Nu har mer än ett år gått sedan vi alla stängdes in i våra hem. På sommaren går det ju bra men vintern har varit lite seg. Tur då att man kan ägna sig åt lite skrivande. Men nu är det färdigt och rastlöshet gör sig påmind. Jag fick idén att lägga ut  MANNEN FRÅN KRETA på några FB sidor med anknytning till Kreta och det blev napp. Roligast var ändå att få kontakt med gamla och nya vänner. Någon tyckte boken var usel. En ung kretensare blev ledsen. Men många tyckte mycket om den, så roligt. 

Ljuset har kommit och därmed kan jag måla lite. Som vanligt åtföljs det av ilska, frustration och besvikelse över att allt blir så dåligt. Det enda som fungerar någorlunda, det är att måla hästar. Men ska man då inte kunna åstadkomma något annat?! 

Att bara få se barnbarnen på Skype är oxå sorgligt, även om det blir elektroniska pussar. De som bor nära sin familj vet inte hur bra de har det.

Å andra sidan är vi alla privilegierade, ofta tänker jag på olika flyktingläger i Libyen och Syrien. Det är förbjudet att gnälla.

Påsken var förfärlig men snart är det vardag och då börjar pingis igen och vad gjorde jag utan den...