oxå att ingången till Hades ska finnas i viken alldeles nedanför templet, men det krävdes att man klättrade nedför kullen. Poseidons tempel var överbyggt av den medeltida kyrkan Agioi Asomatoi (”De Okroppsliga”), som var uppfört av stenar från den antike gudens tempel. Kyrkorummet var inte större än en garderob och väldigt skräpigt. Murarna omöjliga att datera Inuti fanns några bumlingar av kalksten samt ett par romerska amforor. Inte mkt att se, alltså, Guden får ursäkta...

Den gamla kyrkan över Poseidons helgedom

Kapellets skräpiga inre

Dagen avslutades med ett besök i den lika spöklika som vackra och fängslande byn Váthia i Mani. Arkitekturen i Mani är känd för sina egendomliga tornhus som bara finns här, såvitt man vet. Dessa märkliga byggnader i sten uppfördes under en tid när befolkningen var mycket större än i dag och det rådde hård konkurrens om jordplättarna. För att kunna försvara sin mark byggde de rivaliserande klanerna små tornlika fort i fyra-fem våningar. Ofta ligger tornen bara några meter från varandra. För ca 200 år sedan utkämpades här bittra fejder mellan olika klaner. En kuslig stämning råder bland de märkliga husen som ännu reser sig höga och med små fönster, som skottgluggar. Påminner om medeltida bastioner. Vi såg spår av människor men ingen visade sig. År 2011 bodde här 33 personer.

Vathia

Varken Sparta, romarna, frankerna, Bysans eller osmanerna lyckades kuva de vilda manioterna. Inte heller den moderna turismen. Folket i Mani anses vara ättlingar från antikens Sparta, vilka var kända som professionella soldater och oövervinneliga i strid. Folket i Mani var ökända för blodiga släktfejder och vendettor. Deras befästa byar längs kusterna användes som del av försvaret mot osmanerna.

 

Spartanerna var bland annat ryktbara för att de lade stor vikt vid att i sina samtal uttrycka sig kort och innehållsrikt. Härifrån har substantivet lakonism och adjektivet lakonisk uppstått som beteckning för ett kort, kärnfullt uttryck av stor betydelse. Kan man tänka sig att de gjorde även i Vathia, om de nu alls pratade mellan skjutandet.

 

DAG 6

Monemvasia – Gythio

Monemvasia är en befäst klippa och ett av Greklands mest imponerande och kända platser. Den befästa bysantinska staden ligger på en klippa i havet, ca 400 meter från land. Grundlagd på 500-talet var det en mycket viktig hamn bl a för Mistras, och förblev under bysantinskt styre i nästan 700 år. Venetianer och osmaner har styrt över regionen och Monemvasia blev ett av de första städerna som återvanns från osmanerna under självständighetskriget 1821.  

 

Ruinerna består av gamla försvarsanläggningar och mängder av bysantinska kyrkor. Slingrande, stenlagda gator i trånga gränder. Högst upp på klippan ligger Högstaden, ett enormt område med ruiner av hus och även ett hammam. Man kommer dit upp på branta trappor; lite besvärligt men fullt möjligt. Utsikten därifrån är bländande. Där ligger även Ajia Sofia, en bysantinsk kyrka som verkade nyrestaurerad. Inuti fanns vackra fresker och en ensam präst. I kyrkomuren fanns en sten inmurad med årtalet 1827. Man kan föreställa sig hur det var att bo här då, under ständigt hot från osmanerna...

 

Ajia Sofia i Högstaden och dess vackra fresker

På byns lilla torg ligger ett minimalt museum, inrymt i en f.d. kyrka, som blev moské och sedan kyrka igen. Väldigt vackert och med föremål från borgklippans alla perioder. En oerhört vänlig kvinna släppte in mig gratis eftersom jag är arkeolog och dessutom talar språket. Jag frågade om livet i Monemvasia och hon berättade länge om enorma problem med vattenförsörjning. Folk har väntat ett år på regn som vägrar att komma. Det går inte längre att leva på olivodlingar; oliverna hänger som torra russin på träden. Något som jag sedan kunde se på nära håll i Kardamyli.

Ett par griniga präster smiter in i gränden...

Vi spred ut oss i byn och några drack kaffe tillsammans. På ett kafé satt ett stort gäng präster i sina långa svarta kjolar. På uppmaning av våra kära resenärer, närmade jag mig prästerna försiktigt och anlade en vördnadsfull min. Använde gammalmodig hälsningsfras, presenterade mig och frågade om de möjligen hade något möte här? Vi hade sett åtminstone 20-30 svartrockar. En fetlagd (varför är de ofta det?)surmulen präst svarade irriterat att de bara var på utflykt. Jaha.

Som väntat verkade det mesta dyrare här i detta turistgetto, men vi trivdes bra ändå. Några badälskare svepte i sig en ostpaj och rusade till över bron till hamnen där man visst kunde bada, trots Nikos protester... Vattnet klart och rent.

På kvällen skulle middag avätas i byn Gythio, en vacker liten hamnstad med massor av fiskebåtar. Först visade Nikos den lilla ön Kranae där prins Paris och sköna Helena sägs ha tillbringat natten innan de styrde mot Troja. Paris glömde sin hjälm som fick ge namn åt ön (grek. kranos). Där fanns ett stort tornhus i Mani-stil som byggdes 1700 för att skydda hamninloppet och staden från pirater och invasioner. Efter befrielsekriget bodde krigshjälten Grigorakis Tzanetakis här under 1800-talets mitt. Öns fyrtorn rymmer stadens sjöfartsmuseum. Middagen blev överdådig med förrätter, fisk och vin. Jag undvek pastarätter mm då jag ville orka min fisk. De åts genast upp av chaufför och Nikos, hur orkar de detta...

 

Vackra Gythion

 

Någons middag, dock ej vår

 

DAG 7

Olivvandring till Kardamyli

Vädret ännu vackert och vi gjorde en vandring över kullar med oliver och längs kusten mot Kardamyli, en av sydöstra Peloponnesos vackra byar. I närheten finns byn Stoupa som bildade bakgrund åt Nikos Kazantzakis roman om Alexis Zorba. Någon blev trött på vägen, men togs väl om hand av 2 sjukvårdskunniga i gruppen. Stort tack till dem! Ingen svår vandring, men det var kuperat och solen stekte...

Nu var några av oss så badsugna att vi inte kunde hålla oss. Vi sprang ned mot havet där massor av turister vräkte sig i stolar. Stranden var full av småsten, men vattnet rent, klart och lagom varmt. Övriga hade gått långt i förväg och vi fann dem till slut på en taverna vid havet.

Vi hade packat kvällen innan och nu for vi iväg tillbaka till Kalamata och lyxhotellet. Hann med ett sista kvällsbad där oxå... Före middagen hann vi handla på en liten supermarket ett par km från hotellet. På kvällen var det avskedsmiddag med champagne. I Favoritresors infoblad stod att vi skulle få ett glas, men här vankades det flaskor, så mkt vi ville! Gott och trevligt. En gåva överlämnades till Nikos som blev tårögd och om möjligt ännu mer grötig.

 

-------------------------------------

 

2014-10-03

En exempelnyhet. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Debatten om Världskulturmuseerna (SMVK)

VEM FRÅGAR OSS VAD VI TYCKER?! Utlämnade åt de råa marknadskrafterna existerar vi ännu ett litet tag innan vi slutligen vittrar bort i mörka förrråd...

Och snart kanske politikerna bestämmer att vi ska säljas. I så fall vill vi hem till Cypern som eg. inte har plats.

Läsa Ola Wongs viktiga artikel här -

 

https://www.svd.se/ska-vi-smalta-salja-eller-spara-kulturarvet

Han är den ende som bryr sig då myndigheter och politiker vill kasta bort vårt kulturarv. Bokstavligen!

 

 

                         

Bevara samlingarna eller gräv ner dem!

Vem orkar bry sig om museer i denna värld av terror och våld!? Och varför är det viktigt?

Kanske därför att även vårt samhälle drabbas av det som i övriga världen rubriceras som förnekande av fakta och kunskapsförakt. Detta är ytterst en demokratifråga och har sedan länge florerat inom museivärlden. Dessutom drabbar det i hög grad skattebetalarna som måste betala för kapitalförstöring i samband med misslyckad kulturpolitik.

Flera år av ekonomiska underskott gör att Statens museer för världskultur (SMVK) kan tvingas stänga två av sina museer i Stockholm. Kanske kan de återuppstå i ett senare skede då vårt samhälle är mer positivt inställt till kunskap. Många inlägg mot detta beslut har publicerats av forskare och journalister, men ingen av dem har haft närkontakt med de unika samlingarna.

Cypernsamlingarna på Medelhavsmuseet utgör ett kulturarv som tillhör oss alla. Föremålen måste bevaras för framtiden för framtida forskare, studerande och allmänhet. Detta angår alla eftersom verksamheten bekostas av statliga medel.

 

I magasinen förvaras oskattbara samlingar från äldre kulturer utan insyn. Det satsas stora summor på ”digitalisering” men vad gör man för de fysiska föremålen? Räcker det att se dem på en skärm?!

De överordnade tjänstemännen inom SMVK hade inget intresse av värdefulla museisamlingardå myndigheten bildades för 15 år sedan. De var/är byråkrater och administratörer. All sakkunskap avlägsnades medan administrationen i Göteborg och i Stockholm expanderat som om det gällt ett multinationellt företag. Ett ständigt problem för cheferna har förstås varit att verksamheten måste styras enligt de regleringsbrev från riksdag och regering man måste förhålla sig till. Men man behövde inte ha gjort sig av med all kompetens, inklusive de konservatorer utan vilka samlingarnas fysiska existens ständigt är hotad. Och nej, SMVK:s ledning har aldrig brytt sig om kunskap och har aldrig varit intresserad av att vårda de ”fantastiska samlingarna”.

Så har vi då föremålen. Ja, ska man överhuvudtaget behålla dem eller kanske till och med sälja dem som Marita Ulvskog föreslog 1999? Om samlingarna ska få finnas kvar, ska de vårdas eller få vittra sönder? Ord betyder tyvärr ingenting om det inte ligger handling bakom. Välvilliga löften saknar betydelse om kunskap och vilja saknas.

En lösning hade varit att lämna tillbaka föremålen till ursprungsländerna eller kanske gräva ned dem igen i jorden varifrån de flesta kommit.

  .               

 ...........

Museidebatten om Världskulturmuseerna (SMVK), där Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseet ingår, har flammat upp igen. Denna gång har vansinnet eskalerat så nu flyttas debatten även hit och mina resor finns i marginalen.  

Ola Wong i SvD har skrivit flera initierade, insiktsfulla och framför allt kunniga inlägg. Från SMVK har vi mest fått snömos och visioner. Som vanligt. 

Jag har skrivit mängder av artiklar, men man måste vara generaldirektör (GD), journalist eller professor för att få tillgång till spalterna. I och för sig logiskt, men ingen av skribenterna har decennier av erfarenhet i de mörka magasinen där 100 000-tals oskattbara föremål förvaras utan tillsyn eller vård. Underligt nog är det ingen som ens nämner föremål eller vikten av deras existens. I en lycklig forntid utgjorde de själva kärnan i museernas verksamhet. Numer är de mest i vägen eftersom det kostar pengar att förvara dem. Det räcker ju att de finns i en databas och på en bildskärm. Att originalen vittrar sönder intresserar ingen. Endast en journalist och en historiker verkar ha förstått detta.

Museibyråkraterna är bara intresserade av besökssiffror och budget. Och flashiga utställningar som bara retar upp besökare i sin totala brist på kunskap. 

Fortsättning följer! 

Var är allt förnuft och varför var allt bättre för 100 år sedan? Vad säger Cypernexpeditionen i sin himmel?! 

..................

Tyvärr, Ann Follin, Ola Wong har alldeles rätt.

År 2000 uppstod ett paradigmskifte då Statens Museer för Världskultur bildades, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. En skärande kontrast mot den tidigare verksamheten blev alltmer tydlig. Kunskap och erfarenhet betraktades med förakt och museimännen kände att de mest var i vägen. De intendenter som lyckades klamra sig kvar försökte förgäves hävda att föremålen, samlingarna väl ändå måste stå i fokus för museernas verksamhet? Det löste man raskt genom ett påbud att alla föremål skulle ”digitaliseras” (en mer korrekt benämning är att upprätta elektroniska databaser). I magasinen förvaras nu oskattbara samlingar utan någon som helst insyn. Det satsas stora summor på ”digitaliseringen” men vad gör ni för de fysiska föremålen? Räcker det att se dem på en skärm?!

Och ja, all sakkunskap avlägsnades medan administrationen i Göteborg och i Stockholm svällde till otymplighet. Vilket är logiskt; då ledningen saknar kunskaper är det mer praktiskt att sådan saknas på museerna så att inte intendenterna och andra kan komma med sakkunnig kritik.

Ett ständigt problem för cheferna har förstås varit att verksamheten måste styras enligt de regleringsbrev från riksdag och regering man måste förhålla sig till. Men man behövde inte ha gjort sig av med all kompetens, inklusive de konservatorer utan vilka samlingarnas fysiska existens ständigt är hotad. Och nej, Världskulturmuseernas ledning har aldrig brytt sig om kunskap och har aldrig varit intresserad av att vårda de ”fantastiska samlingarna”.

Jag brukar alltid framhålla de ekonomiska konsekvenserna av olika händelser. Även så i detta fall då det fatala föraktet för kunskap även det kan omvandlas i ekonomiska termer. Kunniga intendenter och konservatorer avskedades och deras kunskap och erfarenhet användes inte vilket är kapitalförstöring.

Sedan har vi då föremålen. Ja, ska man överhuvudtaget behålla dem eller kanske till och med sälja dem som Marita Ulvskog föreslog 1999? Om samlingarna ska få finnas kvar, ska de vårdas eller få vittra sönder? De utgör ett svensk kulturarv även om de kommer från andra länder.

Ord betyder tyvärr ingenting om det inte ligger handling bakom. Välvilliga löften saknar betydelse om kunskap och vilja saknas.

.........................

En exkluderande myndighet

För en tid sedan beskrev Ola Wong i SvD faran av den politisering som sedan länge drabbat kulturlivet. Denna politiska målstyrning är tydlig även inom museivärlden. De flesta bortser från att detta även innebär slöseri med skattemedel och fysisk förstörelse av föremål.

För drygt 15 år sedan uppstod en ny myndighet likt en fågel Fenix ur det förgångnas aska, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. I myndigheten ingår 4 statliga museer och dess ledning tillämpade omedelbart målstyrning och marknadsanpassning. Självutnämnda "experter" hade en hög uppfattning om sina meriter, vilka till stor del bestod av administrativa erfarenheter samt en förmåga att prata länge och mycket om ingenting.

Idag ställs det nya krav på museichefer. Tidigare var vetenskapliga meriter viktiga. Idag behövs personer med ledarskapsförmåga.”

Det överordnade kravet är att vederbörande är en god ledare.”

Det mesta hände alltid väldigt fort, utan förvarning eller information. Prestigefyllda planeringsmöten där människor utan kunskaper berättade hur ett museum egentligen skulle drivas. Administratörer som aldrig producerat en utställning eller arbetat tungt och troget med föremål i dammiga magasin berättade hur det egentligen skulle gå till. Erfarna museimän hade varit alldeles för länge på samma arbetsplats och inte förstått att det nu var dags för det berömda paradigmskiftet som ska inleda en ny era. De politiska målen är museernas ledsagare på vägen till en bättre och mer professionell värld.

De anställda fick veta att de måste följa med sin tid samt att de förväntades följa regeringens direktiv om hur de ska inrikta verksamheten samt till vilka målgrupper de skulle vända sig. Ledningen hade upptäckt att de lever i ett så kallat mångkulturellt samhälle och att svenska medborgare även består av människor från andra länder, ja, till och med världsdelar.

Som vanligt måste allt predikas av någon utomstående för att vara värt att begrundas. Mångkultur har blivit lika innehållslöst inom kulturvärlden som integration inom politiken. I myndighetens policy ingår bl a att värna om utlandsfödda m fl. Desto märkligare då att de anställda med utomeuropeisk bakgrund behandlas nedlåtande och exkluderande (sic!).

För att kväsa missnöje bland personalen ordnades dyra lekstugor med inhyrda konsulter, vilka framhöll att ”alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet” och på så sätt “stärka människans ställning i arbetslivet för att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.” Under ett antal år beordrades de underlydande deltaga i en tidsödande cirkus som expertisen döpt till Växtkraft. Olika projekt landet runt arrangerades för att ”stärka människans ställning i arbetslivet och på så sätt öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.” Kalaset betalades av Socialfonden och Integrationsfonden. Europeiska unionen och Sverige satsade hårt på att ”alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet.”

En konsultfirma hade utarbetat ett program för personalen för att alla på sikt ska må och arbeta bättre. Sammankomsten kallades för konferens och inleddes av en mängd analyser av viktiga områden, till exempel omvärldsanalys, nulägesanalys, kompetensbehov och kompetensutvecklingsplaner. Denna cirkus pågick under minst ett års tid i regi av ett företag skulle hjälpa de anställda, eller snarare cheferna, att ”Inventera och utvärdera sitt humankapital”.

De underlydande är ett humankapital. Ett kapital förräntar sig inte om man inte investerar eller förvaltar det väl. Denna fläkt från världen utanför SMVK kostade flera 100 000:- av externa medel.

Under lång tid ersattes konkreta resultat av vaga löften och egendomliga visioner från Ledningens sida. De nya ledarna hade nolltolerans inför motsägelser. Så småningom förstod museimännen att Ledningens ultimata önskan var att utplåna all samlad erfarenhet och kunskap. Många frågade sig hur man motiverade denna situation ur en krass ekonomisk aspekt. Decennier av samlad kompetens blev plötsligt värdelös eftersom den tillhör det förflutna. Den tillfördes ej myndigheten i samma ögonblick den föddes, utan följde så att säga med i boet.

En av museicheferna utnämndes plötsligt till chef över ännu ett museum, helt utanför vederbörandes kompetensområde. Museimännen och forskarvärlden chockades svårt, men informerades om Chefens eminenta egenskaper som ledare och strateg, visioner och idéspruteri. Därför behövdes ju inte heller några sakkunskaper. Staten spar ju då pengar på både utbildning och erfarenhet. Det gäller bara hitta rätt person. Med ledaregenskaper.

Detta är ju väldigt intressant. Någon som har utbildning inom ett område blir automatiskt expert inom en helt annan disciplin eftersom hon är ”visionär.” Man törs knappt tänka på vad som skulle hända om detta blev rutin även inom andra delar av samhället och inom andra yrkesområden.

Men personalen på alla de inblandade museerna morrade dovt i kulisserna och missnöjet stegrades. Det blev nu nödvändigt att anlita fler konsulter som kostade skattebetalarna väldigt mycket pengar. Konsulterna hävdade med skärpa att cheferna måste bättra sig om museerna ska ha en chans.

Museimännen var upprörda över den totala bristen på demokrati inom hela myndigheten och Ledningens patologiska behov av kontroll. Detta var något nytt för de flesta av dem och fick en fullkomligt förlamande effekt på verksamheten. De förundrade sig över att kontrollbehovet var så mycket viktigare än utställningar och annat som kan komma besökaren till del. Ledningen krävde bl a absolut lojalitet och hotade med sämre lön om detta ej infriades.

Ekonomin har alltid varit ett problem för alla kulturinstitutioner. Det är inget nytt och därför borde Ledningen från början ha varit mindre benägen i sitt exempellösa slöseri med skattemedel. Man behöver inte ha klippkort till andra världsdelar för att lära sig lite om museer. Man behöver inte heller trycka tusentals foldrar i fyrfärg om en ytterligt tunn verksamhet. Det förefaller som om Ledningen försökte dölja bristen på innehåll i sin verksamhet med en stilig förpackning.

Det undgick inte de anställda att nya ekonomiska svårigheter passade Ledningen ganska väl. Nu kunde de obehindrat göra sig av med kritisk och kunnig personal utan att behöva beröras av större protester. Människor utan yrkeserfarenhet saknar kunskaper att kritisera eftersom de inte förstår. Utan att riskera något kan Ledningen sparka obekväma personer och anställa nya lojala.

Riktigt besvärligt blev det när erfarenhet och kunskap ansågs vara ett hinder för effektivitet. När lojalitet mot en överordnad är ett mått på kompetensen.

Det blev alltmer tydligt hur Ledningen berikade sig själv utan hänsyn till samlingarna och museernas fortsatta existens. En mycket illuster skara av professorer, diplomater och forskare undertecknade en artikel i Svenska Dagbladet i avsikt att försöka rädda samlingarna i kraft av sina meriter och sin kompetens. Men dessa protester bemöttes med arrogans och okunnighet.

Ledningen har under alla år varit ängsligt angelägen om att vara politiskt korrekt i rädslan för att inte uppfylla de politiska målen och därmed mista anslag. Det är egendomligt att se hur man försöker få samlingarna att vara ”korrekta” och på ett artificiellt sätt anpassa varje liten utställning till politiska riktlinjer.

En del av problemet är kanske politikernas ökade makt över kulturinstitutionerna och deras styrelser. Sakfrågor och museernas bästa blir mindre viktiga än politiskt motiverade lojaliteter.

Visste ni förresten att museibesökare inte längre får kallas så? Numer ska de benämnas kunder enligt myndighetens direktiv.

.................................

Reseberättelse som ej rymdes i marginalen

Strövtåg på norra Cypern (Kıbrıs) 6/4 – 13/4 2016

Ännu en underbar resa till Cypern med Favoritresors resenärer.

 

Mjukstart första dagen med sen frukost och en vidunderlig buffé. Vi fick träffa våra guider; Erkan Kilim, son till hotellägaren, och den lokale guiden, holländske Marte, som följde med oss överallt.

Vi for med buss till naturreservatet Kalkanlı där de berömda olivträden sägs vara över 1000 år gamla. 

Korucam - Kormakiti

Vi fortsatte därefter till Kormakiti, maroniternas hembygd på öns yttersta nordvästkust. Maroniterna är ett minoritetsfolk av arabiskt ursprung, men deras religion är romersk-katolsk. Efter Turkiets invasion 1974 tvingades de flesta att lämna sina hem i norr och många lever idag i städer på södra Cypern där maroniternas traditioner och språk successivt försvinner. Endast Kormakiti lever ännu, men befolkas mest av äldre. Invånarna i denna by kom för hundra år sedan från en by i Syrien utanför Damaskus, men de första maroniterna kom redan på 900-talet, säger de själva idag.

Maroniterna i Kormakiti använder i liturgin ungefär samma arameiska som talades i Palestina för omkring 2000 år sedan. Före 1974 bodde 1600 maroniter i byn och idag finns här endast 140. I centrum av byn finns den stora vita kyrkan med en annorlunda utsmyckning. I stället för krucifix vid altaret tronar en stor staty av S:t Göran, men utan drake. 

Eftermiddagen var ledig och många promenerade längs stranden och någon badade i ett iskallt Medelhav...

DAG 3

Skattesmitarnas helgon

Nu skulle vi besöka helgonet Ajios Mamas i hans kyrka i Güzelyürt – Morfou samt även besöka det egendomliga museet, inrymt i det gamla biskopspalatset och mindre märkvärdigt än sitt rykte. I bottenvåningen finns ett sorts naturaliekabinett med mineraler, uppstoppade däggdjur, fåglar och fiskar. På övervåningen ser vi keramik från utgrävningar i Toumba Tou Skourou i närheten av Morfou, där arkeologerna i början av 1970-talet grävde ut delar av en stad från sen bronsålder. Föremålen är av betydande kvalité, men många är dåligt utställda och utan information.

 

Ett uppseeväckande föremål är en liten marmorstaty av en kvinna med ett märkligt utseende från 100-talet e Kr. Hennes ansikte är skulpterat i svart marmor och hennes överkropp av vit marmor är täckt av 36 skulpterade ägg – eller bröst?

Mötet med helgonet Ajios Mamas i kyrkan intill blir däremot en upplevelse. Under 1100-talet levde här den fattige eremiten Ajios Mamas. Han vägrade betala skatt och myndigheterna sände ut trupper för att hämta honom till staden. På vägen dit mötte sällskapet ett lejon som höll på att döda ett lamm. Eremiten räddade lammet, satte sig på lejonet och red till staden. De bysantinska skatteindrivarna blev så imponerade av detta att de lät Mamas slippa betala skatt. Sedan dess har han varit alla skattesmitares eget helgon. Det omtyckta helgonet Mamas har 14 kyrkor på Cypern, fördelade över hela ön trots att skatterna inte är särskilt höga. Helgonets marmorgrav har klarat sig och består av en sarkofag med två hål som utsöndrar väldoftande balsam, ett välrenommerat botemedel mot ögon- och öronsjukdomar. Ingen vågade sticka in fingrarna i hålen ….

Soli

På väg upp mot den romerska teatern på sluttningen i Soli, passerar man en väldig kristen basilika från 300-talet. Den äldsta basilikan i Soli var 200 meter lång och är en av de äldsta och största på Cypern. Nu återstår endast delar av väggarna och enorma liggande kolonner som vräkts omkull av en jordbävning. De ser ut som gigantiska skivade falukorvar...

 

Svanmosaik, Basilikan i Soli. 400-tal e Kr

Golvet var täckt av mosaiker med fåglar, fiskar blommor och geometriska mönster. Den stora basilikan förstördes under 600-talet och en mindre kyrka byggdes upp under 1100-talet som idag ligger på en högre golvnivå än den äldre basilikan.

 

Teatern i Soli

Soli som var en av de mäktigaste stadsstaterna på Cypern f o m sent 500-tal f Kr. Teatern i Soli började grävas ut redan 1927 av den Svenska Cypernexpeditionen. Den romerska teatern är i gott skick och helt restaurerad. Dess åskådarrum är inbyggt i norra delen av en kulle med storslagen utsikt mot havet.

Den teater vi ser idag uppfördes omkring 200 e Kr och hade plats för 4000 åskådare. Scenbyggnaden var i två våningar, men idag återstår bara de stora kalkstensblock som utgjorde fundamentet. Kvar finns även det halvrunda åskådarrummet, uthugget i klippan. Idag finns inga ursprungliga sittplatser kvar – varenda sten, som fordom utgjort sittplatser, hämtades av britterna till bygget av Suezkanalen under 1800-talet.

Lunch avåts i byn Gemikonağı - Karavostassi på en fantastisk fiskrestaurang. I hamnen ligger ännu ett s k paternoster-verk som lastat väntande fartyg fulla med kopparmalm från Skouriotissa och Mavrovouni. Det hade tillhört ett amerikanskt gruvbolag, Cyprus Mine Corporation, som upphörde med sin verksamhet 1974.

 

Då vi ännu befanns på sluttningen i Soli, blev Majvor intresserad av några stora högar nere vid havet. Kunde det vara slagg? Vi övertalade chauffören att köra förbi området som var avspärrat. Det visade sig vara Cyprus Mining Corporation’s gamla gruvområde med en förfallen pir och vid stranden en rostig bogserbåt “London”.

 

 

Trots vår usla turkiska lyckades vi övertyga vakten om vårt geologiska intresse och han släppte in oss 2. Slagghögarna hade konsistensen av grov sand och var gulaktig. Kunde det verkligen vara efter pyritmalm? Senare läste jag att området spärrats av först 2011 trots allt giftig avfall som ligger här.

Hamnen i Gemikonağı användes för export av koppar från 1930-talet fram till kriget och Cyperns delning 1974. Cyprus Mine Corporation var ett amerikanskt gruvbolag som gjorde stora vinster åt sina aktieägare. Inte mycket kom cyprioterna till godo. Däremot lämnade bolaget efter sig enorma skador på miljön genom giftigt kemiskt avfall, som förstörde framför allt odlingsbar mark, grundvatten och hav. Ansamling av tungmetaller åstadkom förgiftad mark och luftföroreningar, kännbara än idag. Brytning av Cu-malm inleddes redan 1916 och nu 100 år efteråt kvarstår problemen. Gruvbolaget tog inget ansvar utan skyllde på kriget.

Före 1974 dumpades tonvis av giftig avfall direkt i havet som ännu är missfärgat på en sträcka av 2 km längs stranden.

Järn- och kopparsulfater förs med luften till dammar med dricksvatten samt vatten för konstbevattning. Enorma slagghögar med avfall från pyritmalm innehåller höga halter av svavel. I sommarhettan självantänder de och bildar svavelhaltiga gaser.

Troodosbergen på Cypern är berömt för de magmatiska bergarterna, rik på järn, pyrit och kalkopyrit och all världens geologer har alltid vallfärdat hit.

Citat från nätet - ”Gruvavfall har olika karaktär beroende på vilken typ av malm som bryts. Våra svenska malmer kan grovt delas in i oxidiska och sulfidiska malmer. Sulfidmalmerna är viktiga för vår metallförsörjning eftersom det ofta är i dem man exempelvis hittar brytvärda mängder av så viktiga metaller som zink, bly, koppar, guld och silver. Men det är främst från gruvavfall som uppstår vid brytningen av dessa malmer som allvarliga miljöproblem kan uppstå. Om gruvavfall med innehåll av sulfider får ligga oskyddat och påverkas av väder och vind så vittrar det genom en oxidationsprocess. Vittringen leder till att ett surt och ofta metallrikt lakvatten, så kallat Acid Mine Drainage (AMD), frigörs till den omgivande miljön.”

Sekundärprodukter såsom silver och guld framställdes oxå av Cyprus Mine Corporation genom den s.k. cyanide leaching method, ung. urlakning med cyanid då man på kemisk väg frigör guld från annat material. Det giftiga avfallet lämnades i stora öppna dammar.

Idag råder uppror bland turkiska miljövänner då ett brittiskt bolag - Sardes Nickel Company – tänker utvinna nickel på samma sätt i Turkiet.

    Jätte-fänkål!

 

Det befästa palatset i Vouní

 

Monumental trappa vid centralgården

Till berget Vouní styrde vi efter lunch. Vägen dit är ännu ganska svindlande och jag tänkte på Volvon Jacob som stånkat sig uppför berget för nästan 100 år sedan. Och hur svenskarna släpat dit skottkärror, spadar, tält, proviant …

Det monumentala kungapalatset i Vouní på nordvästra Cypern är den mest imponerande arkitektoniska anläggningen som utgrävdes av Den Svenska Expeditionen. Palatset var stadens centrum och hade ett magnifikt läge på en borgklippa 270 meter över havet, vars sidor stupar brant ned i havet. Palatset bestod av flera rum grupperade kring en öppen centralgård. Vatten- och avloppsledningarna var fullt synliga och de 2 stora cisternerna finns ännu kvar.

Palatskapellet i norr låg på en oväntat mkt lägre nivå än palatset och Athenatemplet ligger som väntat på klippans högsta punkt.

Man kan ännu se håligheterna i marken efter vinamforor som förvarats i västra magasinen.

Det finns inga källor eller färskvatten på Vouní, men på den stora palatsgårdens mitt fanns det en stor cistern där regnvatten från taken kunde samlas upp. Palatset byggdes så småningom ut och fick fler toaletter, ett varmbad med bastu samt förrådsrum grupperade kring ännu en gård.

 

Bastun 

Bastun är flera hundra år äldre än liknande anläggningar i Grekland och Rom. Bastun eller "svettkammaren” bestod av en värmekammare (sudatorium) med ihåliga väggar vilka hettades upp av små underliggande eldrum.

 

Cisternen

Utsikten från palatset är hänförande och en bit ute i havet ligger Petra tou Limniti, en liten klippö där de svenska arkeologerna sina äldsta fynd. Under två veckor sommaren 1929 undersöktes hyddor från fyra olika perioder under äldre neolitisk tid, ca 5000 f Kr.

 

DAG 4

Nu var det dags för Den Stora Utflykten till Karpaşa – Karpassos, öns yttersta spets i öster. Längs vägen ser man gräsliga monument av sten som markerar platsen där turkiska soldater landsteg 20 juli 1974. Längre fram såg vi ett sorts friluftsmuseum med uttjänta turkiska stridsvagnar och det är mkt obehagligt. Arma turkcyprioter som måste leva med detta dagligen.

Vi rastade i byn Dipkarpaz - Rizokarpassos, en ovanlig by där ännu grek- och turkcyprioter lever samman och där man kan välja mellan ett grekcypriotiskt och ett turkcypriotiskt kafé. Jag brukar välja det grekcyp kaféet eftersom jag vill prata med folk. De berättar att alla unga har flyttat eftersom arbetslösheten är så stor. Här finns inga jobb åt någon, inte heller för de många bosättare som finns här. Den stora vita kyrkan i byn flankeras av en moské och båda används flitigt.

 

 

Bussen tog oss vidare till ett avlägset ställe där vår vandring började. Här hade den antika staden Urania legat och sedan den bysantinska Aphendrika. Vi gick runt de tre vackra kyrkoruinerna tillägnade Ajios Georgios, Panajia Chrysiotissa (500-tal) och Panajia Asomatos.

Därefter vidtog en vandring på mjuka stigar samt en vidunderligt vacker vandring längs havet, med egendomliga skulpturer i sandsten, formade av havet.

 

Foto från 2015

Nu var vi alla vansinnigt hungriga och gnällde på guiden som lovade att bakom nästa kurva skulle det bli mat... Efter väldigt många kurvor så såg vi dem; Erkan och en släkting som grillade vår lunch. Grillad kyckling och biff, sallad, grillad halloumi mm.

Nu kunde vi inte förflytta oss men det behövde vi inte heller. Mehmet Ali väntade med bussen och vi for till Golden Sand Beach med dess oändliga vita sandstrand. Havet var iskallt, +17-18 C, men några tappra kastade sig i med fullkomligt dödsförakt. Jag ville inte vara sämre utan hasade långsamt i, livligt påhejad av De Tappra. Efter en stund var det nästan skönt...

Vi hann oxå besöka Apostolos Andreas i hans kloster nästan ända ute på udden.

 

Det nuvarande klostret är uppfört på 1800-talet och är varken särskilt vackert eller gammalt. Alldeles under klostret ligger ett litet kapell från 1400-talet i en grotta, som uppfördes över den källa som Aposteln Andreas slog fram ur klippan för 2000 år sedan. Renoveringen av klostret och kyrkan är snart klar och bekostas av båda sidornas religiösa institutioner. Vi hittade en provisorisk kyrka inredd i ett rum. Där fanns en ensam präst som stod och mässade för sig själv. Undrar hur han mådde i denna omgivning belamrad av turkiska bosättare som belägrat omgivningen med sina salustånd. Omgivningen kring den helige Andreas är ganska stökig, men utsikten från klostrets högsta punkt gör besökaren andlös.

De ”vilda” åsnorna kom galopperande när de hörde att vi kommit. Denna gång fanns det väldiga många sto med föl som var väldigt söta och sugna oxå de. Några hade köpt morötter och jag hade stulit bröd från lunchen. Som vanligt började de bråka om maten och vi fick jaga dem som inte vågade sig fram.

Sydväst om klostret finner man den berömda Turtle Beach (Sköldpaddornas Strand), en helt orörd sandstrand där stora havssköldpaddor häckar och lägger sina ägg under ett par sommarmånader. Ända fram till 1985 var halvön avspärrat militärt område och är därför helt orörd av turismen.

 

Vårt hotell fanns utanför byn Dipkarpaz (Rizokarpasso) och består av äldre, restaurerade stenhus med vackra valv och stora träbjälkar i de enorma rummen. Inredningen var väldigt enkel, men rent och snyggt och nya badrum. Uråldriga stora järnsängar med traditionella lakan och filtar. Jag tog en promenad i en väldigt dyster omgivning. Här bor mest fattiga bosättare i en eländig miljö; skräpigt och vanskött.

Middagen på kvällen var fantastisk och avåts i restaurangen Manolyam som oxå verkade uråldrig. Erkan fanns med oss på kvällen och berättade att byns grekisk-ortodoxa kyrka var öppen och hade gudstjänst på söndagarna. Nästa morgon gick jag dit och började prata med en familj som rest långt från södra delen av ön för att hinna hit. De bar stora fat med mat och bröd som skulle välsignas och berättade att de kommit för att be för sin avlidne farfar som var från Dipkarpaz. Vi gick in i kyrkan där en präst mässade för några magra svartklädda gummor.

 

DAG 5

Den helige Barnabas - Salamis - Famagusta

Frukosten var som vanligt härlig i denna by; vacker miljö, jasmindoft och ljummen vind. På avstånd hörde vi ett gäng kalkoner som grälade.

Nu lämnade vi det vackra Karpaz och styrde söderut mot Salamis.

Någon kilometer nordväst om Salamis finns ett litet kloster tillägnat Cyperns egen apostel S:t Barnabas. Det grundades i slutet av 400-talet. I de forna klostercellerna finns nu ett arkeologiskt museum, föredömligt pedagogiskt och med vackra och intressanta fynd. Den kyrka vi ser idag uppfördes under 1700-talet och förefaller välskött. Klostergården är fridfull och vacker, med stora hibiskusträd fulla av röda blommor.

Utanför klostret ligger den helige Barnabas själv och låter sig nådigt besökas i sin mörka och fuktiga krypta där han är begravd. Även i detta kloster finns ett litet kafé där man kan vila sig. Inte minst viktigt var oxå rena och fina toiletter, bättre än dem i Salamis.

 

Den romerska staden Salamis är spektakulär genom sina stora anläggningar, romerska statyer och smäckra marmorkolonner mot en fond av det blå havet. Utgrävningsområdet är gigantiskt och endast en bråkdel är synligt ovan jord för besökaren.

Salamis’ centrum låg i dess norra del under romersk tid och det är där rundvandringen börjar. De offentliga baden ligger intill gymnasiet och var bokstavligen översållade av marmorskulpturer. Den badlystne besökaren i romersk tid passerade först två exklusiva åttkantiga bassänger med kallt vatten, s.k. frigidarier. Oerhört intressant är en anläggning som transporterade mycket het luft från två ugnar på 2,5 meters djup under golvet i sudatorium, som bastun kallas på latin.

Vi hittade oxå fragment av 2 romerska fresker som bevarats eftersom de befinner sig i en liten alkov flera meter över marken. Och där har de suttit i 2000 år... Mest intressant är de oerhört välbevarade hypokausterna invid de romerska baden. Den omfångsrika toiletten med 44 platser och ett sinnrikt spolsystem är också imponerande..

Teatern strax intill är gigantisk och används ännu till föreställningar.

Toiletten...

Nu var det äntligen lunchdax på en taverna alldeles vid havet. Vi fick gudomlig och färsk fisk, fräscht, gott, överdådigt.

Dagens sista upplevelse var Medelhavets pärla – Famagusta (Gazimağusa). I Famagustas gamla stadsdel, ofta kallad Old City, finns byggnader från medeltid, venetiansk och osmansk tid. Runt staden löper en kraftig stadsmur, ursprungligen uppförd av frankerna under 1300-talet. Stadsmuren påminner om en jättelik rektangel med fjorton mäktiga bastioner vilka ännu har kvar sina italienska namn. Denna gång hamnade vi rätt vid Land Gate, som turkcyp kallar för Akkule. Där klättrade vi upp längs en kanonramp och kunde beundra de fantastiska bastionerna från 1500-talet och den vackra Old City innanför murarna.

 

Härifrån ser man ut över den stora moskén Lala Mustafa Pasha, ruiner av grekisk-ortodoxa kyrkor, det stora hamnområdet och det vidsträckta Medelhavet. Söderut och utanför stadsmuren skymtar rader av tomma hotell vid den långa sandstranden. De ligger i det stängda området Varosha, Famagustas f d moderna stadsdel där en majoritet av grekcyprioter bodde före 1974.

Vi klättrade ned igen och fortsatte i Old City med byggnader från medeltid och venetiansk tid. Stadsmuren från 1500-talet med bastioner och tjocka murar, delar av ätten Lusignans vackra palats i gotisk stil samt mängder av kyrkoruiner från korsriddarnas tid, mestadels i gotisk stil.

 

Vi stannade först vid den stora katedralen – sedan 1571 Lala Mustafa Pasha-moskén (Saint Nicholas's Cathedral). En av de vackraste gotiska byggnaderna i hela Medelhavsområdet som anses likna den stora katedralen i franska Reims. Byggnaden invigdes i början av 1300-talet men stod nog inte helt klar förrän på 1400-talet.

Ungefär nordost om Lala Mustafa pasha-moskén ligger de s.k. Twin Churches eller Tvillingkyrkorna, uppförda under 1300-talet för Tempelriddarna och Johanniterna som också kallades Hospitaliterna. Kyrkorna är relativt nyrestaurerade.

 

Saint George of the Greeks i Famagusta, 1300-tal

Vi hann även med ett besök i kyrkan S:t George of the Greeks som har ett märkligt arkitektoniskt inslag. I absidens valvbågar har byggmästaren infogat sönderslagna krukor för att bättra på akustiken i kyrkan. I en av absiderna syns ännu resterna av en fresk i bysantinsk stil från 1500-talet

På ruiner och murar kan vi ännu studera uthuggna vapensköldar från olika perioder och adliga ätter. Markuslejonet i helfigur vaktar här och var längs murarna, venetianarnas mest kända varumärke. Kanonkulor av järn och kastkulor av sten ligger kvar i Famagustas äldre stadsdelar.

 

”Othellos Torn”

Denna gång fick vi komma in i Othellobastionen; restaureringen av tornet är nu äntligen avslutad och platsen går att besöka. Vi vandrade runt på borggården med dess kastkulor av sten från medeltiden och kanonkulorna av järn från 1500-talet. Vi klättrade upp för de branta trapporna och fick en överblick över hamnområdet, för några 100 år sedan en av östra Medelhavets viktigaste.

Nu hade vi ett par timmars frigång innan bussen skulle avgå mot hotellet. Vi gick runt bland alla vackra byggnader, handlade och smälte intryck. Jag hade beställning på sesamgodis, men handlade I stället svartpeppar och saffran. Jag hade redan köpt flera kilo hemlagad loukoum och nötgodis, pastelli, utanför Barnabas-klostret, kändes tryggare då det ju automatiskt blev välsignat. Dessutom var det hemlagat och såldes I lös vikt = billigare. Handlade av några unga turkcyp som kunde bra grekiska, men med stark cypriotisk dialekt så det var svårt att förstå. Mötte oxå en hel busslast med tanter från Pafos som var ganska oförskämda. De åt en massa utan att betala, grälade om priset och skrek som grekiska tanter ofta gör. Några kastade t.o.m. godiset på marken och fnös ilsket.

 

Till sist fick vi en extra rundtur längs den sorgliga gränsen mot buffertzonen, otillgänglig för alla utom turkisk militär. Jag berättade om den döda stadsdelen Marash-Varosha, övergiven av grekcyp i augusti 1974. Granathål, kulhål, trasiga fönster, spår av eld. Hotellen är utbrända, bombade kolosser.

 

DAG 6

Lapta

Morgonen inleddes med en rundvandring i byn Lapta med vackra hus, frodiga trädgårdar och med Kyreniabergen i fonden. På våren forsar vattnet fram men nu var det torrt i kanalerna. Vandringen gick uppför branta vägar och trappor, man undrar hur pensionärerna klarar detta?

 

Lapta är en mycket vacker by

Den antika romerska staden Lambousa

Vi hade tidigare bett om att få se platsen, men vår turkcypriotiske guide sade att hela området är ockuperat av turkisk militär. 

 

Ett ortodoxt kloster som nu bebos av turkisk militär

Lambousa betyder ”Den Lysande” och var en föregångare till dagens Lapta. Kungariket Lapithos var tättbefolkat under forntiden och folk har bott här sedan bronsåldern, men Lambousa hade sin storhetstid under romersk tid, för knappt 2000 år sedan. Centrum låg just här i Lambousa som då var Lapithos hamnstad. Området är enormt men av själva staden såg vi nästan ingenting.

  

Området med klippgravarna

Vid vattnet finns ännu de berömda s.k. fisk-tankarna kvar där romarna kan ha hållit fångsten färsk. Ett sinnrikt kanalsystem gjorde att vattnet höll sig färskt.

Vi vandrade i omgivningarna och såg några gravar uthuggna i klippan, enl. uppgift från 3/400-talen f Kr. I övrigt var allt igenvuxet. Men naturen i området var magnifik med en frodig flora, det blå havet och de violetta Kyreniabergen.

 

Lefkoşa

Nu skulle vi äntligen få se huvudstaden med sina underbara kyrkor, moskéer, museer, basarer mm.

 

Vi började med Büyük Han som nu är vackert restaurerat med pengar från FN, i likhet med många andra projekt i Lefkosias gamla stadsdelar på bägge sidor om gränsen. Ett Han kallades också karavanserai och fungerade som ”karavanhotell” för de köpmän som samlades i Lefkosia. Innanför hotellets murar kunde de lagra och sälja sina varor i säkerhet.

  

Selim-moskén

I närheten ligger den vackra Selimyie- eller Selim-moskén som under medeltiden var den romersk-katolska katedralen S:a Sofia. Den katolska katedralen byggdes under 1200- och 1300-talen av franska arkitekter och hantverkare. Moskén eller katedralen är den största kyrkobyggnaden på hela Cypern och stilen är fransk höggotik.

En monumental entré kröns av ett fönster som inramas av ett magnifikt spröjsverk. Ingången flankeras av två minareter, tidigare två stora klocktorn vilka inte hunnit bli färdiga innan osmanerna kom dit. Selim- eller Selimyie-moskén fick sitt namn efter Selim II som var sultan i det Osmanska riket då Cypern erövrades 1571. Den är idag norra Cyperns viktigaste moské där alla stora högtider firas. Därefter fick alla frigång och besökte basarer och saluhall.

Sista anhalten var i Lefkoşa var Rocca Bastionen, den elfte och den enda som befinner sig i buffertzonen. Den venetianska muren kring den medeltida stadskärnan är cirkelrund och fem bastioner ligger på vardera sidan. Den skabbiga parken ovanpå bastionen är ganska dyster och bevakas förstås av militär. Men det är märkligt att befinna sig på turkisk mark och kunna blicka ned på den europeiska, grek-cypriotiska. Härifrån kunde vi oxå se Ledra Palace med spår av krigen; hål och kratrar efter granater och skjutvapen.

 

DAG 7

Hilarion

 

S:t Hilarion är en av de mytiska och svåråtkomliga ”riddarborgarna” i bergen och befinner sig ett par kilometer sydväst om Kyrenia. Borgen har fått sitt namn av en eremit som troligen flydde hit på 600-talet undan araberna i Jerusalem. Här bodde Hilarion i en grotta i berget, där långt senare ett kloster och en kyrka uppfördes av bysantinarna över eremitens grav.Vi kan fortfarande se större delen av muren kring borgen, huvudentrén, porthuset i mittsektionen och det lilla kapellet. På 1200-talet byggdes klostret om till ett befäst sommarställe för den frankiska kungafamiljen.

 

 

Kapellet

Borgen är fördelad på tre separata etager och vi undrar hur de kunde bygga på dessa hissnande höjder och branta bergväggar. Varje avdelning hade förråd och vattencisterner, livsviktiga för de boende under de många och långa belägringarna under medeltiden.

Bellapais

 

Ett par kilometer söder om Kyrenia ligger byn Bellapais och det gotiska klostret med samma namn. Hela anläggningen är vacker som en hägring. Arkader med kryssvalv och högresta blågröna cypresser, inramade av en trädgård med kaskader av blommor. I fonden de blåvioletta Kyreniabergen.

Klostret är anlagt på sluttningen av Kyreniabergen och byggnadens norra sida utgöres av en 30 meter hög klippa. En stor del av de byggnader besökaren ser idag uppfördes på 1200-talet. Äldst är klosterkyrkan belägen strax till höger om ingången. Pelargången och refektoriet (matsalen) i norr byggdes något senare, under 1300-talet.

 

I fonden munkarnas tvättfat

Innan munkarna gick in till sin måltid tvättade de händerna i den stora romerska sarkofagen från 100-talet e Kr.

Idag hade vi med oss lunchpaket och bussen förde oss till en vacker plats vid havet, alldeles intill en muslimsk helgedom, Hazreti Ömer Tekke.

Här ligger befälhavaren Hazreti Ömer begravd, tillsammans med sina 6 medkämpar. De föll i kampen mot araberna på 700-talet e Kr, och vördas sedan dess som helgon. Den nuvarande moskén byggdes under osmansk tid och restaurerades på 50-talet. Platsen vördas och besöktes tidigare även av grekcyprioter, ett vanligt fenomen på Cypern.

Girne- Kyrenia

 

Staden Girne- Kyrenia på Cyperns norra kust är känd för den vackra och skyddade hamnen, den enorma och välbevarade befästningen samt en stor befolkning av övervintrade brittiska pensionärer. Borgen byggdes redan under den bysantinska tiden men förstärktes senare under 1100-tal och 1500-tal

 

Venetianarna byggde en kraftig mur omkring den befintliga medeltida muren. Strax innanför entrén ligger ett bysantinskt kapell från 1100-talet, S:t Georgskapellet, som hamnade innanför den kraftiga venetianska muren från 1500-talet. Kapellet är fyrkantigt med en kupol och fyra marmorpelare. Kyrkorummet är väldigt litet men oerhört stämningsfullt med det sparsamma ljuset som silar in och belyser de gyllengula väggarna i kalksten.

I en del av de mörka valven under jord i själva borgen försmäktade olyckliga fångar, bl a Tempelriddare under venetiansk tid. Även britterna använde dessa fängelsehålor, där de låste in grekcypriotiska frihetskämpar och EOKA-terrorister under 1950-talet.

 

Det berömda Kyrenia-skeppet från ca 300 f Kr är monterat i ett klimatiserat rum och kan beskådas endast uppifrån. Det var litet men väldigt välbevarat. I ett par rum intill hade man gjort väldigt pedagogiska utställningar med fynden, en rekonstruktion av skeppets inre med vinamforor samt några väldigt fula målningar med miljöbilder. I en monter ligger några av de 9000 mandlar som fanns på skeppet. Analyser av dem gav oxå dateringen av skeppet. Kvarnstenar från Kos och en mängd hellenistisk keramik fanns oxå på skeppet. 

På hemväg till hotellet besökte vi de gamla svenska utgrävningarna alldeles nära vårt hotell. Området heter Vtysi tou Barba och är alldeles igenvuxet men Marte hade bett kommunen städa inför vårt besök.

Man kan se de djupa gravarna inhuggna i klippan där Svenska Cypernexpeditionen utforskat hundratals gravar 1927 på hösten, en oerhörd upplevelse!

 

De rika gravarna innehöll mängder av keramik och vapen i den cypriotiska röda kopparn som gjorde ön berömd i forntiden. Fynden dateras till ca 2000 – 1600 f Kr.