Överintendenten för Statens museer för världskultur (SMVK), går vidare som styreskvinna för Nordiska museet i början av nästa år. Överintendenten (ÖI) har under de senaste veckorna orsakat en del rubriker, framför allt i Göteborgs-Tidningen.
En f.d. anställd inom SMVK gläder sig åt forna kollegor som nu kanske kan invänta en ljusare framtid och ett bättre arbetsklimat. Å andra sidan - ett oerhört slöseri med skattemedel och andra resurser hade kunnat besparas oss om departement, tjänstemän, politiker och andra ansvariga hade lyssnat tidigare. Museianställda som trakasserats och förföljts i åratal ej inräknade. Människoliv åtnjuter ingen högre kurs på marknaden. Men lidande kan även det omsättas i pengar.
Undertecknad hade varit anställd på Medelhavsmuseet i 35 år, innan SMVK:s ledning blev min överman. Myndigheten tvingades medge att det inte fanns några anmärkningar på mitt sätt att arbeta. Men museichefen kunde inte tolerera någon med större kunskaper och erfarenhet än hon själv. Då jag tvingades avgå blev det en oerhörd förlust för museet, kunskapsmässigt och ekonomiskt. Men makten har ingen logik och en Visionär måste hållas på gott humör.
New public management (NPM) och målstyrning är en nygammal styggelse i vårt samhälle med fruktansvärda följder, både ekonomiska och mänskliga. En skräckens utopi som länge varit här. NPMhar länge tillämpats på den offentliga sektorn, vilken enligt våra politiker bör efterlikna marknaden trots de mänskliga offer som krävts.
Denna politiska målstyrning är tydlig även inom museivärlden. Vårdsektorn handlar om människor och är under alla omständigheter viktigast. Men museisektorn innefattar också människor och framförallt oskattbara föremål. Båda kategorierna vanvårdas. Inget märkligt i detta, men det handlar även om stora summor av våra skattepengar.
För drygt 10 år sedan uppstod i museivärlden en ny organisation likt en fågel Fenix ur det förgångnas aska, ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. I den nya myndigheten ingår 4 statliga museer och dess ledning tillämpade omedelbart målstyrning och marknadsanpassning. Självutnämnda "experter" hade en hög uppfattning om sina meriter, vilka till stor del bestod av administrativa erfarenheter samt en förmåga att prata länge och mycket om ingenting. En kommitté formerade sig för att ombesörja förlossningen av en ny organisation - Statens museer för världskultur. Upprepade gånger fick de anställda ta del av Organisationens uppfattning om en bra chef. Nya ledare måste rekryteras och nu måste de alla omvärdera gamla ideal och föreställningar.
”Idag ställs det nya krav på museichefer. Tidigare var vetenskapliga meriter viktiga. Idag behövs personer med ledarskapsförmåga.”
”Det överordnade kravet är att vederbörande är en god ledare.”
Jämför detta med dagens ovanstående rubriker om ÖI för SMVK.
I början av 2000-talet präglades verksamheten av prestigefyllda planeringsmöten. De politiska målen var museernas ledsagare på vägen till en bättre och mer professionell värld.
Ett oändligt antal chefskurser, betalda med skattemedel, förändrade inte situationen. ”Ledare” skickades på dyra kurser utan resultat. Medelhavsmuseet hade en Chef, sedermera SMVK:s ÖI, som systematiskt motarbetade all delaktighet, blev irriterad över synpunkter och bara informerade sina överordnade om vad hon gjorde. Chefen menade även att ocensurerad samvaro var skadlig för Organisationen och dess mål.
De nya ledarna hade nolltolerans inför motsägelser. Så småningom förstod museimännen att Ledningens ultimata önskan var att utplåna all samlad erfarenhet och kunskap. Många frågade sig hur man motiverade denna situation ur en krass ekonomisk aspekt. Decennier av samlad kompetens blev plötsligt värdelös eftersom den tillhör det förflutna. Medelhavsmuseets dåvarande chef utnämndes för 10 år sedan till chef över ännu ett museum, helt utanför vederbörandes kompetensområde. Museimännen och forskarvärlden chockades svårt, men informerades om Chefens eminenta egenskaper som ledare och strateg, visioner och idéspruteri. Därför behövdes ju inte heller några sakkunskaper. Staten spar ju då pengar på både utbildning och erfarenhet. Det gäller bara hitta rätt person. Med ledaregenskaper.
Men personalen på alla de inblandade museerna morrade dovt i kulisserna och missnöjet stegrades. Det blev nu nödvändigt att anlita fler konsulter som kostade skattebetalarna väldigt mycket pengar. Museimännen var upprörda över den totala bristen på demokrati inom hela Organisationen och Ledningens patologiska behov av kontroll. Detta var något nytt för de flesta av dem och fick en fullkomligt förlamande effekt på verksamheten. De förundrade sig över att kontrollbehovet var så mycket viktigare än utställningar och annat som kan komma besökaren till del. Ledningen krävde bl a absolut lojalitet och hotade med sämre lön om detta ej infriades.
Ekonomin har alltid varit ett problem för alla kulturinstitutioner. Det är inget nytt och därför borde Ledningen från början ha varit mindre benägen i sitt exempellösa slöseri med skattemedel. Det förefaller som om Ledningen försökte dölja bristen på innehåll i sin verksamhet med en stilig förpackning.
Ledningen har under alla år varit ängsligt angelägen om att vara politiskt korrekt i rädslan för att inte uppfylla de politiska målen och därmed mista anslag. Det är egendomligt att se hur man försöker få samlingarna att vara ”korrekta” och på ett artificiellt sätt anpassa varje liten utställning till politiska riktlinjer.
En del av problemet är kanske politikernas ökade makt över kulturinstitutionerna och deras styrelser. Sakfrågor och museernas bästa blir mindre viktiga än politiskt motiverade lojaliteter.